Push – en film om rätten till en specifik plats

Fredrik Gerttens nya film Push beskriver städers omvandling och dess konsekvenser för människor. I detta gästinlägg av Ingemar Bengtsson och Fredrik Kopsch, båda forskare i fastighetsekonomi vid LTH, Lunds universitet, diskuteras och kritiseras flera centrala utgångspunkter och budskap som Gerttens film lyfter fram. En längre version av denna artikel publiceras i kommande nummer av Ekonomisk Debatt.

Städers transformation över tid påverkar människors liv. Kraftfullt men ändå inte alltid uppenbart hur eller varför, för den som lever mitt i det. Filmen Push, av Fredrik Gertten, ger en röst åt människor som tumlar runt i den här processen; de som i en ögonblicksbild blir förlorare i metamorfosen när en gammal stadsdel skälver inför en förestående återfödelse som något annat, nytt och annorlunda. Vi får genom filmen möta deras situation, deras frustration och oro inför en osäker framtid.

Tittaren får följa med FNs särskilda rapportör i bostadsfrågor, Leilani Farha, på hennes världsomspännande bildningsresa för att förstå bostadsmarknaden. Vårt första möte med Leilani sätter agendan. Bostadspriserna, upptäcker hon med stigande förfäran, stiger i en snabbare takt än inkomsterna. Hon förstår inte hur det är möjligt. Som ekonom tänker man, när man ser kurvorna, att det är väl ändå boendekostnaderna hon jämför med inkomsterna? Men nej, det är bostadspriserna. Räntornas utveckling under tiden lämnas utan kommentar. Filmen lämnar den uppenbara förklaringen oprövad och ger sig ut på jakt efter en annan, mer spännande förklaring. Detta kommer – tyvärr måste man säga – att prägla filmen..

Förlorarna i stadens metamorfos står – högst motiverat – i fokus för filmens intresse. Det är självklart viktigt att de ges en röst; det är ju själva essensen av journalistik med socialt samvete att ge en röst åt dem som inte själva hörs. Filmens tillkortakommande ligger inte här, utan i att den också har en ambition att förklara och erbjuda lösningar. Fredrik Gertten vänder sig främst till sociologiprofessor Sasskia Sassen och till nationalekonomiprofessor Joseph Stiglitz i sökandet efter förklaringar. Detta visar sig vara – delvis – olyckliga val, med tanke på att den tes som filmen driver i orsaksfrågan inte involverar dessa två framstående forskares kärnkompetenser. Den förstnämnda är förvisso väl skickad att tala om hur förändringarna påverkar det lokala livet i bostadsområden under omvandling, och har därmed en given roll i filmen. Men, hon ges också en roll att förklara hur skeendet kan kopplas till de globala kapitalmarknaderna, vilket inte faller lika väl ut. Istället för belysning slutar det i mystifiering av det globala kapitalet, där hon till och med påstår att det självklart är så att kapitalet tjänar pengar på tomma fastigheter, utan kassaflöden. Ekonomipristagaren Stiglitz ser på papperet ut som en bättre matchning. Tyvärr måste man dock konstatera att det han tillför är, faktiskt, av noll och intet värde. Några trötta, svepande fraser utan påtagligt innehåll. Kanske beror det på frågorna han fått, kanske på att han faktiskt inte är särskilt intresserad av just finansiell ekonomi och kapitalmarknader av idag. I filmen målas bankerna upp som ”the good guys” och aktörerna bakom de stora kapitalflödena bredvid bankerna som ”the bad guys”. Man hade önskat att någon hade förklarat drivkrafterna bakom utvecklingen istället för att mytologisera den.

Skildringen av transformationens förlorare är stark och övertygande. Myntets andra sida, de som vinner på städernas förändring, lämnas däremot utan kommentar. I huvudsak kan detta nog förklaras av att personerna bakom filmen missat den faktiska konfliktlinjen – som verkligen hade varit intressant att utveckla – och istället valt den enklare vägen att skjuta budbäraren, det internationella storkapitalet.

Problemet

På bostadsmarknader runt om i världen finns flera grupper som har det svårt. Hemlöshet är ett växande problem i många länder. I rika länder har unga människor i allmänhet svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Boende i utanförskapsområden har problem med kvaliteten på både bostaden och den omgivande miljön. Låginkomsttagare i områden med stigande attraktivitet möter problem i det som kallas gentrifiering, när deras områden ökar i attraktivitet även för andra, köpstarkare grupper och de befintliga invånarna bildligt – och ibland bokstavligt – talat blir utträngda från området. Push handlar om denna sistnämnda grupps problem idag. Det är en grupp som trivs i sina bostäder och verksamhetslokaler, och framförallt i sina områden. Deras områden ökar i attraktivitet, vilket allt annat lika är något bra, men det speglas i högre hyror, vilket allt annat lika är något dåligt.

