De gustibus est disputandum!

Nationalekonomer ägnar sig i (alltför?) stor utsträckning åt att rationalisera människors beteende. Till exempel meddelade Jonas häromveckan att det är rationellt att öka takten ju närmare man kommer tågstationen. Ibland är vi omedvetna om att vi gör ett rationellt val, men beter oss ändå rationellt för att vi haft möjlighet att lära genom egen och andras erfarenhet (se mitt favoritexempel från min egen forskning).  I en nyutkommen och mycket läsvärd bok argumenterar filosofen Daniel Hausman att något liknande tycks gälla nationalekonomisk forskning.

I boken Preferences, Value, Choice, and Welfare analyserar Hausman hur nationalekonomer använder och bör använda preferensbegreppet. Preferensbegreppet är ganska mångtydigt och ibland görs glidningar mellan olika innebörder av begreppet. Hausman argumenterar för att det sätt som preferensbegreppet faktiskt används — och bör användas — i ekonomisk teori är som totala jämförande värderingar (”total comparative evaluations”). Våra preferenser säger huruvida vi föredrar att välja X framför Y när vi har tagit alla relevanta faktorer i beaktande. Preferenser är därmed nära förknippade med val: om vi tror att både X och Y är tillgängliga alternativ, kommer vi att välja X.

Hausman hävdar att nationalekonomers faktiska användning av preferensbegreppet är sunt, men att nationalekonomer trots det ibland ger uttryck för fem vanliga, men felaktiga påståenden om preferenser:

1. Preferenser är godtyckliga. Ibland hävdar nationalekonomer att preferenser bara handlar om tycke och smak och därför inte kan påverkas av rationell diskussion. Det var också detta synsätt som Stigler och Becker relaterade till i sin artikel ”De Gustibus Est Non Disputandum” (ungefär ”om tycke och smak ska man inte diskutera”) från 1977. Hausman argumenterar dock för att detta inte kan vara en rimlig uppfattning. Om preferenser är totala jämförande värderingar så kan ju dessa mycket väl vara föremål för diskussion, till exempel för att vi misstagit oss och glömt att ta en faktor i beräknande — kanske tänkte vi inte på den höga dioxinhalten i Östersjöfisk  när vi kom fram till att vi föredrog fisk- framför köttalternativet på lunchmenyn.

2. Preferenser styrs av egenintresse. Ett ganska vanligt synsätt bland nationalekonomer är att preferenser styrs av den förväntade upplevda egna nyttan av ett visst alternativ. Men om preferenser är värderingar som tar alla relevanta aspekter kan de ju mycket väl styras av annat, till exempel förväntade konsekvenser för andra. Det här har stor betydelse vid till exempel betalningsvillighetsstudier. Om vi mäter betalningsvilja för exempelvis fisk med lägre dioxinhalt så kan summan av allas betalningsvilja bli alltför hög om människor även tar hänsyn till andras välbefinnande.

3. Preferenser avslöjas genom val (”revealed preference”). För att preferenser skall kunna definieras i termer av de val en person gör krävs ett antagande om personens uppfattning om vilka handlingsalternativ som fanns tillgängliga. Dessutom skulle ekonomisk teori bli närmast trivial om vi var tvungna att begränsa oss till preferenser som avslöjas genom val — till exempel blir spelteoretisk analys omöjlig eftersom den kräver att man specificerar preferenserna över kontrafaktiska val.

4. Ekonomers uppgift är inte att förklara preferenser. Ibland hävdas att ekonomer bör överlåta till psykologer och sociologer att försöka förklara människors preferenser. Hausman argumenterar dock för att ekonomisk teori blir väldigt begränsad om ekonomer inte försöker förklara människors preferenser och att detta är något som ekonomer i allra högsta grad bör ägna sig åt. I spelteoretisk analys antas exempelvis preferenserna vanligtvis bero på slutgiltiga monetära utfall. Men ekonomisk teori kan även användas för att härleda preferenser på andra vis, vilket Stigler och Becker illustrerade i sin artikel från 1977. Ett annat exempel på detta är Staffan Burenstams läsvärda och träffsäkra bok Den rastlösa välfärdsmänniskan. Mycket beteendeekonomisk teoretisk forskning handlar också om att försöka skapa en teori för människors preferenser, till exempel hur de beror på kontext (såsom referenspunkter).

