Danska bail ins eller svenska bail outs?

Som nämndes i ett inlägg häromveckan gjordes det danska systemet för att hantera banker på obestånd om för ett par år sedan. Det nya systemet är tydligt med att enbart kreditgivare täckta av insättningsgarantin är skyddade av staten; övriga kreditgivare ska inte förvänta sig att räddas av staten om banken fallerar. Hederliga marknadsekonomiska bail ins istället för gängse statssubventionerade bail outs alltså.

Den svenska regeringen har hittills ställt sig kallsinnig inför obeståndsregler liknande de danska. Istället förlitar man sig på krishantering via den beprövade svenska modellen att låta staten överta banker på obestånd samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa. Vilken modell som är bäst är en öppen fråga. Å ena sidan kan den danska ordningen förebygga kriser då minskade moral hazard-problem leder till en bättre prissättning av bankernas risker och skuldsättning. Den svenska ordningen riskerar däremot att göra hög skuldsättning attraktiv för bankerna.

Å andra sidan är moral hazard inte den enda — och sannolikt inte den viktigaste — orsaken till finansiella kriser: spridningseffekter mellan banker och de enorma kostnader som finanskriser innebär för ekonomin i stort gör att riskerna förknippade med dem knappast prissätts korrekt ens med danska regler. Bankägare kalkylerar även i det danska systemet bara med risken för konkurs i den egna banken utan att ta hänsyn till spridningseffekter till andra banker. En likviditetsbrist under en finansiell kris slår också tämligen blint och bekymrar sig i liten utsträckning om detaljer i bankernas balansräkning, vilket bland andra Gary Gorton påpekat.

Inte heller är det klart hur väl det danska systemet kommer att fungera när stora, systemviktiga och kanske internationellt verksamma banker faktiskt håller på att gå omkull. IMFs tidigare chefsekonom Simon Johnson betecknar (även här) idén om bail ins av stora banker som en myt; en syn delas av Admati och Hellwig i deras bok The Bankers New Clothes. Denna misstro beror inte på att det skulle vara något principiellt fel med att låta kreditgivarna bära riskerna utan att hotet saknar trovärdighet i skarpa lägen (claim 18, sid 15).

Oavsett hur de svenska och danska regelverken fungerar när det gäller att förebygga och hantera kriser så förefaller danska banker i dagsläget ha en tydlig konkurrensnackdel. Frågan är därför i vilken utsträckning det går att bedriva en nationell politik för finansiell stabilitet på en integrerad och konkurrensutsatt bankmarknad. Regelverken i olika länder påverkar varandra och det kan finnas starka incitament att anamma regler som gynnar den inhemska banksektorn på grannarnas bekostnad. Visst finns det risker förknippade med detta, men det ligger i sakens natur att de garantier staterna ställer ut sällan behövs.

På en integrerad bankmarknad ligger det dessutom i flera länders intressen att förhindra att banker går omkull. Så även om det danska systemet fungerar väl i Danmark och det svenska i Sverige, så kan systemen harmonisera dåligt med varandra och med andra länders krishantering. Det är helt enkelt svårt att komma ifrån att det finns en betydande logik i en europeisk bankunion.

Comments

  1. Kalle says:

    Som med mycket inom ekonomi så påverkar allt vad som händer i den närmsta omgivningen. Vad det i realiteten innebär är mycket svårt att avgöra i förväg. Går Danske bank (och därmed Sveriges 5:e största bank) omkull så är det svårt att säga vad som kommer att ske. Hur kritisk är den för den nordiska bankmarknaden som helhet? Vad är egentligen en bankunion, vad skulle det innebära. Tyvärr vet jag lite om det, så jag avstår från spekulationer. De enda som verkar tvärsäkra är de som är definitivt emot det. Just definitiva beslut och tvärsäkerhet är något som för mig är varningssignaler för att det inte är de faktiska omständigheterna som är avgörande utan det är ideologiskt betingade värdegrunder som ligger bakom den typ av kategoriska uttalande.

    Igår sänkte ECB sin ränta. Detta påverkar SEK i relation till Euron, både lite på kort sikt och så klart mer på längre sikt. En oberoende riksbank innebär inte att den är ekonomisk-politiskt oberoende. Det innebära att den ska vara politiskt oberoende. Jag uppfattar det som att det är många inte förstår skillnaden.

