Finansdepartementet presenterade utredningsförslaget Statligt stöd vid korttidsarbete — en ny åtgärd vid djupa kriser i slutet av förra året. Utredningens förslag är att ett ramverk för korttidsarbete införs, där villkor anges för när systemet ska aktiveras. De två övergripande villkoren är:
- Det ska råda en synnerligen djup lågkonjunktur, eller vara sannolikt att en sådan lågkonjunktur är nära förestående
- En aktivering av systemet ska inte bedömas hindra en samhällsekonomiskt önskvärd strukturomvandling
Mer precist anges att man endast bör överväga att aktivera systemet om Konjunkturinstitutets (KIs) Barometerindikator faller under värdet 80 (två standardavvikelser lägre än normalvärdet 100). KI ska då snabbt analysera om de två villkoren är uppfyllda. Baserat på KIs analys, och eventuellt andra synpunkter, ska regeringen sedan fatta beslut om aktivering. Sedan är det upp till arbetsmarknadens parter att besluta om de vill utnyttja programmet. Staten ska enligt förslaget finansiera en tredjedel av den reducerade arbetstiden, medan arbetstagare (lägre lön) och arbetsgivare (löneminskningen är mindre än arbetstidsförkortningen) står för två tredjedelar av kostnaden. Systemet aktiveras för en ettårsperiod som maximalt kan förlängas med ytterligare en ettårsperiod.
I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas (Subventionerad arbetsdelning?, december 2009) var jag skeptisk till att subventionera korttidsarbete. Jag har dock inga stora invändningar mot det nuvarande förslaget (och jag har varit med i en referensgrupp som gett synpunkter till Finansdepartementets arbetsgrupp). Det är bra att ett tydligt ramverk anger när systemet är tänkt att aktiveras, att villkoren för aktivering är strikta (det krävs både en exceptionell lågkonjunktur och att denna inte är strukturell), att arbetsmarknadens parter bär en stor del av kostnaderna, och att systemet omfattar hela arbetsmarknaden snarare än enskilda branscher eller företag.
De strikta kriterierna gör att systemet förmodligen sällan kommer att aktiveras (bl a eftersom barometerindikatorn sällan faller ner under 80, se Figur 1 nedan), och att utnyttjandet lär bli lågt om systemet ändå aktiveras. Man kan därför undra om det är värt besväret att införa ett sådant ramverk. En större oro är att det med lagstiftning och ramverk på plats lättare kan uppstå ett tryck att aktivera systemet trots att de tänkta villkoren inte är uppfyllda.
Lästips
Litteraturen kring korttidsarbete sammanfattas i kapitel 3 i Finansdepartementets utredning. Läsvärda studier är:
- Karl Brenke, Ulf Rinne & Klaus Zimmermann (2011), “Short-Time Work: The German Answer to the Great Recession“, IZA Working Paper
- Alexander Hijzen & Danielle Venn (2011), “The Role of Short-Time Work Schemes during the 2008-09 Recession“, OECD Working Paper
- Tito Boeri & Herbert Bruecker (2011), “Short-Time Work Benefits Revisited: Some Lessons from the Great Recession“, IZA Working Paper
- Pierre Cahuc & Stephane Carcillo (2011): “Is Short-Time Work a Good Method to Keep Unemployment Down?“, IZA Working Paper
Många länder har länge haft system för korttidsarbete, och nästan alla OECD-länder som saknade system införde snabbt sådana under finanskrisen. Under krisen kom därför en betydande andel av de anställda att omfattats av korttidsarbete (se Figur 2). Systemens utformning varierar kraftigt mellan olika länder. Variationen gäller t ex den statliga subventionsgraden, hur mycket arbetstiden kan reduceras samt om systemet aktiveras på företags-, bransch-, eller landnivå (se Hijzen & Venn, 2011).
Har då användningen av korttidsarbete varit framgångsrikt? Det tyska systemet har fått särskilt stor uppmärksamhet, och många menar att korttidsarbete är den främsta förklaringen till att den tyska arbetslösheten har utvecklats mer positivt än i andra länder under krisen. Brenke et al. (2011) beskriver det tyska systemets utformning och historik medan de andra tre studierna ovan försöker analysera hur korttidsarbete har påverkat arbetsmarknadsutvecklingen i olika länder. En generell slutsats är att korttidsarbete har bidragit till att begränsa uppgången i arbetslöshet, men att alla skattningar är osäkra.
Slutsatsen att korttidsarbete minskar uppgången i arbetslöshet är knappast förvånande. Den relevanta frågan är förstås om denna samhällsekonomiskt positiva effekt är större eller mindre än de kostnader som förknippas med systemen. Kostnaderna inkluderar såväl direkta offentlig-finansiella kostnader som indirekta kostnader när svaga företag inte slås ut och när insiders på arbetsmarknaden får en ännu tryggare ställning. Dessa kostnader är svåra att kvantifiera och har inte beaktats (åtminstone inte fullt ut) i studierna.
Figur 1: KIs Barometerindikator (blå heldragen) och Konfidensindikator (grön streckad). Konfidensindikatorn avser tillverkningsindustrin och har justerats för att få medelvärde 100 och standardavvikelse 10.
Figur 2: Andel anställda i korttidsarbete (% av sysselsatta). Diagram 3.1 i Finansdepartementet (2012, Ds 2012:59), baserat på Hijzen & Venn (2011).