5. Välfärd och preferenstillfredsställelse är inte samma sak. Hausman påminner om att nyttofunktioner kan vara ett bekvämt sätt att representera preferenser förutsatt att dessa uppfyller vissa axiom. Men detta betyder inte att vi kan likställa preferenser med förväntad nytta/lycka/välfärd/välbefinnande (vilket jag tagit upp i ett tidigare blogginlägg). För det första behöver preferenser inte bara bero på det egna förväntade egna välbefinnandet (såsom nämndes i punkt 2 ovan). För det andra kan vi göra felaktiga uppskattningar av den förväntade nyttan av olika handlingsalternativ. Däremot kan preferenstillfredsställelse i många sammanhang vara en indikator för välbefinnande: väljer någon banan och inte äpplen från fruktkorgen på jobbet kan man starkt misstänka att personens välbefinnande är större av att äta banan än äpple. (Just det senare gäller för övrigt inte mig själv. Eftersom jag är ganska likgiltig i valet mellan olika frukter väljer jag av hänsyn till mina kollegor den minst eftertraktade frukten i vår fruktkorg, nämligen päron.)

Det är svårt att göra Hausmans bok rättvisa i ett kort blogginlägg, men jag rekommenderar den intresserade att läsa hela boken i stället. Den är välskriven, lättläst och ganska kort (ca 130 sidor). För mig var den väldigt klargörande och jag delar dessutom till fullo Hausmans apell till ekonomer att inte ta preferenser för givna: de gustibus est disputandum! Sen är det också väldigt behagligt att läsa hur en filosof förklarar vad man själv gör, men inte riktigt förmår uttrycka på egen hand:

I am not criticizing the practice of economics. My objective is instead to help economists understand what they are already doing. (s. 35)

Comments

  1. Boken låter intressant. Det verkar som om Hausman både argumenterar med och mot von Mises, Human Action. Punkt 4 låter lite grand som praxeologi. Angående punkt 3 låter det för mig som om det finns en underton av att man på något sett kan ta reda på vad människors preferenser är, utanför sfären ”revealed preferences”. Men kunskap är utspridd i samhället (Hayek, ”The Use of Knowledge in Society”) och kan inte koncentreras i någons hjärna. Något någon kan kommentera?

    Ett eventuellt illustrativt sidospår av kunskapsproblemet: Angående dioxiner så vet man faktiskt ingenting om deras giftighet för människor, annat än att de i mycket höga doser orsakar kloracne. Det finns såvitt jag förstår inga djurförsök man kan göra för att undersöka detta heller eftersom människor, till skillnad från alla andra djur, ätit ofta hårt grillad mat i 1,8-1,9 miljoner år. Jag skrev, i viss affekt, ett inslag med allt jag kunde hitta om detta på min blogg när några tokstollar ville förbjuda surströmming:

    http://www.undertallen.se/2011/06/gamla-tanter-av-bada-konen-hotar-djurens-konung/

    • Revealed preference-argumentet går mycket ut på att lösa kunskapsproblemet. Eftersom vi som betraktare inte kan veta vad folk har för preferenser, kan vi titta på deras val i stället. Hausmans poäng är att val ofta säger något om folks preferenser, men inte kan likställas med detta.

      När det gäller dioxin har jag ingen aning, jag ville bara krydda texten med ett aktuellt exempel…

    • Andreas SO says:

      Man kan väl förbjuda surströmming av andra anledningar 🙂

  2. Olof Johansson-Stenman says:

    Tänkvärt som alltid Robert!

    Jag håller också helt och fullt med om ”Hausmans apell till ekonomer att inte ta preferenser för givna: de gustibus est disputandum!”.

