Christian Azar: Teknikspecifika visavi teknikneutrala styrmedel

2012-04-17 av 8 kommentarer

I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft. 

John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.

Christian Azar

Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.

Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.

Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.

H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .

Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?

För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.

Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.

Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.

Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.

Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!

H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.

Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.

De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.

—
Källor: Azar och Sandén (2012) diskuterar i EON’s nyutkomna antologi  ”Upplyst eller utfryst” om den svenska elmarknaden frågan om teknikneutralitet eller inte.  Boken, inklusive vår text finns tillgänglig på http://katalog.eon.se/Antologi/. I Sandén, B & Azar, C, 2005. Near-term technology policies for long-term climate targets. Energy Policy 33, 1557-1576 finns en mer utförlig diskussion kring styrmedel för att minska utsläppen av koldioxid på kort och lång sikt.
Filed Under: Miljö, Välfärd

John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

2012-04-12 av 35 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Filed Under: Miljö, Politik, Välfärd

Stefan de Vylder: Bör privat sparande kriminaliseras?

2012-03-07 av 31 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av Stefan de Vylder som har varit docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och idag är verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

Frågan kan förefalla egendomlig. Men faktum är att EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.

Låt oss ta det från början. Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det är också lika stort som summan av det privata och offentliga finansiella sparandet.

Av detta följer att den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande är som kommunicerande kärl. Om vi antar att saldot på bytesbalansen är noll är landets finansiella sparande lika med noll. Landet förbrukar exakt lika mycket som det producerar. Men om budgetunderskottet i landet ifråga är, säg, fem procent av BNP måste det privata sparande vara plus fem procent av BNP.

Följdsatsen av detta enkla samband är viktig: vid oförändrat saldo på ett lands bytesbalans måste en minskning av budgetunderskottet med nödvändighet innebära att det privata sparande minskar. Eller, annorlunda uttryckt: att företag och hushåll ökar sin konsumtion och/eller sina investeringar och drar ned på sitt sparande.

Men inte ens i en centralplanerad ekonomi, och än mindre i en demokratiskt styrd marknadsekonomi, kan en regering bestämma hur mycket företag och hushåll väljer att spara. Det framstår därför som minst sagt bisarrt att ett lands regering kan bötfällas när den privata sektorns sparande är för stort.

Efter finanskrisen 2008 har den privata sektorn i så gott som samtliga höginkomstländer svarat på krisen genom att öka sitt sparande. Företag och hushåll har försökt snygga till sina balansräkningar. Konsumtion och investeringar har gått ned och sparandet gått upp. Detta innebär att det offentliga sparandet, dvs. budgetsaldot, har försämrats i motsvarande mån.

Vi kan dra en parallell till den svenska 90-talskrisen. Vår kris utlöste efter 1992 en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Som en följd av den våldsamma ökningen av det privata sparandet steg budgetunderskottet under ett par år till över tio procent av BNP. Detta var ofrånkomligt, men misstolkades ofta som ett uttryck för finanspolitiskt lättsinne. Eller, med ekonomiprofessorn och EU-rådgivaren Lars Jonungs ord:

Då utmålades de automatiskt växande budgetunderskotten som tecken på ansvarslös och slapp finanspolitik – inte som tecken på väl fungerande stötdämpare. Experter från IMF på besök i Stockholm bidrog till den felaktiga tolkningen genom att rekommendera finanspolitisk åtstramning mitt under brinnande kris (DN den 2 juli 2009).

EU:s  ledare, inklusive den svenska regeringen, tycks hoppas att den nya finanspakten innebär en kriminalisering av statsfinansiellt lättsinne. Jag undrar om de har förstått att den ekonomiska innebörden av en lagstiftning som kräver minskade budgetunderskott är att en ökning av det privata sparandet kan vara lagstridig och bestraffas med böter.

Filed Under: Makro, Politik

Roine Vestman: Ekonomipristagaren Thomas Sargent som handledare

2011-10-11 av 3 kommentarer

Roine Vestman, fd NYU-doktorand till ekonomipristagaren Thomas Sargent

Roine Vestman är post-doc vid SIFR och disputerade 2010 vid NYU med Thomas Sargent som huvudhandledare. I det här gästinlägget ger Roine en exklusiv inblick i hur det är att vara doktorand till den nyblivne ekonomipristagaren.

Det finns mycket gott som jag kan säga om Tom som person och som forskningsmässig förebild. Värt att notera är att jag har lärt känna honom sent i hans karriär. Han kom till New York University, NYU, under 2002, två år innan jag började där som doktorand. En sak som utmärker Tom är att han är en mycket aktiv handledare till forskarstudenter. Inom varje årskull av doktorander vid NYU har Tom huvudansvaret för ungefär tre doktorander. Innan han kom till NYU har han haft samma betydelsefulla roll i decennier vid andra amerikanska universitet. Det innebär att han vid varje given tidpunkt handleder åtminstone nio doktorander i olika faser av avhandlingsarbetet. Därutöver har han ofta åsikter och kommentarer om säkert lika många andra doktoranders avhandlingsarbeten inom olika delområden av makroekonomi, ekonometri och finansiell ekonomi.

