Missriktat bankstöd till Spanien?

2012-06-12 av 10 kommentarer

Just nu försöker EU:s ledare skramla ihop ett stödpaket till några spanska banker som hamnat i bankrutt. Men kritiker menar att detta stödpaket är felaktigt utformat på ett flertal sätt.

Kan (eller vill) Spaniens premiärminister Mariano Rajoy lösa krisen på egen hand?

Flera bedömare, bl a i Financial Times, befarar att stödpaketets 100 miljarder inte kommer att räcka. Därtill är skulderna alltför stora, även om den spanska fastighetsmarknadens utveckling är avgörande.

Men kanske mer oroande är att spanjorerna lyckats förmå EMU-länderna att ge sina skattebetalares stödpengar till den spanska regeringen (eller egentligen dess bankstödsnämnd FROB) istället för att sätta dem direkt in i banksystemet genom att köpa bankaktier. Lämpligheten i denna konstruktion ifrågasätts eftersom det ju faktiskt är den spanska regeringen, och centralbanken, som ligger bakom skapandet av de nu bankrutta megabankerna, resultatet av ihopsamlade problemfyllda småbanker (cajas). Problemet i Spanien är alltså delvis politiskt, och tron att samma politiker kan (eller ens vill) lösa de problem de själva skapat kan visa sig missriktad.

En sannolikt bättre krishantering (om än inte idealisk, som Jonas påpekat i ett tidigare inlägg) vore alltså att låta stödpengarna gå direkt in i banksystemet genom att köpa aktier i, och därmed i praktiken överta krisbankerna. De nya europeiska bankägarna skulle då få både insyn och möjlighet att övervaka de spanska bankerna. Att skilja dåliga och bra bankverksamheter kräver hårdhandskar; det lärde vi oss under vår egen finanskris för tjugo år sedan. Erfarenheterna från den amerikanska Paulson-planen (analyserade av två välkända finansekonomer), där stödpengarna just gick direkt in i banksystemet, talar också för en sådan modell.

Filed Under: Makro

40000 arbetslösa i onödan

2012-06-08 av 14 kommentarer

Lars EO Svensson argumenterar i en ny uppsats för att Riksbankens penningpolitik medfört att arbetslösheten har varit 0,8 procentenheter högre under de senaste 15 åren än den hade behövt vara (se även Martins tidigare inlägg). Anledningen är att den genomsnittliga inflationen legat markant under inflationsmålet, men att inflationsförväntningarna inte anpassats därefter. Eftersom det nu för tiden tycks populärt att uttrycka sig i absoluta tal kan man konstatera att 0,8 procentenheter i runda slängar motsvarar knappt 40000 människor som gått arbetslösa i onödan under de senaste 15 åren.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips, Makro

Kielos vs den ekonomiske mannen

2012-06-07 av 14 kommentarer

Scenen är följande. Katrine Kielos med röda boxningshandskar. I andra ringhörnan en äldre, gråhårig och avmagrad manlig nationalekonom, kanske Gary Becker. Kielos slår och slår i 260 sidor. En del slag missar helt målet eller snuddar bara lätt och lämnar nationalekonomen oberörd. Andra slag är tjuvnyp som möter blandade bu- och jubelrop från publiken. Men ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus. Det är dessa slag som gör att jag tycker Kielos nya bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin är läsvärd, men också stundtals plågsam om man kallar sig nationalekonom.

Kielos uppgörelse med den ekonomiska människan är i första hand ett rosenrasande, feministiskt politiskt manifest. Det objekt som konsekvent pekas ut som syndabock är ”den ekonomiske mannen”. Den ekonomiske mannen är inte bara en uppsättning tekniska antaganden i ekonomiska teorier, utan är en vida spridd föreställning om ekonomi och människor. Med både direkta beskyllningar och ”guilt-by-association”-argument ges den ekonomiske mannen skulden för allt från atombomber och krig till fattigdom och kvinnoförtryck. Boken kryllar av snillrika och eleganta formuleringar. Som politiskt manifest är det nog en bra bok (se till exempel den här recensionen), även om jag för egen del tycker det är väl konspiratoriskt och har svårt att se hur den ekonomiske mannen skulle kunna ha ställt till med så mycket elände.