    Däremot håller jag inte med om ”att det sätt som preferensbegreppet faktiskt används — och bör användas — i ekonomisk teori är som totala jämförande värderingar (“total comparative evaluations”)”.

    D v s jag håller vare sig med om att det är så som preferensbegreppet alltid, eller ens oftast, används i ekonomisk teori, eller att det generellt är önskvärt att det är så vi alltid bör använda preferensbegreppet.

    Om jag fokuserar på det senare så menar jag att det i vissa situationer är klokt att använda preferensbegreppet med en annan innebörd, t ex som vad som implicit maximeras givet individens val, även då detta baseras på felaktig eller ofullständig information. (Rent allmänt är det så klart viktigt att vara tydlig med i vilken mening man använder begreppet då detta inte är uppenbart.)

    Möjligen syftar Hausman egentligen mest på hur preferensbegreppet bör användas i välfärdsanalys. Men även i detta fall, menar jag, är hans preferensbegreppet problematiskt då människor har oegennyttiga preferenser, och särskilt när individen får tillfredsställelse direkt av att välja på ett eller annat sätt (t ex genom att jag kan få tillfredsställelse av att skänka en femhundring till Amnesty).

    Det här blev ju mycket mer negativt än vad som var meningen… Jag tror säkert att boken är mycket läsvärd, och jag tycker verkligen att det är jätteviktigt att ekonomer och andra samhällsvetare i ökande grad funderar ordentligt på denna typ av frågor.

    • Det kan vara så att vi talar förbi varandra. Hausman menar inte att de totala jämförelserna måste vara korrekta, de kan mycket väl baseras på felaktig information. Som jag förstår det menar att vi ska förstå preferenser som dessa totala jämförelser mellan olika alternativ såsom individen själv gör dem med alla de brister det kan tänkas innebära. Eftersom dessa kan vara båda felaktiga och oegennyttiga kan vi inte sätta likhetstecken mellan preferenstillfredsställelse och välfärd. Så i mångt och mycket menar han det som du kallar ”implicit maximeras genom val”. När det gäller välfärdsanalys går han inte mycket djupare in i detta än att säga att det är problematiskt att använda preferenstillfredsställelse som välfärdskriterium (bland annat just för att de kan vara oegennyttiga).

      • Olof Johansson-Stenman says:

        Jag svarade kanske för snabbt utan att läsa ordentligt. Men om nu Hausman menar att vi bör använda preferensbegreppet som ett mått på hur individen faktiskt väljer ”med alla de brister det kan tänkas innebära” så förstår jag inte riktigt hur detta skiljer sig från metodologin där preferenserna anses avslöjas av just de faktiska valen. Du skriver något om att problemen med avslöjade preferenser är bristande information gällande ”personens uppfattning om vilka handlingsalternativ som fanns tillgängliga”. Men är inte just en sådan felaktig uppfattning ett exempel på ”alla de brister” som individens val kan bero på?

        Sedan behöver vi ju ofta arbeta med preferenser över sådant där individen inte gör några val, t ex kollektiva varor, men det är ju en annan komplikation.

      • Som Hausman tänker sig det så väljer vi baserat på vår preferensordning och vår trosuppfattning om vilka alternativ som är möjliga att välja mellan. Ser jag dig välja äpplen i stället för bananer så kan jag inte direkt uttala mig om att du hade en preferens för äpplen utan att också anta att du faktiskt förstod att både äpplen och bananer var möjliga att välja. Detta gör att preferenser såsom han tänker sig dem ligger väldiga nära våra val, men aldrig kan vara liktydiga med dem. Som du nämner finns det andra problem med avslöjade preferenser också, och de tar han förstås upp.

        När det gäller diverse ”psykologiska hyss” som gör att vi begår misstag av olika slag så tycker han att vi ska modellera dessa som att de påverkar våra preferenser, inte som att skapar ett glapp mellan preferenser och våra val (förutom då möjligheten att vår uppfattning om tillgängliga handlingsalternativ var felaktig). Men han är inte supertydlig här, så jag kan ha missförstått honom. På det hela taget har jag inte snappat upp några avsevärda luckor i Hausmans resonemang utan jag tycker överlag det känns ytterst genomtänkt och vettigt.

