Att pojkar klarar sig sämre i skolan än flickor var ett tema i Svend Dahls nyligen presenterade utredning om män och jämställdhet. Skillnaderna i skolprestationer mellan flickor och pojkar är varken nya eller unika för Sverige men de ökar, konstaterade utredningen. Detta är delvis, men bara delvis, sant. Viktigare är att ett antal reformer ökat betydelsen av de skillnader som länge funnits.
Till stor del är de ökade skillnaderna mellan pojkar och flickor en direkt följd av den betygsskala som infördes i grundskolan 1998. Den gamla normalfördelade 1-5-skalan ersattes då med en skala som ökade skillnaderna i betygspoäng mellan svaga och medelgoda prestationer; IG gav noll poäng, G 10, VG 15 och MVG 20. Eftersom fler pojkar än flickor fick IG så ökade därmed betygsskillnaderna mellan könen rent mekaniskt vilket syns i figuren nedan.*
Ökningen började redan något år innan bytet av betygsystem, sannolikt då den formella kopplingen mellan skolans resultat på de nationella proven och skolans genomsnittsbetyg då släpptes. Att ökningen fortsatte också ett par år efter 1998 beror på att lärarna initialt var ovilliga att utnyttja hela betygsskalan. Sedan 2001 har emellertid knappast något hänt med skillnaden mellan pojkars och flickors genomsnittsbetyg.
Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012.
Viktigare än dessa förändringar är dock att betygen fått en annan roll än de tidigare hade. Medan en elev med 1:or och 2:or i det relativa betygssystemet kunde fortsätta sin studiegång så innebär ett ej godkänt resultat i det målrelaterade betygssystemet att eleven står utan fullständigt avgångsbetyg. Detta begränsar möjligheterna att få en bra gymnasieutbildning, orsakar avhopp och leder i förlängningen till en svag förankring på arbetsmarknaden.
En tredje viktig förändring är att en mängd kommuner gått över till betygsintagning på gymnasiet, vilket har fått dramatiska konsekvenser för skolornas elevsammansättning. Eftersom flickor får högre betyg än pojkar betyder det bland annat att flickor dominerar på de mest attraktiva gymnasieskolorna: vid populära gymnasieskolor som Södra Latin i Stockholm är exempelvis uppåt två tredjedelar av eleverna flickor. Eftersom det verkar vara särskilt viktigt för pojkar att höra till de duktigaste eleverna i en klass kan koncentrationen av motiverade och studiebegåvade elever vid vissa skolor dessutom leda till sämre prestationer bland de pojkar som faktiskt kommer in på dessa gymnasieskolor.
Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.
———————–
* Figuren visar resultatavvikelsen mellan pojkar och flickor uttryckt som andel av medelbetygen respektive de genomsnittliga PISA-resultaten i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Datamaterialet finns i denna Excel-fil.
Ekonomistas 
Betygsskalan ändrades 1994. Samtidigt som programgymnasiet ersatte linjegymnasiet. Betyg i varje kurs blev slutbetyg och detta förstod inte många lärare. Därför tog det några år innan lärarna vågade sätta “höga betyg” i de inledande kurserna. Ett MVG betydde stark femma de första åren men i översättningstabeller några år senare så översatter 4,0 i snitt till 16,99.
För gymnasiet ändrades betygssystemet för elever som antogs 1994 och gick ut 1997. I grundskolan ändrades betygen för elever som gick ut 1998.
Det kan tyckas märkligt att reformen kursgymnasiet-linjegymnasiet införde samtidigt som betygsskalorna ändrades. Genomfördes reformerna för grundskolan också samtidigt?
Du har självklart rätt i att det var 98 för grundskolan men redan då hade betygsinflationen på gymnasiet börjat ta fart. Skulle man lägga de absoluta betygskurvorna tidsmässigt bredvid varandra skulle jag tror att de hade haft en relativt hög korrelation. Sedan tror jag personligen också att siffrorna för tjejer ökade mer än för killar.
Jag känner inte till någon officiell statistik beträffande hur mycket killar respektive tjejer tar för sig genom att t.ex. svara på frågor i klassrummet, men det är lättare att sitta hemma och plugga inför ett slutprov om det till stor del endast är kunskaperna i det slutprovet som blir betygsgrundande, och att ett sådant förfarande klart gynnar tjejer på bekostnad av killar.
