Häromveckan öppnade justitieminister Beatrice Ask för möjligheten att använda kronvittnen, alltså att ge strafflindring till den som anger medbrottslingar och därigenom hjälper till att klara upp ett brott. Kommentarerna till detta i diverse sammanhang indikerar att systemets styrka inte riktigt gått fram. Borås Tidnings ledarredaktion bekymrar sig för vad som händer med rättvisan när ”en stor skurk kommer lindrigare undan bara genom att peka finger åt en ännu större skurk”. Kanske är det därför rättvisan är blind, inte för att den dömer alla lika utan för att den skulle rodna inför ett system som detta, spekulerar de. Svenska Dagbladets ledarblogg noterar (utan referens till Borås Tidning) att resonemanget om att en stor skurk kommer undan genom att peka finger åt en ännu större skurk kanske inte är incitamentsriktigt. De bekymrar sig istället över att det omvända kan vara fallet: ”Problemet är att incitamenten gör att man antagligen inte kommer åt de brottslingar man allra helst vill komma åt. Om flera är misstänkta är det den som riskerar längst straff som har starkast skäl att samarbeta.”
Även om Svenska Dagbladet är på rätt spår så tycks båda ledarna missa kronvittnessystemets verkliga poäng. Det handlar inte främst om att underlätta utredning av redan begångna brott (även om det klassiska fångarnas dilemma resonemanget förstås applicerar här) utan om att förhindra uppkomsten av brottsligt samarbete i första läget. Det är den framåtblickande insikten om att en medbrottsling kan få strafflindring som introducerar anledning till misstro och därmed försvårar för kriminella att samarbeta som är systemets styrka.
Som mina kollegor nationalekonomerna Maria Perrotta och Giancarlo Spagnolo noterar på SvD Brännpunkt finns det omfattande forskning på området och erfarenheterna är på många håll goda. Men som de också påpekar visar erfarenheterna att detaljerna i systemets utformning är viktiga. Det finns naturligtvis problem och andra överväganden att ta hänsyn till men det vore synd om man i diskussionerna missar viktiga poänger som studerats både teoretiskt och empiriskt.
Lite off topic men vad kul att ni skrivit så många blogginlägg på sistone! De är som vanligt högkvalitativa. Är det bara en slump att det blivit många på slutet eller har ni bestämt er för att skriva mer?
Kul att du noterar en aktivitetsökning. Vi bestämmer oss med jämna mellanrum för att skriva mer men det är inte alltid lätt att hinna med. Vi gör vårt bästa…
Väldigt många artikellänkar där på slutet. Vilken ska jag klicka på?
Jag förmodar att du inte får svar av nån annan så jag hjälper till:
Länken som heter “SvD Brännpunkt” är länken till debattartikeln.
…och länkarna därefter är först till ett antal (i huvudsak) teoriartiklar på området (men där introt ofta ger en bra bild av problemet om man inte är intresserad av detaljerna) och därefter (den sista länken under texten “erfarenheterna är…” länk till en artikel som också empiriskt testar hur framgångsrik denna typ av lagstiftning varit (och kommer fram till ett positivt svar).
Brasklappen i SvD är att systemet måste vara korrekt utformat. Vad säger att staten ska lyckas med en sådan sak? Staten brukar ju inte vara särskilt framgångsrik i att organisera andra system.
Det beror ju på vad man tycker att alternativen är. Om alternativen är “staten driver bank, tele- och flygbolag” eller “privata aktörer driver bank, tele- och flygbolag” finns det inte mycket som tyder på att staten skulle vara en framgångsrik ägare.
Men när det gäller brottsbekämpning och utövande av våld är det rimligt att ge staten ett monopol. Då kan man inte förkasta förslag på området med “allt staten gör blir dåligt”, alldeles oavsett hur sant det påståendet är. Frågan är inte om det är optimalt bra, utan om det är bättre än alternativen. Av länkarna i artikeln att döma förefaller så vara fallet. Då låter kronvittnen som en bra idé.