Ekonomiskt manifest mot västvärldens svångremspolitik

Oenigheten bland ekonomer gällande vilken sorts politik som är bäst lämpad att möta den pågående ekonomiska krisen i västvärlden växer.

I Financial Times den 27 juni publicerade två världsberömda ekonomer, Paul Krugman och Richard Layard, ett upprop som de kallade “Manifest för ekonomiskt förnuft”. I manifestet, som också finns på en egen hemsida där många andra namnkunniga ekonomer skrivit på, anklagar författarna de styrande politikerna för att felaktigt strama åt de offentliga finanserna i en tid då även den privata sektorn krymper.

Krisen, menar författarna, är inte i första hand orsakad av oansvarig finanspolitik och alltför vidlyftig statlig upplåning (med undantag för ett fåtal länder, som t ex Grekland). Istället är det överdriven utlåning från bankerna och en sammanhörande ansvarslös skuldsättning av privata aktörer, både hushåll och företag, som orsakat krisen.

Uppropet angriper de två vanligaste motiven för åtstramande politik. Det första, som handlar om återhållsamhetens förtroendeskapande betydelse, avfärdas med att det finns få belägg för att åtstramningspolitik befrämjar ekonomisk aktivitet. Det andra, som ser krisen som en strukturkris för ineffektivt fungerande sektorer och ekonomier, avfärdas med orimligheten att alla sektorer samtidigt genomgår strukturkris vilket nu verkar vara fallet. Historiska erfarenheter från 1940-talets USA visar att det var efterfrågepolitiken som höjde aktiviteten, vilket ifrågasätter utbudsperspektivet på krisen.

Exakt vilken stabiliseringspolitik som är den rätta skiljer sig dock mellan olika länder, enligt uppropet. Graden av ekonomiska problem och ländernas förutsättningar för att bedriva nationell krispolitik skiljer sig åt.

Trots olikheterna understryker författarna att västvärldens regeringar ändå bör undvika stora nedskärningar och skattehöjningar som drabbar vanligt folk. Utöver de stabiliseringspolitiska argumenten mot sådana nedskärningar skulle en alltför tuff svångremspolitik riskera att förvärra den akuta krissituationen och skapa onödigt stort lidande bland medborgarna.

Det ska bli spännande att se vilket bemötande manifestet får bland såväl politiker som andra forskare. För egen del tror jag att författarna bakom uppropet har i allt väsentligt rätt i sin analys. Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik, med satsningar inom särskilt utbyggd tjänstesektor och infrastrukturprojekt (givetvis med variationer mellan olika länder). En sådan politik skulle dessutom gå i linje — och kanske påskynda — den övergång till tjänstesektorekonomi som västvärlden redan befinner sig i. På längre sikt krävs även strukturreformer som inte minst rör skatteområdet, i synnerhet företagsbeskattningens utformning, för att skapa hållbara förutsättningar för ett produktivt näringsliv.

Comments

  1. Lösa tankar says:

    Är det inte ett problem med resonemanget att krisen skapades genom överdriven bankutlåning till hus&vägbyggen och nu ska man lösa det genom statliga (upplånade) utgifter på hus&vägbyggen? Är det inte bara att sparka tomburken framåt ett varv till? Rejäla strukturella reformer (individuella per land) verkar ha mer chans att långsiktig få ekonomin på banan. Samtidigt får man stötta konsumtionen så den inte kollapsar helt, men detta kan knappast vara motorn i tillväxten.

    • Krille says:

      Fast poängen är ju att alla inte kan ”deleverage” samtidigt. Någons skuld är någon annans tillgång. Just nu försöker överbelånade hushåll och företag dra ned sin skuldsättning på ett otroligt snabbt sätt. Då bör och kan inte staten göra detsamma samtidigt.

      • Vem föreslår att krisländerna ska _minska_ sin skuldsättning just nu (förutom via nedskrivningar)? Debatten gäller väl snarare om ett underskott på ca 20%, 10% eller kanske 3% av BNP är optimalt idag.

        Sedan är det dock så att alla visst kan minska storleken på sina balansräkningar samtidigt, även om man inte vill att detta ska ske.

  2. Niklas Bengtsson says:

    Intressant med tanke på att ett annat manifest med ”mainstream-ekonomer” (visserligen med bas i Chicago) påtalade just krisens strukturproblem i anslutning till det första stödpaketets presentation.

    http://faculty.chicagobooth.edu/john.cochrane/research/papers/mortgage_protest.htm

    De två uppropen motsäger inte nödvändigtvis varandra. Det förra handlar specifikt om problemet med bank bail-outs i anslutning till ett konkret policyförslag för fyra år sedan. Det senaste uppropet framstår som mer oskarpt, både med avseende på vilken politik man tycker är fel och vilken typ av stöd man tänkt sig ska lösa problemet. Ändå kan man ana en viss attitydskillnad. Det vore intressant att veta om någon ekonom lyckats skriva på båda manifesten.

