Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Efter att ha följt Greklandskrisen under lång tid fick jag till slut tummarna loss och skrev en lång artikel om krisen. Skickade den dock till DN snarare än att lägga upp den här. Det går naturligtvis bra att diskutera den här på bloggen som vanligt.
Inte bara Elinor Ostrom utan även Oliver Williamson har fått årets Nobelpris. En av Williamsons viktigaste idéer berör relationsspecifika … [Läs vidare]
När länder behöver göra särskilt stora investeringar som ska täcka både nutida och framtida behov finns skäl att dessa investeringar läggs vid sidan … [Läs vidare]
Som alltid när någon studie rapporterar något om intelligens är media på hugget. Senast ut är ett forskarlag i Göteborg som hävdar att motion gör oss … [Läs vidare]
Den amerikanska finansministern Hank Paulsons förslag på krispaket har stött på patrull. Wall Street jublade över förslaget men en ovanligt enig … [Läs vidare]
Det verkar alltmer uppenbart att euroländernas ECBs åtgärder för att lugna marknaderna är otillräckliga. Daniel Gros föreslår på vox att EFSF i … [Läs vidare]
Ekonomistas
En strålande bra genomgång Jonas!
“Det är inte utan att man förstår den grekiska frustrationen: en av långivarna presenterar återkommande rapporter som konstaterar att de åtgärder som långivaren vill se genomförda är kontraproduktiva och kommer att förvärra situationen både för Grekland och för långivaren själv.”
Så sant. Vilket ger följdfrågan: med vilken legitimitet agerar IMF och hela trojkan när organismens “hjärna” vänder sig mot “kroppens” beteende? Det här borde vara öppet mål för ekonomijournalister. Stick en mikrofon under näsan på austerity-förespråkande politiker och konfrontera dom med senaste IMF-rapporten och banda sen alla påföljande ställda ansiktsuttryck och “öhm, uhm”-ljud!
“Förutom oviljan att inför sina väljare erkänna att man faktiskt skrivit ner Greklands skulder finns en berättigad oro att Grekland och andra länder i framtiden kommer tänja på de finanspolitiska gränserna. Går det åt skogen får man ju skulden efterskänkt. Frågan är dock hur stort detta problem egentligen är. En skuldnedskrivning kommer att vara förenat med betydande anpassningskostnader och förlust av politisk kontroll; det är inte uppenbart att något land vill gå igenom vad Grekland upplevt de senaste åren. Dessutom finns det tekniska lösningar: Ett förslag är att kräva statsobligationer som slutar ge utdelning när den offentliga skulden uppgår till, säg, 75 procent av BNP. När denna gräns närmar sig kommer då marknadens aktörer att dra öronen åt sig och kräva högre räntor för att låna ut.”
Det här är ett av få punkter i texten där jag saknar något. Jonas svar i stycket är i sig rimligt. Men ett ytterligare svar bör ges, ett svar som är starkare och mycket viktigare att sprida gång på gång tills det sätter sig, nämligen det Steve Randy Waldman ger:
“Among creditors, a big catchphrase now is “moral hazard”. We cannot be too kind to Greece, we cannot forgive their debt with few string attached, because what kind of precedent would that set? If bad borrowers, other sovereigns, got the idea that they can overborrow without consequence, if Spanish and Portuguese populists perceive perhaps a better deal is on offer, they might demand that. They might continue to borrow and expect forgiveness, and where would it end except for the bankruptcy of the good Europeans who actually produce and save?
The nerve. The fucking nerve. Lenders, having been made nearly whole on their ill-conceived, profit-motivated punts, now fear that if anybody is nice to somebody who doesn’t deserve it, where will it end? I’d resort to that cliché about chutspa, the kid who murders his parents then seeks leniency ‘cuz he’s an orphan. But it’s really too cute for the occasion.
For the record, my sophisticated hard-working elite European interlocutors, the term moral hazard traditionally applies to creditors. It describes the hazard to the real economy that might result if investors fail to discriminate between valuable and not-so-valuable projects when they allocate society’s scarce resources as proxied by money claims. Lending to a corrupt, clientelist Greek state that squanders resources on activities unlikely to yield growth from which the debt could be serviced? That is precisely, exactly, what the term “moral hazard” exists to discourage. You did that. Yes, the Greek state was an unworthy and sometimes unscrupulous debtor. Newsflash: The world is full of unworthy and unscrupulous entities willing to take your money and call the transaction a “loan”. It always will be. That is why responsibility for, and the consequences of, extending credit badly must fall upon creditors, not debtors. There is one morality tale that says the debtor must repay, or she has sinned and must be punished. There is another morality tale that says the creditor must invest wisely, or she has stewarded resources poorly and must be punished. We get to choose which morality tale we most use to make sense of the world. We do, and surely should, use both to some degree. But if we emphasize the first story, we end up in a world full of bad loans, wasted resources, and people trapped in debtors’ prison, metaphorical or literal. If we emphasize the second story, we end up in a world where dumb expenditures are never financed in the first place.”
( http://www.interfluidity.com/v2/5965.html )
Kan det vara så att IMF, EU med flera inser att man historiskt hanterat allt fel och nu inte vill erkänna det genom att göra Grekland kreditvärdigt? Greklands enda fel var att frisera siffrorna vid inträdet, men därefter har man gjort det som ålagts dom.
Grekland fortsatta att frisera siffrorna ända fram till 2009. Vet inte om det är oviljan att förlora ansiktet som ligger bakom. Tror inte det för IMF för de har redan erkänt att de gjort fel, men det är å andra sidan en teknokratisk organisation som inte ska möta väljare.
Det är skillnad på IMF i teorin och IMF i praktiken. Ekonomen John Quiggin ( http://crookedtimber.org/2015/07/04/the-imf-an-inexcusable-incorrigible-failure/ ):
“The IMF has understood from the start that the austerity policies it has imposed are economically unsound and a repetition of past failures. And yet it has been unwilling and unable to do anything else.”
“The institutional failure is made worse by the fact that the IMF’s Research Department, arguably the strongest group of macroeconomic policy researchers anywhere, got their analysis right almost from the start. In 2010, the IMF chief economist Olivier Blanchard …”
“I’m not clear whether the problems arise from internal dynamics or from external pressures. But I can’t see any prospect of change, or any promising program for reform. The only policy conclusion I can draw is that, given the inevitability of a disastrous IMF response, financial system failures are even more dangerous than they would be otherwise.”
Som J refererar till när han hänvisar till Waldman´s referenser:
Bankerna och EU-eliten vet redan 2003 att Grekland använder swapar för att påverka sin skuldställning(off-balance). Varför reagerar inte kreditgivarna? Svaret är enkelt. Reagerar t.ex inte bankernas kunder(p-fonder och andra stora institutionella ägare etc) så behöver inte bankerna själva reagera. Ekonomierna går bra! Men de reagerar 2009 när den globala skuldkrisen redan är ett faktum och kreditgivare(bankerna) i Tyskland och Frankrike i praktiken varit konkursmässiga utan statligt stöd(t.ex garantier och s.k bad banks och nya redovisningsregler). Glöm inte att dålig utlåning(moral hazard) till t.ex grekiska banker snabbt kan fortplantas till statens (över-)skuldsättning sett ur en “bankirers ögon”. “Plötsligt” inser kreditgivarna det vi alla redan visste nämligen att den grekiska centralbanken (eller ECB) inte fick finansiera statens utgifter som i sin tur kanske inte kunde garantera sina bankers balansräkningar(i likhet med övriga PIIGS). Banker utan finansiering innebär en realekonomisk chock. EMU-systemet bygger enkom på marknadsfinansiering baserad på stabilitets-kraven. När de internationella bankernas s.k bankreserver(t.ex grekiska statsobligationer) säljs drabbas de nationella(t.ex de grekiska) bankerna mest då de äger huvuddelen av statsskulderna. Den nya chockhöjda räntenivån kombinerat med en fallande realekonomi blir dödsstöten för ländernas förmåga att betala sina skulder också på kort sikt. Räntan stiger ännu mer. Samtidigt “upptäcker” kreditgivarna att det inte finns en valuta, dvs euron, utan 19 olika valutor(med ränta), nämligen varje medlemslands statsskuld. Vad är en valuta-union utan EN gemensam skuld? Ett systemfel bankerna inte brytt sig om när utlånings-eldoradot startade i slutet av 90-talet(redan före euro-introduktionen). En klassisk s.k moral hazard”-utveckling baserad på en helt ny typ av “cross-border”-finansiering som aldrig existerat förut. Utan en skuld och en riktig centralbank hade man inte en valuta utan nitton och därmed fanns egentligen större risker än tidigare. Och därutöver var bankerna än girigare.