Vad har då Kielos att säga om nationalekonomi? Det första man kan konstatera är att Kielos kan sin nationalekonomi och har en förmåga att koncist och välformulerat fånga ekonomiska insikter (vilket Tore Ellingsen också påpekade i sin recension i Aftonbladet). Till exempel vet Kielos hur pengar får sitt värde:

Du vill ha pengar eftersom andra människor vill ha pengar. Och det gör att du vet att du kan använda pengar för att köpa varor och tjänster. Så länge du tror att pengarna kommer fortsätta att vara värdefulla kommer du att fortsätta arbeta för att införskaffa dem — och systemet fungerar. (s. 115)

Men Kielos låter aldrig en nationalekonomisk insikt stå oemotsagd. Hon har alltid en avväpnande formulering i bakfickan som pekar på resonemangets begränsning eller dumhet. I fallet pengar avslutar hon med:

Pengar är en social konstruktion. Och för religion såväl som finansmarknader — i begynnelsen fanns tron. (s. 115)

Jag förmodar att man som läsare i detta fall ska invaggas i en känsla av att det är något lurt med de papperslappar som vi kallar pengar. Men egentligen påpekar bara Kielos vad som närmast är en självklarhet — att pengar är en social konstruktion och kan liknas vid religion om man så vill. Men det gör inte pengar mindre verkliga eller mindre användbara.

Boken innehåller en stor mängd liknande tjuvnyp som jag misstänker kan irritera en del nationalekonomiska läsare. Till exempel påstår Kielos att ”ekonomer är lite som barn (s. 27)” och att ekonomisk teori rättfärdigar att ”rättvisa, jämlikhet, omsorg, miljö, förtroende, fysisk och psykisk hälsa underkastas (s. 253)”. Men boken innehåller också en del betydligt mer välriktade slag.

Det slag som jag tycker ömmar mest är Kielos kritik av nationalekonomers tendens att utgå från oberoende individer med stabila och exogena preferenser. Efter att Kielos på ett förtjänstfullt sätt förklarat hur värde uppstår på grund av knapphet med hjälp av Robinson Kruse-metaforen konstaterar hon följande:

Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två övergivna personer på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoholiserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse? (s. 33)

Kielos beskriver vidare i uppskattande ordalag hur beteendeekonomer studerat avvikelser från de traditionella beteendeantagandena och att dessa teorier är ett ”stort steg i rätt riktning (s. 212)”. Men hon påpekar också att beteendekonomin har begränsningar:

Någon helhetssyn på hur samhället formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta. Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar. (s. 212)

På denna punkt tycker jag att Kielos träffsäkert pekar på en relativt blank fläck på den nationalekonomiska kartan. Beteendeekonomi fokuserar mer än mycket annan nationalekonomi på individuellt beteende frikopplat från samhällelig kontext. Men vi nationalekonomer har också överlag en ganska dålig förståelse för hur både människors preferenser och samhälleliga institutioner skapas och förändras.

En annan öm punkt som Kielos pekar på är spridningen av nationalekonomiska teorier till allt fler områden och att det finns en risk att teorierna blivit till norm. Kielos ger många exempel på spridningen av nationalekonomiskt tänkande. Boken Freakonomics deklarerade enligt Kielos att ”varje del i vår tillvaro överensstämde med marknadens principer (s. 209)”. Kielos tar även upp att vi numera även i vardagligt språk talar om utbildning som humankapital och om att investera i oss själva. Ett mer extremt exempel är boken Spousonomics som argumenterar för hur man kan dra nytta av nationalekonomisk teori inom äktenskapet.

Att använda den ekonomiske mannen som utgångspunkt för en vetenskaplig modell är en sak. Detta tror jag egentligen inte att Kielos bryr sig så mycket om. Men risken finns att samme samme ekonomiske man blir utgångspunkt för hur vi själva bör agera. Kielos pekar på att detta är en potentiellt farlig utveckling och på denna punkt är jag till stor del enig med Kielos (se till exempel mitt tidigare inlägg på detta tema). Kielos citerar en påhittad dialog av Amartya Sen som med all tydlighet illustrerar detta:

”Åt vilket håll ligger järnvägsstationen?” frågar främlingen. ”Ditåt”, säger bybon och pekar åt andra hållet, mot postkontoret, ”och skulle du vilja posta det här brevet åt mig på vägen?”. ”Självklart”, säger främlingen och planerar att öppna brevet för att se om det innehåller något värdefullt. (s. 134-135)

Kielos bok är en blandning av högt och lågt, men det är alltid välformulerat och rappt. Jag hade dock önskat att Kielos i stället för att rusa vidare hade stannat upp och förtydligat vad hon egentligen menar och bjudit på en mer ingående analys. Förmodligen skulle sprickorna i många resonemang då bli alltför synliga, men det skulle också kunna ge nya intressanta uppslag. Nu gör Kielos inte detta, utan avslutar i stället med en snitsig formulering och rusar raskt vidare till nästa ämne. Det gör boken till ganska frustrerande läsning. Men Kielos är å andra sidan inte samhällsvetenskaplig forskare, utan politisk skribent.