[Read more…]

Filed Under: Kuriosa Tagged With: , ,

Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

2011-09-01 av 69 kommentarer

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

[Read more…]

Filed Under: Internationellt, Miljö Tagged With: , , ,

Mats Persson: Bör USAs lånetak höjas?

2011-08-01 av 45 kommentarer

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Här i Sverige råder en nära nog total enighet om att USAs lånetak bör höjas. Annars kommer hemska saker att hända, påstår alla journalister och debattörer. Men det är en sak jag inte förstår. Vad ska man med ett lånetak till, om det kan höjas sådär utan vidare, så snart statsskulden börjar närma sig den kritiska nivån?

 Vi nationalekonomer brukar ju tala varmt för behovet av finanspolitiska regelverk. Sådana regelverk är tänkta som ett medel att göra finanspolitiken långsiktigt stabil i en politisk miljö där det hela tiden finns kortsiktiga argument för ökade utgifter eller sänkta skatter. Med hjälp av sådana regelsystem ska vi då kunna undvika en ”grekisk” utveckling mot en galopperande statsskuld och en hotande statsbankrutt. Men när nu USA har ett sådant regelsystem – vilket alla var eniga om att det var en bra sak, när det infördes – anser tydligen alla att reglerna bör ändras så snart de börjar bli bindande.

En annan sak som jag inte förstår är varför problemen i USA kommer så plötsligt. Utgiftstaket måste ju ha varit känt tidigare, och budgetunderskotten var ju också kända sedan många år. Det betyder, att man redan för ett par år sedan måste ha sett att statsskulden var på väg att slå i taket. Hur kommer det sig då att den amerikanska regeringen verkar vara så tagen på sängen? Trodde man att taket bara var ett skämt, och att man alltid skulle kunna höja det så snart statsskulden började bli alltför hög? Har i så fall den amerikanska regeringen haft en lättsinnig inställning till finanspolitikens långsiktiga hållbarhet – kanske lika lättsinnig som den grekiska regeringen?

Filed Under: Makro, Offentlig sektor, Politik

Mats Persson: Det är särskilt humaniora som bör subventioneras!

2011-06-30 av 121 kommentarer

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

DN och SvD rapporterar idag att Svenskt Näringsliv förespråkar att studiemedlen ska skäras ner för ”onyttiga” utbildningar i humaniora. Det låter som ett aprilskämt, eller som en provokation från någon sociolog på vänsterkanten som vill försöka ge en nidbild av hur nationalekonomer resonerar.

I själva verket finns det inget som helst nationalekonomiskt argument för att minska subventionerna till just studier i humaniora, eller till kultur i största allmänhet. Om vi tror att utbildning, och bildning, är en kollektiv nyttighet som skapar ett bättre samhälle – då ska utbildning och bildning uppmuntras. Kunskaper i språk, historia och kultur har positiva externa effekter, och därför finns det ett samhällsintresse av att många människor skaffar sig sådana kunskaper – även om de inte är lönsamma i ett snävt företagsekonomiskt/individuellt perspektiv.

Däremot kanske man kunde argumentera för att samhällets subventioner till snäva yrkesutbildningar – i till exempel företagsekonomi, juridik eller medicin – borde skäras ner. Om en sådan utbildning bara är till nytta för den enskilda studenten, som därigenom kan få ett välbetalt jobb, finns det ju inget samhällsintresse som kan motivera några subventioner. Då löser marknaden problemet på egen hand. Men förmodligen har även sådana yrkesutbildningar positiva externa effekter, och därför kan nog subventioner motiveras även för dem.

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd

Stefan de Vylder: Nationalekonomi för vänstern

2011-04-07 av 120 kommentarer

I det här gästinlägget recenserar Stefan de Vylder den nyutkomna boken Nationalekonomi för vänstern. Stefan de Vylder har varit docent på Handelshögskolan i Stockholm och är idag verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

När jag genomgick forskarutbildningen i nationalekonomi i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var den nationalekonomiska institutionen på Handelshögskolan i Stockholm en intellektuellt väldigt stimulerande miljö. På de s.k. högre seminarierna på fredagseftermiddagarna samlades några av Sveriges främsta nationalekonomer – Erik Lundberg och Erik Dahmén ur den äldre generationen, och ur den unga men mycket begåvade generationen män som Assar Lindbeck, Staffan Burenstam Linder och Karl-Göran Mäler (kvinnligt deltagande var sällsynt, men ibland deltog Bertil Ohlins dotter och blivande finansminister Anne Wibble). Vid några tillfällen dök Gunnar Myrdal upp, citerandes sig själv och ständigt rökande (Myrdal var den ende som vågade röka under våra seminarier, och ingen vågade be honom sluta).

