Push – en film om rätten till en specifik plats

Fredrik Gerttens nya film Push beskriver städers omvandling och dess konsekvenser för människor. I detta gästinlägg av Ingemar Bengtsson och Fredrik Kopsch, båda forskare i fastighetsekonomi vid LTH, Lunds universitet, diskuteras och kritiseras flera centrala utgångspunkter och budskap som Gerttens film lyfter fram. En längre version av denna artikel publiceras i kommande nummer av Ekonomisk Debatt.

Städers transformation över tid påverkar människors liv. Kraftfullt men ändå inte alltid uppenbart hur eller varför, för den som lever mitt i det. Filmen Push, av Fredrik Gertten, ger en röst åt människor som tumlar runt i den här processen; de som i en ögonblicksbild blir förlorare i metamorfosen när en gammal stadsdel skälver inför en förestående återfödelse som något annat, nytt och annorlunda. Vi får genom filmen möta deras situation, deras frustration och oro inför en osäker framtid.

Tittaren får följa med FNs särskilda rapportör i bostadsfrågor, Leilani Farha, på hennes världsomspännande bildningsresa för att förstå bostadsmarknaden. Vårt första möte med Leilani sätter agendan. Bostadspriserna, upptäcker hon med stigande förfäran, stiger i en snabbare takt än inkomsterna. Hon förstår inte hur det är möjligt. Som ekonom tänker man, när man ser kurvorna, att det är väl ändå boendekostnaderna hon jämför med inkomsterna? Men nej, det är bostadspriserna. Räntornas utveckling under tiden lämnas utan kommentar. Filmen lämnar den uppenbara förklaringen oprövad och ger sig ut på jakt efter en annan, mer spännande förklaring. Detta kommer – tyvärr måste man säga – att prägla filmen..

Förlorarna i stadens metamorfos står – högst motiverat – i fokus för filmens intresse. Det är självklart viktigt att de ges en röst; det är ju själva essensen av journalistik med socialt samvete att ge en röst åt dem som inte själva hörs. Filmens tillkortakommande ligger inte här, utan i att den också har en ambition att förklara och erbjuda lösningar. Fredrik Gertten vänder sig främst till sociologiprofessor Sasskia Sassen och till nationalekonomiprofessor Joseph Stiglitz i sökandet efter förklaringar. Detta visar sig vara – delvis – olyckliga val, med tanke på att den tes som filmen driver i orsaksfrågan inte involverar dessa två framstående forskares kärnkompetenser. Den förstnämnda är förvisso väl skickad att tala om hur förändringarna påverkar det lokala livet i bostadsområden under omvandling, och har därmed en given roll i filmen. Men, hon ges också en roll att förklara hur skeendet kan kopplas till de globala kapitalmarknaderna, vilket inte faller lika väl ut. Istället för belysning slutar det i mystifiering av det globala kapitalet, där hon till och med påstår att det självklart är så att kapitalet tjänar pengar på tomma fastigheter, utan kassaflöden. Ekonomipristagaren Stiglitz ser på papperet ut som en bättre matchning. Tyvärr måste man dock konstatera att det han tillför är, faktiskt, av noll och intet värde. Några trötta, svepande fraser utan påtagligt innehåll. Kanske beror det på frågorna han fått, kanske på att han faktiskt inte är särskilt intresserad av just finansiell ekonomi och kapitalmarknader av idag. I filmen målas bankerna upp som ”the good guys” och aktörerna bakom de stora kapitalflödena bredvid bankerna som ”the bad guys”. Man hade önskat att någon hade förklarat drivkrafterna bakom utvecklingen istället för att mytologisera den.

Skildringen av transformationens förlorare är stark och övertygande. Myntets andra sida, de som vinner på städernas förändring, lämnas däremot utan kommentar. I huvudsak kan detta nog förklaras av att personerna bakom filmen missat den faktiska konfliktlinjen – som verkligen hade varit intressant att utveckla – och istället valt den enklare vägen att skjuta budbäraren, det internationella storkapitalet.

