Italiens budget en fara för euron

EU-kommissionen har underkänt Italiens statsbudget för 2019 och begärt att den ska revideras, vilket kommissionen aldrig gjort tidigare. Vad föranleder denna drastiska åtgärd? Den beror inte på att budgetunderskottet är större än vad EU:s regler medger. Ett lands underskott får vara 3 procent av BNP innan det är tvunget att vidta korrigerande åtgärder, medan det budgeterade underskottet ligger på 2,4 procent.

Förklaringen till EU-kommissionens stränga hållning är att Italien kan hamna i en statsfinansiell kris, vilket skulle leda till en allvarlig kris och kanske till och med ett haveri för hela eurosamarbetet. Budgeten bygger på en optimistisk tillväxtprognos och är inte inriktad på åtgärder som främjar tillväxt utan på omfördelning. Samtidigt är den italienska statsskulden på 132 procent av BNP den nästa högsta i EU efter Grekland.

Risken för att den italienska staten ska hamna i betalningssvårigheter är inte försumbar. Som ett svar på den nya regeringens budget har räntorna på italienska statsobligationer skjutit i höjden den senaste tiden. Om Italien inte skulle kunna finansiera statsskulden, som till två tredjedelar innehas av inhemska investerare, skulle italienska pensionsfonder och banker bli insolventa. Många banker är redan i dag i dåligt skick. Italien kan inte räkna med att övriga euroländer ska kunna komma till undsättning. Euroländernas räddningsfond (ESM) är för liten och italienska statspapper skulle inte duga som säkerhet för lån från ECB. Risken finns alltså att Italien och därmed hela eurosamarbetet kan hamna i en mycket allvarlig för att inte säga fatal kris.

Det är inte troligt att den italienska regeringen kommer att ge sig för EU-kommissionens krav i första taget. Underskottet är främst en följd av att regeringen – en koalition de populistiska partierna Lega och Femstjärnerörelsen –  vill infria vallöften om att sänka pensionsåldern, som höjdes för några år sedan, och införa en minimiinkomst. (Italienska hushåll har i och för sig den näst lägsta andelen transferingar som andel av inkomsten i EU).

Vad Italien skulle behöva är strukturella reformer, bl.a. av arbetsmarknaden och den ineffektiva offentliga sektorn. IMF:s senaste granskning av Italiens ekonomi tar upp detta och mycket annat. Diagrammen nedan, som är hämtade från IMF-rapporten, visar tydligt att Italien halkar efter andra euroländer.

Det framgår att sedan finanskrisen har tillväxten per capita minskat med ca tio procent,  produktiviten varit konstant och investeringskvoten fallit kraftigt (vilket är en del av förklaringen till att produktiviteten inte ökat). Man kan se att Italien hade en kraftig ökning av enhetsarbetskostnaden relativt Tyskland under åren före finanskrisen och att kostnaden ligger kvar på den högre nivån (medan Spaniens relativa enhetsarbetskostnad har fallit tillbaka). Detta har dock inte medfört bytesbalansproblem, tvärtom har bytesbalansen utvecklats positivt sedan finanskrisen. En förklaring kan vara att de minst konkurrenskraftiga delarna av näringslivet slagits ut och att detta visar sig i en minskad sysselsättning efter finanskrisen, se diagrammet.

Det är svårt att se vad som kan göra att regeringen ändrar sin ekonomiska politik på kort sikt. Den är hårt knuten till sina vallöften. Man kan bara hoppas att ekonomiska realiteter så småningom får den att backa och att det sker innan en allvarlig kris har uppstått.

Comments

  1. Ta upp mer sådant, men med mer nyans says:

    Kul att någon tar upp dessa frågor.

    Dock är det inte alls tydligt hur Italiens problem skulle leda till en fatal kris för euron. I artikeln står inget om avsaknaden av spridningseffekter till andra sydländers statsobligationer. Inget annat land går Italiens väg heller, utan alla 18 andra euroländer är fast beslutna att behålla euron. Det politiska och folkliga stödet för euron i t.ex. Spanien och liknande länder är enormt, och i dessa länder saknas samma populistiska krafter som är lika starka som i Italien, där Lega och M5S just nu samlar 60 procents stöd i opinionsmätningar. Sedan krisen har nya mekanismer kommit på plats som hindrar att andra länder i eurosamarbetet drabbas av kraftiga marknadsreaktioner i ett annat (ESM, OMT, Bankunion).

    En viktig utveckling som också lyfts fram i graferna är hur Spanien lyckats vända utvecklingen och bättra sig. Så är det även i t.ex. Portugal. Detta talar för att dessa länder nu är bättre rustade. Italiens problem är Italiens, och skulden ägs, som nämns i artikeln, mest av inhemska aktörer. Landet blir alltmer isolerat politiskt.

    I Sverige behövs mycket mer nyans i diskussionen om eurosamarbetet och hur det fungerar. För ofta leder varje tecken på problem i ett euroland till förhastade slutsatser om eurons undergång. Detta gör att kritiken mot EMU:s funktionssätt saknar specificitet och udd, samt att debatten om vilka reformer som vidtagits, och som fortfarande behövs, lyser med sin frånvaro. Man tenderar att missa den stora bilden. Det är synd.