  2. Intressant, den mening som bäst belyser vårt dilemma är;

    ”Den svenska ordningen riskerar däremot att göra hög skuldsättning attraktiv för bankerna”.

    Problemet för Sverige är inte bara hushållssektorn utan det faktum att den totala skulden är 490 % och stigande. Med fyra storbanker så blir en ”bailout” ett problem.

    Danmark har en högre privat skuldsättning än exempelvis Sverige men det beror på att svenskt boende i högre grad ägs av fastighetsbolag d v s skuldsättningen finns på bolagsnivå (samt private equity bolagens höga skuldsättning). Det är den totala skuldsättningen är det viktiga, stat, landsting, kommun, privat samt i bolag. Vad är landets, dess företag och alla dess innevånares total skuldsättning!

    Får en av våra stora ”too big to fail” banker akuta problem som kräver en bailout kommer statsskulden att ta ett språng från dagens 38 % till ca 115 %. Fallerar två så kommer vi att ha en statsskuld på kanske 200 % och en omedelbar valutakollaps.

    Sverige är det land i världen som gjort sig mest beroende av utländsk finansiering. Att inte bankerna kunnat finansiera sin upplåning inom Sverige är naturligtvis ett problem. Sveriges banker har världens högsta LDT. En svensk storbank leder med en LDT på 240 % (2013). Tätt följd av ytterligare två svenska storbanker några platser längre ner på listan.

    För 2011 visar boksluten för de fyra svenska storbankerna på samlade tillgångar (utlåning) på ca 12 500 MDR.

    Det samlade aktiekapitalet i samma banker var då (2011 Q4) 565 MDR. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 % av tillgångarna finansierats med lån. Problemet med detta är att aktieägarna i praktiken bara står för ca 4,5 % av den totala risken, men tar hela vinsten. Skattebetalarna står alltså för 95,5 % av risken!

    En svensk storbank hade totala tillgångar på ca 2 400 MDR i början på 2012. De risk-vägda tillgångarna enligt de så kallade Basel-reglerna var dock bara ca 1 000 MDR (vilket det enligt min mening det talas alldeles för lite om).

    Så tycker förstås inte bankerna att man ska resonera. För vanliga företag är det emellertid svårt att prata sig ur en svag balansräkning men banker får räkna på sitt eget speciella sätt? När det gäller bankernas utlåning får de nämligen justera för risken, det kallas för risk-vägda tillgångar på bankspråk.

    Förmodligen räcker det med bara 1-2 % förluster för att bankernas möjlighet till finansiering stryps. Staten kommer alltså vara tvungna att gå in och stötta upp bankerna tidigare än vad många är beredda att erkänna (vilket sätter de senaste årens stora utdelningar i ett helt annat perspektiv).

    Vad Lehman kraschen lärde oss var att det inte enbart handlar om ”too big to fail” utan i allra högsta grad även om ”too entlangled to fail”

    http://www.mnb.hu/Root/Dokumentumtar/ENMNB/Kutatas/mnben_seminar/seminar_2009/mnben_vita_20090715/zawadowski_entangled_200907.pdf (Adam Zawadowski, Princeton)

    Chris Whalen, en av världens bästa bankanalytiker ”R. Christopher Whalen on the Credibility of Stress Tests”.

    • rakos says:

      Du skriver att chris whalen är en av världens bästa bankanalytiker. Misstänker att han har otur när han tänker eftersom han är konspiratorteoretikernas geni. Hans två viktiga åsikert i nuläget, vad jag uppfattar efter ett par filmer på youtube, är att han drastiskt vill höja räntan och att han vill ta bort all garanti från staten (via fed) att rädda banker. Han vill även ta bort Deposit insurance. Ju mer man lyssnar ju mer inser man att han låter som kommentatorsfältet på dagens industri.

      • Du finns ingen anledning att tala nedsättande om Chris Whalen! Det har ingenting med konspirationsteorier att göra (eller så får du redovisa på vilket sätt du anser att han eller jag är konspiratoriska).

        När Bear Stearns konkade i mars 2008 gick domino-kedjans svagaste länk av. FED tvingade därför att några stora dealerbanks som JP Morg och Goldman och Morgan S att förvärva t ex Bear Stearns, Countrywide, Merril L m.fl. FED swappade sedan in sub Premielånen mot Treasury´s samtidigt som FASB 147 ändrade mark-to-market till mark-to-model (maturity-värdering).

