Bör vi bli oroliga för Handels i Göteborg?

 

Vad får en rektor för en Handelshögskola att helt plötsligt gå emot majoriteten av ekonomkåren och propagera för förstatligande av Volvo personvagnar? Klarsyn, enligt honom. Geografi, enligt mig.

Det är rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolff som i en  debattartikel i Dagens Industri skriver att staten borde garantera bilindustrins framtid genom att köpa Volvo. Trots att frågan anses svår av de flesta bedömare är den glasklar i rektor Wolffs värld. Sverige ska ha en bilindustri, kosta vad det kosta vill. Och de som ifrågasätter saknar 1) stöd i forskning och är 2) ideologiskt snedvridna (nyliberaler):

Kan staten äga energibolag kan den väl äga biltillverkare. Kan staten äga och säkra finansbolag, kan den väl göra detsamma med biltillverkare. Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare. I nyliberalisms spår har finansproffs tillsammans med globala managementkonsulter argumenterat för att allt statligt ägande är ineffektivt och av ondo.

Men när det gäller 1), statligt ägande, finns faktiskt hel del forskning som talar om motsatsen (se Andreas Bergh och Niclas Berggren om detta)

Och på tal om 2) att kritikerna av statsägande är ideologiskt snedvridna kan man undra om rektor Wolff inte själv är det:

Kanske blir det äntligen tillåtet att ifrågasätta den amerikanska ekonomiska ideologin utan att bli anklagad för att vara bakåtsträvare.

Rektor Wolffs artikel har förvisso vissa poänger, som t ex att det finns en institutionellt pådriven kortsiktighet i marknaden som inte är ekonomiskt hälsosam. Hans engagemang i Volvo-debatten bottnar dock knappast i forskning, som han själv påstår. Kanske finns där en smula ideologi, men mest av allt förefaller det vara den geografiska närheten till särintressen, i detta fallet Volvo, som ligger bakom utspelet. Och om det stämmer bådar det inte gott för den fria forskningen på Handelshögskolan i Göteborg.

Länktips: Kropotkin, Esbati

Ekonomistas i debatten

Geithner och Clinton

Bland de hetaste frågorna i bloggvärlden är tillsättningen av USAs kommande ministerposter. Buden är många och endast Barack Obama vet svaret.

Den kanske bästa gissningen ges av de som vanligt uppdaterade prognosmarknaderna. Dessa har tidigare visat stor pricksäkerhet i att förutsäga valresultat. Den aktuella ställningen gällande finans- och utrikesministerposterna på Intrade är följande
(OBS: UPPDATERAD 18/11, 09.30):

Näste finansminister: Chans: Näste utrikesminister: Chans:
Timothy Geithner 52%¤ Hillary Clinton
93%£
Larry Summers 32%£ Bill Richardson 7%¤
Paul Volcker 10%– John Kerry 5%¤

Med andra ord är sannolikheten hyfsat hög att Timothy Geithner blir USAs näste finansminister och väldigt hög att Hillary Rodham Clinton blir USAs näste utrikesminister.

Ett särintresses uppgång och fall?

Jag har alltid förundrats över Sveriges fiskerivänliga lagstiftning. Det som gör detta så underligt är kombinationen av två saker: 1) Östersjöns torskar är i princip utfiskade (se Isabella Lövins bok Tyst hav) och även i andra farvatten råder akut fiskbrist, vilket drabbar övriga samhället och kommande generationer. 2) Antalet svenska fiskare är idag ca 2000, vilket motsvarar ungefär 0,0003 procent av väljarna.

Hur kan man förklara detta? Jag kan bara se en enda rimlig förklaring. Svenska fiskare är ett mycket välorganiserat särintresse som haft mycket att tjäna på en förmånlig lagstiftning. Samtidigt har kostnaden för denna fiskerivänliga politik när den fördelats på var och en av oss övriga medborgare inte varit tillräckligt stor för att någon av oss ska vilja ge tid och energi åt att motverka fiskarna.  Sällan har en så liten näring med så stora negativa effekter på övriga samhället haft ett sådant stort inflytande — direkt eller indirekt — över svensk lagstiftning.* 

Men nu kan det bli ändring på detta. Idag skriver riksrevisor Eva LindströmDN Debatt att Sverige måste upphöra att sitt dubbelspel med att å ena sidan säga att man värnar ett hållbart fisbestånd och å andra sidan hela tiden gynna fiskerinäringen. Kritiken är inte ny: rapporterna har haglat tätt om fiskeriets omotiverade statsunderstöd, bristande kontroller och i princip obefintliga påföljder vid lagbrott.