Ekonomistas 
Och jag som trodde tillgång och efterfrågan var a och o för ekonomer…
Så först skapar man arbetslöshet genom “arbetsrätt”, minimilöner (eller löner enligt kollektivavtal), kollektivavtal i allmänhet, dvs man tilldelar vissa karteller, facken, rätt att ordna högre löner åt sina egna medlemmar, på bekostnad av dem om inte har jobb.
Sedan, när man krånglat till det på arbetsmarknaden, föreslår man att man ska rätta till utfallet av tidigare pillande med nya regleringar.
Och detta ska göras av ekonomer som ska kunna förutspå när detta nya pillande ska till…
Jag har just läst Nassim Nicholas Talebs lysande “The Black Swan” och det fick mig att se på en intervju med honom. En av hans regler är att ifall en ekonom, som t ex Paul Krugman, inte kunde förutsäga kraschen 2008 innan den hände, är det han säger i ärendet efter kraschen inte värt att lyssna på.
Hur många av dem som ska spå i denna fråga klarade av att förutsäga på ett ungefär vad som hände och ungefär när det skulle hända? Jag gissar att nästan bara “österrikiska ekonomer” klarade av detta och de torde väl inte jobba på finansdepartementet, eller vara för att man skapar arbetslöshet överhuvud taget.
@undertallen: Jag haller helt med dig (och Taleb) och har sjalv lite samma installning till lakare. Om lakaren inte kan forutse cancern sa skall denne banne mig inte komma har och spela klok i efterhand och tala om hur cancern kan botas.
För att fortsätta din analogi så är Paul Krugman lik en läkare som säger:
Du fick cancer för att du rökte 40 cigaretter om dagen. För att bota den måste du röka 100 om dagen, plus fem cigarrer.
Krugman var tidigt inne på att det var en bubbla som byggdes upp i olika avseenden, med för slapp penningpolitik och finanspolitik (–>skuld) under högkonjunktur. Han som många andra underskattade hur illa liberaliseringarna påverkat systemet. Österrikiska skolan hade såklart också en del rätt (även om den borde vara förkastad iom senaste utvecklingen), men dom varnar ju alltid för samma löjliga ramsa. Och ja, den historien om att oavbrutet varna för varg…
Tvinga bankerna att låna ut pengar till folk som inte har råd med hus egentlgen och låta Fanny Mae-Freddy Mac leda det hela är inte direkt liberalisering. Att Fed höll räntan för låg var inte heller liberalisering.
Någon klagade på att jag postade länkar, men Thomas Sowell’s The Housing Boom and Bust är ett intressant inlägg ändå, och ger ett annat perspektiv än de flesta här annars har:
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/07/14/fannie-freddie-phooey/
Den där diskussionen om orsak du försöker leda in på nu är bara en myt skapad av Sarah Palin et al. Du ska inte lyssna för mkt på american enterprise institude och cato. Däremot är det bra att läsa vad dom har att säga också. Här är Economistview
http://economistsview.typepad.com/economistsview/2010/06/it-wasnt-fannie-freddie-or-the-cra.html
USAs finansmarknad är genomreglerad. Att ändra från mycket reglerade till mycket reglerad på lite annorlunda sätt ändrar inte detta faktum.
Om “avregleringen” avskaffat SEC istf att lägga till Sarbanes-Oxley och annat pillande hade fabuleradet om att “liberaliseringen” orsakade kraschen kanske haft lite trovärdighet.
När jag märkte att Krugman faktiskt är intellektuellt ohederlig slutade jag tyvärr läsa honom.
Fler borde läsa Kahneman, Taleb och Hayek märks det. The Use of Knowledge in Society och Nobelföreläsningen “The pretence of knowledge” rekommenderas å det varmaste.
Kahnemans påpekande att den mänskliga hjärnan är ungefär är “a device to jump to conclusions” är tyvärr sant. Faktum är att USA övergav laissez-faire med början 1900-1920 och sedan med besked under Hoover och Roosevelt. Fast har man lärt sig att USA praktiserar laissez-faire från den svenska skolan eller från den oreformerade stalinisten Howard Zinn så hjälper inga fakta.
Tur att det då finns de som – stödda på några kurser å teknisk högskola och några snart sekelgamla skrifter – kan berätta för oss akademiskt indoktrinerade nationalekonomer hur ekonomin verkligen fungerar.
Trevlig helg.
Det finns en hel del ekonomer av facket som har samma tankar som jag. Du kan prova surfa till cafehayek.org, coordinationproblem.org eller knowledgeproblem.com.
Härom veckan dog James Buchanan som är värd att läsa. Och Nobelpris fick han av någon anledning.
Så kunde du ju prova läsa lite om hur marknadsekonomin fungerar. Den som har offentlig anställning blir ju inte direkt exponerad för dess praktiska implementering. Min gissning är att du knappt läst mer än snuttar av den litteratur du förkastar.
Att kunskap finns distribuerad i samhället och inte kan koncentreras hos centralt placerade experter må vara något Hayek påpekade 1945, men ifall ekonomer av kött och blod inte ersatts av allvetande gudar så är det fortfarande sant.
Det är mycket intressant man lär sig i äldre skrifter. Pareto förkastade t ex tanken på Paretooptimalitet som absurd.
Och att “perfekt konkurrens” innebär “total avsaknad av konkurrens” är värt att minnas.
Det hade varit bättre om nationalekonomer upplyst politikerna om att lagen om utbud och efterfrågan även fungerar på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna efterfrågar inte anställningar av individer om kostnaden överstiger intäkten. Problemet för nationalekonomer är snarare att det är politikerna som finansierar deras anställningar och deras forskning. Detta ger upphov till perversa incitament.
Amen.