Nästan alla nationalekonomiska teorier utgår från att världen kan beskrivas i termer av jämvikt. Det mest använda jämviktsbegreppet är Nash-jämvikt. I en Nash-jämvikt kan ingen enskild aktör tjäna på att ensidigt ändra sitt beteende. Detta kanske kan låta som ett ganska svagt antagande, men jag skulle vilja hävda att det många gånger är alltför krävande

Om samma situation upprepas gång på gång finns det en stor mängd enkla inlärningsregler som kommer att leda till jämvikt. Därför är det rimligt att förvänta sig att jämvikt råder exempelvis på marknader med stabila förutsättningar där aktörerna genom att göra upprepande försök och misstag kan lära sig vad som ligger i deras intresse.

I många fall är det dock svårt att motivera jämvikt med hjälp av inlärningsargumentet. Till exempel gäller detta när det handlar om livsavgörande beslut som bara fattas vid ett fåtal tillfällen i livet (pensionssparande, giftermål, utbildningsval, bostadsköp m.m.), om marknader där nya aktörer ständigt gör entré (studentmössor, turism, politiska val m.m.) och när helt nya situationer uppstår på grund av teknisk och institutionell utveckling (mobiltelefoner, datorer, nya former av auktioner m.m.).

För att jämvikt skall råda i dessa fall kan man kanske i vissa fall hänvisa till att vi har möjlighet att lära av andras erfarenheter. Men även om inte denna möjlighet finns kan man i vissa fall visa att jämvikt kommer att spelas om alla är rationella, alla vet att alla är rationella, alla vet att alla vet att alla är rationella osv. En smula introspektion torde dock leda de flesta till att förstå att denna motivation inte är särskilt stark…

Ett populärt exempel som brukar användas för att illustrera problemet med Nash-jämvikt är ett spel med det besynnerliga namnet skönhetstävlingen. Reglerna är enkla. Alla deltagare skall gissa ett nummer mellan 0 och 100 och de som gissar närmast 2/3 av medelvärdet av alla deltagares gissningar får dela på ett pris.

Jämvikten i detta spel är att alla gissar noll. I otaliga experiment har man dock visat att folks gissningar ligger betydligt högre. En artikel som publicerades förra året i Games and Economic Behavior visades att till och med en samling forskare i spelteori inte gissar noll när det spelar med varandra. Det verkar i stället som många tänker något i stil med följande.

Medelvärdet av 0 och 100 är 50 och två tredjedelar av detta är 33, så jag slår till på 33. Men vänta lite nu, om alla gissar det borde jag slå till med två tredjedelar av 33, det vill säga ungefär 22.

Fortsätter man denna tankeprocess kommer man komma till slutsatsen att man bör spela noll, men det verkar som de flesta människor bara tänker ett fåtal steg på det här sättet.

Det finns nu en lång rad studier som tyder på att många av oss bara tänker ett fåtal steg i strategiska situationer och inte ”hela vägen” till jämvikt som ekonomers modeller oftast antar. Till exempel har jag tidigare skrivit om att människor inte fullt ut verkar förstår informationsvärdet av att en film inte visats för recensenter. Detta kan tolkas som att vi bara tänker ett steg: eftersom det inte finns nån recension antar vi att filmen är av genomsnittlig kvalitet. Detta innebär dock att producenten har incitament att inte låta filmer av sämre kvalitet recenseras (vilket vi skulle inse om vi tänkte ett steg till men alltså inte verkar göra). Ett annat exempel på att bara tänka ett steg är när man som anonym bedömare av en vetenskaplig artikel tror att man kan dölja sin identitet genom att stava fel till sitt eget namn och hävda att man hört talats om sin egen bok (med felstavad titel, förstås!) genom att läsa en recension av boken.  Min katt och råtta-lek med Cykelringen som jag skrivit om här på Ekonomistas är ytterligare ett exempel på den här sortens strategiskt tänkande.

Den ledande forskaren på det här området är Vincent Crawford. Han har publicerat flera artiklar som visar att den här sortens begränsat rationellt strategiskt tänkande ger oss en bättre förståelse för många ekonomiska problem än vad jämviktsresonemang gör. Länkar till hans artiklar och annat material finns på hans hemsida och på Vox finns en intressant intervju med honom.

I ett par tidigare inlägg har jag problematiserat några andra av de vetenskapliga dygder som det nationalekonomiska prästerskapet predikar (formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet och opolitisk forskning).