Problemet

På bostadsmarknader runt om i världen finns flera grupper som har det svårt. Hemlöshet är ett växande problem i många länder. I rika länder har unga människor i allmänhet svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Boende i utanförskapsområden har problem med kvaliteten på både bostaden och den omgivande miljön. Låginkomsttagare i områden med stigande attraktivitet möter problem i det som kallas gentrifiering, när deras områden ökar i attraktivitet även för andra, köpstarkare grupper och de befintliga invånarna bildligt – och ibland bokstavligt – talat blir utträngda från området. Push handlar om denna sistnämnda grupps problem idag. Det är en grupp som trivs i sina bostäder och verksamhetslokaler, och framförallt i sina områden. Deras områden ökar i attraktivitet, vilket allt annat lika är något bra, men det speglas i högre hyror, vilket allt annat lika är något dåligt.

Detta är en viktig bakgrund för att förstå filmen och de problem den behandlar eftersom vi ofta tenderar att tala om alla möjliga problem på bostadsmarknaden under den gemensamma hatten ”bostadsbrist”. Filmen Push handlar inte om bostadsbrist. Den handlar inte heller om rätten till en bostad i en generell bemärkelse. Filmen Push handlar om specifika gruppers rättighet till specifika bostäder. I grunden handlar det om rätten till en plats.

Kontexten

Den urbana dynamiken innebär att en stad är i ständig förändring. Dels orsakas denna förändring av ett yttre tryck från en ständigt föränderlig omvärld, dels av stadens egen dynamik. Särskilt beror förändringen på byggnaders livscykel, de är moderna och dyra i början men med tiden blir de mindre moderna och mindre dyra. I slutet av livscykeln är byggnaden mogen för total rehabilitering. Under livscykeln hinner de – liksom hela kvarter – ofta byta användare (hyresgäster/ägare) flera gånger.

Reella problem som uppstår i transformationen handlar bland annat om de människor som bor eller bedriver småskalig verksamhet i området mot slutet av husets – och områdets i dess nuvarande skepnad – livscykel. När området närmar sig slutet på sin cykel är det billigt att bo och verka där, husen är sedan länge avskrivna. Låga hyror innebär dock att det börjar te sig lönsamt att genomföra omfattande sanering av området/byggnaderna eftersom betalningsviljan är tillräckligt hög för att betala både rivning och nybyggnation. Orsaken är dels byggnadernas ålder med tillhörande kostnader för drift och underhåll. Men oftast handlar det om att områdets läge är mer attraktivt nu än när det exploaterades. Det kan bero på att störande verksamhet i närheten har lagts ned eller flyttat – tidigare arbetarbostäder ökar i attraktivitet när de närliggande fabrikerna stängt igen – men i grunden handlar det oftast om att läget har blivit mer centralt, i relativ mening. Städer växer normalt inifrån och ut, vilket innebär att alla befintliga områden i växande städer med tiden blir alltmer centralt belägna och attraktiva.

Konfliktlinjen

Push lyckas alltså väl med att förmedla den oro och frustration de befintliga invånarna känner, men filmen misslyckas med att sätta in händelseförloppet i den förklarande kontexten av kreativ förstörelse som är en inneboende del av bostäders och bostadsområdens livscykel. Filmen misslyckas även med att identifiera den egentliga konfliktlinjen, den mellan de befintliga invånarna och de potentiella inflyttarna. Istället tar man den enkla vägen att skylla konflikten på mellanhanden, det vill säga fastighetsägaren och särskilt uttalat på vissa typer av fastighetsinvesterare, i filmen karakteriserade av riskkapitalbolaget Blackstone. Detta är den enkla vägen, eftersom man då slipper ställa behoven och nyttorna hos olika grupper av människor mot varandra. Istället ställer Push riktiga, levande människor mot ett ansiktslöst, mystifierat kapital. Det lika uppenbara som fundamentala problemet med detta är att kapitalet faktiskt inte flyttar in och bor i bostäderna eller bedriver verksamheter i lokalerna. Kapitalet agerar bara mellanhand och hade aldrig intresserat sig för bostäderna eller lokalerna om inte människor i slutändan hade efterfrågat dem. För att förstå varför kapitalet agerar som det gör måste man leta efter den efterfrågan som kapitalet vill tillfredsställa, och då handlar det slutligen om andra människor.