Filed Under: Lästips

Marknadens senaste bedömning av eurons framtid

2012-06-05 av 26 kommentarer

Trots att Europas ledare gör sitt bästa för att mota den pågående Eurokrisen, är det ytterst ovisst om de kommer att lyckas. Kommer de sydeuropeiska länderna att ställa in betalningarna på sina statslån? Kommer något eller några av dem rentav att lämna eurosamarbetet? Här presenteras hur marknaden just idag bedömer risken för dessa saker.

Som Ekonomistas tidigare skrivit om finns det särskilda s k prognosmarknader där allmänheten kan köpa och sälja speciella värdepapper vilkas värde beror på givna utfall. Exempelvis finns en “aktie” på prognosmarknaden Intrade som blir värdefull ifall något land lämnar eurosamarbetet senast vid midnatt den 31 december 2012, och värdelös om så inte sker. Utifrån dagspriser på en sådan euroriskaktie kan man beräkna handlarnas aktuella bedömning av just risken för detta i realtid.

Bilden nedan visar att bedömarna just nu anser att det är 39 procents risk för att något land lämnar euron detta år. På samma marknad finns även en handel risken att något land lämnar eurosamarbetet 2013 respektive 2014. Aktuella sannolikheter för att så sker är 55% och 65%, dvs att sannolikheten för att något land lämnar euron växer hela tiden.

 

Enligt Intrade-marknaden för eurorelaterade händelser handlas även aktier i risken för att euroländer ställer in betalningarna på sina statsobligationer före 31 december 2012. Dagsaktuell notering är som följer:

  • Grekland: 39% konkursrisk
  • Spanien: 22% konkursrisk
  • Portugal: 19,9% konkursrisk
  • Italien: 10,5% konkursrisk
  • Irland: 8,8% konkursrisk

Slutsatsen av det ovanstående är att Europa står inför betydande svårigheter. I alla fall om man ska tro prognosmarknader, kanske bör tilläggas.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Fungerar ekonomiska sanktioner?

2012-06-04 av 1 kommentar

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Varför upplever vi att vi har en fri vilja?

2012-06-01 av 39 kommentarer

I kultromanen Tärningsspelaren experimenterar huvudpersonen Luke Rhinehart med att låta tärningskast avgöra sitt (framförallt sexuella) handlande för att på så vis eliminera sin jag-känsla. Romanen lämnar mig dock med en fråga som jag då och då återkommer till, men ännu inte lyckats formulera ett övertyganade svar på: Varför upplever vi att vi har en fri egen vilja?

Detta är naturligtvis när relaterat till frågan om människan har en fri vilja eller ej, men låt oss för ett ögonblick lämna den frågan därhän (även om jag har en klar uppfattning i frågan).  Oavsett om vår vilja egentligen är fri, så är det ju inte uppenbart varför vi så starkt upplever att vi har en egen fri vilja.

Frågan är särskilt påträngande när det gäller min egen treårings beteende. Han har stundtals en väldigt stark vilja, men har i många fall väldigt ”svaga grunder” för sina viljeyttringar. Många gånger är det slumpmässiga infall om att det ska vara på ett visst sätt och om det inte blir på detta vis blir han mycket upprörd. Han upplever naturligtvis inte infallen som slumpmässiga, utan som en stark inre egen drivkraft (vilket jag f.ö. tar hänsyn till och respekterar).

Precis samma sak gäller dock även oss vuxna, men som vuxna lär vi oss dock att rationalisera och ange goda skäl för våra viljeyttringar. (Det kanske vanligaste, men också sämsta argumentet, är att hänvisa till att ”jag” brukar handla på ett visst sätt.) Vissa saker kan vi ju dock ha goda skäl för att vilja, till exempel för att de direkt eller indirekt tillfredsställer vissa grundläggande behov. Men när vi rannsakar oss själva kan vi nog ofta hitta yttre, slumpartade skäl till varför vi vill vissa saker. Viljan att äta bröd och inte ris till frukost är mest ett resultat att ha råkat växt upp i land där man äter bröd till frukost. Huruvida du kommer vilja ha mossgröna byxor i höst har till viss del redan bestämts av modeskaparna (i någon slags spontan och kollektiv beslutsprocess jag inte förstår mig på).

Men egentligen är det nog inte så konstigt att vi känner så stark förnimmelse av att vilja olika saker. Det förefaller vettigt ur evolutionär synpunkt att ha en stark vilja som ser till att vi tillfredsställer våra behov. I det moderna konsumtionssamhället har dock viljan gått lite över styr eftersom det är så mycket vi vill som har så lite att göra med våra grundläggande behov (såsom byxfärg). Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).