  3. Detta kanske är en fråga med ett självklart svar, men vad menas med ”välfärdsanalys”? Är det analys av ”hur väl människor far” eller är det en analys av hur den sk ”välfärdsstaten” ska bete sig? Dessa saker är inte samma sak. Det är tyvärr mycket svårt att övertyga någon om det, men det är lätt att bevisa att ”välfärdsstaten” borde kallas för ”ofärdsstaten” då den inte får svaga grupper att fara väl…

    • Med välfärdsanalys avses här vad ekonomer gör när de använder sina modeller för att räkna fram vilka åtgärder som bör vidtas. Det normativa kriteriet som används är utilitaristiskt, men ibland tar man också hänsyn till fördelning.

  4. Tore Ellingsen says:

    Det är en hel del som jag håller med om, men åtminstone när det gäller punkten 1 har jag nog en annan åsikt. När människor diskuterar valet mellan alternativen X och Y genom att ta upp olika aspekter av dessa val (exempelvis fiskens dioxinhalt), så diskuterar man inte preferenserna – utan man diskuterar alternativens egenskaper, och utväxlar information om dessa under diskussionens gång. Det är egenskaperna man har preferenser över. Här verkar det (på din sammanfattning) som att Hausman kritiserar hur vi modellerar val under fullständig information, men med utgångspunkt i exempel där beslutsfattarens information potentiellt är ofullständig. Det vore kanhända meningsfullt att göra så om vi saknade teori för beslut under ofullständig information, eller om informationsutbyte, men det gör vi ju inte.

    • Om jag förstår Hausman rätt tycker han vi ska använda begreppet preferens för den totala, slutgiltiga avvägningen vi gör. Denna är i sin tur baserat på en komplicerad utvärdering av alternativens olika egenskaper etc som vi i sin tur kan ha ”djupare” preferenser över. (Frågan är dock på vilken ”nivå” man ska sluta — man kan ju t.ex. ha felaktiga preferenser för produkters egenskaper baserat på felaktiga föreställningar om vad som kommer spela roll för ens välbefinnande.) Hausman tycker det är just denna sorts teorier ekonomer bör ägna sig mer åt. Han tar t.ex. upp hedoniska prissättningsmodeller som ett sätt att modellera just denna underliggande formering av de slutgiltiga preferenserna. Att explicit ta hänsyn till ofullständig information och m.h.a. förväntad nyttoteori skapa en teori om folks ”slutgiltiga” preferensordning är ett annat.

  5. Är det inte bättre att låta preferenser avspegla det som individen vill uppnå (typ ”smak”). Individen tar sedan sin tillgängliga information och bearbetar den genom någon mental process i syfte att göra ett val. Om vi använder begreppet ”preferenser” som summan av smak, information och den mentala bearbetningsprocessen, eller som ett substitut för ”val”, så behöver vi väl något nytt begrepp för ”smak”, eller menar Hausman att vi inte ska prata om ”smak”?

    Och varför kan vi inte helt enkelt kalla val för val? Jag ser dock (den nuvarande användningen av) begreppet preferenser som ett bredare begrepp än ”smak”.

    • PS: Glöm det. Efter lite betänketid så håller jag med.

    • Även om du ändrat dig skadar det inte att jag förtydligar. Vår slutgiltiga preferensordning, de fullständiga jämförelser Hausman talar om, bestäms av en mängd olika faktorer: begär, känslor, drifter, infall, impulser, smak och föreställningar om hur världen är beskaffad. Visst skulle vi kunna kalla en delmängd av dessa för preferenser om vi vill det, men Hausman tycker vi ska reservera den termen för den slutgiltiga avvägning som individen gör baserat på detta sammelsurium av underliggande faktorer. Den användningen av begreppet ligger också närmast så som den används i grundläggande mikroteori. Samtidigt är denna preferensordning inte samma som våra val, vilket jag försökte förklara ovan i tråden med Olof.