        Genom att man (FED) kan använda sig av face value syntes inte orealiserade förluster på innehavda (R)MBS som man tagit över (och swappat) från de stora ”too big to fail” banker av vilka de flesta är FED´s ägare. Av dessa värdepapperiserade ”hypotekslån” som 2009 utgjorde pant för t ex swappar mot statsobligationer (Tresasuries) utgjorde då drygt 1000 mdr dollar MBS´er som placerats i bolagen Maiden I-III hos Blackrock för förvaltning. Samma papper utgjorde då mer än hälften av FED´s balansräkning vilka togs över från ägarbankerna m fl. till i stort sett bokfört värde när de i själva verket var värda mellan 0 och 50 % av principalen. Och de är inte värda mycket mer idag vilket innebär att FED givetvis är insolvent om de skulle tvingas använda vanliga redovisningsregler.

        Bankerna har därmed sluppit bokföra förlusten hela vägen och FED använde QE2 för att deras egna banker skulle kunna sälja av swappade statsobligationer och i stället använda pengarna till att köpa andra räntepapper och aktier m m. liksom förhoppningsvis börja låna ut pengar genom att tillgångsvärden skulle stiga.

        När bankerna senare var tvungna att återköpa swappade MBS´er så förlängde man (FED) återigen (för tredje gången) återköpstiden. Då kallade man det för ”Twist”. Till detta skall nu läggas ”QE infinity”.

        Om det är för låg nivå på mina inlägg (di.se) det vet jag inte? Men är det så konstigt att man blir upprörd? Bankerna i USA har inte behövt ta något ansvar för det som inträffat överhuvudtaget. AIG kom på fötter genom två stora bailouts ($ 150 MDR) där Fed´s ägarbanker inte behövde ta en cent på dollarn i haircut (Grekland 75 %) p g a av man var rädd för olika domino effekter…

        http://www.spiegel.de/international/world/inequality-in-the-us-interview-with-economist-joseph-stiglitz-a-858906.html

        Keynes beskrev i General Theory det han kallar för ”kasinoekonomin” som instabil och de kunskaper som den baserar sig på som ”ytterst bristfälliga”. Keynes liknar det vid ett hasardspel som ”stundom minskar det ekonomiska systemets stabilitet”. Han menar vidare på att investerarens syfte är att ”vara smartare än alla andra och röra sig förre alla andra på marknaden och lämna det deprecierade myntet eller valutan i knäet på folket” (De ekonomiska teoriernas historia Lars Pålsson Syll)

        Hur kan man tillåta svenska banker arbeta med en leverage på 1:22 (stigande) när Lehmann total kraschade med en leverage på 1:26?

        Hur kan man tillåta att banksystemet kan skapa sina egna krediter på interbank-marknaden utan att penningmängds tillväxten mätt som M2 (tekniskt sett) i princip behöver öka. Inte konstigt att FED inte längre vill visa M3 som innefattar REPO som är interbank-marknadens hjärta.

        Kanske inte så konstigt att vi är en del som fått nog av bank bailouts.

  3. När staten övertar en bank så får den förstås inte bara skulderna utan även tillgångarna, dvs statens nettobelåning förändras ganska lite. Vad jag minns gick svenska staten till och med (nominellt) plus på övertagandet av Nordbanken.

    Ett valutafall är inte heller automatiskt ett nationellt problem: För en exportnation som Sverige är det snarast en för stark valuta som är problematisk, oräknat bankernas externa upplåning förstås.

    • Jag tror inte att man kan räkna med att blint köpta tillgångar från fallerande banker i genomsnitt kommer att vara en bra investering.

      • Tja, de statliga stödköpen i AIG, ING, Continental och Nordbanken gick åtminstone nominellt på plus (men jag har inte letat efter ett större dataset). I en finanskris ökar ju likviditetspremium, så det verkar rimligt att övertagna illikvida tillgångar ökar något i pris när krisen är förbi. Men visst håller jag med om att man inte ska ta över banker på obestånd i vinstsyfte, t ex gick väl inte förvärven av HBOS eller Merrill Lynch så bra.