För egen del upplever jag också att jag har en egen vilja — ofta en ganska stark sådan — men jag har ändå lite svårt att ta den på särskilt stort allvar. Anledningen är att jag inte upplever min vilja som särskilt fri. Mina viljeyttringar är så hopplöst stereotypa och präglade av min samtid att jag har svårt att inbilla mig att min vilja är fri. Och om viljan inte är fri, hur skulle jag då kunna kalla den min egen? Jag upplever mig själv snarare som ett instrument som tiden spelar på, en eolsharpa som vinden sjunger i, som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas.

Som nationalekonomer kan vi inte ställa oss neutrala i den här frågan, åtminstone inte om vi vill ägna oss åt välfärdsanalys. Nationalekonomer har av tradition tagit parti för den obstinata treåringen. Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen. Ett bra skäl för att ha detta som utgångspunkt är förstås att människor upplever att det är väldigt viktigt att deras upplevda fria vilja respekteras. Men hur ska vi resonera om denna upplevelse i sig är föränderlig och kan påverkas av till exempel ekonomisk-politiska omständigheter?

Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss, eller om den är föränderlig och påverkas av vilket samhälle vi lever i? Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja (jag diskuterade det enda svar jag hittat i ett tidigare inlägg)? Om i stället upplevelsen av den fria viljan föränderlig i tid och rum, vilka krafter är det som påverkar denna upplevelse? Och kan vi säga något om i vilket slags samhälle vi mår bäst av?

Jag har inte själv svaret på dessa frågor och vet inte ens var jag ska söka svaren, men jag hoppas på att få vägledning från någon av våra kunniga läsare.

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Utmärkt genomgång av anställningstrygghetens konsekvenser

2012-05-31 av 1 kommentar

Hur lagstiftad anställningstrygghet påverkar arbetslöshet, lönebildning och incitamenten för investeringar är humankapital är en mycket viktig policyfråga. Samtidigt är det en fråga där ideologiska föreställningar ofta får dominera i debatten. Det kan därför vara informativt att läsa John van Reenens utmärkta och kärnfulla sammanfattning av både det empiriska och teoretiska forskningsläget kring dessa frågor. Van Reenen visar tydligt att konsekvenserna inte sällan är kontraintuitiva och att en analys enbart baserad på sunt förnuft riskerar att missa viktiga aspekter. Intresserade kan även med fördel läsa Per Skedingers nedladdningsbara bok om effekterna av anställningsskydd.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips

Samma reform och fråga, men olika resultat

2012-05-31 av 11 kommentarer

Att välutbildade personer har bättre hälsa och lever längre är välkänt. Däremot är det empiriskt besvärligt att visa att det är själva utbildningen som ger upphov till positiva hälsoeffekter eftersom välutbildade personer besitter en rad andra egenskaper och beteendemönster som också har positiv effekt på hälsan. Det är därför intressant att inte bara en, utan två nya svenska studier nyligen anser sig lyckats med just detta. Problemet är bara att studierna når olika resultat.

Den ena studien fick stor medial uppmärksamhet när socialmedicinarna Anton Lager och Jenny Torssander nyligen presenterade sina resultat i tidskriften PNAS. För att identifiera effekten av utbildning använder de sig av enhetsskolereformen på 1960-talet som innebar att den nioåriga grundskolan rullades ut stegvis i landet. (Detta var en medveten implementeringsstrategi av dåtidens politiker för att göra reformen utvärderingsbar). Resultaten tyder på att mer utbildning minskade dödligheten bland personer äldre än 40.

Den andra, ännu opublicerade, studien är författad av bland andra nationalekonomen Mårten Palme. Även denna studie använder sig av enhetsskolereformen för att identifiera effekterna men resultaten skiljer sig från Lager och Torssanders. Palme m fl finner i och för sig att dödligheten i 40-50-årsåldern sjunker, men samtidigt ökar dödligheten senare och totalt sett förefaller inte dödlighetsrisk och förväntad livslängd påverkas nämnvärt av ökad utbildning.

Att forskare når olika resultat är inte ovanligt; två studier är sällan utformade på exakt samma sätt och det kan därför finnas en mängd skäl till att resultaten skiljer sig. Att forskare som studerar samma fråga med i princip samma datamaterial och snarlik metod når olika svar är dock betydligt ovanligare och extra intressant är det när forskarna är verksamma i samma stad. Exakt vari skillnaderna mellan studierna består är inte klart och kanske borde forskarna i Stockholm inte bara inspireras av varandras idéer, utan även diskutera sina forskningsresultat med varandra?

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning, Välfärd

Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser

2012-05-30 av 36 kommentarer

Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är ”närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en ”historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.

Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).

Filed Under: Lästips, Politik, Välfärd

Vilket ansvar ska företag ta?

2012-05-29 av 8 kommentarer

De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.

Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:

”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)

en uppfattning som kan kontrasteras med:

”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)

Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:

Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.

Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Lästips Tagged With:
«Föregående sida
Nästa sida»