      • Erik says:

        Jag förstår inte riktigt varför man skulle säga att ett val som beror på bristande information inte var i enlighet med ens preferenser medan ett val som berodde på att man bearbetat informationen på ett felaktigt sätt är i enlighet med ens preferenser, Hur sätter man ens någon gräns mellan frånvaro av och bristande bearbetning av information (då den bristande bearbetningen gör att du har fel eller avsaknad av information om slutsatsen).

      • Erik says:

        ps: är det inte helt enkelt bättre att explicit erkänna att antagandet om nyttomaximering är en meningslös truism?

      • Nyttomaximering är naturligtvis ett meningslöst begrepp utan vidare specificering, men så fort vi lägger till något mer får det ju ett substantiellt innehåll, t.ex. att preferenser är stabila eller att våra preferenser formas i enlighet med förväntad nyttoteori.

      • Men om vi definierar nyttomaximering som att handla i enlighet med sina preferenser, och definierar preferenser utifrån val, så är det omöjligt att handla på annat sätt än nyttomaximerande. Begreppet nyttomaximering är meningslöst. Du kan prata om stabila preferenser utan begreppet nyttomaximering. Begreppet nyttomaximering tillför inte någonting (annat än möjligt retoriskt/ PR värde).

        (Och jag är inte ens säker på vad du menar med nyttoteori givet den definition vi nu använder för preferenser.)

      • Niklas says:

        Nyttomaximering är inte ”definierat” som att handla i enlighet med sina preferenser. Nyttomaximering under bivilkor är en formaliserad metod att studera val i situationer med begränsade resurser.

      • Jag är inte riktigt säker på vad du menar. Jag vet inte om jag har sett någon definition men om nyttomaximering inte handlar om att välja det alternativ som, utifrån setet av möjliga alternativ, ger det utfall som ligger högst i preferens rankingen – vad handlar det då om?
        All typ av formaliserad beslutsteori?

      • Niklas says:

        Erik: Ja. Inte all typ. Men det mesta.

        För de flesta nationalekonomer är nyttomaximering ett oproblematiskt koncept. De som har problem med konceptet är filosoferna, av det enkla skälet att de tror det kan användas till svara på frågor som de själva tampas med (”vad är ett val?”, ”vad är fri vilja?” ”vad är en preferens” etc.). Olyckligtvis för den tvärvetenskapliga dialogen studerar nationalekonomer bara sådana frågor under pappaledigheten. Övrig tid ägnar vi åt att studera finanspolitik under antagandet att, säg, nyttofunktionen är additivt separerbar över tid, konkav, kontinuerlig, att förväntningarna på framtida utfall är konsistenta med väntevärdet på dessa utfall, att ”setet av möjliga alternativ” inte bara begränsas av en egen budget utan också av statens budget, och så vidare.

        Och så nyttomaximerar vi. Vi nyttomaximerar utav bara helvete. Inte för att det låter tjusigt. Utan för att vi är så trögtänkta att vi inte omedelbart ser vilka implikationer en lånefinansierad skattesänkning har på konsumtionen under rationella förväntningar. Nyttomaximeringen är en metod, inte ett normativt postulat om hur människor tänker.

        PS: Jag delar alltså inte Olofs bekymrade åsikt (nedan) att nationalekonomer alltför sällan specificerar vad de menar med nyttomaximering. Vanligtvis är det precis tvärtom, vi är lite för noggranna med att postulera människors preferenser.

      • Niklas: Jag tycker du förenklar lite väl mycket. Visst kan ekonomer fortsätta att räkna på om nyttomaximerande agenter utan att fundera så mycket. Men om de till exempel vill säga något normativt, vilket ekonomer väldigt ofta gör, måste man nog veta hur man ser på det man håller på med (Per Krusell och jag tjafsade lite om relaterade frågeställningar här på Ekonomistas för något år sedan: https://ekonomistas.se/2010/12/21/yes-we-can-mata-valfard/). Ett exempel där synen på preferensen får direkta konsekvenser är när det gäller ”contingent valuation”. I senaste numret av Journal of Economic Perspectives sammanfattas debatten kring detta i vad som att döma av abstracts verkar vara läsvärda artiklar.