Den verkliga konfliktlinjen gäller nuvarande invånare mot de andra, de potentiella inflyttarna. Det är vi mot dem. Båda dessa grupper kan inte tillfredsställas samtidigt. De nuvarande boende vill behålla det de har, bostäderna/lokalerna och de låga hyrorna. De andra vill också använda bostäderna och lokalerna, eller de bostäder och lokaler som ersätter dem. De är också beredda att betala en högre hyra för det. Den grundläggande konflikten gäller vem av dessa grupper som har störst rätt till platsen.

Filmens berättare Leilani Farha driver tesen att deklarationen om bostaden som en mänsklig rättighet är ett verktyg för att lösa problemen för de som vi här kallar de befintliga invånarna. Hon menar att staten – i alla länder – kan ställas till ansvar för situationen genom just deklarationen om mänskliga rättigheter, Leilani är ju jurist. Här ser vi dock ett problem. Det bostadssociala problem filmen skildrar handlar inte om rätten till en bostad som en mänsklig rättighet, utan om specifika individers rätt till specifika bostäder – vilket förstås samtidigt implicerar andra individers icke-rätt till dessa bostäder. Att utnyttja deklarationen om mänskliga rättigheter till att exkludera vissa individer från möjligheten att på lika villkor konkurrera om vissa bostäder synes varken möjligt eller lämpligt.

Comments

  1. Fredrik H says:

    Instämmer i allt ni skriver. Kan tillägga att filmen finns att se på SVT Play: https://www.svtplay.se/video/25104314/push

    Om ni inte lyckats mätta ert bostadspolitiska självskadebehov av att se Push kan jag även rekommendera serien ”Bo i staden” av Anders Wahlgren på SVT Play: https://www.svtplay.se/bo-i-staden
    Samma tema, fast en äldre årgång. Serien kan sammanfattas med att socialdemokrati=bra, kapitalism och fascism=dåligt. Socialdemokraterna har lyft oss ur misär och trångboddhet. De har fört en fantastisk social bostadspolitik och byggt med eftertanke, sen kommer de elaka fascisterna och skjuter sönder alla fina hus. Kapitalet köper alla bostäder och låter dem förfalla utan att någon bor där, för det är det bästa en kapitalist vet. Bostadsbrist skall lösas med planekonomi och bostadsköer. Skyskrapor löser inga bostadsproblem, de är bara en arkitektonisk styggelse. Det bästa vore om vi odlade våra morötter själva uppe på taket och tillagade maten i kollektivets kök, för då kan inte den elaka ICA-handlaren extrahera något mervärde.

    Tack SAP för att vi har tak över huvudet och mat för dagen. Tack SVT för ni upplyser oss om marknadens alla hemskheter.

  2. OK! Jag har sett filmen. En gång. Feltolkar kanske. Missar kanske detaljer. Men i din ovanstående text saknar jag kommentar av filmens påstående om otaliga, sedan mycket lång tid tomma bostadshus i London. Som jag tolkar filmen, framför den följande budskap om de tomma husen:

    Vinster skapas genom att sälja fastigheter fram och tillbaka till sig själva till allt högre priser. Hyresgäster är bara till besvär vid dessa försäljningar. Man skapar prisstegringar på fastighetsmarknaden, i vilka man skapar nya pengar. Husen har därmed omvandlats från bostäder till det man kallade ”finansiella instrument”.

    Man visade upp en karta över centrala London där en mängd sådana fastigheter markerats med röda prickar. Sedan gick man runt och tittade på tomma bostadskomplex och talade med boende i områdena.

