Är ungdomsarbetslösheten felmätt?

2010-01-22 av Kommentera

Gårdagens huvudnyhet på TV4-nyheterna var att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås. Argumentationen utgick dels från att en stor andel av ungdomarna står utanför arbetsmarknaden, dels från att en stor del av de arbetslösa ungdomarna samtidigt är heltidsstudenter (jag har tidigare skrivit om detta här på Ekonomistas.)1

Det är dock viktigt att påpeka att resonemangen inte betyder att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås; rapporteringen följer de internationella definitionerna och är inte felaktig.2 Men som jag försökte skriva i det tidigare inlägget är det viktigt att förstå vad statistiken visar. Att endast fokusera på arbetslösheten utan att titta på bakomliggande statistik om vilka ungdomar som är arbetslösa blir lätt missvisande.

—————
1) TV-nyheternas ”scoop” bygger på uppgifter från Arbetsförmedlingen. AF framförde liknande argument på DN Debatt i höstas (se kommentar på Ekonomistas). Arbetsmarknadsministern har tidigare försökt reda ut och förtydliga dessa begrepp.
2) Statistiken är åtminstone inte felaktig utifrån dessa resonemang. I det tidigare inlägget antydde jag att det är något som blir konstigt vid de internationella jämförelserna av ungdomsarbetslöshet.
Filed Under: Arbetsmarknad

När goda råd är dyra

2010-01-22 av 10 kommentarer

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Filed Under: Företagande, Offentlig sektor, Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With:

Analys av terrorism

2010-01-21 av 17 kommentarer

De senaste åren har nationalekonomer börjat analysera terrorism både empiriskt och teoretiskt. Bland annat har Alan Krueger visat att självmordsbombare sällan kommer från fattiga omständigheter. I stället är de ofta högutbildade och har en relativt priviligierad bakgrund. I en intressant ny bok visar Eli Berman att detta emellertid inte alls ska tolkas som att socialpolitik är verkningslös som terrorismbekämpning.

Boken som bygger på en mängd studier (flera nedladdningsbara på Bermans hemsida) visar i stället att flertalet framgångsrika terrorgrupper har sin bas i en fungerande social verksamhet. Hamas populära sociala verksamhet är välkänd och Hizbollah har länge fungerat som en (fungerande) stat i staten. Denna verksamhet fungerar som rekryteringsbas för fotsoldater som enligt Bermans studier sällan drivs av religiös fanatism.

En grundläggande idé i Bermans arbete är i stället att terrorattacker är ett sätt för en grupp med svag lagstiftande och beskattande makt att upprätthålla den inre disciplinen när det gäller leverensen av kollektiva varor. Genom gruppens terrorstämpel bränner medlemmarna sina chanser på den vanliga arbetsmarknaden vilket ökar utrymmet för produktion av sociala tjänster.

Bermans analys går alltså ut på att den sociala verksamheten inte kan ses som en renodlad PR-avdelning utan att den är intimt förknippad med terrorgruppernas existens. Detta betyder att skapandet av en stat som levererar skolor, sjukvård, sophämtning och liknande tjänster faktiskt blir ett effektivt sätt att bekämpa terrorismen. Dessutom blir det uppenbart varför många terrorgrupper angriper andra organisationers sociala verksamhet — denna är ett grundläggande hot mot deras existens.

Det finns fler intressanta infallsvinklar i boken men mest givande är analysen av terrorgrupper som inte bygger på att medlemmarna är fanatiska psykopater. För, som Berman skriver, det finns mycket lite evidens för att så skulle vara fallet. Dessutom ger boken vägledning för hur biståndspolitik i oroliga områden ska bedrivas: att leverera bra sociala tjänster verkar minska våldsdåden medan ett fokus på att skapa arbeten inte funkar. Detta blir naturligt i Bermans modell där det inte bara är enskilda individers utan också gruppens incitament som spelar roll.

Samtidigt är det uppenbart att Bermans analys inte beskriver alla former av terrorism. För exakt vilken social verksamhet som attackerna den 11e September och 7e Juli syftade till att upprätthålla är ännu höljt i dunkel.

Filed Under: Internationellt

Varifrån kommer tillit?

2010-01-20 av 14 kommentarer

Att tillit och förtroende människor emellan är viktigt för att ett samhälle ska fungera ifrågasätter nog ingen. Massor av forskning har också pekat på värdet av det som ofta kallas socialt kapital för ekonomisk och institutionell utveckling. Kenneth Arrow uttrycker det så här i en studie från början av 1970-talet:

…virtually every commercial transaction has within itself an element of trust, certainly any transaction conducted over time. It can plausibly be argued that much of economic backwardness in the world can be explained by the lack of mutual confidence.

På senare år har många studier funnit ett positivt samband mellan tillit och diverse önskvärda utfall — både ekonomiska och andra — och forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har populäriserat många insikter om hur viktigt det är att vi har förtroende för varandra i samhället. Även i Nobelpristagaren Elinor Ostrom forskning är (som bekant för Ekonomistas läsare) socialt kapital centralt .

Men hur kommer det sig att man i vissa samhällen litar på varandra medan man inte gör det i andra? I ett nytt, mycket kreativt och intressant papper av Ruben Durante från Brown University presenteras en möjlig kanal som också visar sig ha empiriskt stöd.

