Grafen nedan återfinns i nästan alla grundläggande läroböcker i makroekonomi. På den horisontella axeln visas ett index över graden av oberoende för olika länders centralbanker.1 På den vertikala axeln visas den genomsnittliga inflationstakten mellan 1955 och 1988. Vi ser ett tydligt negativt samband, dvs att länder med mer oberoende centralbanker verkar få lägre inflation.
Index över centralbankernas oberoende ca 1980-1990, samt genomsnittlig inflation 1955-1988.
Mycket har hänt inom penningpolitiken de senaste decennierna. Speciellt har institutionerna ändrats för många av de centralbanker som tidigare ansågs ha problem. Så hur ser en aktuell ranking av centralbankerna ut?
Numera fokuserar man ofta på centralbankernas öppenhet i stället för deras oberoende. Till exempel bedömer Dincer och Eichengreen graden av öppenhet för centralbankerna i 100 olika länder i en ny studie. I måttet på öppenhet ingår en bedömning av centralbankens oberoende men även ett antal bedömningar av hur tydligt banken presenterar och motiverar sina beslut. Dincer och Eichengreen konstaterar att den allmänna tendensen är att centralbankerna blir alltmer öppna och oberoende (se dock Daniels oro i tidigare ekonomistasinlägg). Den svenska Riksbanken får indexvärdet 14,5 av 15 möjliga, vilket är högst av samtliga länder. Näst högst indexvärde får Nya Zeelands centralbank som alltså har reformerats ordentligt sedan den tidigare rankingen.
Index för centralbankernas oberoende år 2006. Urval av länder från Dincer och Eichengreens studie.
Betyder då detta att Riksbanken är den bästa centralbanken? Inte nödvändigtvis. Det finns bland vissa forskare en oro för att för mycket öppenhet kan störa och förvirra kommunikationen med marknadsaktörerna. Dincer och Eichengreen försöker besvara frågan. De visar att de första stegen mot mer öppenhet (och oberoende) är viktiga och bidrar till stabilare inflation. Däremot finner de inget tydligt värde av att ta de sista stegen mot toppen i denna ranking.
Ekonomistas 
Japp, denna graf finns även i den bok jag hade i markoekonomi (Blanchards “Macroeconomics”). Men jag finner det lite konstigt att i grafen här ovan så har Japan, Kanada och Nederländerna samma index för centralbankernas oberoende, medan i “min” bok så har Japan fått index 5, nederländerna index 10 och Kanada index 11. (Detta baserade sig på tidsperioden 1950-89).
Ville bara påpeka att vi ska vara lite försiktiga att dra för stora växlar på ett samband där den ena axeln är baserad på subjektiv(?) bedömning.
Martin, det finns ju förstås en annan förklaring till sambandet i den traditionella grafen. Rimligen har samhällen med stark aversion mot inflation lättare att låta centralbanken i högre grad vara oberoende än samhällen med andra mål. D.v.s. att samhällen som ogillar inflation kommer att visa upp både låg inflation och oberoende centralbanker. Var det inte ungefär detta Adam Posen argumenterade i sin artikel från 1993: “Why central bank independence does not cause low inflation: there is no institutional fix for politics”? Exemplet visar på faran av att dra slutsatser om kausalitet baserat på korrelationer.
Albert: Det stämmer att måttet på oberoende kan konstrueras på olika sätt. I den studie av Alesina och Summers som “min” graf baseras på är graden av oberoende en samanvägning av index från flera andra studier. I Blanchards lärobok kommer indexet från en studie av Grilli m fl (1991). Detta index är ett av dem som som Alesina och Summers använder. Även om värdena skiljer sig för vissa länder ger graferna samma budskap.
Ingemar: Du har helt rätt i att grafer som dessa inte kan förklara kausaliteten. I Dincer och Eichengreens studie gör man åtminstone vissa försök att hantera kausaliteten, men om jag minns rätt tittade de inte på den grundläggande frågan om sambandet mellan oberoende/öppenhet och nivån på inflationen.
Visst stöd för att kausaliteten går åt rätt håll ges kanske av att länder som har reformerat sin penningpolitik och övergått till inflationsmålsstyrning i genomsnitt har fått klart lägre och stabilare inflation (se Figur 1-2 i Giavazzi och Mishkins utvärdering av Riksbanken. Men även här kan man förstås ifrågasätta orsakssambanden. Kanske reformerade man penningpolitiken för att man hade omprövat vikten av låg inflation. Och kanske var det lyckliga omständigheter som gjorde att inflationen runt om i världen sjönk det senaste dryga decennitet.
Martin, om omständigheterna ska kallas “lyckliga” kan man ju tvista om, med tanke på att 90-talskrisen var en av dem… Hursomhelst är det nog bästa sättet att förstå övergången till låginflationsekonomier. Med risk för att upprepa mig (den här diskussionen pågår ju på flera bloggar) så är jag ganska övertygad om att det i hög grad var erfarenheterna av 70- och 80-talens inflation, och ekonomiska politik i allmänhet, som la grunden till en övergång till lägre inflation. Den växande insikten om värdet av låg inflation fick sedan hjälp på traven av krisens minskande efterfråga, vilken hjälpte till att bryta spiralen höga inflationsförväntningar-hög inflation-höga inflationsförväntningar o.s.v.
Förutom insikten i värdet av låg inflation har vi flera andra indikationer på att förståelsen för ekonomins funktionssätt växte under 80-talet och framåt; att kredit- och valutaavregleringarna samt skattereformen på 80-talet kunde genomföras är ju i sig tecken på en allmänt växande förståelse för ekonomins drivkrafter.