Jag deltog nyligen i ett webinar – ett seminarium på nätet – om digitala valutor, arrangerat av CEPR (Centre for Economic Policy Research). Seminariet hade titeln “Digital currencies: Where are we heading, and should central banks be part of it?” och skälet till att jag ville delta var att jag var intresserad av att höra vad etablerade forskare anser om möjligheten att centralbanker ger ut digitala valutor. Talare var bl a Barry Eichengreen från Berkeley, en välkänd ekonom som har skrivit ett stort antal uppsatser och böcker om det internationella monetära systemet, och Stephen Cecchetti från Brandeis University, som tidigare var chefekonom på Bank for International Settlements (BIS).
Det var tydligt att både Eichengreen och Cecchetti ansåg att digitala valutor utgivna av centralbanker är en synnerligen dålig idé. Cecchetti menade att skillnaden mellan ett sådant system och det vi har idag, där alla banktransaktioner i slutändan clearas med digitala centralbankspengar, skulle bli att centralbanken erbjuder hushåll och företag den typ av digitala betalningstjänster som de kommersiella bankerna tillhandahåller idag. Han tycktes anta att en digital centralbanksvaluta behöver vara kontobaserad, vilket de kommersiella bankernas digitala betalningstjänster är idag. Med en kontobaserad digital valuta skulle centralbanken bli en statlig bank som konkurrerar med de kommersiella bankerna om kunder. De kommersiella bankerna skulle bli mer sårbara, med åtföljande risker för den finansiella stabiliteten. Centralbanken skulle dessutom behöva lägga omfattande resurser på att säkerställa att den digitala centralbanksvalutan inte används för penningtvätt eller terrorismfinansiering.
Eichengreen menade att det var oklart vilket problem en digital centralbanksvaluta skulle lösa. I avancerade ekonomier fungerar betalningar effektivt som det är. Det område som i dagsläget fungerar dåligt är gränsöverskridande betalningar och överföringar, som är dyra. Men på det området trodde han att bankerna skulle kunna pressa ned kostnaderna och därmed priserna och såg inte hur digitala centralbanksvalutor skulle lösa problemet.
En av talarna, Jean-Pierre Landau, tidigare vice centralbankschef i Frankrike, hade dock en delvis annan uppfattning. Han påpekade att en digital centralbanksvaluta inte behöver vara kontobaserad, utan kan vara värdebaserad (”token-based”) och därmed helt anonym, som dagens kontanter. Han menade att betalningstjänster kommer att bli helt centrala för aktörer på den finansiella marknaden, vare sig de är banker eller techbolag. Betalningstjänster ger ingående information om kundernas beteende, vilket ger potentiella konkurrensfördelar. Till exempel kan information om kunders betalningar användas vid kreditprövningar. Landau verkade vara orolig för att konkurrensen på betalningstjänstområdet skulle kunna hota den av centralbanken utgivna valutans ställning i ekonomin.
Jag har själv varit skeptisk till digitala centralbanksvalutor eftersom jag, liksom Eichengreen, har haft svårt att se vad det är för problem som en sådan ska lösa. Men efter att ha lyssnat till diskussionen slår det mig att det faktiskt finns ett problem som en värdebaserad digital centralbanksvaluta skulle kunna lösa. Om företag kan registrera och samla in information om våra betalningar får de förstås ingående kunskap om våra liv som kan användas för kommersiella syften. Det är också information som kan hackas och användas för andra, betydligt mer skadliga, syften. Idag är enda sättet att undvika att banken får information om ens betalningar att använda kontanter. Men det blir allt svårare i takt med att fler och fler näringsidkare inte tar emot kontanter. Ett kort eller en mobilapp fylld med digitala centralbankspengar skulle kunna möjliggöra en fungerande vardag utan att behöva lämna ifrån sig personlig information. Att det samtidigt skulle underlätta för kriminella att genomföra transaktioner som inte går att spåra är kanske ett pris som är värt att betala för att värna den personliga integriteten.
Men det som är fördelen med en värdebaserad digital centralbanksvaluta – anonymiteten – är ett ytterligare starkt argument emot en kontobaserad sådan valuta. Att den är kontobaserad innebär att centralbanken skulle få tillgång till den personliga information som företag i dag samlar in. Att landets centralbank skulle ha detaljerad information om medborgarnas betalningar låter bara för mycket ”1984”!
Ekonomistas 
Hej Karolina!
Börjar inte frågan om reglering av nationsgränsöverskridande betalningar kräva ett ordentlig genomlysning? Allt ståhej om penningtvätt samtidigt som man plågar småkunder med små betalningar är väl en indikation om det? Att hålla koll på större företag och miljardärer uppfattar jag inte som 1984.