  3. Jag finner det ganska intressant att vissa anser att en finanspolitik som innebär budgetunderskott på mellan 6 och 11% av BNP i de berörda länderna under innevarande år (med undantag för Italien) är åtstramande snarare än expansiv.

    Det är en sak att det talas mycket om åtstramning och det är en helt annan sak vilka besparingar som faktiskt genomförs i förhållande till de utgiftsökningar som genomförs.

    ”Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik”

    Även om orsaken till krisen var flerfaldig – oansvarig finanspolitik i nästan samtliga krisländer (med Irland, Island och de baltiska staterna som främsta undantag), oansvarig penningpolitik i vissa länder, oansvarig bankutlåning och riskhantering i många länders finansiella institut (med USA, Irland, Island och Spanien som bra exempel), globala obalanser och kanske framförallt ett ohållbart valutasystem, som alla andra orsaker kan kopplas till, så handlar krisen idag i väldigt hög grad om eurosamarbetet.

    Vi har inte idag någon global tillväxtkris, global arbetslöshetskris eller global deflations/inflationskris, utan den kris som finns handlar om euron och möjligheterna till upplåning i euro för andra än de mest kreditvärdiga. Det är inte uppenbart hur en ännu mer expansiv finanspolitik skulle vara svaret på att göra det lättare för stater och andra att ta upp lån i euro.

    Den privata sektorn gör vad den kan för att lösa problemet (det vill säga spräcka eurosamarbetet), men politikerna kämpar än så länge emot och försöker hålla ihop det.

  4. Jesper Hansson says:

    Det är helt rimligt att staten åtminstone motverkar negången i privat efterfrågan genom att låta budgetunderskotten öka. Men samtidigt som expansiv finanspolitik mildrar uppgången i arbetslöshet rikserar den också att fördröja kostnadsanpassningen i bland annat Spanien. Krugmans med fleras resonemang tycks förutsa rörlig växelkurs. Frågan är hur Spanien ska kunna sänka sitt kostnadsläge jämfört med Tyskland så att exporten kan öka? Med gemensam valuta krävs sänkta löner och priser. Kan det åstadkommas utan hög arbetslöshet? Man kan alltid hoppas, men samtidgt har det skett förvånansvärt lite kostnadsanpassning hittills trots 25-procentig arbetslöshet.

    • Jag tror Krugman vill se expansiv finanspolitik från länder med starka statsfinanser. Det är mycket lättare att låta tyskarna öka sina löner än spanjorerna minska sina p.g.a. lönestelhet nedåt.

  5. Sirus Dehdari says:

    As to depressions, make a habit of two things — to help, or at least, to do no harm.

    – Hippocrates år 2012.

  6. Finansiell expansion? Jag måste ha missat något här. Var det inte så att Euro-krisen orsakades av att staten i Grekland, Italien, Spanien och Irland lånat pengar i så hög takt att långivarna börjat tvivla på att de nånsin kommer att kunna betala tillbaka pengarna, eller på sikt ens räntorna på lånen? Dessa stater har knappast någon kreditvärdighet som räcker till för att föra en expansiv politik. Vem ska stå för notan?

  7. Samir Ali says:

    En förbättrad version: ”A manifesto for socialist sense”.

    http://thenextrecession.files.wordpress.com/2012/07/a-manifesto-for-socialist-sense1.pdf

  8. Oskar says:

    Ja Bertil, du verkar ha missat något. Dagens problem är snarare verkan än orsak. Ta Irland som exempel. 2008 hade landet en statsskuld på 44,2 % av BNP, idag är den på över 108 % (källa eurostats).

  9. Noterar att mycket få svenska ekonomer skrivit under detta manifest, ej heller Daniel som skrev inlägget. Vad kan det bero på?

  10. finns många anledningar. de flesta ekonomer är nog övertygade om att manifestet ÄR vägen framåt och att VSP har andra motiv, men att skriva under är bara jobbigt och onödigt.

  11. Tom Croker says:

    tycker Karl A:s ”Jag finner det ganska intressant att vissa anser att en finanspolitik som innebär budgetunderskott på mellan 6 och 11% av BNP i de berörda länderna under innevarande år (med undantag för Italien) är åtstramande snarare än expansiv.” väldigt intressant.

    Hur kan någon – utan att bli röd om kinderna – anse att offentliga budgetunderskott kan vara åtstramande?

    Snacka om nyspråk.

    Mises skulle garva läppen av sig.

Trackbacks

  1. […] Happy to see that other Swedish economists also consider signing the manifesto. Share […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s