Är det inte lite konstigt att detta är ett av de få fallen där direkt “smakbaserad” diskriminering faktiskt kan identifieras, men att sällan några höga röster hörs? Man får faktiskt känslan av att om situationen var den omvända så skulle pratet om “lärares hat mot flickor” vara öronbedövande …
Att lärare ger flickor högre betyg för givna provresultat är säkert diskriminerande bara om provresultaten fångar alla relevanta kunskapsdimensioner eller om feltermens korrelation med dessa är oberoende av kön.
Vad menas med “smakbaserad” diskriminering?
Matilde, det görs ibland skillnad på statistisk och smakbaserad (taste based) diskriminering. Där den förra är en situation där en individ på grund av bristande information bedöms efter statistiska egenskaper av dennes grupptillhörighet (ras, kön, religion, osv). Smakbaserad diskriminering handlar om att en individ behandlas utefter dennes grupptillhörighet på grund av att gruppen gillas eller ogillas. En smaksak helt enkelt.
Cristina Cliffordsson och Alli Klapp-Lekholm har använt ett brett enkätmaterial tillsammans med betygsdata och data från nationella prov för att undersöka saken. De kommer fram till att elever som på enkäten svarar att de på olika sätt är engagerade i skolan når högre betyg givet sina resultat på de nationella proven. Dessa elever är i större utsträckning flickor än pojkar. Effekten är om jag minns rätt starkare vid låga betyg än vid höga, vilket är mycket rimligt för mig som högstadielärare. Det är mycket svårare att underkänna någon som presterar ett nationellt prov på gränsen till godkänt och som engagerat sig än någon som skriver samma prov men som inte ger intryck av att försöka eller bry sig.
Så lärare tenderar att belöna engagemang eller något som hör ihop med det, kanske exempelvis högre resultat på prov som är av mer pluggkaraktär än de nationella proven. I det ljuset hade jag tagit det försiktigt med att kalla det diskriminering.
Om det är som du skriver
“Det är mycket svårare att underkänna någon som presterar ett nationellt prov på gränsen till godkänt och som engagerat sig än någon som skriver samma prov men som inte ger intryck av att försöka eller bry sig”, så är det defnitionsmässigt det ekonomer kallar för “ekonomisk” diskriminering, på provet. Det Jonas skriver om behöver däremot inte ha något att göra med diskriminering, Jag tror dessvärre att det mycket väl kan vara sant att ovidkommande faktorer vägs in när pojkar får sina prov bedömda. Bra forskning på bedömning av prov visar oftast på en diskriminerngseffekt av pojkar eller eller en effekt, icke statisitiskt skiljt från noll. Så givet det vi vet idag är det tinte otroligt att pojkar är diskriminerade på provbedömning. Huruvuda pojkar är diskriminerade i skolan i termer av att de får ett lågt betyg i förhållande till de kunskaper de visat/skall mätas, är en svårare fråga, som bl.a. jag och Jonas skall försöka återkomma till i en kommande studie.
Björn Tyrefors Hinnerich
Om vi tänker oss att det finns olika vägar till att uppnå samma resultat på ett nationellt prov så är det nödvändigtvis inte så att det är diskriminering det handlar om. Låt oss tänka oss två vägar, den talanglösa och engagerade och den talangfulla och slappa. Den talanglösa och engagerade eleven ägnar sin skoltid åt att hoppa igenom allsköns ringar vi lärare förser den med och den talangfulla och slappa eleven struntar i det. I slutändan klarar de båda det nationella provet lika bra, men det övriga pappersspåren talar förmodligen till den talanglösa men engagerade elevens fördel. I det läget är det knappast diskriminering att de olika vägarna i genomsnitt kommer att ge olika betygsutfall trots lika utfall på de nationella proven.
Men det kan lika gärna handla om att den engagerade eleven förmodligen bygger en bättre relation med sin lärare och det gör det svårare för läraren att slänga eleven åt hundarna för att knasbollarna som lade upp det svenska betygssystemet under åren runt 1994 trodde att det skulle vara en bra idé med en hård godkändgräns. Då är det diskriminering.
Jag tror båda förklaringarna ovan bidrar. Den första förklaringen tycks mig helt uppenbart sann, frågan är bara i vilken mån den är verksam. I det andra fallet handlar det mycket om att jag har hört erfarna lärare som själva arbetar med de nationella proven mellan skål och vägg försvara den typen av diskriminering (engagemang nära godkäntgränsen). Detta efter långa utläggningar om hur godkäntgränsen förstörde/komplicerade etiken i betygsättningen. Från att det enda etiskt försvarbara varit att rakt av sätta det betyg som eleven kunskapsmässigt förtjänade till att misstron bakom att skolpolitiker och högre skolbyråkrati har någon aning om vad de sysslar med (alternativet att de är illvilliga har jag bara hört en gång) gör att det etiskt rimligaste inte längre är att följa skollagen. Man skyfflar inte in ett barn med engagemang och nästan godtagbara matteresultat i en återvändsgränd för att folk som gång efter annan visat upp sig som omdömeslösa tycker att det låter fint att garantera alla barn kunskaper via betygssystemet.
