John Hassler och Per Krusell: Bättre att bränna sedlar än gitarrer!

2010-07-07 av 116 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet

Är det stötande att Gudrun Schyman, genom att bränna 100 000 kr i sedlar på scen, på ett kuppartat sätt stal showen i Almedalen igår från andra politiker (däribland Jan Björklund) och andra talare? Kanske var Gudruns kupp rentav omoralisk? Många har i alla fall uttryckt bestörthet. ”Det är mycket pengar som hade räckt till många måltider”, säger till exempel Stadsmissionens vice ordförande Elisabeth Fredell. Det stämmer ju i princip: Gudrun Schyman eller FI hade kunnat använda pengarna till att beställa måltider till behövande. Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.

Vad är det egentligen man gör när man bränner sedlar? Sedlar har inget egenvärde: man kan inte äta dem eller använda dem på annat direkt sätt. Man kan visserligen värma ett hus genom att bränna sedlar eller klippa i dem för att tillverka pappersdockor, men värdet per hundralapp är nog ganska nära noll ändå i sådana användningar. Så ur SAMHÄLLSEKONOMISK synvinkel förstör man faktiskt inga resurser om man bränner pengar.

Att bränna pengar är alltså INTE samma sak som att förstöra ett föremål som har ett egenvärde på samma belopp. Ett sånt exempel skulle kunna vara den gitarr som Jimi Hendrix brände upp på scen på Montereyfestivalen. I det fallet var det ju en fullt fungerande gitarr som betingade kanske 10 000 kr i nyvärde (och eftersom den nu hade tillhört Jimi Hendrix skulle samlarvärdet nog varit 100 000 kr minst redan då, och mycket mer idag). Vår slutsats är alltså att Jimi Hendrix förstörde värdefulla resurser medan Gudrun Schyman inte gjorde det.

Men något händer väl när man bränner sedlar (bortsett ifrån att det blir lite rökutveckling)? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär det en förmögenhetsomfördelning. Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till lägre priser, det vill säga befintliga pengar kommer bli värda lite mer. Detta beror på den roll som betalningsmedel som pengar fyller—dess huvudsakliga nytta i ekonomin—nu måste fyllas av de pengar som finns kvar, och varje resterande krona blir då värd lite mer. Följden är att penningförstörelsen utgör en förmögenhetsomfördelning från Gudrun Schyman (eller FI som kanske var ägare till pengarna) till alla befintliga ägare av pengar (sedlar och mynt) och alla andra nominella tillgångar (som till exempel statsobligationer).  Omfördelningen sker också i proportion till hur mycket pengar man har, det vill säga den som redan var jämförelsevis penningstinn blev ännu rikare tack vare Schymanns kupp. Ett alternativt sätt för Gudrun att åstadkomma detta hade varit att direkt skänka de 100 000 kronorna till alla andra i proportion till deras kroninnehav. Detta vore dock betydligt mer komplicerat och sedelbränneri är därför egentligen ett ganska finurligt sätt att åstadkomma denna sorts omfördelning.

Gudruns kupp ändrade alltså inte vårt samhälles förmåga att beställa måltider till behövande. Det kan vi göra ändå, eftersom resurserna ju bara omfördelats: de som fått Gudruns resurser kan ju spendera dem på måltider till behövande. Så vad Gudrun gjorde är inte på något sätt stötande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samma resonemang gäller också vår kompis Lalle som nyligen tappade sin penningfyllda plånbok i en kloak. Ett förskräckligt slöseri med resurser kan man tycka… men nähä! Det är bara en omfördelning ifrån honom till alla oss som har pengar. Ett liknande, men inte identiskt fall, gäller de tankar man själv kan påtvinga sig när man—någon enstaka gång och alls inte med mening—får en p-bot. Ens första reaktion är att ”pengarna försvinner”—man kunde lika gärna bränt upp dem! Men nähä: det är alls inget samhällsekonomiskt resursslöseri vi talar om (förutom lapplisans jobb) utan bara en förmögenhetsomfördelning från en själv till kommunen. Och, som Mona Sahlin uttryckt det, att betala skatt är ju häftigt!

