Den mediala bilden av Sverige som ett land med stor och växande ekonomisk ojämlikhet är många gånger överdriven och ibland direkt felaktig. Om detta skriver jag och Anders Björklund, SU, på DN Debatt (7/6-21) som grundar sig på en ny rapport där vi går igenom och granskar ett antal påståenden i fördelningsdebatten. Vi finner att en del av felen beror på brister i den officiella statistiken, som alltså behöver ses över för att långsiktiga trender inte ska bli missvisande. Detta inlägg är en sammanfattning av vår rapport.
Syftet med vår rapport och debattartikel i DN är att granska ett antal vanligt förekommande påståendena i debatten för att se om de kan förankras i fakta och forskningsresultat. Ett huvudresultat av genomgången är att bristerna i den underliggande fördelningsstatistiken ofta är så stora att säkra slutsatser sällan kan dras. Detta står i bjärt kontrast till de ofta tvärsäkra påståenden som präglar debatten.
Både absoluta och relativa inkomstskillnader har ökat sedan 1980-talet i Sverige, men ökningstakten började från en extremt låg utgångspunkt och har dessutom varierat. Under vissa perioder har ingen ökning skett alls och de senaste fem åren har varit tämligen stabila inkomstskillnader trots den kraftigt ökade flyktinginvandringen som Sverige erfarit under denna period.
Vi konstaterar också att de flesta hushållen samtidigt fått kraftiga inkomstlyft. Till och med botten av fördelningen har fått ökade disponibla årsinkomster, i genomsnitt kring två procent årligen mellan 1995 och 2019.
Debatten har tidvis betonat kapitalinkomsternas betydelse som en viktig drivkraft bakom de stigande inkomstskillnaderna. Detta stämmer när det gäller de deklarerade reavinsterna, men när man beaktar den samlade kapitalandelen i nationalinkomsten har den faktiskt sjunkit under de senaste 25 åren medan löneandelen. Förmögenhetsfördelningen är tyvärr svårare att studera än inkomstfördelningen på grund av stora brister i data. Vi diskuterar och ifrågasätter de påståenden som har gjorts om dessa utfall, men lyfter även fram att avståndet har ökat mellan de som äger sin bostad och har sparande i pensionsfonder och de som inte har det. Här finns en både generationell och invandringsbetonad gradient i ägande som vi anser borde diskuteras mer.
En fristående slutsats av vår genomgång är att det vore önskvärt att forskningen bidrar med fler genomarbetade analyser av konkreta fördelningspolitiska förslag och att denna analys bygger på relevanta inkomstbegrepp. Ojämlikhet är ett mångfacetterat samhällsutfall som kräver genomgripande och nyanserad analys och diskussion. Rent specifikt menar vi att fler borde använda simuleringsanalyser som bygger på strukturella modeller för att studera inkomstfördelningsutfall under olika politiska och ekonomiska betingelser. Till slut vill vi upprepa vad vi skrev i inledningen, nämligen att vi välkomnar dagens fördelningspolitiska debatt. Vi har kritiserat vissa utspel som har byggt på en onyanserad och ibland felaktig verklighetsbild. Debatten måste givetvis baseras på en rimlig tolkning av den befintliga statistiken, som dock aldrig kommer att bli helt perfekt. En del av problemen i debatten beror på brister i statistiken. Vi hoppas att denna genomgång kan bidra till en noggrannare användning av befintliga data och ett mer kritiskt förhållningssätt gentemot olika utspel i fördelningsdebatten.
För vidare läsning, se följande länkar:
Björklund, A., Waldenström, D. (2021), ”Sverige är inte ett land med stor och växande ojämlikhet”, DN Debatt, 7/6 2021.
Björklund, A., Waldenström, D. (2021), “Myter i fördelningsdebatten: Vad sägs i debatten och vad säger statistiken?“, Rapport.
Ekonomistas 
Vissa delar av rapporten tar även upp absoluta skillnader men somliga avsnitt tar författarna relativ Gini för givet utan att ens nämna absolut Gini. Varför?
“Att kollektiva offentliga tjänster som försvar och rättsväsende ignoreras är rimligt, men att individinriktade tjänster som barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg inte beaktas är ett problem då sådana tjänster har tydliga fördelningspolitiska mål.”
Varför är det rimligt? Den som äger fastigheter, industrier etcetera har större ekonomiska resurser som kan förloras om ett icke-fungerande försvar leder till att annan militär makt förstör eller exproprierar resurser. I det avseendet drar de mer nytta än andra av det ett försvar producerar. För rättsväsendet kan vi ställa liknande frågor om hur mycket nytta olika individer har av dess delar.
Intressant inlägg! Det var dock en jämförelse som jag inte är säker på att jag förstod poängen med. Ni skriver: “De som 2019 hade en inkomst vid den tionde percentilen i fördelningen hade 48 procent högre inkomst än de som befann sig vid motsvarande punkt 1995. Det motsvarar en ökning med 1,7 procent per år. För inrikes födda var motsvarande ökning 2,0 procent.”