Detta är en viktig bakgrund för att förstå filmen och de problem den behandlar eftersom vi ofta tenderar att tala om alla möjliga problem på bostadsmarknaden under den gemensamma hatten ”bostadsbrist”. Filmen Push handlar inte om bostadsbrist. Den handlar inte heller om rätten till en bostad i en generell bemärkelse. Filmen Push handlar om specifika gruppers rättighet till specifika bostäder. I grunden handlar det om rätten till en plats.

Kontexten

Den urbana dynamiken innebär att en stad är i ständig förändring. Dels orsakas denna förändring av ett yttre tryck från en ständigt föränderlig omvärld, dels av stadens egen dynamik. Särskilt beror förändringen på byggnaders livscykel, de är moderna och dyra i början men med tiden blir de mindre moderna och mindre dyra. I slutet av livscykeln är byggnaden mogen för total rehabilitering. Under livscykeln hinner de – liksom hela kvarter – ofta byta användare (hyresgäster/ägare) flera gånger.

Reella problem som uppstår i transformationen handlar bland annat om de människor som bor eller bedriver småskalig verksamhet i området mot slutet av husets – och områdets i dess nuvarande skepnad – livscykel. När området närmar sig slutet på sin cykel är det billigt att bo och verka där, husen är sedan länge avskrivna. Låga hyror innebär dock att det börjar te sig lönsamt att genomföra omfattande sanering av området/byggnaderna eftersom betalningsviljan är tillräckligt hög för att betala både rivning och nybyggnation. Orsaken är dels byggnadernas ålder med tillhörande kostnader för drift och underhåll. Men oftast handlar det om att områdets läge är mer attraktivt nu än när det exploaterades. Det kan bero på att störande verksamhet i närheten har lagts ned eller flyttat – tidigare arbetarbostäder ökar i attraktivitet när de närliggande fabrikerna stängt igen – men i grunden handlar det oftast om att läget har blivit mer centralt, i relativ mening. Städer växer normalt inifrån och ut, vilket innebär att alla befintliga områden i växande städer med tiden blir alltmer centralt belägna och attraktiva.

Konfliktlinjen

Push lyckas alltså väl med att förmedla den oro och frustration de befintliga invånarna känner, men filmen misslyckas med att sätta in händelseförloppet i den förklarande kontexten av kreativ förstörelse som är en inneboende del av bostäders och bostadsområdens livscykel. Filmen misslyckas även med att identifiera den egentliga konfliktlinjen, den mellan de befintliga invånarna och de potentiella inflyttarna. Istället tar man den enkla vägen att skylla konflikten på mellanhanden, det vill säga fastighetsägaren och särskilt uttalat på vissa typer av fastighetsinvesterare, i filmen karakteriserade av riskkapitalbolaget Blackstone. Detta är den enkla vägen, eftersom man då slipper ställa behoven och nyttorna hos olika grupper av människor mot varandra. Istället ställer Push riktiga, levande människor mot ett ansiktslöst, mystifierat kapital. Det lika uppenbara som fundamentala problemet med detta är att kapitalet faktiskt inte flyttar in och bor i bostäderna eller bedriver verksamheter i lokalerna. Kapitalet agerar bara mellanhand och hade aldrig intresserat sig för bostäderna eller lokalerna om inte människor i slutändan hade efterfrågat dem. För att förstå varför kapitalet agerar som det gör måste man leta efter den efterfrågan som kapitalet vill tillfredsställa, och då handlar det slutligen om andra människor.

Den verkliga konfliktlinjen gäller nuvarande invånare mot de andra, de potentiella inflyttarna. Det är vi mot dem. Båda dessa grupper kan inte tillfredsställas samtidigt. De nuvarande boende vill behålla det de har, bostäderna/lokalerna och de låga hyrorna. De andra vill också använda bostäderna och lokalerna, eller de bostäder och lokaler som ersätter dem. De är också beredda att betala en högre hyra för det. Den grundläggande konflikten gäller vem av dessa grupper som har störst rätt till platsen.

Filmens berättare Leilani Farha driver tesen att deklarationen om bostaden som en mänsklig rättighet är ett verktyg för att lösa problemen för de som vi här kallar de befintliga invånarna. Hon menar att staten – i alla länder – kan ställas till ansvar för situationen genom just deklarationen om mänskliga rättigheter, Leilani är ju jurist. Här ser vi dock ett problem. Det bostadssociala problem filmen skildrar handlar inte om rätten till en bostad som en mänsklig rättighet, utan om specifika individers rätt till specifika bostäder – vilket förstås samtidigt implicerar andra individers icke-rätt till dessa bostäder. Att utnyttja deklarationen om mänskliga rättigheter till att exkludera vissa individer från möjligheten att på lika villkor konkurrera om vissa bostäder synes varken möjligt eller lämpligt.