Varför räddade EU-eliten alla eurobanker utom de grekiska? Varför var de grekiska bankerna mer ansvariga för den grekiska statens skuldsättning än alla andra? De grekiska bankerna kunde placera kapital(överutlåna) i grekiska statspapper tack vare finansiering från övriga Europa förstås. Svaret på frågan handlar om EU som en trovärdig institution. Man lämnade helt enkelt Grekland till vargarna(misären) för att rädda sitt eget skinn. Det sanna EU är att Tyskland och Frankrike bestämmer med det nationella intresset främst. Därför kommer EMU att falla och sannolikt även EU på sikt. Frankrike “har nu panik” när Hollande pläderar öppet för en politisk union. Precis i enlighet med R Prodi´s manuskript från 1999.
F.ö får vi inte heller glömma bort att de grekiska s.k dealer-bankerna enligt avtal med den grekiska centralbanken måste köpa det marknaden säljer. Det samma gäller i de flesta länder ifråga om s.k market-making och återförsäljare-avtal. När de inte kunde ta mer steg räntorna än snabbare.
Ingen behöver heller bli förvånad över varför Cypern´s drabbades först. Deras banker valde dumt nog att vara patriotiska och behålla sina grekiska papper för att senare drabbas av Trojkan´s bail-ins.
Det finns bara dåliga lösningar när man från början skapat en ohållbar konstruktion. Men värst är det när vi inte reformerar banksystemet. Ett system som bygger på ett beroende av bankerna som försäljare av vår gemensamma överbelåning. Men den problematiken ligger fortfarande utanför nationalekonomernas teoretiska domäner av deras modeller att döma.
När det gäller IMF så står det klart att västvärlden för första gången på nära håll fått se hur IMF arbetar. Tro inte att det är första gången IMF har totalfel i sina ekonomiska prognoser t.ex . Skillnaden är att ni aldrig haft anledning att titta närmare tidigare. I länder som ligger långt ifrån oss men där vi ändå varit fordringsägare via banker och p-fonder etc. Nu är vi part i målet på båda sidor om man säger så. EU!
“Greklands enda fel var att frisera siffrorna vid inträdet, men därefter har man gjort det som ålagts dom.”
Nu förenklar du alldeles för mycket. Även om vi bortser från alla problem som lett fram till dagens situation (däribland korruptionen, nepotismen och klientelismen) så har man inte lyckats med att genomföra reformerna på ett effektivt sätt.
“Hittills har man lovat tio reformer och kanske genomfört två, säger Jan Häggström.
Han nämner bland annat de privatiseringar som grekerna lovade att genomföra redan för att erhålla det första stödpaketet 2010, då med socialistpartiet Pasok vid makten.
– Där har det nästan inte hänt någonting sedan dess. Detsamma gäller utlovade förbättringar av skattekontrollen.”
http://www.dn.se/ekonomi/chefsekonomen-om-tsipras-kovandning-obegripligt/
Att Grekland behöver skuldavskrivning i någon form ifrågasätter jag inte.
“För övrigt har antalet offentliganställda skurits ner med ca 1/3 sen krisens början. Lönerna för återstående har också sänkts med ca 30% och pensionerna har sänkts minst lika mycket.”
? Jösses – drastiska siffror – stämmer dom?
Då skulle man ju gärna se lite grova siffror på andelen offentliganställda och hur mycket det gjort på exvis stadsbudgeten.
Siffror på antalet anställda finns länkat. Från drygt 900000 till drygt 600000. Hittade inga officiella siffror på hela lönesumman och gick på vad andra skrivit. Den åtstramning som Grekland gjort är dock monumental och någonstans har kostnaderna skurits.
Okunnig om grekisk ekonomi, så undrar jag antagande en total skuldnedskrivning, vad skulle få landet i balans och tillväxt? Inom vilka sektorer skall export ske, då landet är beroende av import av vissa varor och tjänster. Skall landet bli ett skatteparadis för att klara bytesbalansen? Behövs investeringar för att nå dit, inom vilka sektorer och skulle Grekland vara attraktivt för externa investerare?
Greklands största verksamheter är turism och jordbruk. Lämnar man euron så kan man bli ett turistparadis. Med egen devalverad valuta så blir det billigt för Euro-land att semestra i Grekland.
Idag är det så att många tyskar hellre åker till andra länder pga de hårda ord som idag uttalas mellan länderna. Grekland skulle tom kunna använda det i sin marknadsföring: rädda grekland, turista i grekland.
Mycket bra artikel Jonas. Jag är dock lite frågande inför att så lite (vad jag sett) fokuserat på vad som skulle verkligen hända om landet helt sonika ställer in betalningarna och går över till en egen valuta. Är det verkligen helt uppenbart att detta är det sämsta alternativet för Grekland? Självklart skulle de europeiska länder och skattebetalare som inte får tillbaka sina pengar bli arga, men vad skall de göra mer konkret? Jag är inte heller säker på att det måste vara så att en ny inhemsk valuta verkligen måste få hög inflation, som ofta hävdas. Om jag inte missminner mig så skulle statens budget innebära ett visst överskott idag om man tog bort de ränteutgifter man har. Man skulle vidare få en valuta med “rätt” värde, eller i alla fall få möjligheten till en valuta som inte är systematiskt felvärderad.
Detta innebär förstås att importen blir mycket dyrare, kanske 40-50%, vad vet jag, men å andra sidan så gynnas exportsektorn vilket i sig, d v s bortsett från alla andra hemskheter som kan komma att ske, borde ha en positiv effekt på sysselsättningen. Kanske kommer även andra länders (och deras befolkningars) avoghet att minska snabbt över tid, under vetskapen av vad landet gått igenom. När det gäller individer och företag så har jag t ex svårt att tänka mig att man blir mindre intresserad av grekisk fetaost bara för att landet ett par år tidigare gått igenom ett statsbankrutt, givet förstås att den ekonomiska politik som skulle följa efter en sådan bankrutt är klok.
Ytterligare ett alternativ, som jag inte vet hur realistiskt det är, vore att skulderna skrivs ned med kanske hälften, och att man sedan genomför en kontrollerad övergång till egen valuta. Om vi bortser från problemet med stora lån, som fordsringsägarna så klart vill ha tillbaka, så kan jag inte heller se att det finns ett egenvärde i att en på många sätt dysfunktionell valutaunion hålls ihop med samma storlek som idag, d v s jag tycker i princip att det vore positivt (återigen om det vore möjligt) att länder som Spanien också lämnar Eurosamarbetet under kontrollerade former. Det är ju ett enormt ekonomiskt och mänskligt resursslöseri att ha så stora andelar av befolkningen arbetslösa som man har i bl a Grekland och Spanien, och som väl till stor del beror på en systematiskt felvärderad valuta över lång tid (kopplat förstås till svårigheten att implementera nominella lönesänkningar).
Yanis Varoufakis ser grexit som ett mycket dåligt alternativ:
“Exiting a common currency is nothing like severing a peg, as Britain did in 1992, when Norman Lamont famously sang in the shower the morning sterling quit the European exchange rate mechanism (ERM). Alas, Greece does not have a currency whose peg with the euro can be cut. It has the euro – a foreign currency fully administered by a creditor inimical to restructuring our nation’s unsustainable debt. To exit, we would have to create a new currency from scratch. In occupied Iraq, the introduction of new paper money took almost a year, 20 or so Boeing 747s, the mobilisation of the US military’s might, three printing firms and hundreds of trucks. In the absence of such support, Grexit would be the equivalent of announcing a large devaluation more than 18 months in advance: a recipe for liquidating all Greek capital stock and transferring it abroad by any means available.”
( http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/jul/10/germany-greek-pain-debt-relief-grexit )
Jag känner naturligtvis väl till att Varoufakis inte vill lämna Euron, och det är självklart något helt annat än att släppa en fast växelkurs till Euron eller till en korg av valutor (som i Sveriges fall). Samtidigt handlar det ju om vad det minst dåliga alternativet är, vilket även beror på omvärldens agerande. Att det är osedvanligt korkat att kalla långivarna för terrorister om man till varje pris vill vara kvar är en annan sak. Samtidigt är ju Varoufakis varken dum eller obildad, som den nationalekonomiprofessor han är, men ibland undrar man ju…
Min poäng med citatet var att peka på de konkreta kostnader/problem med grexit som Varoufakis beskrev.
“Samtidigt handlar det ju om vad det minst dåliga alternativet är, vilket även beror på omvärldens agerande. Att det är osedvanligt korkat att kalla långivarna för terrorister om man till varje pris vill vara kvar är en annan sak.”
Jo, men “omvärldens agerande” är heller ingen neutral naturkraft. Vi bör värdera Varoufakis insatser med samma kritiska måttstock som vi värderar insatserna från de enskilda makthavarna i trojkan. Jag har inte intrycket att Varoufakis betett sig korkat eller ansvarslöst i den jämförelsen.
Sen är det en öppen fråga om inte trojkan/Tyskland redan innan Syriza valdes hade bestämt färdmålet oavsett vad Varoufakis & co skulle säga eller göra.
“http://www.newstatesman.com/world-affairs/2015/07/exclusive-yanis-varoufakis-opens-about-his-five-month-battle-save-greece
“I try and talk economics in the Eurogroup” … “there was point blank refusal to engage in economic arguments. Point blank. You put forward an argument that you’ve really worked on, to make sure it’s logically coherent, and you’re just faced with blank stares. It is as if you haven’t spoken. What you say is independent of what they say. You might as well have sung the Swedish national anthem – you’d have got the same reply.”
Tack! Jag är inte alls säker på att det sämsta för Grekland på lite sikt vore att lämna euron. Det finns goda argument för att det vore bättre, men jag är mycket orolig för de kommande åren om (eller sannolikt när) det sker. Sannolikt är det bästa för Grekland nu att få tillstånd ett ordnat utträde som säkerställer att de inte är helt avskurna från kreditmarknaderna, att de kan stanna i EU osv.
Sannolikt kan utträdet ske på ungefär vilka villkor som helst. Jag kan inte juridiken och jag tror inte heller att den är tydlig kring hur situationer som denna ska hanteras. Utrymmet för godtycke är därför mycket stort vilket innebär att det kan gå hur illa som helst (utslängda ur eu, alla skulder kvar, avskurna från kapitalmarknader, inga sedlar och inte ens pengar att kunna upphandla sådana) och bra (skuldnedskrivning, relationen till imf ordnad, likviditetsstöd och logistiskt stöd för att få transitionen att bli så smidig som möjligt). Fast om eu för nasty så kommer kanske USA att ge en hjälpande hand. De har ett intresse av att Grekland inte kollapsar fullständigt, men jag är inte lika säker på att EU-länderna anser att detta ligger i deras intresse.
“Detta innebär förstås att importen blir mycket dyrare, kanske 40-50%, vad vet jag, men å andra sidan så gynnas exportsektorn vilket i sig, d v s bortsett från alla andra hemskheter som kan komma att ske, borde ha en positiv effekt på sysselsättningen.”
Ett stort problem är väl dock att Grekland har en mycket blygsam export, men en stor import av bland annat allt fossil energi. Grekland har konstant underskott i Handelsbalansen. En dyrare import skulle slå (i alla fall inledningsvis) hårt mot grekiska hushåll.
Bra artikel, men jag ställer mig tveksam till följande:
“Går det åt skogen får man ju skulden efterskänkt. Frågan är dock hur stort detta problem egentligen är. En skuldnedskrivning kommer att vara förenat med betydande anpassningskostnader och förlust av politisk kontroll; det är inte uppenbart att något land vill gå igenom vad Grekland upplevt de senaste åren”
Mannen på gatan i Spanien och Podemos är inte nödvändigtvis medvetna om förlust av politisk kontroll. De känner möjligen att inget kan vara värre än nuvarande situation och att skuldavskrivning är en lösning.
http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-05-28/podemos-is-back-with-spanish-restructuring-talk-after-ballot-win
Det är väl just det Varoufakis artikel går ut på: Syftet med Grekland är att visa att ingen situation är så dålig att den inte kan bli värre.
Relaterat till vad europa har att vinna på att grekland kastas ut. Jag tror att grekland kommer att få en valuta som rasar, vilket innebär att befolkningens köpkraft minskar radikalt då det mesta är importerat. Sedan kommer ju inflation och höga räntor etc.
Signalvärden
1. Det kan bli ett signalvärde till spanska, italienska och franska politiker att lik INTE med hög skuldsättning. Om man är nära ett sammanbrott i ett land kommer man direkt få högre räntor vilket förvärrar situatioen. Politikerna vill därför inte försätta sig i denna situation och flera partier har förståelse att man måste reformera och spara
2. Samtidigt skulle signalvärdet till extrempartierna vara att: titta vad som hände i grekland, de blev väldigt fattiga. Därmed skulle dessa partier få mindre väljarstöd.
Detta är mitt korta svar på din fråga.
Vill ansluta mig till lovorden.. En nyans dock, IMFs finasiella stabilitetsrapport av den 2 jul,som Du hänvisar till,i skisserar ett scenario där Grekland kan ses som solitt. Det bygger på en trendtillväxt på 2 procent. Detta under förutsättnkngar/antaganden som framstår som tämligen optimistiska. I synnerhet mot bakgrund av att man gör en välbefogad och välkommen “mea culpa” beträffande överoptimismen i sin föregående bedömning.Slutsatsen i rapporten är att en konsolidering eller skuldavskrivning är nödvändig.
I den latastrof som trojkans hantering har inneburit framstår IMF inte som den mest skyldige. Det är också betecknande att EU försökte stoppa att rapporten publicerades,men USA tvingade fram att den släpptes. Den är ju ett sakligt stöd i Wadhingtons försök att övertyga Bryssel att skuld av/nedskrivningar är oundvikliga.
Ja, frågan om huruvida skulden är hanterlig eller inte beror ju helt på vilka antaganden man gör. Jag kan inte bedöma skillnaderna i IMFs och tex de Grauwes analyser av denna fråga. Däremot är de Grauwes analys viktig då den pekar på hur godtyckligt begreppet “statsskuld” är och därmed hur godtyckliga regelverk som kopplas till bedömningar av statsskuldens hållbarhet är.
IMF har en fått märklig roll i detta, inte minst då de parter som brukar vara deras motparter (borgenärer och centralbanker) sitter på samma sida som de själva vid förhandlingsbordet. Det är inte konstigt att det blir en aning inkonsistent då.
Varför är skuldnedskrivning oundvikligt? Ett räkneexempel: enligt uppgift motsvarar den grekiska statsskulden 300 000:-/person. Med 2% ränta är den årliga räntekostnaden 6000:-/person eller 500:-/månad. En stat som inte kan dra in i snitt 500:-/invånare i månaden? Och skulle en stor del av grekerna bli ruinerade pga en sådan skattehöjning?
När jag hör intervjuer med “greker på gatan” framstår de som helt irrationella. En advokat urskuldade sig med att han köpt en Volvo och pengarna därmed stannade inom EU (nåja, nu ägs ju PV av kineser men låt oss inte fastna i detaljer)? Eller att grekerna inte skulle vara riktiga européer utan Euro (som är en synpunkt som återkommer)? Att det skulle vara förnedrande att en stat måste betala tillbaka vad den lånat?
500:- i månaden och dessa tre argument ovan visar ju tydligt att det inte är en ekonomisk fråga utan en fråga om kultur. Greken i gemen fattar uppenbarligen inte grundläggande ekonomiska samband (jag tror inte svensken eller tysken i gemen är någon nationalekonom men de verkar i alla fall lite ödmjukare inför sin egen okunskap).
Offentliga sektorn i Sverige drar in ungefär 1650 mdr kronor i skatt varje år (http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/Skatteintakter-per-skatt/). En höjning med 6000:-/svensk ≈ 55 mdr ≈ 3%. Jag har svårt att se att det skulle vara anmärkningsvärt i Greklands situation (och man kan ju nöja sig med att höja skatterna 1,5% och kombinera det med sänkta utgifter på 1,5% etc). Hur förändrades svenska statens utgifter och intäkter under 90-talskrisen?
Denna artikel kanske kan förklara varför skulder ibland kan vara ohållbara: http://www.project-syndicate.org/commentary/greek-debt-write-off-eurozone-crisis-by-adair-turner-2015-07
Jag är inte övertygad. Svenskar har inte flyttat en masse till Storbritannien genom åren trots det väsentligt lägre skattetrycket där (och, fördomsfullt, tror jag svenskar talar bättre engelska än greker talar vad de nu talar för andraspråk).
En intressant jämförelse borde kunna göras mellan hanteringen av kriserna i Grekland och på Island?
Du skriver: ” En annan möjlighet är att man vill ta chansen att slänga ut Grekland ur euron, även om det sannolikt skulle innebära att pengarna som lånats ut därmed går förlorade. Exakt varför man skulle vilja det är oklart…” Lyssnade man på den tyske och den nederländske finansministrarna inför Eurogruppens möte finns en tämligen klar antydan till förklaring. Enligt dessa rasade förtroendet för Grekland när Syriza kom till makten för 6 månader sedan. Om de verkligen menade detta, skulle det innebära att deras förtroende var mycket större för den klick av korrumperade politiker som hade bidragit till skuldberget och som delade makten sinsemellan förut. Så är förstås inte fallet. Syftet var att knäcka ett vänsterparti till varnagel för Podemos m.fl. samtidigt som man avleder uppmärksamheten från vad finanssystemet med bl.a. Deutsche Bank har ställt till med.
Vad jag menade är att det är svårt att förstå kreditgivarnas intresse av detta, givet att de är intresserade att få tillbaks sina pengar. Svaret är sannolikt att dessa kreditgivare även är intresserade av annat än att få tillbaks pengarna.
Visst kan man tänka sig att det var just Syriza man ville ha bort. Jag tror dock mer på förklaringar baserade på att man vill ha bort Grekland, oavsett regering. Detta antingen då Grekland ses som fundamentalt ekonomiskt oansvarigt och därför inte kommer att leva upp till det ansvar som en mer fungerande eurozon (dvs med en riktig centralbank/bankunion som ger den likviditet som krävs), eller då man vill visa andra hur illa det kan gå om man inte vill ha en fungerande eurozon (med det regelverk som kommer därtill).
Det var en intressant konferens som Bundesbank arrangerade den 9/7:
Turning points in history: How crises have changed the tasks and practice of central banks
Deltog gjorde bl.a. Charles Goodhart,Markus K. Brunnermeier, Michel Sapin, Wolfgang Schäuble, Paul De Grauwe och Mervyn King.
Paul De Grauwe förespråkade att centralbanker inte kan gå i konkurs och att dess tillgångarna närmast är viruella dvs. ekonomiskt ointressanta. Han bemöttes av bl. a. Mervyn King som menade att centralbankers “lender of last resort” funktion i grunden är fiskal och garanteras av skattebetalarna. Problemet är därför att euron inte är en fiskal union och att centralbanken inte har mandat att agera som “lender of last resort”.
Nu är jag verkligen ingen penningpolitisk expert, men båda har väl i princip rätt här? Frågan gäller snarast *hur* skattebetalarna/medborgarna “betalar” för garantierna. I och med QE har man tagit på sig en fiskal roll och nu vill man (främst Tyskland då) se till att denna kompletteras med ett striktare regelverk. Som sagt, en tolkning av vad som händer i Grekland är att Tyskland vill visa vad som kan hända om man inte tillåter ECB att agera som en riktig centralbank (om någon nu undrade över det). Får man inte igenom sina regelförslag så avvecklas denna roll när QE avvecklas och det skulle många länder fara illa av.
Mervyn King menar att ECB inte kan garantera länders statsskulder. Det kan enbart ländernas parlament göra. Visst är det en flytande gräns, Kings poäng är som jag fattar den är att EU inte är en nationalstat och att därför centralbankens lender of last funktion inte fungerat under krisens inledningsfas.
Nu har mycket förändras på senare tid med regelverk för finanspolitik och bankunion, men om en regering som den grekiska motsätter sig detta regelverk så kan ECB inte agera som lender of last resort för detta land. Det var det som hände när ECB ställde in sitt likvitetsstöd till grekiska banker efter regeringens beslut att motsätta sig konsolideringsprogrammet av skulden. Nu kan man mena att ECBs agerande i praktiken gjorde Grekland insolvent, men Kings poäng är att det var regeringens agerande som utlöste handlingen. En centralbanks utfästelser måste backas upp av en fiskal utfästelse att skattebetalrna är beredda att stå för notan. De Grauwe bortser från denna problematik. Nu kan man mena att EU behöver ett system för överföringar mellan länder när de råkar ut för assymetriska chocker, men det är inte centralbankens uppgift att hantera.
King menar vidare det pågående QE programmet är ett normalt program för att köpa statspapper som inte innehåller några lender of last resort garantier. Han menade att LTRO programmet däremot gjorde det och att han inte skulle bli förvånad om den tyska författningsdomstolen skulle underkända detta program och att det står i strid med ECBs mandat.
Det är i alla fall så jag fattade Mervin King. Han höll den avslutande kommentaren på konferensen.
Hej!
Även jag tackar för en utmärkt artikel. Personligen tycker jag dock att ett perspektiv saknas och det är också något som du anger i artikeln, nämligen skälen till varför övriga euromedlemmar skulle vara så irrationella att de – trots att de vet att de sannolikt medför att kreditförluster större än annars – verkar för åtgärder som snarast förvärrar problemen.
Frågan är om de verkligen är irrationella. Som du väl känner till studeras inom beteendeekonomin djupt mänskliga beteenden, som framstår som irrationella, men som sannolikt återspeglar vad som under lång tid utgjort ett rationellt beteende vid transaktioner mellan individer. Ett klassiskt exempel är The Dictator Game (se t ex http://econpapers.repec.org/bookchap/oxpobooks/9780199262052.htm). Att någon luras för att skaffa sig själv fördelar är något som de flesta individer anser bör bestraffas, även om bestraffningen i sig medför kostnad eller olägenhet för den som utsätts för bedrägeriet (se t ex xxxxxx)
Som du skriver har Grekland problem med korruption, bristande konkurrens, byråkrati, inkompetens, nepotism och klientialism. Dessa problem har förelegat under lång tid, långt före eurointrädet. De bidrog inte heller endast till ökningen av de offentliga skulderna efter eurointrädet, utan bidrog sannolikt också till att landet valde att manipulera officiell statistik för att kunna komma in i eurosamarbetet. De bidrog säkerligen också till att den verkliga ekonomiska situationen inför inträdet var sämre än vad som officiellt medgavs. Det kan inte på något sätt uteslutas att dessa omständigheter medför att övriga medlemmar – trots att de inser att ett sådant agerande riskerar leda till större kreditförluster än annars – vill ”straffa” Grekland. Som beteendeekonomin visat är ett sådant önskemål från övriga euroländer sannolikt djupt mänskligt och har i de flesta situationer sannolikt utgjort en helt rationell reaktion på det beteende Grekland uppvisat. En högst befogad fråga är givetvis om beteendeekonomiska studier på individnivåer låter sig översättas till makronivå. Icke desto mindre är de regeringar som agerar för övriga euromedlemmars räkning högst beroende av sina väljares goda vilja, och dessa väljare är i högsta grad individer.
Hej Jonas,
mycket intressant artikel och jag vill särskilt påpeka hur bra jag tycker det är med många referenser till texten så man själv kan läsa på lite extra. Jag har dock några kommentarer kring innehållet.
Du verkar mena att det finns omfattande bevis för att det är bättre att stimulera i en kris snarare än att tillämpa austerity (jag inräknar här även skatteökningar). Detta för att bnp´n faller när man gör åtstramningar/höjer skatter. Jag betvivlar inte det senare, men har jag fortfarande inte sett någon uträkning som visar att detta är dåligt för långivaren. De uträkningar som görs tenderar nöja sig med att säga skulden blir ohållbar, exempelvis krugmans “austerity arithmetic”. Detta är dock inte nödvändigtvis sämre för långivaren även om långivaren efter tillämpade åtstramningar efterskänker en stor del av skulden för göra den hållbar (min personliga åsikt är att man behöver uppnå primärt överskott först och stabilisera detta innan man skriver ner skulden annars kommer låntagarlandet sannolikt ta upp nya lån direkt eftersom skulden precis blivit hållbar pga nedskrivningen). Alternativet att långivarna ska låna ut ytterligare pengar år efter år till låga räntor och sannolikt även skriva ner skulden eller bara låta den inflateras bort ses som automatiskt bättre för långivaren vilket jag gärna skulle vilja se någon uträkning på.
Att keynesianism har en hel del bra poänger i teorin innebär ju inte att den automatiskt är den bästa strategin i praktiken, man får ju en del konstiga resonemang för länder som redan har väldigt höga statsskulder, eftersom man för dessa rekommenderar att de ska låna en hel del och därmed riskera att skulden blir ohållbar.
Mycket kring krisen har ju handlat om att Grekland någonstans behöver börja betala tillbaka på statsskulden/i alla fall inte låna mer. I det sammanhanget känns din kommentar i artikeln om att kreditgivarna trots allt inte kan driva in 100% av ett lands produktion på ett år något överdriven eftersom långivarna inte fått något tillbaka ännu utom möjligtvis väldigt lite från det primära överskottet förra året. Pengarna går ju trots allt fortfarande från långivarna till Grekland och inte tvärtom.
Med vänlig hälsning
Gustaf
Exemplet med 100% var medvetet extremt och syftade till att visa att det finns en Laffer-liknande effekt och att driva upp skuldindrivningen över en viss nivå gör att man får in mindre pengar. Var denna nivå ligger kan man inte veta eftersom det även har med institutionella faktorer att göra; när uppstår politiskt kaos, hur effektiv är skatteindrivningen, industri- och företagsstruktur osv. Säg dock att den maximala nivån är x%. Om BNP krymper från BNP1 till BNP2 så är naturligtvis nuvärdet x*BNP2 mindre än x*BNP1. Om vi vidare tänker oss att BNP faller i x så finns det en punkt där x’*BNP(x’)>x*BNP(x), även om x'<x. Det ligger alltså i långivarens intresse att även se till BNP, vilket gäller även om man under en period väljer att fortsätta finansiera löpande underskott.
Precis som du säger vill man dock inte fortsätta med detta i evighet och jag är inte tillräckligt bevandrad för att veta om det finns vettiga analyser av hur länge och under vilka villkor man får tillbaks vad. Däremot kan man konstatera att ju längre tidshorisont långivaren har, desto mer intresserad bör denna vara av låntagarens tillväxt och därmed värdet på deras tillgångar (som man ju "beskattar"). Ju mer kortsiktig man är desto viktigare blir det att försöka få ut vad man kan, även om detta förstör tillgångarnas långsiktiga värde.
Några intressanta blogposter (länkar nedan) gör en jämförelse med företagskonkurser där det ofta kan ligga i långivarens intresse att ta vad man kan, snarare än att maximera värdet på tillgångarna vilket hade varit optimalt om man haft oändlig tidshorisont. Detta är en anledning till att det inte är långivaren utan en oberoende part som sätts som konkursförvaltare. I Greklands fall är dock långivarna stater som borde ha en mycket lång tidshorisont, men som dessa beskriver beter sig långivarna i detta fall kortsiktigt. Som jag ser det kan detta ha två orsaker: 1) långivarna är de facto kortsiktiga eftersom de är politiker som står inför omval och 2) de litar inte på att låntagaren kommer att leverera de framtida överskotten till låntagarna.
Jag är ledsen att jag inte kan ge ett mer fullständigt och definitivt svar men hoppas att det är bättre än inget.
http://www.interfluidity.com/v2/5965.html (senare halvan)
http://ashokarao.com/2015/07/05/lets-talk-about-greece/
http://blog.mpettis.com/2015/02/when-do-we-decide-that-europe-must-restructure-much-of-its-debt/
Tack för svaret och länkarna,
den första länken gav lite väl mycket intrycket av att vara ngt av ett manifest, han kallar det ju själv ett “ramble” på slutet, men de två andra var mycket intressanta artiklar.
Jag håller ju med om att man inte ska offra onödigt värde genom kräva alltför genomgående besparingar/skattehöjningar för snabbt om man såg till situationen från förra året när de hade primärt överskott. Så om vi enbart pratar om huruvida de ska behöva ha ett primärt överskott på 1%,3% eller någon annan siffra om året så håller jag med om att man absolut inte behöver överdriva detta. Om man däremot pratar om att bedriva underskott för att investera i exempelvis infrastruktur så är jag däremot mer tveksam till om kalkylen kommer gå ihop ekonomiskt. Även om man antar att man har en multipel på infrastruktursatsningen på säg 1,5-2 (tror krugman nämnt ngt i den storleksordningen). Detta skulle ju leda till att om man investerar 1 miljard i infrastruktur så går BNP upp med 1,5-2 miljarder vilket ser fantastiskt ut på pappret. Detta leder ju till att teoretiska skatteintäkter nästa år stiger med lika mycket vilket öppnar för en win-win situation där det enda som behöver bestämmas är hur dessa ska delas mellan långivare/låntagare. Problemet är ju bara att BNP direkt kommer sjunka när man försöker göra detta skatteuttag. Jag är osäker på huruvida detta problem kommer lösas även om man har längre horisont säg 30-100 år. För att tala i företagstermer skulle jag vilja se en kassaflödesanalys av diskonterade värden som visar att stimulanser är bäst för alla parter innan jag tror på det.
Med vänlig hälsning
gustaf
Håller med om ditt omdöme om den första länken men det var en vettig ingång till framförallt den andra (det var därför jag hänvisade till andra halvan av inlägget…). Jag ska villigt erkänna att jag inte kan avgöra exakt hur man kan eller bör räkna på detta. Däremot har diskussionen på senare tid (dvs sen Grekland uppnådde primärt överskott) gällt storleken på dessa. Ska de vara strax över noll, eller ska man snabbt växla upp till 3,5-4 procent av BNP? De flesta icke-politiker tycker att man bör ta det lugnt med avbetalningarna och det verkar även vara IMFs syn. Anledningen är att detta är bättre för att få gång tillväxten vilket är långsiktigt centralt för båda parter, givet att man vill maximera NPV av återbetalningarna.
Om man nu kommer fram till detta så kan man också konstatera att noll i primärt överskott inte är någon magisk gräns ekonomiskt, även om den kan vara det politiskt. Alltså om det minskar NPV att gå från 0 till 1 i överskott så bör detsamma gälla att gå från -1 till 0. Jag tror knappast att någon spekulation jag kan erbjuda är bättre än den som IMF levererat i sina landrapporter om Grekland och de konstaterar själva att åtstramningarna förvärrat situationen, då även ur ett återbetalningsperspektiv. Eftersom IMF om något borde ha en bias att tycka annorlunda (de har trots allt godkänt politiken en gång) så är det nog något att luta sig mot. Så jag får hemfalla till att hänvisa till autoriteter.
Tomas, jag tror att du har helt rätt i att s k beteendeekonomiska perspektiv är viktiga här. Inte minst gäller det reciprocitet där säkert många från trojkan kände sig förnedrade över att ha kallats terrorister etc och därför, medvetet eller omedvetet, ville ge igen, eller statuera exempel. Jag tror dock inte att man skall kalla ett sådant beteende rationellt utan vidare. D v s det faktum att det finns evolutionära skäl för att reciprocitet haft ett överlevnadsvärde bör inte tas till intäkt för att beteendet i en konkret situation idag är rationellt, i meningen att det är i individens eller organsiationens långsiktiga intressen.
