Invandring och skolresultat

Den som läser nätkommentarerna till tidningarnas artiklar om skolan inser att många tror att de försämrade svenska skolresultaten kan förklaras av invandringen. Eftersom elever med utländsk bakgrund i genomsnitt uppvisar svagare skolresultat än övriga elever är detta inte en orimlig hypotes (se t ex denna studie eller detta inlägg). Mycket tyder dock på att invandringen inte är en särskilt viktig förklaring, varken när det gäller att förklara förändringar i skolresultat över tid eller resultatnivån jämfört med exempelvis Finland som har betydligt färre elever med utländsk bakgrund.

Mellan 10 och 15 procent av eleverna som går ut grundskolan har utländsk bakgrund* och dessa har i genomsnitt ca 0,4 standardavvikelser lägre betyg än övriga elever. Om man räknar bort elever med utländsk bakgrund skulle alltså medelbetygen rent mekaniskt stiga med maximalt 0,06 standardavvikelser (0,015*0,4=0,06), eller från 210 till 213,5 meritpoäng. Detta kan jämföras med betygsskillnaden mellan pojkar och flickor som uppgår till 22 meritpoäng. Att räkna bort elever med utländskt ursprung ur PISA-undersökningen ger en förbättring i samma storleksordning; ca 0,05 standardavvikelser (se fig 4-5 samt sid 40-42). Detta kan ställas i relation till skillnaden i PISA-resultat gentemot Finland som är drygt 0,4 standardavvikelser.

Inte heller kan utvecklingen över tid på något enkelt sätt förklaras av invandringen: de svenska PISA-resultaten försämrades med ca 0,25 standardavvikelser mellan 2000 och 2009 men andelen elever med utländsk bakgrund som skrev PISA-provet var konstant under denna period.

För att invandringen ska förklara de svenska skolresultaten krävs därför att även andra elevers prestationer försämras av att det finns invandrade elever i skolsystemet. Detta är inte omöjligt: dels kan det finnas kamrateffekter, dels kan resurser överföras till de invandrade eleverna. Ett par nya studier tyder dock på att oron för att invandring ska påverka de inhemska eleverna negativt verkar vara överdriven.

Sandra McNally och medförfattare finner (kort sammanfattning) för Storbritannien att engelskspråkiga elevers prestationer samvarierar negativt med andelen elever på skolan som inte har engelska som modersmål. Detta verkar dock helt bero på den sociala selektionen av de inhemska eleverna till dessa skolor: efter att hänsyn tagits till deras sociala bakgrund och skolfaktorer så finner de att invandringen inte spelar någon roll alls. Vissa av analyserna pekar även på positiva resultat bland de inhemska eleverna av ökad invandring.

I en amerikansk studie undersöker Jennfier Hunt istället hur invandring, då främst  av latinamerikanska familjer, påverkat utbildningsnivån i den inhemska befolkningen. Hon finner belägg för diverse motverkande positiva och negativa effekter men nettoeffekten är att utbildningsnivån bland de inhemska ungdomarna höjs.

Det är inte säkert att dessa resultat är helt överförbara till svenska förhållanden: invandrargrupperna som kommer till olika länder skiljer sig åt, de invandrades situation på arbetsmarknaden likaså. Dessutom kan skolsystemen hantera invandring på olika sätt.

Tyvärr verkar det inte finnas någon publicerad svensk studie som undersöker frågan utan det enda jag lyckats hitta är D-uppsatsen ”Hur är det ställt med den svenska skolan?” av Anton Strömbäck, framlagd vid Uppsala Universitet år 2010 (tyvärr ej på nätet). Uppsatsen använder variationen i andelen invandrade elever på kommunnivå och den finner – i linje med resultaten från Storbritannien – inga effekter alls av invandring på de inhemska elevernas skolresultat. Däremot verkar invandrade elevers egna resultat påverkas negativt av en ökad andel invandrade elever i kommunen.

Den svenska studien skulle kunna förbättras, t ex genom att bättre hantera att det varken är slumpmässigt vilka kommuner invandrare bosätter sig i eller vilka inhemska familjer som bor i invandrartäta områden. Tills vidare verkar det dock vara rimligt att avföra invandring som en betydande förklaring till de försämrade skolresultaten bland svenska elever.

* Med utländsk bakgrund avses i skolsammanhang elever som är födda utomlands eller vars båda föräldrar är födda utomlands. I PISA-undersökningen får dock eleverna själva ange om de har utländsk ursprung eller ej.

Missriktat bankstöd till Spanien?

Just nu försöker EU:s ledare skramla ihop ett stödpaket till några spanska banker som hamnat i bankrutt. Men kritiker menar att detta stödpaket är felaktigt utformat på ett flertal sätt.

Kan (eller vill) Spaniens premiärminister Mariano Rajoy lösa krisen på egen hand?

Flera bedömare, bl a i Financial Times, befarar att stödpaketets 100 miljarder inte kommer att räcka. Därtill är skulderna alltför stora, även om den spanska fastighetsmarknadens utveckling är avgörande.

Men kanske mer oroande är att spanjorerna lyckats förmå EMU-länderna att ge sina skattebetalares stödpengar till den spanska regeringen (eller egentligen dess bankstödsnämnd FROB) istället för att sätta dem direkt in i banksystemet genom att köpa bankaktier. Lämpligheten i denna konstruktion ifrågasätts eftersom det ju faktiskt är den spanska regeringen, och centralbanken, som ligger bakom skapandet av de nu bankrutta megabankerna, resultatet av ihopsamlade problemfyllda småbanker (cajas). Problemet i Spanien är alltså delvis politiskt, och tron att samma politiker kan (eller ens vill) lösa de problem de själva skapat kan visa sig missriktad.

En sannolikt bättre krishantering (om än inte idealisk, som Jonas påpekat i ett tidigare inlägg) vore alltså att låta stödpengarna gå direkt in i banksystemet genom att köpa aktier i, och därmed i praktiken överta krisbankerna. De nya europeiska bankägarna skulle då få både insyn och möjlighet att övervaka de spanska bankerna. Att skilja dåliga och bra bankverksamheter kräver hårdhandskar; det lärde vi oss under vår egen finanskris för tjugo år sedan. Erfarenheterna från den amerikanska Paulson-planen (analyserade av två välkända finansekonomer), där stödpengarna just gick direkt in i banksystemet, talar också för en sådan modell.

40000 arbetslösa i onödan

Lars EO Svensson argumenterar i en ny uppsats för att Riksbankens penningpolitik medfört att arbetslösheten har varit 0,8 procentenheter högre under de senaste 15 åren än den hade behövt vara (se även Martins tidigare inlägg). Anledningen är att den genomsnittliga inflationen legat markant under inflationsmålet, men att inflationsförväntningarna inte anpassats därefter. Eftersom det nu för tiden tycks populärt att uttrycka sig i absoluta tal kan man konstatera att 0,8 procentenheter i runda slängar motsvarar knappt 40000 människor som gått arbetslösa i onödan under de senaste 15 åren.

Kielos vs den ekonomiske mannen

Scenen är följande. Katrine Kielos med röda boxningshandskar. I andra ringhörnan en äldre, gråhårig och avmagrad manlig nationalekonom, kanske Gary Becker. Kielos slår och slår i 260 sidor. En del slag missar helt målet eller snuddar bara lätt och lämnar nationalekonomen oberörd. Andra slag är tjuvnyp som möter blandade bu- och jubelrop från publiken. Men ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus. Det är dessa slag som gör att jag tycker Kielos nya bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin är läsvärd, men också stundtals plågsam om man kallar sig nationalekonom.

Kielos uppgörelse med den ekonomiska människan är i första hand ett rosenrasande, feministiskt politiskt manifest. Det objekt som konsekvent pekas ut som syndabock är ”den ekonomiske mannen”. Den ekonomiske mannen är inte bara en uppsättning tekniska antaganden i ekonomiska teorier, utan är en vida spridd föreställning om ekonomi och människor. Med både direkta beskyllningar och ”guilt-by-association”-argument ges den ekonomiske mannen skulden för allt från atombomber och krig till fattigdom och kvinnoförtryck. Boken kryllar av snillrika och eleganta formuleringar. Som politiskt manifest är det nog en bra bok (se till exempel den här recensionen), även om jag för egen del tycker det är väl konspiratoriskt och har svårt att se hur den ekonomiske mannen skulle kunna ha ställt till med så mycket elände.

Vad har då Kielos att säga om nationalekonomi? Det första man kan konstatera är att Kielos kan sin nationalekonomi och har en förmåga att koncist och välformulerat fånga ekonomiska insikter (vilket Tore Ellingsen också påpekade i sin recension i Aftonbladet). Till exempel vet Kielos hur pengar får sitt värde:

Du vill ha pengar eftersom andra människor vill ha pengar. Och det gör att du vet att du kan använda pengar för att köpa varor och tjänster. Så länge du tror att pengarna kommer fortsätta att vara värdefulla kommer du att fortsätta arbeta för att införskaffa dem — och systemet fungerar. (s. 115)

Men Kielos låter aldrig en nationalekonomisk insikt stå oemotsagd. Hon har alltid en avväpnande formulering i bakfickan som pekar på resonemangets begränsning eller dumhet. I fallet pengar avslutar hon med:

Pengar är en social konstruktion. Och för religion såväl som finansmarknader — i begynnelsen fanns tron. (s. 115)

Jag förmodar att man som läsare i detta fall ska invaggas i en känsla av att det är något lurt med de papperslappar som vi kallar pengar. Men egentligen påpekar bara Kielos vad som närmast är en självklarhet — att pengar är en social konstruktion och kan liknas vid religion om man så vill. Men det gör inte pengar mindre verkliga eller mindre användbara.

Boken innehåller en stor mängd liknande tjuvnyp som jag misstänker kan irritera en del nationalekonomiska läsare. Till exempel påstår Kielos att ”ekonomer är lite som barn (s. 27)” och att ekonomisk teori rättfärdigar att ”rättvisa, jämlikhet, omsorg, miljö, förtroende, fysisk och psykisk hälsa underkastas (s. 253)”. Men boken innehåller också en del betydligt mer välriktade slag.

Det slag som jag tycker ömmar mest är Kielos kritik av nationalekonomers tendens att utgå från oberoende individer med stabila och exogena preferenser. Efter att Kielos på ett förtjänstfullt sätt förklarat hur värde uppstår på grund av knapphet med hjälp av Robinson Kruse-metaforen konstaterar hon följande:

Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två övergivna personer på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoholiserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse? (s. 33)

Kielos beskriver vidare i uppskattande ordalag hur beteendeekonomer studerat avvikelser från de traditionella beteendeantagandena och att dessa teorier är ett ”stort steg i rätt riktning (s. 212)”. Men hon påpekar också att beteendekonomin har begränsningar:

Någon helhetssyn på hur samhället formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta. Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar. (s. 212)

På denna punkt tycker jag att Kielos träffsäkert pekar på en relativt blank fläck på den nationalekonomiska kartan. Beteendeekonomi fokuserar mer än mycket annan nationalekonomi på individuellt beteende frikopplat från samhällelig kontext. Men vi nationalekonomer har också överlag en ganska dålig förståelse för hur både människors preferenser och samhälleliga institutioner skapas och förändras.

En annan öm punkt som Kielos pekar på är spridningen av nationalekonomiska teorier till allt fler områden och att det finns en risk att teorierna blivit till norm. Kielos ger många exempel på spridningen av nationalekonomiskt tänkande. Boken Freakonomics deklarerade enligt Kielos att ”varje del i vår tillvaro överensstämde med marknadens principer (s. 209)”. Kielos tar även upp att vi numera även i vardagligt språk talar om utbildning som humankapital och om att investera i oss själva. Ett mer extremt exempel är boken Spousonomics som argumenterar för hur man kan dra nytta av nationalekonomisk teori inom äktenskapet.

