Håller regeringens fördelningspolitiska analyser måttet?

I samband med sin ekonomiska vårproposition presenterar regeringen varje år en fördelningspolitisk redogörelse. Denna redogörelse beskriver inkomstfördelningens utveckling samt analyserar den ekonomiska politikens fördelningseffekter. Syftet med bilagan, som funnits sedan 1992, är att både utvärdera den egna politiken och informera riksdagen om det fördelningspolitiska utfallet. Men uppfyller bilagan sitt syfte? Är fördelningen korrekt återgiven och baseras analyserna på gängse metoder och aktuell forskning?

I fjol utökades mandatet för Finanspolitiska Rådet till att även innefatta granskning av regeringens fördelningspolitik. Som ett led i detta ombads jag att i en underlagsrapport granska de fördelningsbilagor som regeringens publicerat genom åren. Rapporten återger och diskuterar innehållet i varje enskild fördelningsbilaga. Därefter utpekas ett antal problemområden som antingen förbisetts eller som förtjänar att uppmärksammas mera. 

Det övergripande omdömet är positivt: fördelningsbilagorna håller i de flesta fallen hög kvalitet. Analyser och definitioner följer gängse ramar och bilagornas undersökningar angränsar tidvis till akademisk forskning.

Men variationen är stor, och fördelningsbilagorna har brister som i vissa fall är anmärkningsvärda. Exempelvis är analysen nästan helt inriktad på ett enda inkomstmått: disponibel inkomst under ett år. Detta fokus förbiser betydelsen av inkomstvariationer (t ex vill vi åtskilja tillfälliga låginkomsttagare, som fött barn eller studerar, från mer stadigvarande låginkomsttagare) eller andra mått på välfärd (t ex konsumtion, hälsa, förmögenhet). Vidare saknas nästan helt analyser av utlandsföddas betydelse för de fördelningspolitiska utfallen. Denna sammansatt grupp är överrepresenterad i fördelningens lägre halva, men varför detta är fallet och vilka underliggande strukturer som kan förklara utfallet besvaras aldrig. Ytterligare en brist är att familjebakgrundens betydelse, dvs analysen av jämlikheten i möjligheter, förbisetts helt.

Som Anders Björklund, SOFI, poängterade i sin diskussion av rapporten är redan det faktum att finansdepartementet håller med en egen enhet för fördelningsanalyser enastående. Men även om dess utredningar har hållit hög klass, finns uppenbarligen utrymme för förbättringar. Förhoppningsvis redan till nästkommande års bilaga.