Hyresregleringen innebär att hyrorna i attraktiva lägen vanligtvis är de facto subventionerade, vilket i sin tur innebär att bostadsbeståndet inte utnyttjas effektivt. Till exempel kanske en del bor större och använder hyresrätter som övernattningslägenheter i större utsträckning än de annars gjort. Men även i bostadsrättshus är det många lägenheter som används väldigt lite och många som tycks bo onödigt stort.
Den nationalekonomiskt skolade inser dock att skillnaden är att bostadsrättsägaren betalar marknadspris för sitt boende. De som använder sin bostadsrätt då och då som övernattningslägenhet eller som bor ”onödigt” stort tycker helt enkelt det är värt priset de betalar för detta. Detta innebär att utnyttjandet av bostadsrätter blir effektivt (däremot behöver det förstås inte vara särskilt jämlikt).
Detta resonemang förutsätter dock att människor korrekt värderar alternativkostnaden för sitt boende. Jag misstänker starkt att många inte tar tillräcklig hänsyn till denna. Äldre människor med stora obelånade lägenheter eller villor i attraktiva lägen inser nog inte alltid till fullo de tiotusentals kronor per månad som alternativkostnaden för deras boende ofta kan vara. Likaså tror jag det finns de som haft en bostadsrätt som övernattningslägenhet länge, men inte insett att alternativkostnaden stigit i takt med bostadspriserna.
Det här ställer den nationalekonomiska analysen lite på ända. Dels förefaller det inte helt lätt att uppskatta hur stor ineffektivitet detta ger upphov till. Dels är det inte uppenbart hur problemet skulle kunna lösas. Det torde krävas att människor upplyses om alternativkostnaden. Eventuellt bidrog den tidigare fastighetsskatten till att tydliggöra detta, men med den nya fastighetsavgiften riskerar det att bli mindre tydligt för de över maxbeloppet.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer