Noll-inflation medför högre skulder, betydligt högre skulder

[English translation here.]

SCB:s senaste inflationssiffra för KPI är negativ, minus 0,1 procent. Inflationen har nu legat runt noll sedan november 2012. Det betyder att KPI, den allmänna prisnivån, är på samma nivå som för två år sedan, november 2011. Om inflationen hade varit 2 procent hade istället prisnivån nu varit 4 procent högre än den var i november 2011.

Att inflationen är så låg får betydande effekter på hushållens skulder. Det reala värdet på hushållens skulder har blivit 4 procent högre än det skulle blivit om inflationen hade varit 2 procent de senaste två åren. För varje lånad miljon har låntagaren gjort en kapitalförlust på 40 000 kronor. Nominella bostadspriser har också blivit 4 procent lägre än de skulle blivit om inflationen varit 2 procent. Därför har belåningsgraden blivit högre. Ett nytt bolån i november 2011 har nu fått en belåningsgrad som är 4 procent högre, jämfört med vad belåningsgraden skulle ha varit om inflationen hade varit 2 procent sedan 2011.

PR0101_2013M10_DI_PI_SV_PRESS5

Källa: SCB

Skälet till att inflationen är så låg är att Riksbanken inte vill sänka räntan därför att den oroar sig för att hushållens skulder skulle bli för höga. Riksbanken ägnar sig åt ”leaning against the wind” [luta sig mot vinden], en stramare penningpolitik än vad som är motiverat av en strävan att uppfylla inflationsmålet och stabilisera arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Men denna penningpolitik är kontraproduktiv. Genom att den leder till en inflation betydligt under målet ökar den reala skulder, skuldkvot och belåningsgrad och minskar hushållens nettoförmögenhet och bruttosoliditet. Låntagarna gör kapitalförluster och bankerna gör motsvarande kapitalvinster.

Hushållens bolån är nu enligt SCB:s Finansmarknadsstatistik på sammanlagt ungefär 2 300 miljarder. 4 procent av detta är ungefär 90 miljarder. Riksbankens penningpolitik har alltså medfört att bolånetagarna de senaste 2 åren förlorat 90 miljarder och att bankerna har vunnit samma belopp. Det kan jämföras med storbankernas vinster under tredje kvartalet i år, mellan 4 och 5 miljarder för för Handelsbanken, SEB och Swedbank och ungefär det dubbla för Nordea.
Tillägg: Bankerna gör visserligen en kapitalvinst på sin fordringar i form av bolån. Men de gör också en kapitalförlust på sin nominella finansiering. Netto är det bara en liten del av de 90 miljarderna som stannar i bankerna.

När ska Riksbanken förstå hur penningpolitiken faktiskt påverkar skuldsättningen och ta konsekvenserna av detta? Och ska Finansinspektionen, som ju har ansvaret för den finansiella stabiliteten och konsumentskyddet för låntagare och bankkunder, stillatigande se på när låntagarna drabbas och hushållens balansräkning blir svagare? Och vad gör Finansutskottet, som övervakar Riksbanken och utvärderar deras verksamhet?

Här och här finns mer att läsa om hur penningpolitiken och inflationen faktiskt påverkar skuldsättningen.

Comments

  1. Bra Lars! Du gör en stor samhällsinsats. Kapitalkostnaderna för hushåll och företag stiger helt i onödan. Det är de som blir arbetslösa som drabbas, liksom unga personer som skulle kunna ha sparat pengarna som nu Riksbanken tvingar dem att betala i högre räntekostnader.

  2. Martin B says:

    Har RB bemött denna kritik någonstans? Vore kul om Ingves skrev en replik här!

    • Riksbankens normala beteende tycks vara att ignorera kritik och undvika debatt. Om man inte har så bra på fötterna är förmodligen den bästa strategin att undvika debatt. Men det vore förstås roligt om Ingves skrev en replik här!

  3. Per Weinberger says:

    Bra förklarat. Det är verkligen intressant och lärorikt att läsa vad du skriver. Synd att rak och tydlig faktabaserad argumentation inte biter på Riksbanken. När ska de hållas till svar för sin destruktiva penningpolitik?

    • Eftersom Riksbanken är en myndighet under Riksdagen är det Finansutskottet som är ansvarigt för att utvärdera Riksbankens verksamhet och utkräva ansvar av den. Men det hindrar inte alla andra från att kritiskt granska Riksbanken.

  4. acarlius says:

    Kan man gå via förvaltningsrätten och begära ändring eftersom jag och många andra har förlorat 80.000kr (2M lån)genom felaktigt myndighetsbeslut?

    • En intressant situation vore om Sveriges låntagare krävde skadestånd för den förlust de råkat ut för på grund av felaktig penningpolitik. Inklusive missledande kommunikation och marknadsföring av inflationsmålet, att först skapa trovärdighet för det så att inflationsförväntningarna förankras vid det och sedan systematiskt avvika från målet.

      • acarlius says:

        Tyvärr så ser jag inte vilken rättsinstans som skulle kunna ta emot mitt ärende. Kan man hitta rätt här så har jag lidit skada och skulle gärna driva ett skadestånd mot staten.

  5. Här är det säkert något jag inte begriper. För det första är det ju någon som lånar ut dessa pengar och som skulle få lägre avkastning på sitt kapital om realräntan vore lägre. Ska man inte bry sig om spararna lika mycket som låntagarna? De är ju medborgare de också.

    Sedan så måste det väl just vara realräntan som är vad som är intressant? Banklån ges beroende på en viss uppskattad realränta. Och ifall banker, låntagare, affärsmän kan räkna så spelar det ingen roll ifall vi har måttlig deflation eller måttlig inflation.

    Vad som bör ställa till det är ifall man inte kan lita på att en centralbank följer en konsekvent linje. Gör den inte det så måste banker ta extra höjd för risker som kommer från oberäknelighet.

    • Frågan om realräntan är intressant. Den diskuteras i slutet på detta inlägg.

      Till problemet hör att inflationen har blivit betydligt lägre än förväntat. Om inflationen blir lägre än förväntat betyder det att realräntan ex post, med hänsyn till faktiskt inflationsutfall, blir högre än realräntan ex ante, den förväntade realräntan med hänsyn till förväntad inflation. Hade alla förväntat sig noll-inflation istället för 2 procent hade nominella bolåneräntor i princip varit 2 procentenheter lägre, och den lägre reala nedskrivning som en lägre inflation medför hade kompenserats med lägre nominalräntor.

      Skillnaden mellan realräntan ex ante och realräntan ex post är precis den oförväntade kapitalförlust på reala värdet av lånet som lägre inflation än förväntat medför.

      • OK, nu är jag med i matchen. Vad du säger är att Riksbanken lovar 2 procent inflation, men sedan försöker fixa en hoper andra samhällsproblem och därvid frångår det. Jag tittade också på Calmfors artikel i DN den 3 april.

        Rent generellt är det komplicerat nog att hålla inflationen vid 0, 1 eller 2 procent utan att bry sig om andra mål. Jag ser att Calmfors verkar vilja kunna stimulera ekonomin också, samt promovera långsiktig finansiell stabilitet. Då blir det ytterligare ett antal rattar att vrida på, och ytterligare saker som inte går att förutsäga.

        Om ändå Riksbanken bara tog hand om inflationsmålet utan att försöka fixa andra världsproblem också. Så länge det finns frihet i ett komplex adaptativt system kommer det att ske krascher. Så länge folk inte försöker hjälpa till tar de hand om sig själva. Fribanker är väl ett ouppnåeligt mål…

        Med denna långa önskelista för Riksbanken kan man vara säker på att ifall det blir en djup kris så kommer de att ”göra någonting” vilket gör att det blir ännu svårare att förutspå framtiden, vilket driver upp realräntan.

  6. [Lite utanför tråden men:] Sen är ju frågan om inflationsmåttet verkligen speglar den verkligen prisförändringen i samhället när viktiga konsumtionsposter utelämnas (läs fastigheter). Visst, det är av uppenbara skäl när det gäller hög volatilitet i priser på olika tillgångar, men med tanke på att penningpolitiken styrs utifrån ett mått som inte inkluderar vad folk lägger sina pengar på så uppstår ju minst sagt stora problem vad gäller lönesättning etc… Saknar lite diskussion kring denna teoretiska problematik!

  7. Frågan är om KPI är det relevanta indexet när det gäller att diskutera reala skulder. Men KPI är det levnadskostnadsindex vi har. Det speglar kostnaden för hushållens genomsnittliga konsumtionskorg, inklusive deras boende. Då är bästa måttet på reala skulder, skulderna i termer av konsumtion, att dividera nominella skulder med KPI.

    Penningpolitiken har KPI-inflationen som mål och de inflationsförväntningar som mäts gäller KPI-inflationen. Då blir det relevant att diskutera vad KPI-inflationens avvikelser från inflationsmål och inflationsförväntningar får för effekter på den reala skulderna.

    • Absolut, ifrågasätter inte de resonemang som rör Riksbankens uppgifter. Men samtidigt tycker jag att det generellt är otillfredsställande att basera argument för stimulansåtgärder endast på KPI när det har så stora begränsningar, samtidigt som inflation visar sig i andra sektorer. Att trampa på gasen och stimulera ekonomin bara för att KPI är för lågt kan ju riskera att blåsa upp exempelvis fastighetspriser till en ohållbar nivå. Sen att det ligger utanför Riksbankens egentliga uppgifter är ju en sak, men vad jag menar är att jag personligen saknar denna diskussion (bland framförallt Ekonomistas läsare).

  8. Gaius baltar says:

    Tack för ännu ett intressant inlägg. Det är märkligt hur RB kommer undan med att konsekvent avvika från sitt mål utan att väsentligen ens argumentera för det.

  9. Tack för dina intressanta inlägg Lars.

    Jag är nyfiken på vad det är du anser att Finansinspektionen mer skulle kunna göra? Anser du att de gör för lite för att avlasta Riksbanken i kampen mot hushållens skuldsättning och därmed indirekt bidrar till den förda penningpolitiken, med nollinflation osv som följd? Eller vill du se att de tar en större roll i den offentliga debatten och kritiserar Riksbanken å bankkundernas vägnar för att förmå Riksbanken att ändra sin penningpolitik den vägen?

    • Finansinspektionen har vidtagit flera kraftfulla åtgärder för att begränsa hushållens skuldsättning och minska eventuella risker med denna (t.ex. bolånetaket, skärpta kapitalkrav för systemviktiga banker och höjda riskvikter på bolån). Vad jag närmast syftade på var att Finansinspektionen, som ju har ansvaret för den finansiella stabiliteten och för konsumentskydd inom det finansiella området, skulle kunna påtala att Riksbanken faktiskt ökar hushållens skuldsättning och därmed ökar eventuella risker. Dessutom förorsakar ju Riksbanken och den låga inflationen oväntade och oönskade kapitalförluster för låntagarna och motsvarande kapitalvinster för bankerna. De senaste 2 åren rör det sig om 40 000 kr för varje lånad miljon. Detta är en stor konsumentskyddsfråga. Antag att bankerna i smyg hade lagt på låneavgifter motsvarande 4 procent av lånen de senaste 2 åren!

  10. Jag kliver lite åt sidan med det här inlägget: Missledande kommunikation från RB i all ära men med tanke på hur bostadspriser stigit relativt disponibel inkomst är det väl ändå uppenbart att levnadskostnaderna ökat?!

    • Konsumentsprisindex (KPI) mäter levnadskostnaderna (kostnaden för en genomsnittlig konsumtionskorg) i kronor. Eftersom KPI nu är på ungefär samma nivå som i november 2011 har således levnadsomskostnaderna mätt i kronor inte stigit på två år. Sedan 1995 har KPI ökat med i genomsnitt 1,4 procent år. Det borde ha ökat med 2 procent per år, eftersom inflationsmålet är 2 procent.

      Hur bostadspriserna utvecklats relativt disponibel inkomst diskuteras i detta inlägg och visas i denna figur. De senaste åren har således bostadspriser och disponibel inkomst följts åt.

      I tabell 9.1.8 på sidan 176 i Bostads och Byggnadsstatistisk årsbok 2012 finns boendeutgifter för åren 2004-2010 som andel av disponibel inkomst, efter bostädernas upplåtelseform (äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt). De har fallit något sedan 2004 och var 2010 för äganderätt 17 procent, för bostadsrätt 21 procent och för hyresrätt 29 procent av disponibel inkomst.

      • Tack för svaret.

        Hur känslig är boendeutgifter som andel av inkomst för ränteförändring?

      • Med mer detaljerade uppgifter om hur stor andel ränteutgifter är av boendeutgifter kan man förstås göra en sådan beräkning. Relevant och lättillgänglig information finns dock i Finansinspektionens senaste bolånerapport, närmare bestämt stresstesterna av nya bolånetagares motståndskraft mot räntehöjningar. Figur 14 där visar att ett räntepåslag på 2 procentenheter leder till att endast 1,5 procent av de nya bolånetagarna då får ett underskott i en s.k. kvar-att-leva-på analys.

        En viktig sak om om boendeutgifter och räntor är ju, förutsatt att penningpolitiken är vettig, att i dåliga tider med lägre disponibla inkomster blir räntan lägre, och räntan blir högre bara när tiderna är goda. Eftersom bolåneräntorna således blir kontracykliska minskar således rörliga bolåneräntor riskerna (trots att många tror att rörliga bolåneräntor ökar riskerna).

  11. När du beskriver kostnaderna för den låga inflationen i relation till inflationsmålet tar du upp förmögenhetsöverföringen från hushåll till banker, högre arbetslöshet och ökad skuldsättning. Du har dock aldrig kommenterat de högre reala boräntekostnaderna som hushållen möter till följd av en lägre inflation. Vid en given utlåningsränta borde ju en högre inflation (inflation på 2%) ge en lägre real utlåningsränta än om den ligger runt 0 %. Finns det något särskilt skäl varför du inte har tagit upp detta i debatten?

    • Jag har faktiskt kommenterat detta, senast ovan i kommentaren till undertallen. Det diskuteras också i slutet på detta inlägg.

      När inflationen under ett år blir 0 procent istället för 2 procent kan man säga att låntagaren gör en kapitalförlust på 2 procent av lånet, i den meningen att allt annat lika (inklusive nominella bolåneräntan) blir reala värdet av lånet 2 procent högre. Alternativt kan man säga att realräntan ex post, låneräntan minus faktisk inflation, blir 2 procent högre. Realräntan ex post är den faktiska kostnaden för lånet. Ökningen av realräntan ex post, 2 procent, läggs till lånet, i och med att det ökar realt med 2 procent.

      Kapitalförlusten på lånet och ökningen av realräntan ex post är alltså olika sidor av samma sak. Och det är stora summor det rör sig om. För varje lånad miljon har ju låntagarna de senaste 2 åren på grund av 0-inflationen förlorat 40 000 kr jämfört med om inflationen hade varit 2 procent.

  12. Arvid says:

    Förlåt men om argumentet att en inflation på 2 procent årligen minskar hushållens skulder… Den skulden tas ju istället av nästa person som köper den bostaden.

    Vad jag försöker säga är, är inte ett större problem de som ska köpa på bostadsmarknaden och tvingas ta allt större lån för att göra så. Det måste ju vara dessa personer som i så fall står för den stigande skuldsättningen. Det är ju då snarare inte en fråga om huruvida inflationen är 0,1 eller 2 procent utan hur mkt bostädernas prisstegring överstiger den allmänna inflationen.

    För den delen har jag aldrig förstått varför skuldsättningen ens är ett problem. Nettoeffekten lär ju vara noll iom att hushållens tillgångar ökar med lika mycket.

    • Det är faktiskt ett problem, eftersom skulden är en nominell skuld medan bostaden är en real tillgång. Om inflationen blir 0 procent under två år istället för 2 procent så blir KPI, prisnivån, 4 procent lägre än den skulle blivit.

      Om man räknar i nominella termer är skulden oförändrad, men priset på bostaden är (vid oförändrat realt pris) 4 procent lägre.

      Om man istället räknar i reala termer, dvs dividerar med KPI, så har skulden i reala termer ökat med 4 procent medan värdet av bostaden i reala termer är oförändrat.

      Oavsett hur man räknar så har bolånetagaren gjort en förlust.

      Ovan har jag antagit oförändrat realt pris på bostaden. Men för att få KPI-inflationen lägre än 2 procent har rimligtvis realräntan varit något högre än den skulle varit för att få KPI-inflationen lika med 2 procent. Med högre realränta har reala bostadspriset rimligtvis blivit något lägre. I den nominella beräkningen ovan har då bostadspriset blivit mer än 4 procent lägre, och i den reala beräkningen har värdet av bostaden blivit något lägre. Då blir bolånetagarens förlust i båda beräkningarna något större.

      Det är väl känt att högre inflation än förväntat gynnar låntagarna, eftersom reala värdet av nominella skulder då blir lägre än förväntat, medan reala värdet av reala tillgångar inte blir lägre än förväntat, utan kanske snarare högre än förväntat. Det är kanske inte lika väl känt att lägre inflation än förväntat missgynnar låntagarna, eftersom reala värdet av nominella skulder blir högre än förväntat, medan reala värdet av reala tillgångar inte blir högre än förväntat, snarare lägre än förväntat.

Trackbacks

  1. […] När ska det här bli en fråga Riksbanken tvingas svara på? Man kan tycka att en så samhällsekonomiskt viktigt instans, som dessutom ståtar med tal om transparens, bör kunna ge väl underbyggda svar på väl underbyggda frågor? Men vad gäller varför hushållens skulder verkar styra penningpolitiken så stor utsträckning, ja då får vi bara svepande uttalanden.  […]

  2. […] stora konsekvenser för det reala värdet av hushållens skulder. Detta har jag behandlat i ett tidigare inlägg och i en debattartikel i Expressen. Nu har jag kommit på en ny figur som tydligare kan illustrera […]

  3. […] p.g.a. att efterfrågenivån i ekonomin är och har varit för låg. Krugman delar dessutom Lars. E. O Svenssons syn att lägre räntor och därmed högre inflation faktiskt skulle vara positivt för den situation vi […]

  4. […] E.O. Svensson har i flera tidigare inlägg (bland annat här och här) påpekat att lägre inflation än förväntat leder till högre reala skulder. Vi presenterar här […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s