I fredags publicerade Allan Meltzer en debattartikel i Wall Street Journal där han jämförde utvecklingen av svenska toppinkomster med de i USA och några andra länder. Baserat på bilden nedan (lånad från Daniels och min artikel om svenska toppinkomster) argumenterar Meltzer för att trenden i toppinkomstandelar är så lik mellan länder med väldigt olika omfördelningsambitioner att enskilda länders politik inte kan ha mycket med denna utveckling att göra. Följaktligen har, enligt Meltzer, ”Occupy Wall Street” rörelsen och andra proteströrelser som menar att ”amerikansk kapitalism är orättvis och borde bytas ut mot en ekonomisk modell som är mera lik europeiska socialdemokratiers” fel. Det är andra krafter i den globala ekonomin som bestämmer utvecklingen av toppinkomstandelar.

Meltzers artikel har kritiserats av bland annat Paul Krugman (här) och Daron Acemoglu och Jim Robinson (här). Krugman fokuserar på bilden över de senaste decennierna (1980-2009) och jämför utvecklingen av topprocentens inkomstandel (utan kapitalvinster) och frågar sig hur i all sin dar man kan tycka att denna utveckling är lik mellan USA och Sverige efter 1980. Acemoglu och Robinson håller med om att det finns globala faktorer som säkert påverkat trenderna (skill-biased technological change och ökad internationell handel) men håller inte med om att dessa skulle förklara merparten av ökningen i amerikanska toppinkomster eller att det inte skulle finnas viktiga skillnader i trenderna mellan länder.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av ”The World Top Income Database”).

Till viss del handlar debatten alltså om vad man menar med ”att trenderna varit lika” och vad detta betyder i termer av ”politikens betydelse”. Här har Meltzer (rätt tolkad) några klara poänger. Lite märkligare blir det när han av detta drar slutsatsen att omfördelningspolitik inte spelar någon roll eftersom dessa serier handlar om inkomster före skatt och omfördelning. Vissa aspekter av välfärdssystemet fångas i de svenska serierna eftersom kollektiva försäkringar som a-kassa och sjukpenning betalas ut som inkomster men det är fortfarande långt ifrån fördelningen av disponibel inkomst. Martin har tillsammans med David Domeij analyserat inkomstfördelning på olika nivåer i Sverige sedan 1978 och konstaterar att även om toppinkomstandelarna ökat kraftigt så har inte spridningen i disponibel inkomst ökat alls lika mycket något som tveklöst är en konsekvens av medveten politik.

Meltzer går sedan vidare till att poängtera att proteströrelserna tycks tro att 99% av befolkningen kan omfördela pengar från toppgruppen utan att detta skulle få konsekvenser i termer av negativa incitament. Det är naturligtvis riktigt att högre skatter och omfördelning kan ha negativa incitamentseffekter men det kan också vara på sin plats att poängtera att, rätt använda, så kan skatter och transfereringar också ha positiva effekter genom att de skapar möjligheter speciellt för de med lägst inkomster. Lika fel som det är att diskutera omfördelning utan att ta hänsyn till negativa incitamentseffekter, lika fel är det att bortse ifrån de potentiellt positiva effekterna med omfördelning. Detta är sant även innan vi går in på vad som är ”rättvist”.