Aktier har historiskt gett betydligt högre avkastning än statsobligationer. Avkastningen på aktiemarknaden har dessutom varit högre än vad som enligt ekonomisk teori motiveras av aktiernas högre risk (detta är känt som equity premium puzzle). Därför kan man, som bl a Thomas Östros, mena att staten bör behålla sin högavkastande position i Nordea i stället för att betala av på den “billiga” statsskulden. Och varför inte föra resonemanget ett steg längre och argumentera för att staten ska finansiera ytterligare aktieköp genom en ökad bruttoskuld?
Det är svårt att besvara dessa frågor innan vi har förstått orsakerna bakom equity premium puzzle (vilket visas i den här studien av Henning Bohn). Ekonomisk teori har därför inte mycket att tillföra i diskussionen kring statens optimala placeringsportfölj. Däremot kan vi säga att det skulle vara samhällsekonomiskt ineffektivt att dela ut försäljningsintäkterna till folket, såsom Philip Lerulf föreslår på SvD Brännpunkt. Jag förklarade orsakerna till detta i ett tidigare inlägg.
Ekonomistas 
Bör inte analyser av “statens optimala placeringsportfölj” även innehålla analyser av indirekta effekter? Jag tänker framförallt på crowding out som ju kan leda till:
1) en direkt effekt av lägre konkurrens och mindre innovation som leder till sämre ekonomi for samhället
2) en indirekt effekt som leder till lägre inkomster till staten
Vidare, är det ens relevant att analysera “statens optimala placeringsportfölj”? Bör inte våra regeringar se till att maximera samhällets och inte statens ekonomi? (Inte samma sak även om de onekligen är korrelerade)
Med “optimal portföljstrategi” avser jag den strategi som är samhällsekonomiskt mest effektiv.
Visst kan det tänkas uppstå “crowding out”, men jag ser inte riktigt vad du avser med punkterna 1-2. Notera att jag inte diskuterar storleken på statens finansiella nettoskuld, utan hur en given storlek på skulden ska fördelas mellan olika skuld- och tillgångsinstrument.
För att förtydliga min egen åsikt så tror jag att staten vanligen bör hålla så lite tillgångar som möjligt och överlåta placeringsbesluten till individerna. Men staten kan till skillnad från marknaden skapa långsiktigt nominellt säkra tillgångar. En tänkbar orsak till den låga räntan på statsobligationer är att det finns en stor efterfrågan på sådana tillgångar. Därför kan det ev vara bra att staten fortsätter att ge ut obligationer även om dess nettoskuld blir allt mindre. Och då behöver man fundera på vilken sorts tillgångar staten bör placera i: inhemska eller utländska aktiemarknaden, eller säkrare utländska tillgångar. Det här är dock, som jag antyder i inlägget, frågor som ekonomisk teori ännu saknar tydliga svar på.
Martin,
Nar jag laser det har: “Och varför inte föra resonemanget ett steg längre och argumentera för att staten ska finansiera ytterligare aktieköp genom en ökad bruttoskuld?” sa verkar det som om du gor mer an diskuterar storleken pa statens nettoskuld. Samma kansla far jag nar jag laser det har “Därför kan det ev vara bra att staten fortsätter att ge ut obligationer även om dess nettoskuld blir allt mindre. ”
Vidare sa vet vi redan varfor det finns efterfragan pa statsobligationer trots lag ranta. Det ar just for att de ar “nominellt sakra”.
“För att förtydliga min egen åsikt så tror jag att staten vanligen bör hålla så lite tillgångar som möjligt och överlåta placeringsbesluten till individerna. ”
Skont att vi ar overens om detta 🙂 Men jag tycker fortfarande att ditt inlagg inte tillrackligt tydligt skiljer mellan optimal portfoljsplacering for staten och den optimala statliga portfoljsplaneringen for samhallet. Framforallt med tanke pa att om det ar nagonstans det finns moral hazard sa ar det just i detta sammanhang. Staten kan ju (nastan) alltid ge ut mer statsobligationer (eller trycka mer pengar) for att baila ut daliga beslut de gjort samtidigt som de negativa foljderna kan skyllas pa nagon annan.
Jag försöker dikutera sammansättningen (portföljvalet) av en viss nettoskuld. När staten sålde Nordeaaktier för 19 mdr kr påverkades portföljen men inte statens finansiella nettoskuld.
Om man ska tro din länk till wikipedia om “equity premium puzzle” så kanske det inte finns så mycket till gåta att förklara. Att Östros inte föreslår spekulativa aktieinköp är ganska avslöjande hur ogenomtänkt hans argument egentligen är. Därmed inte sagt att det kanske vore bättre för staten att behålla aktierna.
Problemet med alla analyser av olika tillgångsslags olika avkastning är ju dock att de baseras på historien. Gjorde man en studie som slutade år 2000 får man andra siffror än om man tagit med senaste decenniet.
Själv tycker jag det hade varit utmärkt penningpolitik om centralbankerna hade “spekulerat” i att köpa aktier hösten 2008 för att förhindra den då pågående kollapsen. Det hade då varit lätt att försvara än QE då man sålde med en stor vinst några år senare. Titta på vilka hjälteartiklar Bo Lundgrens valutaspekulation har genererat gentemot smutskastningen av Bernanke, Svensson m.fl.
Ja, jag såg att det står på Wikipedia att det inte finns något “globalt equity premium puzzle” 1979-2009 enligt Bloomberg. Men om man kollar på amerikanska data verkar det finnas i ungefär samma utsträckning som tidigare, trots kraschen 2008.
Ofta använder man de data som redovisas på Robert Shillers webbsidor. För perioden 1889-2009 ser man där en avkastningskillnad på 5,5% per år mellan aktiemarknaden och nominellt säkra tillgångar. För perioden 1979-2009 är avkastningsskillnaden 5,1%. Kovariansen mellan avkastningen och konsumtionstillväxten var 0,0037 under den långa tidsperioden men endast 0,0016 under den korta tidsperioden (främst pga stabilare konsumtion). Detta tyder väl snarast på ett fördjupat puzzle.
Nåväl, jag har inte följt litteraturen om equity premium puzzle under de senaste åren, så jag kan övertygas om att det har försvunnit om någon har en bra referens.
Men vad är det som säger att t.ex. 5,5 % är för hög avkastning i relation till risken?
Det kan också vara så att vi i väst genomgick en uppvärdering av aktier som tillgångsslag pga att vi började sätta av mycket pengar till pensioner som skulle placeras långsiktigt. När den pensionsuppbyggnaden upphör och ersätts av nettouttag kanske vi får en motsvarande sättning i värderingarna.
Det är inte självklart att 5,5% är “för mycket”, men det är just detta litteraturen om equity premium puzzle behandlar. En omfattande litteratur har varit ganska enig om att det är “för mycket” för att vara konsistent med rimliga preferenser, åtminstone om preferenserna tar de former som vi ofta förutsätter. Jag har inte sett någon övertygande lösning på detta puzzle trots ett stort antal försök i litteraturen (andra preferenser, data- och selektionsproblem, …).