      • Erik says:

        Niklas: Då använder jag nog begreppet nyttomaximering lite annorlunda än dig (kanske felaktigt).
        Om individen t.ex. väger olika utfall med deras ”sanna” sannolikheter så skulle jag säga att individen är nyttomaximerande. Om individen däremot satte för stor vikt på små sannolikheter så skulle jag inte kalla personen nytomaximerande – då individens inte maximerar (den förväntade) nyttan. Jag skulle kalla ekvationen för beteende ekvation, vare sig personen är nyttomaximerande eller inte – så jag har inget behov av nyttomaximeringsbegreppet om jag inte utför en normativ analys. För mig har begreppet nyttomaximerande individ ett normativt innehåll – då det implicerar att t.ex. libertariansk paretnalism (”nudge”) inte är nödvändigt
        (och ja – jag vet att varenda begrepp jag just använde är problematiskt i sig självt)

        Robert: Följde länken och jag förstår verkligen inte varför skolböcker fortfarande pratar om ordinala preferenser. Verkligheten är osäker och förväntad nytta (von Neumann-Morgensterns nyttoteorem) kräver kardinala preferenser (du kan visserligen komma runt det genom att säga att individen har preferenser över olika spel – men det är rent löjligt). Vidare så kräver alla normativa uttalanden om verkligheten att du dessutom kan jämföra nytta mellan individer (givet utilitarism). Jag har bara sett två studier där faktisk individuell kompensering var inkluderad i analysen (och jag skulle ändå påstå att vissa som påverkades lämnades utan kompensation).
        Slutligen, om vi ser till ”revealed beliefs”, så inser förstås varenda ekonom (liksom varenda person i övrigt) att nytta är både kardinal och jämförbar mellan individen (även om det är lika uppenbart att dessa jämförelser är högst osäkra).

  6. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag måste nog hålla med Erik om att det inte är självklart varför beslut fattade med bristande information inte är i enlighet med preferenserna, medan beslut fattade med bristande kognition, som gör att vi inte kan processa denna information, är det. Och var går gränsen mellan att informationen i sig är bristfällig och att individen inte valt att ta till sig, eller aktivt söka efter, denna information?

    Det vore iofs önskvärt med en standardisering av vissa begrepp, men då vi inte råder över denna fråga bör vi, menar jag, anpassa oss till den rådande situationen där bereppet nyttomaximering används med flera olika innebörder i ekonomisk teori. Jag menar att vi då istället måste vara tydliga med i vilken mening vi använder nyttomaximeringsbegreppet i varje enskilt fall så att det inte kan missförstås.

    Det samma gäller t ex även för begreppet rationella val, som ju också används med flera olika innebörder.

    • Jag håller med om att detta inte är självklart (framförallt inte hur vi ska modellera ”psykologiska brister”) och även om att det viktiga är att vara klara med vad vi egentligen menar (vilket vi ofta inte är). För att förtydliga ytterligare vad jag tror Hausman menar så avgörs valet av den slutgiltiga (final) preferensordningen, trosföreställning om vilka handlingsalternativ som finns (riktig eller ej) och vilka handlingsalternativ som faktiskt är möjliga. Den slutgiltiga preferensordningen är i sin tur beroende av underliggare trosföreställingar, till exempel vad man tror man blir glad av. Den slutgiltiga preferensordningen bero på ”djupare” liggande preferenser. En användbar distinktion är Sen’s åtskillnad på ”basic” och ”non-basic” där ”basic” preferenser är oberoende av trosföreställningar och ”non-basic” är beroende på trosföreställningar. Hausman (och även jag) skulle hävda att de allra flesta preferenser vi kan tänka oss är ”non-basic”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s