En annan aspekt av beteendeekonomi är förstås just kognitiva (och kunskapsmässiga) begränsningar. Det finns förmodligen inte någon som har en speciellt god bild av vad som skulle hända vid en grexit, men det är inte alls säkert att de politiker som förhandlat tillhör dem med bäst insikter i frågan. Det finns visserligen alltid en risk med att man felaktigt förklarar ett ogynnsamt kollektivt utfall med att de ingående aktörerna varit dumma och inte förstått, vilket så klart inte alls behöver vara fallet. Men det finns också en risk att man försöker göra aktörerna smartare och mer insiktsfulla än vad de faktiskt är/var.
Poängen med åtstramningarna har aldrig varit att Grekland ska kunna betala tillbaka sina lån. Syftet är att de ska bli konkurenskraftiga igen för att kunna klara sig utan nödlån i framtiden, och därför krävs åtstramningar och lönesänkningar som minskar den inhemska konsumptionen och importen och därmed bytesbalansunderskottet och budgetunderskottet. Innan Syriza kom till maken var man på god väg, jag har för mig att Grekland hade, och kanske fortfarande har, ett litet överskott i bytesbalansen. Vidare hade man ett primärt överskott i stadsbudgeten. Räntorna på lånen var redan låga, men hade kanske kunnat sänkas ytterligare.
Men innan man officiellt (eller inofficiellt) skriver av lånen måste de andra euroländerna vara säkra på att det inte på nytt kan uppstå en situation där Grekland kan tänkas behöva mer lån. Nya lån efter en tidigare avskrivning skulle bli ännu svårare politiskt för långivarna (jag tror inte det finns en opinion för enorma transfereringar från rika euroländer till fattigare, ovanpå det som redan finns inom eu).
Tyvärr kom Syriza och lovade rulla tillbaka de reformer man redan gjort. Skulle alltså långivarna nu gå med på att utöka lånen, eller kanske rent av göra en avskrivning, samtidigt som Grekland återigen ökade sina utgifter? Nu har Syriza gått med på de nya hårdare villkoren, men vilken trovärdighet har de att genomföra reformer som de i grunden motsätter sig?
Så kan det vara men det är bara ett annat sätt att säga att avtalen varit irrationella om man med rationalitet menar att man velat maximera nuvärdet på de samlade återbetalningarna. Det är därför jag hänvisar till att det måste finnas någon annan agenda, vilket inte behöver läsas konspiratoriskt även om det kan göra det. Man kan tex hänvisa till Tim Geithners memoarer där han beskriver att Schäuble redan 2012 ville tvinga fram en grexit för att därigenom statuera exempel och kunna få igenom “sin” utformning av eurozonens framtida regelverk. Dvs den syn Varoufakis driver.
Jag tror man överdriver Syrizas roll för det bristande förtroendet. Redan förra regeringen avvek från programmet och det är ju inte Syriza som under dessa år uppvisat bristande vilja att tex hantera problemen i statsförvaltningen. De kom trots allt inte till makten förrän i slutet av januari i år.
I och med folkomröstningen så demonstrerade Syriza också tydligt att deras linje inte bara deras utan att den hade brett folkligt stöd. Sett ur långivarnas synvinkel betyder detta att det inte är Syriza som är “opålitligt”, utan Grekland.
Jag är besviken på Syrizas agerande, inte då de krävde ekonomisk rationalitet i villkoren utan då de inte vägde upp detta med att snabbt och resolut börja driva reformer av byråkratin. Kanske hade acceptansen av deras övriga krav varit större om de gjort detta. Det är dessutom något som har stort folkligt stöd (även om de som drabbas skulle sätta käppar i hjulen) och dessutom centralt för Grekland på lång sikt.
“Jag är besviken på Syrizas agerande […] då de inte vägde upp detta med att snabbt och resolut börja driva reformer av byråkratin. Kanske hade acceptansen av deras övriga krav varit större om de gjort detta.” Jag tror det är ganska uppenbart att acceptansen varit större om de gjort det, och om de dessutom haft en annan offentlig attityd, och inte kallat långivarna för terrorister etc. Ord spelar roll, inte minst i politiken, och EU-politikerna måste ju även ta hänsyn till sin egen hemmaopinion, och den påverkas naturligtvis i högsta grad av vad som sägs av de grekiska ledarna.
Det kan vara så att det finns en dold rationalitet bakom trojkans agerande, men det kan också vara så att det helt enkelt råder kompetensbrist bland EU-ledarna och att deras linje därmed faktiskt är ganska orationell. Det senare alternativet får visst stöd av Varoufakis bild av hur förhandlingarna gick till, där hans försök till ekonomiska resonemang bara möttes med tomma blickar, d v s att det inte ens var någon som inte höll med.
Min tes, tills vidare, är att det faktiska avtalet, som ju bl a innebär mycket mer av neddragningar vilket knappast är vad Grekland behöver just nu, blev ännu tuffare (vilket i detta sammanhang betyder sämre) till en icks-försumbar del beroende på någon slags primitiv hämndkänsla. Jag tror dessutom att Syriza underskattade styrkan på denna effekt, bl a av de uttalanden som de (inte minst Varoufakis) gjorde.
“Jag tror det är ganska uppenbart att acceptansen varit större om de gjort det”
Hur vet du det? Jag citerade i kommentar ovan Varoufakis påstående att trojkans representanter var ointresserade av ekonomiska argument. Vissa andra bedömare tror också att Schäuble redan från början låst in sig på grexit genom forcerad austerity tills Grekland får nog och själva lämnar. Har du några skäl att tro att en sådan alternativ förklaring är fel?
“och om de dessutom haft en annan offentlig attityd” … “Ord spelar roll, inte minst i politiken, och EU-politikerna måste ju även ta hänsyn till sin egen hemmaopinion” … “det kan också vara så att det helt enkelt råder kompetensbrist bland EU-ledarna och att deras linje därmed faktiskt är ganska orationell.”
Om vi ska värdera individuella makthavare i de här förhandlingarna för deras uttalanden och språkbruk så bör vi tillämpa samma kritiska måttstock konsekvent. Tycker du verkligen att Varoufakis eller någon annan från Syriza är sämst i klassen på den punkten? Om inte så finns är det svårt att se vad nytta det gör att fokusera på Syriza-yttranden specifikt. Stora förhandlingar blir laddade, känslor flödar och det slinker ut mer eller mindre korkade ord från alla parter då och då. Trojkan och kreditorerna (förutom IMF, som dock i allt praktiskt agerande verkar ha dansat efter Tysklands pipa fram till juli i år medan USA hållt sig utanför) har hemmaopinioner men det har ju även Syriza. För fem månader sedan gav en hemmaopinion Syriza demokratiskt mandat för motstånd mot austerity och nyss gav en folkomröstning ett än starkare mandat mot austerity. Trojkan avkräver nu ändå Syriza expanderad austerity.
“Innan Syriza kom till maken var man på god väg, jag har för mig att Grekland hade, och kanske fortfarande har, ett litet överskott i bytesbalansen. Vidare hade man ett primärt överskott i stadsbudgeten. Räntorna på lånen var redan låga, men hade kanske kunnat sänkas ytterligare.”
De här meningarna i Elis kommentar är flertydiga men kanske refererar de till den spridda tanken att Grekland 2014 strax innan Syriza kom till makten “var på rätt väg” och att det är evidens för att austerity-politiken fungerat. Paul Krugman bemötte nyligen det argumentet: http://krugman.blogs.nytimes.com/2015/07/14/the-pause-of-2014/
Jag tror att poängen med åtstramningarna var 1) att få bort underskottet i statsfinanserna 2) få ned bytesbalansunderskottet. Dessa båda saker hänger samman eftersom det i Grekland främst varit statens överkonsumption som skapat bytesbalansunderskottet (fanns ingen privat bygg-bubbla som i spanien t.ex.). En snabb titt på en graf med bytesbalansunderskott/BNP visar att åstramningspolitiken varit framgångsrik eftersom Grekland har gått från ett enormt underskott till litet överskott (bytesbalans).