    Vilken är din ”uppenbara förklaring” till de tomma husen? Är uppgifterna om dem överdrivna? Om inte någon tänkbar boende har rätt till platsen, faller ditt resonemang. Då är det inte någon normal upprustning, eller som de säger i filmen: gentrifiering.
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Gentrifiering

    Så, varför är de där husen tomma?

    PS. Jag noterar, att filmen nästan bara angriper företaget Blackstone, inte det av dig angivna ”internationella storkapitalet”.
    Vi vet, att bland alla bra snickare döljer sig fuskbyggare. De är tillräckligt många för att orsaka oss problem. Är ekonomer höjda över misstankar om sådan omoral?

    Jag googlade på Blackstone. Det jag läser på Wikipedia gör mig fundersam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blackstone_Group

    Mycket av det du skriver stämmer nog. Renoveringar behövs, men även rätten till en hembygd. Jag observerar plötsligt en sorts invandrarproblematik där hembygden skall förses med helt nya värderingar. Här finns möjlighet att tycka hur mycket som helst. Det orkar jag inte.

    • En del av dina frågor besvaras i den längre version som kommer i Ekonomisk debatt. Men jag försöker besvara dem här också.
      – Supergentrifieringen uppfattar vi som annorlunda jämfört med ”vanlig” gentrifiering (förenklat där medelklassen ersätter arbetarklassen) och som koncentrerad till rätt få platser, och vi menar att den inte är representativ för majoriteten av gentrifieringsfall. Till stor del torde den förklaras av enskilda superrika som dels köper extra bostäder och dels placerar kapital. Kapitalplaceringen har flera orsaker, dels diversifiering, dels komma undan eventuellt opålitlig hemmaregering och dels ett sätt att köpa sig uppehållstillstånd och i förlängningen medborgarskap. I den mån bostäderna köps av bolag är min bästa gissning att det ändå är en tillfällig företeelse att de låter dem stå tomma och spekulerar i fortsatt prisstegring. Jag har nämligen svårt att se det i längden lönsamma i att avstå från det kassaflöde hyresgästerna innebär. Ett utmärkande drag hos just fastigheter som investeringar är den relativt höga direktavkastningen.
      – Nu är det ett tag sedan vi såg filmen, men vår tolkning var att Blackstone användes som en representant för den nya tidens riskkapital.
      – Jag tror att olika varianter av (uppfattade eller faktiska) födslorätter kommer att vara mycket viktiga framöver, berörde det även i min artikel i Smedjan, om att stockholmare borde kunna tänka sig att flytta till bostäder. Min gissning är att konflikter mellan födslorätter och lagstadgade rättigheter kommer att prägla debattklimatet framöver. Se t.ex. Goodharts bok om Somewheres och Anywheres.

  3. fredtorssander says:

    Frågan är givetvis om och hur i borgerlig mening egendomslösa ska kunna försvara sin äganderätt – eller som det heter besittningsrätt – gentemot stora kapitalintressen. Och om det kan löna sig för ekonomer att försvara sådana ekonomiskt svaga grupper mot starkare. Hur är inställningen till Enclosure of the commons?

    • Håller med. Frågan här är i hur stor utsträckning äganderätt trumfar över andra rättigheter och värden.

    • Håll isär äganderätt och hyreslagstiftningens ”besittningsrätt”. Äganderätten har redan löst problemet. Om du äger ditt boende kommer ingen kunna tvinga iväg dig, förutom staten som har exproprieringsrätt och faktiskt kan tvinga dig sälja. (Du kan däremot bli erbjuden så mycket pengar att du väljer att sälja, eller väljer att sälja för att området runt dig ändras så mycket att du inte vill bo kvar. Men du kan inte tvingas iväg.)
      Besittningsrätt är en småmärklig företeelse där du ska ha rätt att bo kvar i ett boende du inte äger trots att ägaren vill ha dig därifrån.