Om Gudrun inte avsåg att omfördela till de penningstinna så skulle hon kanske kunna övertala Riksbanken att ”sterilisera” hennes kupp. Detta skulle Riksbanken kunna göra genom att öka penningmängden med 100 000 kr, vilket innebär att pengarna skulle gå till staten istället. Det skulle inte bli någon effekt på priserna och ingen omfördelning annat än till staten. Alltså skulle Gudrun i så fall genom att bränna sina pengar helt enkelt göra en ytterligare skatteinbetalning om 100 000 kr. Därmed skulle kuppen bli en kommentar till Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt, men ännu häftigare att bränna pengar!”.

Slutsatserna är alltså att Gudruns kupp (i) är fullt mindre upprörande än när Jimi Hendrix satte sin gura i brand; och (ii) är något av motsatsen till det Karl-Bertil Jonsson ville åstadkomma eftersom Gudrun ju omfördelar till de redan penningrika, och faktiskt på ett finurligt och effektivt sätt!

(Se även DN:s referat av inlägget.)

Filed Under: Makro, Välfärd

Mats Persson: Oljeskatter och budgetunderskott

2010-05-19 av 11 kommentarer
Mats Persson

Mats Persson

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

De två mest angelägna problemen för världens regeringar idag är dels de stora budgetunderskotten, dels miljöfrågan (mer specifikt: det faktum att FN:s miljömöte i Köpenhamn i december 2009 misslyckades med att hitta en metod att begränsa utsläppen av koldioxid). Just i dessa dagar finns det en möjlighet att i ett sammanhang lätta på båda dessa problem.

Låt oss börja med budgetunderskotten. Idag söker de flesta av västvärldens regeringar metoder att förbättra sina dåliga stasfinanser. Men skattehöjningar, liksom utgiftsnedskärningar, är impopulära. En svag regering (och tyvärr är alltför många av världens regeringar svaga idag) vågar knappast höja skatten på till exempel bensin, helt enkelt därför att man är rädd för att bensinpriserna då ska gå upp med motsvarande belopp. ”Det skulle bara vara bra”, säger miljövännerna. Men icke desto mindre skulle det vara en impopulär åtgärd – här finns starka konsumentintressen – och därför knappast en enkel utväg för en svag regering. [Read more…]

Filed Under: Internationellt, Makro, Miljö

Mats Persson: Geologi är ingen vetenskap

2010-04-17 av 121 kommentarer

Mats Persson

Mats Persson

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Vulkanutbrottet på Island borde få alla geologer att skämmas. Ingen enda av dem lyckades förutsäga utbrottet. Det bevisar att geologin inte är någon riktig vetenskap.

Undervisningen i geologi på dagens universitet bygger helt på matematiska modeller, som visserligen är eleganta men som saknar all kontakt med verkligheten. Dessa modeller härstammar i regel från USA och saknar därför all relevans för vad som händer i berggrunden på exempelvis Island.

Vi måste därför överge de matematiska modellerna och i stället gå tilbaks till den geologiska vetenskapens stora lärofäder på 1930-talet för att försöka sätta oss in i hur de tänkte. Endast då kan vi förstå att jordskorpan inte rör sig på ett fullständigt rationellt och förutsägbart sätt. Endast då kan vi ta hänsyn till att jordskorpans rörelser i stor utsträckning är irrationella och till synes slumpmässiga. Endast om geologerna inser detta kan de lära sig att göra tillförlitliga prognoser på framtida vulkanutbrott. Därigenom kan mycken fördumning undvikas i universitetens undervisning, och vi skulle slippa onödigt mänskligt lidande.

Filed Under: Kuriosa

John Hassler och Per Krusell: Staten ska inte bestämma priset på aktier och bostäder!

2010-03-08 av 23 kommentarer

Det här är ett andra gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

John Hassler, IIES

Per Krusell, IIES

Allt fler menar att staten aktivt ska styra utvecklingen av olika tillgångspriser i ekonomin, t.ex. på aktier och bostäder. Riksbanken ska ingripa om bostads- eller aktiepriserna blir för höga och finansinspektionen vill begränsa bankernas utlåning till bostadsköp i syfte att att undvika prisbubblor.

Klart är att staten har ett ansvar för att minska risken för finansiell instabilitet, men vi tror att en statlig politik i syfte att styra tillgångspriser är helt fel väg att gå.