Krugman skriver i din länk typ att åtstramningarna varit misslyckade eftersom det lett till att ekonomin krympt. Men det är ju poängen med åstramningar! Det är en del av syftet att Grekland ska bli fattigare så att de kan kunsumera mindre. Åtstramningar leder såklart alltid till ökad arbetslöshet.
En annan effekt av krympande BNP är att det blir svårare att betala tillbaka skulden som man redan har. En del tycker alltså att det är kontraproduktivt av euroländerna att tvinga på Grekland åtstramingar eftersom det minskar möjligheterna för Grekland att betala tillbaka skulden i framtiden. Jag menar att euroländerna är helt på det klara med att Grekland förmodligen aldrig kommer betala tillbaka sin skuld, och därför är argumentet om statsskuldens andel av BNP meningslöst. Historiskt är väl det vanligaste sättet för ett land att bli av med en hög statsskuld att ha hög inflation eller tillväxt så att den reala storleken av skulden krymper. Inget kommer kunna hända i Grekland, eftersom Grekland är med i euron och traditionellt sett aldrig haft så hög tillväxt.
Paul Krugman argumenterar för Keynsiansk efterfrågepolitik, men det är omöjligt i en gemensam valutaunion som euron. Incitamenten att överspendera på främst de andra ländernas bekostnad (eftersom alla skulle drabbas av högre inflation) skulle bli för stora. Dessutom tror jag inte det finns folkligt stöd för en politik för stora transfereringar mellan euroländer.
“Men det är ju poängen med åstramningar! Det är en del av syftet att Grekland ska bli fattigare så att de kan kunsumera mindre. Åtstramningar leder såklart alltid till ökad arbetslöshet.”
Det är inte riktigt så ideologin kring austerity har sålts in. Den centrala diskussionspunkten är sen om austerityåtgärderna har så positiva effekter att det uppväger de bevisligen mycket negativa effekterna så mycket att åtgärderna är sammantaget försvarbar jämfört med alternativen. Jag uppfattar det som att det är på den punkten Krugman, Stiglitz m fl främst riktar in kritiken.
Till de negativa effekterna räknas folkhälsoeffekter:
” “Recessions,” Stuckler says bluntly, “can hurt. But austerity kills.” In a powerful new book, The Body Economic, Stuckler and his colleague Sanjay Basu, an assistant professor of medicine and epidemiologist at Stanford University, show that austerity is now having a “devastating effect” on public health in Europe and North America.”
[—]
“The most extreme case, says Stuckler, reeling off numbers he knows now by heart, is Greece. “There, austerity to meet targets set by the troika is leading to a public-health disaster,” he says. “Greece has cut its health system by more than 40%. As the health minister said: ‘These aren’t cuts with a scalpel, they’re cuts with a butcher’s knife.'”
Worse, those cuts have been decided “not by doctors and healthcare professionals, but by economists and financial managers. The plan was simply to get health spending down to 6% of GDP. Where did that number come from? It’s less than the UK, less than Germany, way less than the US.”
The consequences have been dramatic. Cuts in HIV-prevention budgets have coincided with a 200% increase in the virus in Greece, driven by a sharp rise in intravenous drug use against the background of a youth unemployment rate now running at more than 50% and a spike in homelessness of around a quarter. The World Health Organisation, Stuckler says, recommends a supply of 200 clean needles a year for each intravenous drug user; groups that work with users in Athens estimate the current number available is about three.
In terms of “economic” suicides, “Greece has gone from one extreme to the other. It used to have one of Europe’s lowest suicide rates; it has seen a more than 60% rise.” ”
( http://www.theguardian.com/society/2013/may/15/recessions-hurt-but-austerity-kills )
Den som förespråkar austerity och samtidigt accepterar den konsekvensbeskrivning Stuckler och Basu ger behöver förklara hur många sådana dödsfall samt ökade ohälsotal som auserityförespråkaren anser det är rätt att orsaka som en konsekvens av extremt hastiga reformer på vägen mot att, förmodat, uppnå några av austerityåtgärdernas mål.
“Keynsiansk efterfrågepolitik … Incitamenten att överspendera …”
Utan investeringar kommer Grekland ingenstans, http://marianamazzucato.com/2015/07/13/greece-and-the-eu-a-macro-and-micro-mess-up/
Argumentet kring folkhälsa är ogiltigt. Länderna som skulle betala för Grekland blir ju också lite fattigare och måste dra in på något, tex sjukvården. Finns väl ingenting som talar för att marginalavkastningen på sjukvårdssatsningar skulle vara högst i Grekland? I synnerhet om stora summor (jämfört med Nordeuropa) försvinner i korruption.
“blir ju också lite fattigare”
I alternativet skulle inget *enskilt* land tvingas till lika massiva och hastiga nedskärningar i befintlig sjukvårdsverksamhet. De hastiga, massiva nedskärningarna tycks ha extra negativa folkhälsoeffekter.
“betala för Grekland”
Jfr “betala sin andel av kostnaderna för det som i grunden är en EU/euro-kris”.
Vad pratar du om? Tyskland skickar massa pengar till Grekland. Någonstans tas dessa pengar. Du har inte presenterat något som helst belägg för att det är bättre att tio länder skär ner med 10 än att ett land skär ner med 100. EU har över en halv miljard invånare, Grekland bara 10 miljoner. Det kanske rent av är bättre för denna halva miljards folkhälsa att offra dessa tio miljoner.
Om du inte har några källor för ditt tyckande är det ganska ointressant.
“Tyskland skickar massa pengar till Grekland.”
Grekland skickar även massa pengar tillbaka till bl a Tyskland och krisen är i grunden en EU/euro-kris.
“Du har inte presenterat något som helst belägg för att det är bättre att tio länder skär ner med 10 än att ett land skär ner med 100.”
Det är för det första inte säkert att detta är den relevanta jämförelsen. Det är inte säkert att alternativet med nedskrivning av skulderna forcererar något land till nedskärningar i hälsovården. Kom ihåg att Grekland av extern part *tvingats* skära *massivt* och *omedelbart* i vården.
För det andra kokar det ner till om det finns tröskeleffekter inom folkhälsa och, i så fall, om sådana tröskeleffekter förekommer i de austerityinducerade hastiga och massiva vårdnerskärningarna i Grekland (jämfört med mindre vårdnerskärningar i flera andra länder). Jag tror generellt att det finns tröskeleffekter inom hälsoområdet. Exempelvis att den sammanlagda suicidrisken ökar mer om 1 person plötsligt blir arbetslös (mister 40 timmars lönearbete i veckan) än om 144000 personer vardera får sitt lönearbete minskat med 1 sekunds vardera i veckan. Jag tycker att de mycket drastiska folkhälsoeffekterna i Grekland indikerar att det rör sig om tröskeleffekter. Det är en tentativ slutsats och du kanske spontant inte accepterar. För att komma på fastare mark behöver vi, såväl du som jag, hitta forskningskällor för/mot detta. I väntan på det är båda alternativen öppna och därför är det för tidigt att kalla folkhälsoaspekten ogiltig eller ointressant visavi utvärdering av austerity i Grekland.
Grekland hade 2009 en statsskuld på 130%, bytesbalansunderskott på 15% och budgetunderskott på 15%. Under 2010 frös tillgången att finansiera detta med privat upplåning.
Alternativet för Grekland var inte att välja en åstramningsfriväg eller inte. Hade de inte vänt sig till IMF/ECB/EU för lån hade alternativet varit än värre. Utträde ur euron och därefter privat lånefinasiering till mycket höga rätor.
Den grekiska regeringen måste erkänna detta faktum och förklara för den grekiska befolkningen att alternativet skulle vara än värre. Lösningen på Greklands problem är inte att skriva av skulden och låta skattebetalarna i de andra EU länderna betala notan. Det är politiskt omöjligt och därmed ogenomförbart. Istället är lösningen att utveckla en hållbar tillväxtstrategi för Grekland.
Att fokusera på att skuldavskrivningar är lösningen på problemen är en återvändsgränd som enbart leder till att man är tillbaka till samma problem om säg 3-5 år igen. Det skulle också vara ett sätt att få tillbaka förtroendet för den grekiska regeringen och den ekonomin igen.