      • fredtorssander says:

        Såvitt jag minns innebär även modellen med så kallad äganderätt till bostaden vissa problem. I ganska stor skala. På New Yorkbörsen 2007-8. I Sverige kan man dock inte ännu såvitt jag vet se någon liknande dramatisk ökning av antalet vräkningar pga. obetalda lånekostnader. Den stora vågen för Sveriges del var 1991 -94 i samband med restaurationskrisen. Skuldsättningen är dock synnerligen stor idag. Avsevärt högre än före 1991.

  4. Håkan Granbohm says:

    Ett konkret exempel på problemställningen är väl marknadshyror : ökar den totala effektiviteten på hyresmarknaden, men kommer onekligen drabba dem som idag bor under marknadshyra.
    En intressant fråga är varför inte samma debatt förs kring återinförd fastighetsskatt ? Precis lika enkelt motivera som marknadshyror, ökar effektiviteten på marknaden (möjlighet ta bort flyttskatten, möjlighet lätta på bolånetak/amorteringstvång), men drabbar dem som äger sitt boende.
    Sedan undrar jag en sak till : om man ser på arbetsmarknaden, är då inte fackens monopolmakt och valet att hellre låta en del medlemmar gå arbetslösa med bidrag, för att hålla uppe lönerna för de som har jobb, analogt med hur dagens hyresmarknad fungerar ? Låta några bo billigt, och andra köa.
    Strejkbrytare motsvarar väl de som idag står i bostadskö och är intresserade av marknadshyror ?

  5. Ett kort svar på din fråga om fastighetsskatt är att den debatten visst förs! Jag vet ingen nationalekonom som inte är för en ökad användning av fastighetsskatt (givet att vi ska har skatt…). Men utanför kretsen av nationalekonomer är den inte lika uppskattad.

    Personligen ser jag att övergång till marknadshyra respektive högre fastighetsskatt båda måste ske med hänsyn till de som idag, och sedan tidigare, har byggt sin situation utifrån gällande förutsättningar. En övergångsperiod behövs, i båda fallen. Min medförfattare här – Fredrik Kopsch – har gett förslag på sådan övergång till marknadshyror i SNS-rapporten ”En hyresmarknad i kris?”.

    Din analogi med arbetsmarknaden är belysande!

  6. Andreas says:

    Jag har en kommentar om fastighetsskatt.

    Du skriver att ”alla” nationalekonomer tycker om fastighetsskatten. Hur kan du veta det? Du har lyssnat och pratat med vissa nationalekonomer. Absolut inte ”alla”. Och de nationalekonomer som du talat med, hur vet du att de talar sanning?

    Sanningen kommer fram i allmänna val. Min tro är att många villaägande nationalekonomer röstade för Alliansen som ersatta den statliga fastighetsskatten med en begränsad kommunal avgift. De kände sig brandskattade och otrygga i sina hem. De ansåg att de blev orättvist beskattade.

    Min syn på det hela är att de som betalade den skyhöga fastighetsskatten inte såg den som en fastighetsskatt utan som ytterligare en inkomstskatt. För de hade ju inga inkomster att betala skatten med. De enda inkomster de hade var förvärvsinkomsterna. Så det var ingen fastighetskatt. Det var en inkomstskatt. Och fastighetsskatten skulle betalade med redan beskattade disponibla inkomster. Så man var tvingad att arbete en aökjaökdöak massa dagar för att betala skatten. I vissa fall fick man arbeta 1-2 månader för att kunna betala skatten. Helt absurt. Snacka om marginalskatt.

    Det är detta som ”alla” nationalekonomer tenderar att glömma bort. ”Alla” nationalekonomer har nämligen inte koll på skattesystemet. Det enda som ”alla” nationalekonomer har i huvudet är ramsan ”de fyra F:n – föda, fastigheter, fattigt folk” som är ”alla” nationalekonomers bidrag till beskattning.

    Det är ju alldeles för klent tänkt.

  7. Håkan Granbohm says:

    Jag avstår från att svara Andreas ovan. Den debatt som det skulle leda till, passar inte i detta forum enligt min uppfattning.

Lämna ett svar till Andreas Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s