Hälsningar
Roger
Det är nog ett område med vad man brukar kalla stor förbättringspotential. Den senaste tidens skandaler kring penningtvätt har gjort att de svenska bankerna försöker vara så nitiska som de bara kan. Men risken är att det skapar friktioner för helt lagliga och legitima utlandsbetalningar samtidigt som verklig penningtvätt fortfarande hamnar under radarn. Ett fungerande internationellt samarbete är en förutsättning för att man ska komma åt penningtvätt i stor skala.
Hej,
En annan vinkel i diskussionen är att om kontoförda centralbankspengar blir tillgängliga för “allmänheten” är att dessa då kan ha alla pengar kontoförda men välja vem de tar risk på, en affärsbank eller centralbanken. Idag är sedlar och mynt de enda tillgängliga centralbankspengarna för gemene man, så vill man ha kontoförda pengar idag är man helt och hållet hänvisad till affärsbanker.
Mvh
Mats
Det är skälet till att bland annat Cecchetti befarar att införandet av en digital centralbanksvaluta skulle öka risken för så kallad “bank run”, dvs. att medborgarna tar ut sina pengar från affärsbankerna och sätter in dem på centralbanken i en stressad situation. Det skulle kunna leda till att hela bankväsendet i praktiken blir förstatligat, vilket man ha olika åsikter om huruvida det är bra eller dåligt. Men det finns en funktion som affärsbankerna utför som en centralbank åtminstone i dagsläget är dåligt utrustad för, och det är att göra kreditprövningar för att tillhandahålla krediter till hushåll och företag. Alternativet, som ibland förs fram från centralbankshåll, är att centralbanken återför pengarna som medborgarna sätter in till affärsbankerna, som använder dem för att finansiera utlåning till hushåll och företag. Men då är man nog tillbaka vid Eichengreens fråga om vad det är för problem som den kontobaserade centralbanksvalutan ska lösa.
Det problem som kontobaserade centralbankspengar löser är att det blir möjligt att göra bankrusning med ett musklick. Med detta på plats bör insättargarantin avskaffas. Bankerna tvingas då att höja inlåningsränta och eget kapital för att undvika uttagsanstormning. Idag kan bankerna sätta inlåningsränta=0 men vi är ändå tvingade att låna ut våra pengar till dem för att kunna sköta vår privatekonomi.
Det är nog mer sannolikt att affärsbankerna skulle bli ännu mer beroende av marknadsfinansiering än vad de är idag. Och den finansieringen förknippas liksom insättningar med risken för en bankrusning. Så man kommer nog inte ifrån problemet med att krediter till hushåll och företag tillhandahålls av institutioner som i grund och botten är sårbara genom att de kan hamna i en likviditetskris.
“Med en kontobaserad digital valuta skulle centralbanken bli en statlig bank som konkurrerar med de kommersiella bankerna om kunder. De kommersiella bankerna skulle bli mer sårbara, med åtföljande risker för den finansiella stabiliteten.”
Den här typen av argument har dryper av bank-bias! Ett annat sätt att beskriva samma “farhåga” är att åtgärden potentiellt skulle leda till ökad konkurrens vilket gynnar kunderna.
Tack för en i övrigt mkt intressant text.
MS!
1. Staten har redan en bank i form av SBAB. Så risken för bank run om RB inför konto/betalförmedling ser jag inte skulle ändras. De som vill ”springa” till staten kan redan göra det.
2. I och med att staten redan har en bank med uppdrag att konkurrera och ta marknadsandelar (och skicka risken till skattebetalarna) ser jag inte att en konto/betalförmedlingstjänst i RB’s regi skulle ändra något på ett avgörande sätt. Det går bra redan idag att köpa betalningstjänsten av SBAB.
3. En tidigare kommentar i tråden berörde insättningsgarantin. Jag ser ju inte riktigt vad det har men frågan att göra. Men jag hade hellre sett att man där gjort samma lösning som i Norge där den är privat. Det hade dels blivit billigare för bankerna, dels hade vi sluppit en del konspiratoriska kommentarer om att staten räddar banker. I och med att det då varit ett privat försäkringsbolag.
Givet att staten redan har en bank så försvinner det motivet för RB att tillhandahålla ett statligt sparande och en statlig betalservice.
Även om man är skeptisk till centralbanksutgivna digitala valutor så får man acceptera att det händer en massa saker på området – oavsett vad centralbanker och lagstiftare bestämmer sig för. Det kommer med all sannolikhet inte bli färre privata försök till digitala valutor och företagsdrivna betalningssystem – snarare fler.