Det skulle också underlätta för Grekland att omförhandla tidsprofilen på skulden genom att förlänga löptider och minska räntebetalningarna på lånen.
Det man kan säga om Syriza är att de agerat mycket inkompetent och förvärrat krisen och åtramningen för Grekland. De har en politisk agenda sprida sin populistiska politik till Spanien och Italien. Om de lyckas med detta finns det stor risk att hela euro projektet havererar och EU kraftigt försvagas i världen. Vilka som gynnas av detta är inte så svårt att räkna ut.
“Lösningen på Greklands problem är inte att skriva av skulden och låta skattebetalarna i de andra EU länderna betala notan.” “Istället är lösningen att utveckla en hållbar tillväxtstrategi för Grekland.”
Det ena utesluter ju inte det andra.
Om det är osannolikt att du får nominella nedskrivningar av skulden är det inte en bra strategi att tillämpa om du vill mildra åtstramningspolitiken. Det är denna strategi som Syriza tillämpat. Det har lett till att ekonomin har försvagats och skuldsättningen ökat och behovet av åtstramning ökat.
Den smarta strategin hade varit att acceptera konsolideringsprogrammet och uttveckla en strategi för tillväxt av den grekiska ekonomin. Det skulle skapat förtroende för regeringen både internt och externt. Det skulle också gjort det mer sannolikt att de kunde omförhandla tidsprofilen på skulden vilket t.ex. Irland gjort. I praktiken kan det ge samma resultat som en nominell nedskrivning.
Resultatet att blivit att tillväxten i ekonomin vänt och åtstramningspolitiken mildrats.
Är du på riktigt eller?
Snarare var det så här: Grekland lånade pengar av Tyskland för att köpa tyska bilar eftersom de arbetade för dåligt för att ha råd att köpa bilarna med egna sparade pengar. För låg produktivitet helt enkelt.
Det är väl precis samma sak i Tyskland. De tvingas hosta upp X miljarder till Grekland. Någonstans måste dessa pengar tas. Antingen från årets statsbudget eller genom ökad statsskuld/minskade avbetalningar så statsskulden blir högre nästa år och därmed kostar mer i amorteringar och räntor.
e.lind: jag tror inte någon här förspråkar “bara avskriv så är allt bra” eller liknande. Reformer ja, men det avgörande är var, hur, när, hur mycket, i vilken takt. Snabba stora nedskärningar i vård som orsakar folkhälsokris är dålig policy. Grekland behöver investera, läs http://marianamazzucato.com/2015/07/13/greece-and-the-eu-a-macro-and-micro-mess-up/
Ang möjligt/omöjligt: Om det var möjligt för Syriza-ledarna att göra det du anser att de bör göra så var det även möjligt för makthavare i trojkan att erkänna att krisen är en EU/euro-kris, att austerity inte fungerar och att austerity-ideologin behöver motarbetas, att eurosystemet behöver reformeras, att Tysklands tidigare agerande är en viktig orsaksfaktor för krisen, att Greklands skulder bör skrivas ner och att krisens kostnader bör axlas gemensamt. Hemmaopinion i Tyskland m fl hade kanske ogillat att höra det och bromsat men många steg i den riktningen var och är minst lika möjliga att ta som de handlingar du föreslår för Syriza.
“risk att hela euro projektet havererar och EU kraftigt försvagas i världen”
Risken finns men främst av andra orsaker, se http://www.interfluidity.com/v2/5965.html
jahaja: “Det är väl precis samma sak i Tyskland. De tvingas hosta upp …”
Läs länkarna ovan. Sen glider du nu från en tidigare jämförelse där du ponerade många utspridda små konstnader (10 skär ner 10 vs 1 skär ner 100), vilket jag besvarade med ett stycke om tröskeleffekter, till att du nu till synes framför ett alternativ där de stora, hastiga vårdnerskärningarna Grekland tvingats till antas flyttas helt till Tyskland. För det första är dina två jämförelser inte förenliga. För det andra fungerar tidigare svar även till nya jämförelsen: Det är inte säkert att alternativet med nedskrivning av skulderna forcererar något land (i det här fallet Tyskland) till *hastig* och *stor* nedskärning i sin *hälsovård* med tidigare nämnda folkhälsoeffekter som följd. För det tredje så är en ny komponent i ditt nya scenario att Tyskland har klart högre välstånd, bättre folkhälsa och lägger större resurser på vård än Grekland vilket innebär att det tycks finnas en marginalnyttoaspekt rörande vårdresurser i Greklands favör där.
Jag lägger ingen värdering i påståendet, d v s jag vill inte alls hävda att “det var rätt åt dem” eller liknande. Jag tror bara att de hade tjänat på att inta en mindre konfrontativ, och mer ödmjuk, attityd utåt. Att det finns andra som gjort mycket extrema uttalanden är i det sammanhanget tämligen oväsentligt.
Jag vet inte vad Schäuble strävat efter, men jag finner det osannolikt att trojkan som helhet primärt strävat efter en grexit. I så fall borde de rimligen varit mycket tuffare, långt innan. Själv lutar jag åt att det bästa vore att försöka få till stånd en grexit under ordnade former, tillsammans med en kraftig skuldavskrivning, och samtidigt bistå med hjälp utifrån för att få övergången att fungera i praktiken. En de-facto-devalvering på kanske 30-40% är nog vad som skulle behövas. Samtidigt är det så klart inte riskfritt, och det är mycket som kan gå fel… Läste t ex att Varoufakis var orolig för om Grekland verkligen har den kompetens som skulle krävas; inte minst av det skälet tror jag det är viktigt med stöd utifrån.
“Jag lägger ingen värdering i påståendet, d v s jag vill inte alls hävda att ”det var rätt åt dem” eller liknande.”
Jag är med på det, men tror vi ändå är oeniga om vilka handlingar som var möjliga och vilka effekter de skulle haft.
“Jag tror bara att de hade tjänat på att inta en mindre konfrontativ, och mer ödmjuk, attityd utåt.”
Jag tvivlar på att mer ödmjukhet från Syriza hade påverkat händelseförloppet. Men även om jag har fel på den punkten så tvivlar jag på att Syriza hade demokratiskt mandat eller handlingsutrymme för att genomföra en sådan signalering av ödmjukhet. De kom till makten i ett akut krisande land med långvarigt skyhög arbetslöshet etc och som ledare för en skör koalition med partners partiet definitivt inte själva såg som ideala. Redan från dag ett spekulerade kritiska kommentatorer om nästa nyval. Att även i retoriken visa tydligt motstånd och kampvilja mot austerityregimen, med god retorisk säkerhetsmarginal inklusive de överdrifter det medför, var då troligen inrikespolitiskt nödvändigt. När Varoufakis nu stigit åt sidan och Tspiriras tycks underkastat sig trojkans senaste krav återstår att se om koalitionen spricker och nyval följer.
ÄNTLIGEN, en lättbegriplig, konkret och fördomsfri analys av Greklands ekonomiska kollaps!! Tack Jonas!
Inga pekpinnar och idiotiska egenpåhittade politiska agendor som 1. ”Grekerna är lata och får skylla sig själva”, osv. Få (om några) i väst-europa jobbar så mycket som privatanställda greker pga av de genomusla villkoren och lönerna (att det förhåller sig lite annorlunda i offentlig sektor är en annan historia som inte direkt gjort landet bankrutt). 2. ”De borgeliga regeringarna i Europa vill ha bort Tsipras vänsterregering. Bara svensk verklighetsfrånvänd vänster kan komma på nå´t så dumt (kan bero på att svensk vänster är nästan ensamma(!) i Europa om att vara konsekvent negativa till EU…) A. Långivarna skiter givetvis i vem som återbetalar. B. Det är inte ens mycket till vänsterregering. Tsipras är ung en socialdemokrat på vänsterflygeln och hans koalitionspartner är ett högerparti. C. Frankrikes president Hollande är f ö socialist….
Länken “totalt misslyckande” om Tsipras vansinniga förhandlingstaktik är synnerligen läsvärd. ”Lessons learned”: Det är dumt att kalla långivare för kriminella och terrorister eller att komma tomhänta(!) till ett avgörande möte. Snacka om att ”gambla” med grekiska folkets hälsa…