  4. modig says:

    Spridningseffekterna vid bankkriser och ländernas agerande för att hålla bankernas kreditgivare skadelösa har kanske som någon minns varit uppenbart under den femåriga kris vi sett utspelas. En grekisk ekonomiprofessor i länken nedan ger en mycket dyster analys av vad som pågår i Europa. Regelverket för ECB kringgås, skattebetalarna i norra Europa tar notan och bankväsendet räddas. I en större kris, om det blir aktuellt, är nog snävt provinsiella regler för svensk del inte mycket värda – bankerna ska räddas. Vi kan däremot hoppas på att ägarkapitalet utraderas och en del av förlusterna återvinns, dock inte de negativa effekterna på samhällsekonomin, om kreditförluster för svenska banker resulterar i att staten tar över..

    http://www.nakedcapitalism.com/2013/11/yanis-varoufakis-ponzi-austerity-a-definition-and-an-example.html

  5. Martin Kolk says:

    ”Regelverken i olika länder påverkar varandra och det kan finnas starka incitament att anamma regler som gynnar den inhemska banksektorn på grannarnas bekostnad.”

    Det är nog sant att svenska banker har en konkurensfördel i det här fallet, men den konkurrensfördelen finansieras ju helt av de svenska skattebetalarna. Incitamentet för svenska staten gäller ju isåfall enbart om svenska staten är mer intresserad av de svenska bankerna, än intressena hos övriga svenska företag och skattebetalare (vilket tyvärr verkar vara fallet till skillnad mot i Danmark).

    • Nja. För det första kan det finnas skäl att föredra kortsiktiga vinster även om det finns långsiktiga risker med verksamheten, för politiker liksom för bankernas ägare. För det andra så kan spridningseffekterna innebära att inte heller landets skattebetalare bär hela kostnaden av ett finansiellt haveri.

      • Martin Kolk says:

        För bankernas ägare har du naturligtvis rätt. Angående politiker så verkar ju relationerna mellan banker och politiker goda nog (man kan ju titta på vem som är VD för svenska bankföreningen) att de faktiskt prioriterar kortsiktiga vinster till banker istället för långsiktiga kostnader för skattebetalare och andra, men det löses kanske inte bäst med en europeisk bankunion (i det långa loppet är det ju dessutom det svenska skattebetalarna som betalar det svenska bankernas konkurrensfördel). Med en europeisk bankunion ser jag bara samma problem med en implicit garanti från Europa, med ända skillnaden att garantin är ännu starkare, och tillåter ännu högre risktagande som skattebetalare för stå för. Jag tror att de danska reglerna (om de bedöms vara trovärdiga) gör den danska ekonomin och de danska skattebetalarna en stor tjänst.

        Angående spridningseffekter så finns det säkert, men jag tycker Irland, Island och Spanien, tydligt visar att landets skattebetalare verkar stå för en väldigt betydlig del av kostnaden.

      • Så vitt jag kan se så förhindrade inte det faktum att skattebetalarna stod för risken den finansiella expansionen när den pågick. En möjlig förklaring till varför är den du framför. En annan är att det var politiskt svårt att göra något åt det då väljar gillar kreditexpansonen. Att spridningseffekter ses som viktiga belyses av det faktum att ECB i praktiken sett till att ta över ansvaret för skulder som inte medlemstaterna själva kan hantera.

      • Martin Kolk says:

        Det är nog sant att en allmän oförmåga i vårt politiska system (vilket inkluderar väljare och partier) att väga kortsiktiga vinster (kreditexpansion), mot långsiktiga risker är en viktig förklaring.

        I övrigt tycker det är svårt att se hurkrisländerna i Europa idag har lyckats ”utnyttja” generositeten hos andra länder till egen vinning. De länderna med en mindre banksektor (dvs Danmark ovan) är ju de länder som klarat sig bäst.

      • Danska banksektorn hade 2010 tillgångar på nästan 500 procent av BNP vilket är en större andel än svenska bankers. Danmark har också sett mängder av små banker gå omkull: http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/ekonomi-lordag/bankkrisen-i-danmark/ (artikeln från 2009). Antagligen var detta en bidragande orsak till den nya bankregleringens tillkomst.

      • Martin Kolk says:

        Intressant, jag antar att danska regeringen isåfall helt enkelt ser det som hälsosamt att banksektorn krymper lite, genom att ställa hårdare krav på bankerna.

        I Danmark är gissningsvis andelen utlåning till danska medborgare med bostadslån en betydligt större del än i Sverige (där bankerna istället har större exponering mot utlandet och företag), vilket väll både kan vara en risk och en fördel. Bostadslån berörs nog till ganska liten del av utländsk konkurrens dock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s