Den politiska atmosfären var tolerant. Jag betraktades som institutionens vänsterextremist, men sågs knappast som något större hot mot den bestående ordningen. Flera av professorerna och de yngre lärarna stod nära socialdemokratin, under det att Burenstam Linder fick spela rollen som högerspöke. Men trots mina uttalade vänsterståndpunkter hade jag aldrig några problem med att få min marxistiskt inspirerade trebetygsuppsats eller min avhandling godkänd; min politiske motståndare Burenstam Linder var t.ex. vänligt uppmuntrande både före och efter min disputation 1974. Dock minns jag att Assar Lindbeck blev rasande när jag i en elak — och, måste jag erkänna så här i efterhand, möjligen något orättvis — recension i radions Obs! år 1971 sablade ned hans då mycket uppmärksammade skrift Den nya vänsterns politiska ekonomi. [Read more…]

Filed Under: Lästips, Politik

Henry Ohlsson: Tid för handling — inte förhärligande

2011-04-04 av 14 kommentarer

Henry Ohlsson

Detta är ett gästinlägg av Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har vi återkommande fått höra hur bra det går för den svenska ekonomin. Tillväxten är rekordhög, inflationstakten fortsatt låg och sysselsättningen börjar öka, vilket i en internationell jämförelse ser bra ut. Men under ytan är bilden dessvärre en annan. Det finns viktiga problem i svensk ekonomi.

Glädjedödarens uppgift är att föra fram budskapet ingen vill höra. Figuren nedan visar den s k Beveridgekurvan för Sverige, dvs sambandet mellan andelen arbetslösa och antalet kvarstående lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften (data är tolvmånaders glidande medelvärden hämtade från AKU och Arbetsförmedlingen). Krisen under 2009 syns tydligt: Arbetslösheten steg från drygt 6 procent i januari 2009 till 8,5 procent ett år senare. Samtidigt minskade vakanstalet från ca 0,75 till ca 0,55.

image

De dåliga nyheterna är dock vad som hänt efter krisen. Den ekonomiska återhämtningen har medfört att vakanstalet i januari 2011 var tillbaka på samfama nivå som i januari 2007. Men arbetslösheten i januari var nästan en och en halv procent högre än arbetslösheten i januari 2007! Arbetsmarknaden funktionssätt har försämrats betydligt.

Vad kan då ha orsakat denna försämring? Till att börja med kan vi utesluta fel i data. Alla lediga platser anmäls visserligen inte till Arbetsförmedlingen, men om man istället väljer SCB:s heltäckande vakansstatistik (som dock är mindre frekvent) är bilden densamma. Liknande försämringar har även skett i andra länder; den amerikanska Beveridgekurvan har också rört sig utåt.

Är det matchningen på arbetsmarknaden som har försämrats? Vilken betydelse kan bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver? Vad kommer rekryteringsproblemen att innebära för produktions- och inflationsutveckling? Vilka ekonomisk-politiska åtgärder skulle kunna vara aktuella?

Det är nu en viktig uppgift för alla olika aktörer på arbetsmarknaden (inklusive jag själv) att agera istället för att förhärliga. Sverige borde kunna bättre. Arbetslöshet är slöseri.

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , ,

Yes we can (mäta välfärd)!

2010-12-21 av 93 kommentarer

I det här gästinlägget lämnar Per Krusell en längre kommentar till Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers sätt att göra välfärdsjämförelser. Per Krusell är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers möjlighet att göra välfärdsjämförelser bygger på en missuppfattning och hans resonemang leder dessutom till en implikation man bör uppmärksamma.

Missuppfattningen: de nyttofunktioner som makroekonomen Heathcote (och andra ”moderna” makroekonomer) använder sig av är INTE valda för att predicera makrodata utan utifrån de MIKROstudier som gjorts av hur individer beter sig, både i forskningen kring valet mellan konsumtion och sparande (i säkra och osäkra tillgångar) och i forskningen kring valet mellan arbetsutbud och fritid. Mikroekonomerna observerar människors faktiska val och utgår sen ifrån att dessa val avspeglar deras välfärd, dvs deras preferenser; man antar att om de väljer något framför något annat är det för att de föredrar det. Genom denna metod kan man alltså estimera nyttofunktioner: mäta välfärd. Styrkan i modern makroanalys är just att basera analysen—grundantagandena i de makroekonomiska modellerna—inte på godtyckliga åsikter om vad som är bra och dåligt utan på slutsatserna ifrån den stora mikroekonomiska litteraturen. Om modellen bara skulle skattas utifrån historiska makrodata skulle den förmodligen heller inte vara robust. Om det skulle uppstå makroekonomiska störningar av nytt slag, om den ekonomiska politiken skulle ändras, el dyl, så skulle den troligtvis ge felaktiga prediktioner och missvisande välfärdsanalys.