Rubens grundidé är mycket enkel och intuitiv: om väderförhållandena i en förindustriell kontext är sådana att den lokala vädervariationen är stor så finns anledning att försöka dela risken för att få en dålig skörd med sina grannar. Om vädret istället är stabilt så finns inte denna speciella anledning att samarbeta och bygga upp tillit till varandra. (Notera att det inte handlar om ”nivån” på vädret i allmänhet, alltså om det generellt är varmt eller kallt, utan om just de lokala fluktuationerna).

Genom att använda förvånansvärt detaljerad data om vädervariation under perioden 1500-1900 och länka denna till hur individer i dag svarar på frågor om i vilken mån man kan lita på folk, lyckas han på ett övertygande sätt visa att regional variation inom Europa i graden av tillit till viss del kan härledas till en ökad risk för variation i skörden innan industrialiseringen. Coolt va!

Filed Under: Kuriosa, Makro, Metod, Miljö, Välfärd

Lindbeck-medaljen till Strömberg och Svensson

2010-01-18 av 5 kommentarer

Nu har det tillkännagivits att David Strömberg och Jakob Svensson får dela på 2009 års Assar Lindbeck-medalj. Det kan tyckas lite märkligt att priskommittén inte kunde sätta ned foten och välja en av pristagarna, särskilt som den amerikanska förebilden John Bates Clark-medaljen aldrig har delats mellan flera pristagare. Vi på Ekonomistas gratulerar hursomhelst dem båda och kan konstatera att det var just dessa två som Daniel spekulerade om i ett tidigare inlägg. Här på Ekonomistas har vi också skrivit om både Svenssons fältexperiment i Uganda och Strömbergs finfina modell för det amerikanska presidentvalet.

Filed Under: Kuriosa

Hur oljeinkomster (inte) översätts till välfärd

2010-01-08 av 8 kommentarer

En av de intressantaste presentationerna som jag såg på den nyss avslutade AEA konferensen, som i år hölls i Atlanta (med en sedvanligt imponerande bredd) var av artikeln ”Do Oil Windfalls Improve Living Standards? Evidence from Brazil”. I den studerar Francesco Caselli och Guy Michaels, båda från LSE, den variation i kommunala intäkter som kommer ifrån oljeinkomster. På ett övertygande sätt argumenterar de för att de oljefyndigheter som med början runt 1970 kommit att spela en allt viktigare roll för vissa kommuners intäkter i allt väsentligt kan ses som slumpmässigt fördelade mellan kommuner. Vissa kommuner råkar ha olja, andra har det inte, och denna förekomst har ingen systematisk koppling till andra egenskaper hos kommunen. De visar också att off-shoreoljeindustrins karaktär gör att den inte heller har några betydande spridningseffekter på den lokala ekonomin annat än genom de skatter som statliga Petrobras betalar till kommunerna, och inte heller har migrationsmönster någon relation till oljeförekomsten. Sammantaget gör detta att de kan identifiera de kausala effekterna av variationer i oljeinkomster mellan kommuner på välfärden för kommunernas medborgare.

Är det då bra eller dåligt för en kommuns befolkning att få dessa extra inkomster? Vid en första anblick verkar det onekligen bra. Inte oväntat ökar kommunernas intäkter när oljepriset går upp eller mängden olja som utvinns ökar. Men frågan är förstås: Vad gör de med pengarna? Ja, ser man till de olika budgetposterna tycks en knapp tredjedel i snitt gå till posten ”Utbildning och kultur”, ”Hälsa” och ”Boende” får cirka tio procent av intäkterna och ”Kommunala transporter” får ytterligare sju procent. Den del som inte används stämmer nästa exakt överens med de budget överskott som uppvisas de studerade åren.

Stannar man här så ser allt alltså bra ut. Intäkterna ökar och inga pengar tycks försvinna utan allt är prydligt redovisat på utgiftssidan. Problemet är bara att när man börjar titta på kvalitén på offentlig service och på olika sätt försöker mäta välfärdsutfall mer direkt (genom att t.ex. titta på förbättringar av infrastruktur, kvalitén på kommunala bostäder, andel av befolkning som bor i s.k. ”favelas” (slumområden), antal lärare per elev, antal sjukhus platser, etc.) så hittar man inga positiva effekter!

Så vart tar pengarna vägen? Som så ofta i dessa sammanhang så är det svårt att veta men Caselli och Michaels presenterar några slående resultat som i alla fall ger indikationer. De finner t. ex. att medan inget händer med kvalitén på offentlig service så ökar den genomsnittliga storleken på de kommunalanställdas boende signifikant i oljerika kommuner. De gör också en rad Google sökningar på nyheter om korruption som är kopplade till borgmästare och på antalet federala polisutredningar som innehåller liknande sökord och konstaterar att sådana dyker upp betydligt oftare i kommuner med betydande oljeinkomster än på annat håll.

Den generella lärdomen är att det inte räcker med att se till att pengar redovisas på ett korrekt sätt, man måste även följa upp att pengar verkligen används på ett bra sätt. Något att tänka på i t. ex biståndssammanhang.

Filed Under: Internationellt, Offentlig sektor, Välfärd

Olika pris på samma risk

2010-01-05 av 2 kommentarer

DN tar idag upp frågan om att de resurser som läggs på att undvika dödsfall skiljer sig mycket mellan olika områden. Den som vill ha lite siffror på hur stora dessa skillnader är kan med fördel läsa detta inlägg. Det är svårt att inte hålla med DN om att det behövs en översyn av hur våra resurser för att rädda liv används. Varför anses exempelvis ett liv räddat genom ökad elsäkerhet vara värt 200 gånger mer än ett liv som räddas genom ökad brandsäkerhet?

Filed Under: Välfärd
«Föregående sida