Ekonomiskt manifest mot västvärldens svångremspolitik

Oenigheten bland ekonomer gällande vilken sorts politik som är bäst lämpad att möta den pågående ekonomiska krisen i västvärlden växer.

I Financial Times den 27 juni publicerade två världsberömda ekonomer, Paul Krugman och Richard Layard, ett upprop som de kallade “Manifest för ekonomiskt förnuft”. I manifestet, som också finns på en egen hemsida där många andra namnkunniga ekonomer skrivit på, anklagar författarna de styrande politikerna för att felaktigt strama åt de offentliga finanserna i en tid då även den privata sektorn krymper.

Krisen, menar författarna, är inte i första hand orsakad av oansvarig finanspolitik och alltför vidlyftig statlig upplåning (med undantag för ett fåtal länder, som t ex Grekland). Istället är det överdriven utlåning från bankerna och en sammanhörande ansvarslös skuldsättning av privata aktörer, både hushåll och företag, som orsakat krisen.

Uppropet angriper de två vanligaste motiven för åtstramande politik. Det första, som handlar om återhållsamhetens förtroendeskapande betydelse, avfärdas med att det finns få belägg för att åtstramningspolitik befrämjar ekonomisk aktivitet. Det andra, som ser krisen som en strukturkris för ineffektivt fungerande sektorer och ekonomier, avfärdas med orimligheten att alla sektorer samtidigt genomgår strukturkris vilket nu verkar vara fallet. Historiska erfarenheter från 1940-talets USA visar att det var efterfrågepolitiken som höjde aktiviteten, vilket ifrågasätter utbudsperspektivet på krisen.

Exakt vilken stabiliseringspolitik som är den rätta skiljer sig dock mellan olika länder, enligt uppropet. Graden av ekonomiska problem och ländernas förutsättningar för att bedriva nationell krispolitik skiljer sig åt.

Trots olikheterna understryker författarna att västvärldens regeringar ändå bör undvika stora nedskärningar och skattehöjningar som drabbar vanligt folk. Utöver de stabiliseringspolitiska argumenten mot sådana nedskärningar skulle en alltför tuff svångremspolitik riskera att förvärra den akuta krissituationen och skapa onödigt stort lidande bland medborgarna.

Det ska bli spännande att se vilket bemötande manifestet får bland såväl politiker som andra forskare. För egen del tror jag att författarna bakom uppropet har i allt väsentligt rätt i sin analys. Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik, med satsningar inom särskilt utbyggd tjänstesektor och infrastrukturprojekt (givetvis med variationer mellan olika länder). En sådan politik skulle dessutom gå i linje — och kanske påskynda — den övergång till tjänstesektorekonomi som västvärlden redan befinner sig i. På längre sikt krävs även strukturreformer som inte minst rör skatteområdet, i synnerhet företagsbeskattningens utformning, för att skapa hållbara förutsättningar för ett produktivt näringsliv.