Den åsyftade implikationen kommer av den alternativa syn som man kan läsa mellan raderna i Roberts inlägg: att man INTE kan dra några slutsatser av individers nytta utifrån deras beteende. Om denna syn vore riktig skulle implikationen vara att vi, ekonomer eller politiker, väljer ekonomisk politik utifrån vad vi tror folk egentligen vill, eller vad vi anser dem behöva! Marknaderna, t ex, är då förmodligen inte speciellt värdefulla, för de fungerar ju bra just då konsumenter och företag väljer utifrån vad de faktiskt tycker. Väljer människor på annat sätt är det bättre att göra sig av med marknaderna. Vad skulle i så fall fungera bättre? Det vet jag inte. Någon typ av upplyst despot, som vet vad vi egentligen vill, borde kanske fatta våra konsumtions- och arbetsbeslut? Demokrati vore säkert inte bra, för om vi inte kan lita på att folk agerar i eget intresse som konsumenter kan vi nog heller inte lita på att de klarar av att rösta i sitt eget intresse. Ett mindre skrämmande exempel är FN:s Human Development Index (HDI) som sammanfattar välfärden i ett land genom att godtyckligt väga ihop vissa indikatorer (ekonomiska såväl som andra) utan att motivera vikterna. Alternativet är just den metod som makroekonomerna Jones och Klenow använder i den studie Robert nämnde, dvs de baserar sin sammanvägning på nyttofunktioner ifrån den empiriska mikroforskningen.

Det finns numera lite s k ”lyckoforskning” också. Den frågar helt enkelt människor hur lyckliga de är, eller försöker mäta deras välbefinnande
medicinskt. Det är ett nytt område som är rätt intressant, men i bästa fall tycks det mig vara ett högst inkomplett tillägg till ekonomers befintliga analys. Den kan kanske hjälpa oss att justera den gängse synen på nyttofunktioner, t ex genom att inkorporera att människor känner vällust av att andra har det lika bra, eller dåligt, som de själva—detta är ett exempel på en aspekt som enligt Robert saknas i den makroekonomiska utvärderingen av välfärd. Visar det sig att denna lyckoforskning ger robusta uppdateringar av gängse nyttofunktioner är det definitivt ett steg framåt. Men: det finns många problem med att mäta nytta så här, och vi är långt ifrån robusta slutsatser ännu. T ex är det inte alls uppenbart att människors svar på frågor avspeglar hur de verkligen känner—kanske mår de t ex bättre om de är herre på täppan än om alla andra är lika bra som de är, något de förmodligen inte skulle avslöja i en intervju.

Dessutom är det så att även om det ligger något i att det behövs justeringar av våra nyttofunktioner bör den inte alls leda till en omprövning av den MAKROekonomiska ansatsen. Denna kan ju helt enkelt använda sig av de nya, justerade nyttofunktionerna och fortsätta som vanligt. På så sätt kan vi utvärdera ekonomisk politik aningen bättre och göra aningen bättre prognoser. Men tills vidare, innan vi vet mer, verkar det väl ändå bäst att använda de
insikter som ekonomer hittills kommit fram till i sin mikroekonomiska forskning när vi ska utvärdera ekonomisk politik! Nya rön bör inkorporeras i praktisk välfärdsanalys, men först när de är verkliga rön; det är så vår vetenskap bör framskrida, och vad alternativet skulle vara är oklart. Heathcote’s uppsats, vilken föranledde Roberts inlägg, gör såvitt jag kan se det rimligaste möjliga utifrån vad vi vet idag.

Slutligen: synen ”vi ekonomer kan inte utvärdera nytta” skulle innebära en högst cynisk inställning. Jag säger inte att detta är den syn Robert står för,
men ibland hör man den uttryckas även av nationalekonomer. Hur skulle vi i så fall se på vår forskarroll? Är vi en grupp observatörer som, betalda av staten, har samhället som studieobjekt bara för vårt eget höga nöjes skull, utan att någonsin vilja eller kunna dra en slutsats om vad som är bra eller dåligt? I så fall vet jag inte om nationalekonomer över huvud taget behövs; åtminstone bör de nog inte finansieras av staten. Jag blev själv nationalekonom för att jag hade synen att det går—fastän det är svårt, i vårt fundamentalt samhällsvetenskapliga ämne—att vetenskapligt utvärdera vad som är bra eller dåligt. Jag ser inte att det framkommit skäl att ändra den synen.

Filed Under: Makro, Metod, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»