Är detta början på slutet för en svensk fiskeflotta? Låt oss hoppas. Samhällets vinster av att det finns fiskar i haven överstiger vida kostnaderna för att hjälpa de 2000 fiskarfamiljerna till nya liv i mindre skadliga näringar.

______________
* För den som vill läsa mer om hur dessa politisk-ekonomiska mekanismer fungerar rekommenderas texter av de ekonomer som först förklarade dem: George Stigler, Sam Peltzman och Mancur Olson.

Låt curlingkvastarna stå

I boken Curlingföräldrar och servicebarn från 2004 beskriver den danske psykologen Bent Hougaard hur dagens unga föräldrar alltför ofta lägger sig i sina barns liv och utveckling alltmedan dessa snabbt vänjer sig vid att bli ständigt uppassade. ”Barnen får för lite motstånd”, menar Hougaard, vilket på sikt riskerar skapa individer utan skamkänsla och sunt förnuft.

Parallellen med dagens statliga industristöd är slående. I USA vill Barack Obama ge stöd till den amerikanska bilindustrin, i Tyskland ombes Angela Merkel låna pengar till Opel och i Sverige haglar kraven på riktade industristöd till alltifrån bil-, småhus- , och byggindustrin. Den svenska regeringen verkar inte heller immun mot vissa av kraven, exemplifierat av exportkrediter till småföretag och extrapengar till bilforskning.

Att stödja krisbranscher är emellertid långt ifrån oproblematiskt. Bilbranschens problem härör t ex från åratal av strategiska felsatsningar och huvudlös kreditgivning vilka nu skapat en djup kris som branschen själv bör ta konsekvenserna av. Skulle staten ge understöd skulle det kunna ge helt fel signaler till andra marknadsaktörer. Däremot bör samhället erbjuda stöd för individer som drabbas av t ex arbetslöshet som en följd avkrisen. Sådant stöd ska dock komma i form av a-kassa, fortbildningspengar och flyttstöd (för hela familjer), inte som industripolitik.

Ytterligare en oroande aspekt av västländernas nationellt inriktade industristöd är att det har undertoner av protektionism, inte minst i Obamas fall, vilket gör det än ekonomiskt osundare.

Den klipske debattören Johan Norberg gav denna statliga industripolitik ett namn: curlingekonomi. Och för att ta denna metafor på allvar bör ekonomer idag ge sina regeringar samma rekommendation som psykologen Hougaard ger curlingföräldrarna: låt curlingkvastarna stå!

Med flit eller inte — det är frågan

Tänk dig att du lånar ut din sprillans Lexus SUV LX 09 till grannen och att han senare kommer tillbaka utan bil med förklaringen ”jag råkade glömma den på ICA-parkeringen med öppna dörrar och nyckeln i och nu är den borta — men det var inte med flit!”. Är det ett OK beteende? Knappast.

På samma sätt kan man fundera över hur den finansiella industrin tar risker med andras pengar. Det är klart, å ena sidan vill vi uppmunta visst risktagande så vi kan få avkastning på vårt kapital. Därför finns belöningssystem (fast ofta felaktiga sådana). Men å andra sidan vill vi inte att de är vårdslösa med våra pengar och därför stiftar vi lagar mot sådant. Problemet är bara att Sverige idag i praktiken saknar sådana lagar.*

Bakgrunden är följande: åren efter 1990-talskrisen försökte Finansinspektionen och RÅSOP, Riksåklagens arbetsgrupp för utredning av brott inom bank- och finansvärlden, ställa bågra oansvariga banktjänstemän inför rätta. Här är några exempel på vårdslösa krediter (hämtade från Åklarväsendets rapport 1995:1, sid 15):

  • En kredithandläggare lämnade krediter till en fysisk person på 30 miljoner kr — varav 20 miljoner kr in blanco — utan att företa någon som helst kontroll av personens ekonomiska förmåga att återbetala krediten.
  • En fysisk person med en inkomst av anställning på drygt 100 000 kr och en förmögenhet på ca 30 000 kr beviljades en kredit på 10 miljoner kr med en årlig räntekostnad på 1,5 miljoner kr.
  • Krediter på sammanlagt 65 miljoner kr lämnades till ett aktiebolag, som redan var på obestånd, mot säkerhet i aktierna i bolaget.
  • Innan förvärvstillstånd hade erhållits utbetalades krediter på 116 miljoner kr för förvärv av fastigheter till ett bolag som saknade egna tillgångar.