Logiken bakom förslagen är ungefär så här. Låga räntor gör det billigt att finansiera husköp och andra investeringar med lån. Detta driver upp priserna till för höga nivåer — en bubbla uppstår. Räntan är just nu nära nog så låg den någonsin kan vara, vilket innebär att den kommer att gå upp förr eller senare. Då spricker bubblan vilket leder till finanskris och lågkonjunktur. Ergo: regeringen/riksbanken/finansinspektion måste göra något åt priserna nu, t.ex. genom att göra det svårare/dyrare att låna.

Detta resonemang fallerar i flera led. Det är förstås riktigt att låga räntor leder till höga tillgångspriser. Men när räntorna är låga SKA priserna vara höga. Den rimliga definitionen på en ”bubbla” är att priset är högre än det ”fundamentala” värdet på tillgången, d.v.s. högre än nuvärdet av den avkastning tillgången förväntas ge. Om myndigheterna vet att ett pris är ”fel” så borde man förmodligen agera. Frågan är alltså om bostadspriserna är högre än de borde vara, givet den låga räntan. Vi har inte sett någon analys som tyder på detta och tror inte heller att någon statlig myndighet är skickad att avgöra detta. Argumentet att priserna i många andra länder fallit och att framtida räntehöjningar kan leda till prisfall är inte övertygande.

Riksbanksräntor och låneregleringar är trubbiga och rätt ineffektiva instrument sätt att påverka tillgångspriser. De som menar att staten vet när vissa tillgångspriser överstiger fundamentalvärdet borde därför rimligen förespråka att staten agerar direkt på marknaden. Kommer vi att få se ett förslag om införande av Myndigheten för Statlig Prisövervakning med uppdrag att blanka de tillgångar vars pris börjar bubbla?

Det andra felet i resonemanget är påståendet att prisfall på bostäder och aktier i sig är skadliga för ekonomin. Att priser går upp och ner är en naturlig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, drivna av t.ex. förändringar i räntor och framtidsförväntningar. Hela tanken med marknader är att sådana prisförändringar är nödvändiga för en effektiv resursallokering. Regleringar på finansmarknaderna måste syfta till att marknadsaktörerna ska kunna hantera dessa naturliga prisförändringar – inte till att neutralisera dem.

Utgångspunken för dagens debatt är finanskrisen i USA som påstås ha orsakats av en sprucken bostadsbubbla. Detta är en alldeles för enkel analys av finanskrisen. Denna orsakades av flera, samverkande faktorer, bland annat de regleringar av utlåning som den amerikanska regeringen infört, de regler som gör det enkelt och fördelaktigt för låntagarna i USA att faktiskt gå i personlig konkurs och låta banken ta över huset, och svårigheterna med att värdera de nya finansiella instrument som skapats för att, i omvandlat skick, sälja bostadsobligationer till marknaden. Vi ser inga sådana samverkande faktorer i Sverige. Risken för att ett prisfall på bostäder skulle leda till en finansiell kris i Sverige förefaller därför vara liten. Givetvis kan framtida räntehöjningar göra det svårt för vissa hushåll att klara räntor och amorteringar på högt belånade hus. Vi har dock svårt att se att detta skulle motivera ett förbud för banker att låna ut pengar till personer som de anser ha alla möjligheter att klara av sina åtaganden även om räntorna går upp. Vi tror med andra ord att de flesta banker och konsumenter inte är så naiva som debatten antyder: man förstår att räntorna kan gå upp och tar hänsyn till detta. Vi säger därför nej till en statlig tillgångsprispolitik!

Filed Under: Finans, Makro, Välfärd

Tore Ellingsen: Grattis Krösus

2010-02-26 av 14 kommentarer

Det här är ett första gästinlägg skrivet av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Telefonförsäljaren hörde nog på mitt tonfall att jag inte uppskattade hans påringning, och han såg säkert även på sin skärm att telefonen var nixad.

– Du prenumererar ju redan på Bamse (undertext: vi har rätt att ringa till befintliga kunder) och på din röst hör jag att du måste vara pappan i huset, vad trevligt! Får jag fråga först, vad tycker barnen om Bamse?

– De tycker om Bamsetidningen (går inte att förneka).

– Vad bra! Då har jag ett erbjudande här. För 99 kronor kan du köpa de sex första numren av Bamse, där det berättas hur vännerna träffade varandra, hur dunderhonungen kom till, och mycket annat – allt samlat i en fin bok med hårda pärmar. Dessutom får du med en DVD skiva med den tecknade filmen Bamse i Trollskogen.