Att använda den ekonomiske mannen som utgångspunkt för en vetenskaplig modell är en sak. Detta tror jag egentligen inte att Kielos bryr sig så mycket om. Men risken finns att samme samme ekonomiske man blir utgångspunkt för hur vi själva bör agera. Kielos pekar på att detta är en potentiellt farlig utveckling och på denna punkt är jag till stor del enig med Kielos (se till exempel mitt tidigare inlägg på detta tema). Kielos citerar en påhittad dialog av Amartya Sen som med all tydlighet illustrerar detta:

”Åt vilket håll ligger järnvägsstationen?” frågar främlingen. ”Ditåt”, säger bybon och pekar åt andra hållet, mot postkontoret, ”och skulle du vilja posta det här brevet åt mig på vägen?”. ”Självklart”, säger främlingen och planerar att öppna brevet för att se om det innehåller något värdefullt. (s. 134-135)

Kielos bok är en blandning av högt och lågt, men det är alltid välformulerat och rappt. Jag hade dock önskat att Kielos i stället för att rusa vidare hade stannat upp och förtydligat vad hon egentligen menar och bjudit på en mer ingående analys. Förmodligen skulle sprickorna i många resonemang då bli alltför synliga, men det skulle också kunna ge nya intressanta uppslag. Nu gör Kielos inte detta, utan avslutar i stället med en snitsig formulering och rusar raskt vidare till nästa ämne. Det gör boken till ganska frustrerande läsning. Men Kielos är å andra sidan inte samhällsvetenskaplig forskare, utan politisk skribent.

Marknadens senaste bedömning av eurons framtid

Trots att Europas ledare gör sitt bästa för att mota den pågående Eurokrisen, är det ytterst ovisst om de kommer att lyckas. Kommer de sydeuropeiska länderna att ställa in betalningarna på sina statslån? Kommer något eller några av dem rentav att lämna eurosamarbetet? Här presenteras hur marknaden just idag bedömer risken för dessa saker.

Som Ekonomistas tidigare skrivit om finns det särskilda s k prognosmarknader där allmänheten kan köpa och sälja speciella värdepapper vilkas värde beror på givna utfall. Exempelvis finns en “aktie” på prognosmarknaden Intrade som blir värdefull ifall något land lämnar eurosamarbetet senast vid midnatt den 31 december 2012, och värdelös om så inte sker. Utifrån dagspriser på en sådan euroriskaktie kan man beräkna handlarnas aktuella bedömning av just risken för detta i realtid.

Bilden nedan visar att bedömarna just nu anser att det är 39 procents risk för att något land lämnar euron detta år. På samma marknad finns även en handel risken att något land lämnar eurosamarbetet 2013 respektive 2014. Aktuella sannolikheter för att så sker är 55% och 65%, dvs att sannolikheten för att något land lämnar euron växer hela tiden.

 

Enligt Intrade-marknaden för eurorelaterade händelser handlas även aktier i risken för att euroländer ställer in betalningarna på sina statsobligationer före 31 december 2012. Dagsaktuell notering är som följer:

  • Grekland: 39% konkursrisk
  • Spanien: 22% konkursrisk
  • Portugal: 19,9% konkursrisk
  • Italien: 10,5% konkursrisk
  • Irland: 8,8% konkursrisk

Slutsatsen av det ovanstående är att Europa står inför betydande svårigheter. I alla fall om man ska tro prognosmarknader, kanske bör tilläggas.

Fungerar ekonomiska sanktioner?

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Varför upplever vi att vi har en fri vilja?