Inget av dessa fall ledde till fällande dom. Varför inte? Jo, därför att uppsåt inte kunde visas (dvs missarna gjordes inte ”med flit”).

En Banklagskommitté (med bl a Sören Mannheimer och Irma Rosenberg) tillsattes så i slutet av 90-talet för att se över banklagen och samhällsnyttan. Men tvärtemot åklagarnas förhoppning om att göra vårdslös kreditgivning straffbart sågade kommittén denna idé. Förslagets ”individperspektiv” på problemen avärdades och istället betonade kommitténs slutbetänkade frågor på ”systemnivå” —  trots åklagarnas påpekande att ”systemet” svårligen kan ställas inför rätta.

Idag hyllas den ”svenska modellen”för bankkrishantering världen över. Många länder, däribland USA, har rentav applicerat (delar av) den på sina egna problem. Frågan är dock om denna svenska ”modell” inte brustit på ett viktigt område — juridikens. Vårdslös kreditgivning i såväl USA som i Sverige är fortfarande inte straffbar så länge den inte är uppsåtlig. Kanske är det dags att tänka om. Att slarva med andras pengar och och sedan komma undan enbart genom att säga ”det var inte med flit” borde inte vara OK. Åtminstone inte på en välreglerad bankmarknad.

——————–
* Den svenska konsumentkreditlagen reglerar t ex inte i vilken mån bankernas utlåning är rimlig, utan är snarare till för att konsumenten ska garanteras marknadsmässiga lånevillkor etc.

Lästips: DN12, Ekot, SvD123, SydSv, Afv12, VA.

Godis på TV-köpet ingen söt affär

Har du också gått med i bokklubb bara för att få den där snygga pennan på köpet? Eller kanske köpt en tröja på postorder och fått en sminkväska i läder? Att företag lockar kunder genom mer eller mindre långsökta erbjudanden kan tyckas harmlöst. Och det är det också — för det mesta.

Ett mindre harmlöst exempel upptäckte jag igår morse när jag läste morgontidningen. I en extrabilaga från elektronikkedjan SIBA erbjöds nämligen alla kunder 1 kg smågodis för varje spenderad tusenlapp på kampanjvaror (läs deras nätannons här). Alltså inte billigare TV-bord, valfri DVD-film eller nya scartkablar utan… smågodis. Från Haribo.

Utöver en försämrad tandhälsa har smågodis från Haribo befunnits innehålla just sådana Azo-färger som brittiska forskare kopplat till beteendestörningar hos barn.

Varför bry sig, undrar nån? Det är ju upp till var och en att tacka nej till godiset eller rentav inte köpa sin TV hos SIBA. Visst är det så. Samtidigt är SIBA:s godiskupp ett exempel på en situation där kunden tvingas välja bort godiset istället för att välja till det, vilket Richard Thaler och Cass Sunstein i sin bok Nudge (presenterad av oss här) visar överlag leder till att folk konsumerar mer godis än de annars skulle gjort.

Lästips: Mats-Eric Nilsson, ”Den hemlige kocken”, Ordfront, 2007

Spelarnas val: Obama

Marknader är suveräna på att omsätta information i priser. Nyheter översätts omedelbart i prisförändringar och priser studeras ofta av just den anledningen att de återspeglar flödet av information i samhället.

I samband med det amerikanska presidentvalet är det därför särskilt intressant att studera de s k prognosmarknader som specialiserat sig i kontrakt som ger pengar utifall att antingen Barack Obama eller John McCain skulle vinna valet (se annat Ekonomistas-inlägg om dessa marknader). Nedan visas två grafer över de aktuella priserna i Obama- och McCainkontrakt. Den första grafen är hämtad från Iowa Electronic Markets (IEM). Den visar hur Obama dragit ifrån på sistone och att Obama-kontraktet idag handlas i ca 85 dollar. Priset ska tolkas som en sannolikhet, dvs att marknaden bedömer att det idag är 85 procents chans att Obama vinner valet.