– Och vad är nackdelen?

– Det finns ingen nackdel.

– Inget mer jag förpliktigar mig att köpa alltså?

– Nej inte alls. Däremot får du naturligtvis möjligheten att, om du gillar första boken, att även köpa ytterligare böcker i serien.

– Och det är inte så att jag faktiskt måste göra något för att undvika få dessa böcker?

– Du menar så, jo det krävs ett ”aktivt nej”, men det är inget problem. Jag kan ge dig numret du behöver ringa här och nu.

– Så det är inte möjligt att hos dig beställa den första volymen och avbeställa resten?

– Tyvärr. Det krävs ett aktivt nej.

– Då tackar jag för erbjudandet, men nej tack.

Skalman skulle förstå. Denna försäljningsteknik baserar sig helt och hållet på två insikter om människonaturen. För det första har många av oss en tendens att skjuta upp jobbiga sysslor, som till exempel att ta reda på vad exakt man behöver göra för att stoppa en prenumeration och sedan faktiskt genomföra detta beslut. För det andra underskattar vi graden av detta problem; det vill säga, vi överskattar vår självkontroll. Innan vi kommer oss för att äntligen avbryta prenumerationen är bokhyllan full och barnkammaren tom. Ekonomistas har skrivit om dylika problem förut (vad gäller moral, sparande, Simpson och träning). För aktuella nya bidrag till den akademiska litteraturen, titta exempelvis på hemsidan till Botond Köszegi, som för övrigt opponerade på Robert Östlings avhandling.

Jag misstänker att Bamse själv inte skulle vara alldeles nöjd med hur förlaget på klassisk amerikansk manér utnyttjar prenumeranternas bristande självkontroll och självinsikt. Och jag vågar inte ens tänka på vad Rune Andreasson skulle säga om att hans livsverk numera tycks kontrolleras av Krösus Sork.

Filed Under: Beteendeekonomi

Bo Rothstein: Reflektioner angående ekonomipriset till Elinor Ostrom

2009-10-19 av 35 kommentarer

I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.

Bo Rothstein

Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel. [Read more…]

Filed Under: Metod, Miljö, Utbildning och forskning

Torbjörn Becker: Höj a-kassan och sänk inte skatten!

2008-12-10 av 30 kommentarer

Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.

Torbjörn Becker, SITE

Torbjörn Becker, SITE

Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.

Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.

Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.

Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.

Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor Tagged With: , ,

John Hassler och Per Krusell: Släpp nedladdningen fri!

2008-11-18 av 77 kommentarer

Gästinlägg av John Hassler, professor vid Stockholms universitet, och Per Krusell, professor vid Princetons och Stockholms universitet

På DN Debatt efterlyser Per Gessle bland andra artister en nystart på debatten om fildelning och upphovsrätten. Gessle & Co verkar dock vilja föra oss tillbaka till en naiv debatt om moraliska rättigheter. Har piraterna ”rätten” att ladda ner gratis eller har musikskaparna ”rätten” att förhindra andra att ta del av musiken?

John Hassler

John Hassler

Per Krusell

Per
Krusell

Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?

Att i sin ensamhet nynna på en av Gessles låtar har ingen samhällsekonomisk kostnad och ett sådant nynnande bör alltså vara gratis. Att ladda ned och lyssna på musik är egentligen samma sak. Musiken kan med hjälp av modern teknik spridas nästan kostnadsfritt när den väl är skapad. Därför talar starka samhällsekonomiska argument för ett nollpris för att konsumera den musik som redan finns!

Men gör inte en fri nedladdning att incitamenten till nyproduktion av musik minskar? Gessle & Co hävdar detta och nämner att musiksektorn nu drar in mindre pengar. Man säger också att det svenska musikundret är ”ett minne blott”. Men var förklaringen till vårt svenska musikunder att det tidigare, och just i Sverige, gick att tjäna stora pengar på musik? Vi tror snarare att huvudskälet till att Gessle & Co pläderar för en stärkt upphovsrätt är att det innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort.

