Tänk dig att du lånar ut din sprillans Lexus SUV LX 09 till grannen och att han senare kommer tillbaka utan bil med förklaringen “jag råkade glömma den på ICA-parkeringen med öppna dörrar och nyckeln i och nu är den borta — men det var inte med flit!”. Är det ett OK beteende? Knappast.
På samma sätt kan man fundera över hur den finansiella industrin tar risker med andras pengar. Det är klart, å ena sidan vill vi uppmunta visst risktagande så vi kan få avkastning på vårt kapital. Därför finns belöningssystem (fast ofta felaktiga sådana). Men å andra sidan vill vi inte att de är vårdslösa med våra pengar och därför stiftar vi lagar mot sådant. Problemet är bara att Sverige idag i praktiken saknar sådana lagar.*
Bakgrunden är följande: åren efter 1990-talskrisen försökte Finansinspektionen och RÅSOP, Riksåklagens arbetsgrupp för utredning av brott inom bank- och finansvärlden, ställa bågra oansvariga banktjänstemän inför rätta. Här är några exempel på vårdslösa krediter (hämtade från Åklarväsendets rapport 1995:1, sid 15):
- En kredithandläggare lämnade krediter till en fysisk person på 30 miljoner kr — varav 20 miljoner kr in blanco — utan att företa någon som helst kontroll av personens ekonomiska förmåga att återbetala krediten.
- En fysisk person med en inkomst av anställning på drygt 100 000 kr och en förmögenhet på ca 30 000 kr beviljades en kredit på 10 miljoner kr med en årlig räntekostnad på 1,5 miljoner kr.
- Krediter på sammanlagt 65 miljoner kr lämnades till ett aktiebolag, som redan var på obestånd, mot säkerhet i aktierna i bolaget.
- Innan förvärvstillstånd hade erhållits utbetalades krediter på 116 miljoner kr för förvärv av fastigheter till ett bolag som saknade egna tillgångar.
Inget av dessa fall ledde till fällande dom. Varför inte? Jo, därför att uppsåt inte kunde visas (dvs missarna gjordes inte “med flit”).
En Banklagskommitté (med bl a Sören Mannheimer och Irma Rosenberg) tillsattes så i slutet av 90-talet för att se över banklagen och samhällsnyttan. Men tvärtemot åklagarnas förhoppning om att göra vårdslös kreditgivning straffbart sågade kommittén denna idé. Förslagets “individperspektiv” på problemen avärdades och istället betonade kommitténs slutbetänkade frågor på “systemnivå” — trots åklagarnas påpekande att “systemet” svårligen kan ställas inför rätta.
Idag hyllas den “svenska modellen“för bankkrishantering världen över. Många länder, däribland USA, har rentav applicerat (delar av) den på sina egna problem. Frågan är dock om denna svenska “modell” inte brustit på ett viktigt område — juridikens. Vårdslös kreditgivning i såväl USA som i Sverige är fortfarande inte straffbar så länge den inte är uppsåtlig. Kanske är det dags att tänka om. Att slarva med andras pengar och och sedan komma undan enbart genom att säga “det var inte med flit” borde inte vara OK. Åtminstone inte på en välreglerad bankmarknad.
——————–
* Den svenska konsumentkreditlagen reglerar t ex inte i vilken mån bankernas utlåning är rimlig, utan är snarare till för att konsumenten ska garanteras marknadsmässiga lånevillkor etc.
Ekonomistas 
Handeldvapen
HD dom och polisen löser 6% brott (3 per polisman och år). Barnomsorgen inte löser sina uppgifter (lösa dom själv).
Borde man få försvara sig själv.
Mord kommer ske oavsett hur man gör (förebygga så kulan inte når en).
Det är en märklig tillämpning av juridiken i vissa fall. Om det inte är “uppsåt” så blir det inget åtal.
Kan möjligen vara OK i vissa fall men är det inte i andra. Det man bör fråga sig är om personen är ANSVARIG för det inträffade. Är han det så måste han bli fälld på något sätt.
Om en VD kör ett företag i botten så får han sparken eftersom han troligen är ansvarig för detta.
Trots att det inte var hans uppsåt. Läs på nedanstående länk om Gotabanken. Allt känns igen.
http://www.radioislam.org/islam/svenska/fildok/filer/tidning/urwitz.htm
ar osaker, men omojligor inte amerikansk konkurslagstiftning (till skillnad fran svensk) att banker forsatter att krava (bostads-) lantagare pa lanet om de kommit pa obestand och varit tvungna att salja sin bostad till forlust. alltsa, svenska banker kan fortsatta att krava in ett lan fran lantagaren trots att den de facto inte har kvar den underliggande sakerheten – det borde leda till ytterligare risktagande fran svenska bankers sida givet att dom tar mindre av “down side” vid ett daligt utfall. fordelen ar naturligtivs att banker delvis ar isolerade fran en aggregerad shock med flera lantagare pa obestand samtidigt – dvs, att dom kan fortsatta krava in pengar fran sina kunder vilket minskar deras forluster och darmed okar stabiliteten. tror dock att den (“positiva”) effekten ar mindre eftersom dessa lantagare troligtvis inte ar tillrackligt likvida for att kunna betala sarskilt stora belopp (anledningen till sjalva konkursen till att borja med).
Reflektioner har rätt i att uppsåt bara är en del av juridikens problem att möta vårdslös kreditgivning. En annan viktig del är svårigheterna att bestämma vem som är ansvarig för detta inom banken. Många banker har system där framför allt stora krediter ska godkännas på flera nivåer av olika personer. Vem som har ansvaret är då inte uppenbart. De har mycket att jobba med, ekobrottsjuristerna…
I vart fall vissa lagar (t.ex Konkurrenslagen) krävs “uppsåt eller oaktsamhet”. Tillägget av “eller oaktsamhet” löser “med flit eller inte”- frågan.