Det är naturligt att att söka förklaringen till svenska elevers försämrade skolprestationer inom ramen för skolans värld. Bristande ordning, minskade resurser, pedagogiska nymodigheter eller skolvalsorsakad segregation; alla kan hitta sin favoritförklaring till alltings förfall. En annan möjlighet är emellertid att förklaringen inte primärt finns i skolan utan i bredare samhällsförändringar. Ett par nya studier tyder på att svenskarnas tidiga anammande av hemdatorn och internet kan vara en förklaring till utvecklingen.

En forskargrupp bestående av Charles Clotfelter, Helen Ladd och Jacob Vigdor har jämfört amerikanska elevers prestationer före och efter att deras familjer införskaffat en dator samt före och efter att deras postnummerområde nåddes av bredband. Resultaten är slående: både mattekunskaper och läsförståelse försämras relativt andra elever efter det att en dator gör sin entré i hemmet.

Än värre blir det när bredband görs tillgängligt; därefter verkar datorn helt användas till underhållning med ytterligare kunskapsförsämringar som följd. Intressant nog ökar de socioekonomiska skillnaderna i skolprestationer när bredband introduceras. En rimlig tolkning av detta resultat är att välutbildade föräldrar i snitt har bättre koll på att barnen sköter skolarbetet även om nätet lockar.

Resultaten är slående lika de i en studie av Ofer Malamud och Cristian Pop-Eleches. Forskarna jämför elevresultaten i rumänska familjer precis över och under en inkomstgräns som gjorde att de kunde få en subvention till att köpa en dator. Föga förvånande ledde subventionen till förbättrade datorkunskaper men även till försämrade skolresultat i matte, engelska och rumänska. Detta trots att datorerna bidrog till en viss ökning av elevernas kognitiva förmåga.

I linje med Clotfelter mfl finner Malamud och Pop-Eleches att datoterna nästan uteslutande används till underhållning och att de minskar tiden eleverna lägger på sina läxor. Ett effektivt sätt att mildra de negativa effekterna verkar dock vara att ha regler kring läxläsning; barnen i sådana familjer fick ökade datorkunskaper och höjd kognitiv förmåga utan att skolarbetet drabbades. Däremot förefaller det ineffektivt att försöka få barnen att sköta skolan genom att reglera datoranvändandet.

Då Sverige var tidigt ute med både hemdatorer och bredband är det inte orimligt att försämringen i skolprestationer relativt andra länder kan bero på detta. Resultaten skulle också kunna förklara den sociala bakgrundens ökade betydelse i den svenska skolan. I takt med att datoranvändandet ökar även i andra länder torde det i så fall innebära att svenska elevers prestationer kommer att förbättras framöver. Relativt sett, alltså.

Som vanligt är det emellertid svårt att förklara de finländska skolframgångarna; liksom Sverige var ju Finland tidigt ute som IT-nation. Men kanske är finska föräldrar bättre än svenska på att få sina barn att göra läxorna — trots alla spännande uppdateringar och flöden det finns att följa?

Genom att jämföra hur betygen förhåller sig till resultaten på de nationella proven har Skolverket flera gånger uppmärksammat bristande likvärdighet i betygssättningen i grund– och gymnasieskolan. Eftersom lärarna själva ofta rättar de nationella proven underskattar sannolikt dessa undersökningar problemens omfattning; det är exempelvis inte orimligt att lärare och skolor som är generösa i betygssättningen även är generösa vid rättningen av de nationella proven.

Ett av Regeringens medel för att skapa likvärdighet mellan skolorna är att införa fler nationella prov. Dessa prov ska dock även fortsättningsvis rättas lokalt vilket fått Lärarnas riksförbund att protestera mot den ökade arbetsbördan detta för med sig. Regeringen går här i Skolverkets fotspår genom att inte se den lärartid som går åt till provrättning som en kostnad.

Man inser lätt att det här finns en möjlighet för Jan Björklund att slå två flugor i en smäll. Genom att låta rättningen ske centralt kommer dels ökad likvärdighet i bedömningen att uppnås, dels kostnaden för provrättningen att göras tydlig. Finns det några vettiga argument emot en sådan ordning?

I höstas beslutade en enig utbildningsnämnd i Stockholm att avskaffa de upptagningsområden som tidigare legat till grund för antagningen till stadens grundskolor. I stället ska folk rangordna sina önskemål och ambitionen är att alla ska få sitt förstaval. Vid en första anblick låter det utmärkt att barn boende i socioekonomisk utsatta områden inte automatiskt ska tilldelas en plats på den lokala skolan. Eftersom vissa skolor kommer att bli översökta krävs dock någon form av urvalsmekanism. Valet föll på en närhetsprincip och jag förutspår kaos när systemet ska fördela platserna bland höstens sexåringar.

Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.

Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.

Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.

Att agera strategiskt är inte heller en enkel sak; först och främst måste man inse de ödesdigra konsekvenserna av att sätta fel skola som förstaval. För det andra finns en väldigt stor osäkerhet kring vilket agerande som egentligen är optimalt. Alvin Roths analys av Bostons snarlika skolvalsystem finner mycket riktigt stora skillnader mellan de familjer som ödslar sitt förstaval på en skola som de inte har en chans att komma in på och de som inser värdet av att agera strategiskt.

Vad föräldrar i Stockholm mest oroar sig för är att systemet inte automatiskt ger syskonförtur. Som synes är dock problemen betydligt större än så.  Ansvariga politiker säger att det finns utrymme för lokala hänsyn till särskilda behov (exempelvis syskonförtur) men verkar inte inse att sådan lokal flexibilitet utlöser kedjereaktioner i hela kommunen. Man hoppas vidare att alla ska få sitt förstaval och försöker lugna oroade genom att påstå att allt säkert kommer att ordna sig. Eftersom detta riskerar att få dem som inte förstår bättre att slösa bort sitt förstaval är det en ansvarslös hållning till det system man nyss skapat.

Då närhetsprincipen gör att den socioekonomiska skiktning som upptagningsområdena gav upphov i stort kommer att bestå kan man fråga sig varför kommunens politiker öppnat denna Pandoras ask? Det troliga svaret är att de helt enkelt inte insett konsekvenserna. Skolborgarrådet Lotta Edholm hoppas nämligen att den nya söktjänsten på internet ska förenkla sökprocessen avsevärt — man slipper ju de manuella blanketterna. You wish, Lotta.