Vad är poängen med att jämföra utvecklingen hos gruppen med en inkomst vid den tionde percentilen, med gruppen inrikes födda här?
Myter eller tolkningar?
1. Att Sverige ligger på plats 5-7 av 17 länder i EU-Europa tycker jag är tämligen mediokert.
2. Om än möjligen orsakerna var långsiktigt ohållbara förefaller ni hålla med om att Sverige i början av 1980-talet var väldens mest jämlika land (möjligen tillsammans med övriga nordiska länder).
3. Att den rikaste tiondelen kan unna sig i stort sett vad som helst, medan den fattigaste tiondelen i bästa fall nätt och jämnt har bröd för dagen, tycker jag är mycket stora inkomstskillnader – alltför stora.
4. Vad som är snabbt kan man också ha olika uppfattning om. 40 år är ganska kort tid när det gäller så pass trögrörliga system som inkomstfördelning. Men även era data pekar på att det har gått fortare att öka inkomstskillnaderna än det gick att minska dem under första delen av 1900-talet.
5. Att de fattigastes inkomster ökat med 1,7 procent per år, medan de rikastes har ökat mer än dubbelt så mycket är just att toppen drar ifrån. Att botten går ur kan gälla även om inkomsterna ökat. I det som uppfattas som normal minimistandard idag ingår en hel del mer än vad som ingick för 25 år sedan. Fattigdom är ett relativt begrepp och om de rika blir rikare och de fattiga ligger still, så upplevs det ändå som att fattigdomen ökar.
6. Att de fattiga i dag inte behöver oroa sig för kostnaderna för sjukdom, barnens skolgång eller de gamla föräldrarnas vård är förvisso ett framsteg. Och möjligen beror upplevelsen av ökade klasskillnader delvis på att de rika i dag skyltar mer flagrant med sitt överflöd än vad de gjorde på 1940-talet. Men om man ser på vad de fattiga i dag måste avstå från, som de rika kan kosta på sig, är nog skillnaderna i dag större än någonsin.
7. Just det faktum att kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna har ökat, på arbetsinkomsternas bekostnad, är väl i sig ett uttryck för att kapitalet har blivit starkare. Visst finns det löntagare som äger aktier, men kapitalinkomsterna är väsentligt mycket mer ojämnt fördelade än arbetsinkomsterna och de ökade kapitalinkomsterna är en viktig del av orsakerna till de ökade inkomstklyftorna. Och det betydande kapital som finns bundet i bostäder förstärker snarast klasskillnaderna, eftersom de fattiga sällan äger sin bostad utan i stället hyr bostad, inte sällan till en högre kostnad än om de skulle ha råd att köpa en bostad.
8. Som ni själva konstaterar “har förmögenhetsskillnaden ökat mellan dem som äger sin bostad och har ett jobb med avtalspension, och dem som inte har detta.” De fattiga har vare sig ägd bostad eller stort fondsparande.
Min politiska slutsats är att ojämlikheten i Sverige i dag är större än tidigare, alldeles för stor och borde minskas rejält.
Det intressantaste i ämnet just nu är förändringen i regeringens fördelningspolitiska rapport där det första diagrammet som fram tom. 2019 hade rubriken “Diagram 2.1 Förändring av ekonomisk standard 1995–2017 i olika delar av inkomstfördelningen”. I den aktuella utgåvan har denna placering i stället getts “Diagram 2.1 Relativ ekonomisk standard för olika grupper i befolkningen Medelinkomst för olika grupper i förhållande till medelinkomsten för befolkningen som helhet, procent” Kan även detta uppfattas som tecken på att det etableras ett nytt paradigm för forskningen på området?
Relativ fattigdom är ett mycket konstigt begrepp som är tämligen skadligt att anpassa ekonomin efter. Men troligen ett mycket uppskattat begrepp hos politiker (främst på vänsterkanten) då det vad den privata sektorn än åstadkommer alltid finns orättvisor att omfördela. Följden blir dock allt som oftast att vi på totalen får det sämre. Då regleringar och omfördelningar allt som oftast har den inverkan på ekonomin. Den industriella revolutionen som nog får anses ha lyft fler människor ur fattigdom än något annat tog t.ex. sin början med en ändring i den andra riktningen alltså mot större frihet och mindre reglering.
Är det förresten fler som tycker sig se ett direkt samband mellan den (i större delen av världen) förda penningpolitiken och att kapitalinkomsterna ökar i förhållande till löneinkomsterna? Känns också som en ganska förutsägbar utveckling när penningmängden inflateras och framförallt tillgängliggörs för rika via lån, stödköp, bailouts mm att tillgångar som aktier och huspriser i städer stiger jämfört med medellönen. Alltså även det till stor del skapat av politiska beslut.
Jag tror du kan ha missat att skriva slutet av den andra meningen i det 5:e stycket:
“när man beaktar den samlade kapitalandelen i nationalinkomsten har den faktiskt sjunkit under de senaste 25 åren medan löneandelen.”
Vad har hänt med löneandelen? Ligger den stabil? Har den ökat?
Vänligen