iowa

Den andra grafen visar samma Obama-kontrakt men från en annan känd prognosmarknad, Intrade. Dagspriset på Obama-aktien är också ca 85 dollar, dvs samma pris — och sannolikhet för Obama-seger — som hos IEM. Om handeln är tillräcklig antyder detta m a o att prognosmarknaderna är mycket effektiva och informativa.

intrade

Intressant nog kommer SU-ekonomen David Strömberg fram till samma sannolikhet för en Obama-seger, ca 85 procent, utifrån sin upphöjda politisk-ekonomiska modell över amerikansk politik (läs mer om modellen i Ekonomistas här och här). Med andra ord är spelare och forskare överens: Obama vinner valet.

Lästips: DN123456, SvD12345678, AB1234, SydSv123, Erixon123, Gudmundson, Det Progressiva USA.

Prognosmarknader

Prognosmarknader är en ny form av politiska spelmarknader som växer på bred front i flera länder. På dessa marknader handlas dagligen kontrakt som ger utdelning (oftast 1 dollar) endast om vissa specificerade utfall äger rum. Utfallen kan handla om alltifrån ekonomi, politik, konst, sport, vetenskap etc. Till exempel handlas i detta nu kontrakt som betalar en dollar om Usama bin Laden fångas före den 31 december 2008, om USA får positiv tillväxt kvartal 4 2008, eller om fysiker kommer finna Higgs-partikeln under 2008.

Men en prognosmarknad är inte bara en hemvist för spelsugna individer, de är också en källa för information. När mängder av invider oberoende av varandra omsätter tillgänglig information och framtidsförväntningar i priser skapar de priser med stort informationsinnehåll. Kontraktens utformning innebär också att priserna kan utläsas som sannolikheter att en händelse ska inträffa. Till exempel visar bilden nedan hur sannolikheten för att Usama bin Laden grips under 2008 minskat från 15-20 procent i somras till knappt 5 procent idag.

chart122469559710288323

Forskare har också kunnat visa att prognosmarknader är påfallande pricksäkra (se t ex denna Science-artikel). Inför de amerikanska presidentvalen 1988, 1992, 1996 och 2000 gick marknadernas prognosfel, dvs skillnaden marknadens bedömning och det senare utfallet, av kandidaternas röstandelar från endast 5 procentenheter fem månader före valet till mindre än 1 procent en hel månad före valet (se bilden nedan). Felmarginalerna var klart lägre än de flesta opinionsmätningarna!

image

I Sverige har vi ännu ingen prognosmarknad. Konstigt nog, med tanke på svenskarnas generella spelglädje på internet. Nej, förklaringen är snarare att hämta i det svenska spelmonopolet. Inte nog med att spelmonompolet kan ifrågasättas på andra grunder (se här) verkar Svenska Spel helt ha missat prognosmarknadernas potential. Följden är att vi dagligen förlorar värdefull information om samhällsutvecklingen. Sverige behöver en prognosmarknad!

Budgetbalans i kristid? Nej tack!

Tack vare de senaste årens budgetdisciplin och överskottsmål står Sverige idag väl rustat inför den stundande lågkonjunkturen. Men bara för att budgetdisciplinen var rätt politik under de goda åren behöver den inte vara det när tiderna blir blir sämre.

Detta klargörs av Stefan de Vylder i en artikel på SvD Brännpunkt. Han går  ut hårt mot socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros som i en debattartikel i Aftonbladet nyligen manade till fortsatt budgetbalans, trots kristiderna. För detta kallas de ”budgetbalansfundamentalister” av de Vylder.

Men vem har egentligen rätt? Är budgetbalans rätt medicin för ekonomier i nedgång? Även om vi naturligtvis inte kan vara helt säkra på svaret på denna fråga så ger historien i alla fall otvetydidgt besked. När den amerikanska ekonomin tvärbromsade på 1930-talet valde den dåvarande presidenten Herbert Hoover att 1932 höja inkomstskatterna för att balansera den federala statsbudgeten. Ekonomer är idag eniga om att den politiken allvarligt förvärrade krisförloppet under Den Stora Depressionen.

Med andra ord: den ekonomiska historien ger de Vylder rätt och Sahlin och Östros fel. Att balansera statsbudgeten kan vara något av det skadligaste en regering kan göra under lågkonjunkturer och, än värre, i en ekonomisk kris.