Jag köper många av förklaringarna. Provresultat mäter inte all kunskap. Eller, mer precist, att feltermen är korrelerad med kön. MEN, när det handlar om diskriminering av kvinnor så anses gapet i löner ofta vara konklusivt bevis för “mäns hat mot kvinnor”, och önskemål om att kontrollera för confounders som eventuellt kan förklara produktivitetsskillnader (som antal timmar, arbetsuppgifter etc.) viftas bort som ytterligare bevis för den strukturella diskriminering som pågår. Här har vi en situation där vi har ett extremt bra mått på produktivitet (provresultat), bättre än i någon lönediskrimineringsstudie, och kön är fortfarande en signifikant variabel. Trots det hoppas 10 personer in för att förklara hur minsann det är icke-observerbara confounders som ligger bakom alltihop.
Det känns som om vissa argument är giltiga endast om residualen slår åt ett visst håll …
Det är förvisso sant att provresultat inte mäter all kunskap, men det gör ingen annan praktiskt tillämpbar metod heller. Det är absolut ingen självklarhet att en lärares samlade bedömning är mer heltäckande och balanserad än provresultaten.
Ända sedan ‘enhetsskolan’ började diskuteras på 50-talet under hela utvecklingen av skolan därefter har höga syften fått de drivande att omedvetet se bara sådana fakta som verkar ge grund för förslag enligt de höga syftena. Resultatet har blivit föreställningen, upplevd som en självklarhet, att alla bör gå i skola alla år och utan avbrott under hela uppväxten, utsatta för samma pedagogik och dessutom samundervisade i alla stadier. Denna konstruktion är inte grundad på beprövad erfarenhet och inte på väl utvärderade pilotprojekt. Till dess nackdelar hör nu att allt fler pojkar misslyckas samtidigt som teoretiska meriter efterfrågas allt mer i arbetslivet. Reformförslag hittills: bättre undervisning i jämställdhet för pojkarna. Komiskt om det inte vore tragiskt!
Göran: så du tror inte att pojkars inställning till studier delvis kan ha att göra med vilka uppfattingar om vad som är “coolt” och manligt?
Roligt att vårt betänkande uppmärksammas även här. Vi har täckt många samhällsområden under de 14 månader vi arbetat och därmed inte kunnat fördjupa oss i allt intressant kring män och kvinnor.
Vad gäller skolan har vi bl.a. baserat oss på meritvärden för dem som slutat åk 9 och det under perioden 2004 till 2013. Vi har då kunnat konstatera att gapet mellan pojkar och flickor varit i stort konstant under denna period – inte ökat som det bl.a. diskuterats här. Skillnaden är bekymmersam, flickor har ca 10 procent högre meritvärden än pojkar generellt. Den gamla ”nyupptäckten” kan få politiker och andra att vilja satsa mer på just pojkar.
Men ett gap som ökat, är betydligt mer bekymmersamt och som dåligt kommit fram i debatten, är skillnaden kopplat till föräldrarnas utbildningsnivå – se figurer på s 126 och 127 i vårt betänkande, SOU 2014:6. Skillnaden mellan barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning och dem med förgymnasial utbildning är cirka 45 procent. Ur figuren får man ett betydligt bättre underlag för att diskutera meningsfulla åtgärder om man vill förbättra skolbetyg och skapa en skola som ger goda chanser att alla.
Av figuren på s. 128 i vårt betänkande framgår att flickor med låga meritvärden också är ett bekymmer. Men, de får inte lika stort utrymme i debatten och kanske inte heller i tillgodosedda behov, sannolikt för att de ställer till mindre av buller och besvär i det yttre samhället. Så, se även där en genusfråga!
Så, en fråga till dem som har större kunskaper – har det ”alltid” sett ut så här och vilka slutsatser vill ni dra?
Hälsningar,
Claes Sonnerby
Huvudsekreterare i Utredningen om män och jämställdhet.
Det korta svaret är ja, så har det alltid sett ut: https://ekonomistas.se/2011/03/21/segregation-skolval-och-skolresultat/.