Vad vi måste fråga oss är hur viktiga pengarna är som drivkraft för våra musikskapare. I SVT:s programserie ”Dom kallar oss artister” avvisar en av Gessles egna musiker som ”bara larv” idén att Gessle främst skulle vara en driven affärsman: han beskriver honom istället som ”den maniska musikälskaren som inte kan låta bli att skriva låtar”. Vi gissar att detta stämmer! ABBA och Roxette är nog snarare musikens motsvarighet till Björn Borg—unikum som främst drevs av fantastisk talang och manisk skaparanda, snarare än av unika möjligheter att tjäna pengar. Vi ser inga tecken på att nedladdningen leder till mindre ny musik. Kan inte gratis tillgång till all musik istället inspirera våra unga musiklöften att skapa mer ny musik, precis som de 100 plattor Gessle hade förvärvat vid 10 års ålder gjorde för honom?

Med en liberalare upphovsrätt behövs dock förmodligen kompletterande inkomstmöjligheter för artister. Även om artister kanske inte drivs så mycket av vinstmotiv måste de har en rimlig chans att leva på det de gör. En möjlighet skulle vara statliga subventioner baserade på nedladdning—som liksom STIM skulle ge mer åt dem vars musik lyssnas på mest—men en fri nedladdning för musikkonsumenten. Sen finns förstås också konsertintäkter, liksom de sidointäkter som alltid uppstår då en musikskapare blir ”stor”, ”stilbildare” och ”idol”. Men säg nej till de etablerade artisternas krav på större monopolvinster!

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With:

Rikard Forslid: ”Stoppa blankning i bankaktier”

2008-09-30 av 20 kommentarer

Gästinlägg av Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet

I en väl fungerande (eller effektiv) finansiell marknad återspeglar priset på en tillgång all tillgänglig information. De som köper en aktie anser att kursen är för låg i förhållande till det underliggande företagets värde, medan de som anser att kursen är för hög säljer aktien. Här finns emellertid en asymmetri. Vem som helst kan köpa en aktie, men hur skall man kunna sälja en aktie man inte har? Svaret är att man kan blanka i aktien. Det innebär att man mot ränta lånar aktier under en period. Dessa aktier kan sedan säljas, vilket lönar sig om kursen sjunker tillräckligt. Investeraren kan då, när han skall lämna tillbaka de lånade aktierna, köpa tillbaka dem till ett lägre pris vilket ger en vinst.

Utan blankning finns det en risk att tillgångspriserna blir artificiellt höga. Negativ information och analys kommer inte fullt ut att avspeglas i till exempel aktiekurserna. Detta är ett starkt argument för att tillåta blankning i aktiemarknaden. Trots de starka generella argumenten för blankning kommer jag här att hävda att blankningen i de svenska bankaktierna borde begränsas.
Bankernas affärsidé är att låna ut samma pengar många gånger. Pengarna jag lånade för att köpa ett hus transfereras till säljarens bankkonto, varpå banken kan låna ut pengarna en gång till. Banken lånar emellertid inte ut hela beloppet utan behåller alltid en del av varje insättning som reserv. Dessa reserver gör att bankerna har likviditet som kan användas när någon insättare vill ta ut sina pengar. Däremot har ingen bank reserver att klara av en situation då alla sparare och långivare vill ta ut sina pengar ur banken. Detta gäller alla banker – oavsett hur goda dess affärer är. Det finns alltså en viss inneboende skörhet i banksystemet, som är beroende av insättarnas eller långivarnas förtroende för systemet.

Ett aktuellt fall är blankningen i Swedbanks aktier, som leder till snabba kursfall. Kursfallen kan i och för sig vara motiverade av bankens affärer t.ex. i Baltikum, vilket i så fall innebär att blankningen är högst legitim. Men det skulle också kunna vara så att blankningen och de kraftiga kursfallen skapar en förtroendekris för banken som riskerar att fälla den, trots att dess affärsverksamhet i grunden är sund. Detta inser naturligtvis också de stora hedgefonder som spekulerar i en fallande aktiekurs. I det mycket nervösa läget på de globala finansmarknaderna för närvarande, har spekulanterna ett gyllene tillfälle att destabilisera banker eller andra finansinstitut genom blankning och negativ ryktesspridning. Blankarna har starka incitament till att sprida negativ information om bolagen de blankar i, samtidigt som just banker är helt beroende av långivarnas förtroende. Jag tycker inte att det verkar rimligt att Sverige skall ta risken att en eller flera av våra banker fälls av denna typ av spekulation. I nuvarande läge bör Sverige följa USA, Storbritannien och andra, och införa ett temporärt förbud mot blankning i bankaktier.

Filed Under: Finans

Annika Alexius: Gör riksbanken rätt?