    • ”Inget annat land går Italiens väg heller, utan alla 18 andra euroländer är fast beslutna att behålla euron. Det politiska och folkliga stödet för euron i t.ex. Spanien och liknande länder är enormt, och i dessa länder saknas samma populistiska krafter som är lika starka som i Italien”

      Det där är inte riktigt sant. Visst kan jag påstå att även grekerna i gemen vill ha euron(för att de vill vara en del av Europa, dvs inte hamna utanför i kylan). Problemet är att maktetablissemanget vägrar att förklara för folket hur pengar skapas och hur det finansiella systemet fungerar liksom att det finns krafter som vill skapa en fullfjädrad federation där låg-produktiva länder relativt sett riskerar att bli allt mer beroende av en federalbudget. Dvs att snart fullt ut avstå sin nationella suveränitet där man tvingas finansiera allt mer av lokal verksamhet på egna meriter utan federal säkerhet(aka centralbankspengar).

  2. Mats Persson says:

    I regeringspartiernas vallöften ingick införande av s.k. medborgarlön (eller basinkomst som det också kallas). Vad hände med det löftet – finns medborgarlönen med i den nuvarande budgeten?

  3. Mernyans says:

    Funkar inte kommentarsfunktionen?

  4. Javisst behövs en massa reformer i Italien, Spanien, Portugal, Grekland……..osv. Men det har man direkt inte jobbat med (inom EU)sedan introt av euron. Italien m.fl har dessvärre en främmande valuta vilket nu sedan länge tvingar dem att spara men inte tillåter dem att investera. Italien m.fl är mao delstater i federationen Tyskland. Så länge inte Tyskland och andra betydligt produktivare länder subventionerar(konsoliderar allas statsskulder) de svagare medlemsländerna inkl. låter dem finansiera sig själva på egna meriter(som delstater) så kommer euron förr eller senare fallera. Enkel matematik men Bryssel fortsätter att förstöra Europa genom att burken sparkas vidare.

    • Tänkte det kunde vara intressant och titta bakåt lite. Här en graf över handel och BNP/capita 1945-2014. Notera t.ex Grekland och Turkiets placering som snabbväxare. Sedan Grekland gick med i EMU fördubblades landets växelkurs i dollar räknat och Turkiet krossade Grekland ifråga om turistexport. Sedan vet vi hur det gick. I Grekland´s reala tillväxt per capita till 2014 ingår 3 år av depression(som fortsatt pga Bryssel). Både Turkiet(mästare) och Grekland har tävlat med varandra ifråga om devalveringar. Ändå uppnår de en så hög real tillväxt! Detta visar nog med emfas vad valuta-suveränitet betyder. Och Italien…… Antar att Ingves håller med!

      källa: B Ritholz

    • Lars-Erik Eriksson says:

      Euron är med facit i hand ett fiasko för framförallt sydeuropeérna, det var bra att vi röstade nej. Harry Flam & Calmfors-utredningen (anno 1996) rekommenderade ju oss att avvakta på kort sikt, men rådde att vi av politiska skäl skulle inträda senare, trots att det inte fanns bra ekonomiska skäl. När ekonomerna i Calmfors-utredningen försökte göra överväganden om politiken insåg jag att de tagit sig vatten över huvudet. Nils Gottfries som ingick i utredningsgruppen reserverade sig dock mot majoritetens rekommendation, han såg nackdelarna tydligare än de andra.

      Det bästa vore om det gick att göra en kontrollerad avveckling av euron, men jag antar att det är praktiskt omöjligt.

    • Anders says:

      Euron som skulle bli en sammanhållande kraft inom EU är nu istället något som splittrar EU.

      • Det handlar om ett politiskt projekt från A till Ö där man under marknadsföringen av den gemensamma valutan mörklagt de väl kända negativa förutsättningar som alla ekonomer med kunskap om det finansiella systemet pekat på. Man sjösatte något mot sunt förnuft och vetenskaplig fakta bara för att USA och ev. marknaden(trading) önskade sig ett alternativ till dollarn. Bevis på sveket utgör Prodi´s uttalande runt början av 2000-talet att EU kommer att utnyttja kommande kriser att genomföra det som folket var emot från början, dvs den politiska drömmen, den Förenade Federationen Europa. Det har inte gått så bra av välkända skäl. Ofta har det handlat om eliter i länder, vilka naturligtvis ej kvalificerat till valuta-området, som av enkla egoistiska skäl vill vara med i finrummet. Att inte få vara med och besluta om framtiden var ett marknadsföringsinstrument om något. Ett klassisk top-down experiment med maktcentraliserings-mål.

  5. Arvid Hallén says:

    Här har vi den centrala formuleringen:

    ”Italien kan inte räkna med att övriga euroländer ska kunna komma till undsättning. Euroländernas räddningsfond (ESM) är för liten och italienska statspapper skulle inte duga som säkerhet för lån från ECB. Risken finns alltså att Italien och därmed hela eurosamarbetet kan hamna i en mycket allvarlig för att inte säga fatal kris.”

    En ansvarsfull centralbank missköter sitt jobb om den vägrar att ta sin egen stats statspapper som säkerhet. Det är ju meningen att centralbanken ska hjälpa staten, inte stjälpa den. Tanken att Riksbanken skulle vägra diskontera svenska statsobligationer finns bara inte.

    Detta illustrerar hur hela Europrojektet är fundamentalt feldesignat.

    • Så när blir det OMT-dags? Har svårt att se vilka krav som inte redan är ställda på Italien som skulle få italienarna att ändra sig(suveränitet). Eller ska ECB och Tyskland ge vika på kraven? Sker inget lär euron snart passera 1:1 mot dollarn. Inga glada miner i Washington! När når vi den amerikanska smärtgränsen?

  6. Mats Pehrson says:

    Inte tillväxten per capita som minskat 10 %, utan BNP per capita. Lite värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s