I kultromanen Tärningsspelaren experimenterar huvudpersonen Luke Rhinehart med att låta tärningskast avgöra sitt (framförallt sexuella) handlande för att på så vis eliminera sin jag-känsla. Romanen lämnar mig dock med en fråga som jag då och då återkommer till, men ännu inte lyckats formulera ett övertyganade svar på: Varför upplever vi att vi har en fri egen vilja?

Detta är naturligtvis när relaterat till frågan om människan har en fri vilja eller ej, men låt oss för ett ögonblick lämna den frågan därhän (även om jag har en klar uppfattning i frågan).  Oavsett om vår vilja egentligen är fri, så är det ju inte uppenbart varför vi så starkt upplever att vi har en egen fri vilja.

Frågan är särskilt påträngande när det gäller min egen treårings beteende. Han har stundtals en väldigt stark vilja, men har i många fall väldigt ”svaga grunder” för sina viljeyttringar. Många gånger är det slumpmässiga infall om att det ska vara på ett visst sätt och om det inte blir på detta vis blir han mycket upprörd. Han upplever naturligtvis inte infallen som slumpmässiga, utan som en stark inre egen drivkraft (vilket jag f.ö. tar hänsyn till och respekterar).

Precis samma sak gäller dock även oss vuxna, men som vuxna lär vi oss dock att rationalisera och ange goda skäl för våra viljeyttringar. (Det kanske vanligaste, men också sämsta argumentet, är att hänvisa till att ”jag” brukar handla på ett visst sätt.) Vissa saker kan vi ju dock ha goda skäl för att vilja, till exempel för att de direkt eller indirekt tillfredsställer vissa grundläggande behov. Men när vi rannsakar oss själva kan vi nog ofta hitta yttre, slumpartade skäl till varför vi vill vissa saker. Viljan att äta bröd och inte ris till frukost är mest ett resultat att ha råkat växt upp i land där man äter bröd till frukost. Huruvida du kommer vilja ha mossgröna byxor i höst har till viss del redan bestämts av modeskaparna (i någon slags spontan och kollektiv beslutsprocess jag inte förstår mig på).

Men egentligen är det nog inte så konstigt att vi känner så stark förnimmelse av att vilja olika saker. Det förefaller vettigt ur evolutionär synpunkt att ha en stark vilja som ser till att vi tillfredsställer våra behov. I det moderna konsumtionssamhället har dock viljan gått lite över styr eftersom det är så mycket vi vill som har så lite att göra med våra grundläggande behov (såsom byxfärg). Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).

För egen del upplever jag också att jag har en egen vilja — ofta en ganska stark sådan — men jag har ändå lite svårt att ta den på särskilt stort allvar. Anledningen är att jag inte upplever min vilja som särskilt fri. Mina viljeyttringar är så hopplöst stereotypa och präglade av min samtid att jag har svårt att inbilla mig att min vilja är fri. Och om viljan inte är fri, hur skulle jag då kunna kalla den min egen? Jag upplever mig själv snarare som ett instrument som tiden spelar på, en eolsharpa som vinden sjunger i, som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas.

Som nationalekonomer kan vi inte ställa oss neutrala i den här frågan, åtminstone inte om vi vill ägna oss åt välfärdsanalys. Nationalekonomer har av tradition tagit parti för den obstinata treåringen. Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen. Ett bra skäl för att ha detta som utgångspunkt är förstås att människor upplever att det är väldigt viktigt att deras upplevda fria vilja respekteras. Men hur ska vi resonera om denna upplevelse i sig är föränderlig och kan påverkas av till exempel ekonomisk-politiska omständigheter?

Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss, eller om den är föränderlig och påverkas av vilket samhälle vi lever i? Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja (jag diskuterade det enda svar jag hittat i ett tidigare inlägg)? Om i stället upplevelsen av den fria viljan föränderlig i tid och rum, vilka krafter är det som påverkar denna upplevelse? Och kan vi säga något om i vilket slags samhälle vi mår bäst av?

Jag har inte själv svaret på dessa frågor och vet inte ens var jag ska söka svaren, men jag hoppas på att få vägledning från någon av våra kunniga läsare.