2008-09-05 av Kommentera

Ett inlägg av vår gästskribent Annika Alexius, gästprofessor vid Stockholms universitet

Imorse höjde Riksbanken räntan till 4,75 procent i ett läge med vikande internationell och svensk konjunktur. Därmed kan vi vänta oss högre arbetslöshet, lägre tillväxt, lägre bostadspriser och en djupare finanskris än om räntan hade behållits oförändrad.

Man kan kritisera höjningen utifrån (åtminstone) två perspektiv: För det första: Givet att Riksbanken har ett rent inflationsmål och inte ska ta hänsyn till den realekonomiska utvecklingen annat än i den mån den påverkar inflationen, är det rätt att höja räntan idag? För det andra: Är det vettigt att en centralbank enbart bryr sig om inflationen och struntar i vad som händer med till exempel arbetslösheten? Jag vill lämna effekten av fallande oljepriser etc. åt prognosproffsen och hävda att Riksbanken antagligen gjorde rätt givet sitt mål men att målet är fel.

Givet hur den svenska penningpolitikens mål är formulerat gjorde Riksbanken det enda möjliga. Den faktiska inflationen var uppe i 4,4 procent på årsbasis under sommaren och inflationsförväntningarna ligger fortfarande långt över två procent.

Sverige skulle antagligen må bättre av en penningpolitik som tog mera hänsyn till den realekonomiska utvecklingen snarare än att formellt enbart fokusera på inflationen. Med dagens målformulering ska Riksbanken endast bry sig om arbetslösheten om inflationen redan ligger kring två procent, d.v.s. preferenserna är lexikografiska.

Inflationsmål leder till en penningpolitik som gagnar hela samhället så länge som chockerna till ekonomin kommer från efterfrågesidan. Då kommer en högre ränta att dämpa både inflationen och efterfrågan under högkonjunkturer, medan man kan sätta en lägre ränta som stimulerar efterfrågan under lågkonjunkturer när efterfrågan är låg.

Det senaste årets oljeprishöjningar är en typisk utbudschock, vilket innebär att inflationen stiger samtidigt som tillväxten fallker och arbetslösheten ökar. Det är just vid utbudschocker som penningpolitiken ställs inför en målkonfikt: Ska centralbanken höja räntan för att bekämpa inflationen trots att detta kommer att leda til ännu högre arbetslöshet eller ska man släppa upp inflationen för att istället försöka hålla nere arbetslösheten? Det är inte möjligt att både hålla inflationen normallåg och tillväxten normalhög vid en utbudschock; här måste man välja. Så gott som samtliga papper om optimal penningpolitisk respons på oljeprischocker är överens om att det samhällsekonomiska utfallet blir bättre om räntan sänks eller åtminstone inte höjs lika mycket vid en oljeprischock som vid andra chocker som påverkar inflationen.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve gör en helt annan prioritering vid utbudschocker än Riksbanken (och för den delen ECB). De har inte ett rent inflationsmål utan bedriver en mera flexibel penningpolitik där realekonomiska hänsynstaganden spelar stor roll, mycket sörre roll än här i Sverige /EMU. FED har sänkt styrräntan flera gånger för att avhjälpa den nuvarande krisen (som i och för sig tycks vara mycket värre i USA än i Sverige). Det är mycket lätt att visa formellt att en sådan penningpolitik med en vettig centralbankschef ger bättre samhällsekonomiska utfall vid utbudschocker än en ”inflation nutter”, vilket vi tycks ha i Sverige idag..

När oljepriset stiger går inflationen upp och tillväxten ner. En centralbank med ett rent inflationsmål ska höja räntan utan att ta hänsyn till effekterna på arbetslösheten, vilket inte är den samhällsekonomiskt optimala penningpolitiska responsen på chocken. Denna konsekvens av formuleringen av den svenska penningpolitikens mål kan knappast komma som en överraskning eftersom resultatet ifråga är mycket välkänt sedan mycket länge. Så det är ingen större idé att gnälla på den nuvarande Riksbanksledningen; felet ligger inte hos dem utan i formuleringen av den svenska penningpolitikens mål!

Uppdatering: Dagens industri uppmärksammar idag Annika Alexius diskussion om riksbankens mål (låt vara att de kallar oss Economistas).

Filed Under: Finans, Makro
«Föregående sida