En fråga man då måste ställa sig är hur EFFEKTIVT det vore att de digitala betalningarna hanteras av en mängd olika privata lösningar? De kommer förmodligen inte vara helt kompatibla, och när transaktioner sker från ett system till ett annat så kommer det kosta. Eftersom lösningarna kommer tas fram av en mängd olka typer av företag, i olika länder, så kommer det även uppstå osäkerhet kring vem som ansvarar för vad – och vem som kan ställas till svars.
Om inga centralbankslösningar – Vore det i så fall bättre att med lagstiftning tvinga fram EN privat lösning – och sedan utöva tillsyn över denna? Eller ska alla försök till privata betalningssystem och valutor även i fortsättningen uppmuntras – för att premiera konkurrens och innovation? Och ska man från statens håll istället utveckla konsumentstödet (skyddet?) i valet av privata digitala valutor och betalningssystem? Ska vi konsumenter få kompensation när Swift ligger nere, som exempel?
Poäng är – utmaningen försvinner inte bara för att vi bestämmer att centralbankerna inte ska ge ut digitala pengar.
Idag tillhanadahåller Riksbanken betalmedel som fordringar på Riksbanken i form av kontanter.
Vill Riksbanken fortsätta tillhandahålla betalmedel får man väl fundera över en mer nutida form än papperslappar.
Men om Riksbanken gör det får man tänka igenom en del konsekvenser. Är den kontobaserad så innebär det rimligen att RB måste börja tillhandahålla en transaktionstjänst. (Betalförmedling). Det är inte gratis. Hur tar man betalt för det? Månadsavgift? Negativ ränta? Eller per transaktion?
Är det en krypto-valuta så uppstår samma fråga. Vem betalar och hur? Den är associerad med frågan om vem som gör jobbet. TIllhandahåller cpu-kraft och IP-konnektivitet. Det är inte heller gratis. Krävs en del SW utveckling också.
En fråga som är associerad med konto-lösningen är hur RB ordnar fordringar på sig själv. Ska RB börja med utlåning till hushållen? Om inte, hur skuldsätter sig RB? Köpa Guld?
Ang frågan om kännedom om transaktionerna, så kan RB enkelt ordna det genom att inte spendera tid och möda på att titta efter. Bara om polisen begär ut data, så kan man plocka fram den. Enkelt ordnat genom en lag om detta.
Frågan om vilka tillgångar en centralbank som ger ut en kontobaserad digital valuta ska förvärva är högst relevant. I dagsläget håller centralbankerna i första hand tillgångar som förknippas med minimal kreditrisk, men med en kraftigt expanderad balansräkning skulle det kanske inte vara möjligt. Och om centralbanken ska börja ta kreditrisk blir den mer som en affärsbank, vilket passar dåligt ihop med att vara en oberoende myndighet.
När det gäller kännedom om transaktionerna så är det nog inte så enkelt att bara lagstifta bort kravet att “know your customer” i det svenska fallet. Dels behöver nationell lagstiftning vara kompatibel med EU-lagstiftning, dels skulle det uppstå betydande anseenderisker för Riksbanken om det visade sig att dess aktiviteter bidrog till penningtvätt och terrorismfinanisering.
Finns det någon definition på vad som kan betraktas som en digital valuta?
Är det en valuta som inte garanteras av någon bank eller av något lands skattebetalare, där volymen på valutan inte stäms av vid något tillfälle eftersom något sådant behov inte finns. En valuta utan valuteringsregler och där transaktioner inte passerar en clearingcentral. I så fall kan definitionen bli att valutan bygger helt på kedjebrevseffekten.
Skulle en datakoden för en digital valuta förstöras kan innehavaren av ett kedjebrev inte ställa några krav mot någon eftersom ett kedjebrev aldrig haft något värde utan endast varit del av ett tillfälligt betalningsflöde.
Hur hanterades den här frågan på det webinära möte du deltog i?
Digitala valutor är helt enkelt valutor som enbart finns i elektronisk form. Alla kryptovalutor som bitcoin är exempel på digitala valutor, men begreppet är vidare och innefattar också andra digitala betalningsmedel som inte finns i fysisk form. Centralbanker ger redan ut digitala pengar utöver de sedlar och mynt som de tillhandahåller. Dessa digitala pengar kan dock bara erhållas av finansiella institut. Det som webinariet handlade om var frågan om centralbanker har anledning att tillhandahålla sådana digitala pengar direkt till individer. Det skulle kunna ske i en form som gör användandet anonymt liksom är fallet med kontanter — t ex genom att ge ut kontantkort eller en app där kontanter kan laddas ned. I det fallet skulle pengarna vara förlorade om kortet/mobilen förloras. Alternativet är att individer skulle ha någon form av konto som kontanterna sätts in på, i vilket fall transaktioner skulle gå att spåra.