Den gamla fastighetsskatten som utgick med en procent av en fastighets taxeringsvärde är sedan ett antal år ersatt av en avgift som maximalt uppgår till knappt 7000 kronor per år. Många ekonomer sörjer att man på detta sätt gjort sig av med en fin skattebas som framförallt beskattade vinster som uppstått då husköparen haft tur (se inlägg om fastighetsskatten här, här och här), men faktum kvarstår att skatten var väldigt impopulär. Det har ofta hävdats att skattens bristande popularitet beror på att den på något sätt skulle vara mer omoralisk än andra skatter. Själv har jag snarast lutat åt att skatten var impopulär då den var ovanligt synlig eftersom inbetalningen sköttes av den skattskyldige själv; en anomali i dagens källskattesamhälle. En ny studie stödjer denna hypotes. [Read more…]
En glad en, äter fem äpplen om dagen
Det är ett välkänt faktum att det finns ett starkt samband mellan fysisk hälsa och konsumtion av frukt och grönsaker. I en ny NBER-uppsats visas att det även verkar finnas ett påfallande starkt samband mellan välbefinnande (mätt med enkätfrågor på lite olika vis) och konsumtion av frukt och grönt. De som är gladast äter ca 5 till 8 portioner (à 80 gram) frukt och grönsaker per dag. Uppsatsförfattarna är väldigt noga med att påpeka att de inte har påvisat ett orsakssamband mellan konsumtion av frukt och grönt och välbefinnande. Därför bör du nog avvakta de randomiserade studier författarna förordar innan du kastar dig iväg för att länsa fruktkorgen i lunchrummet.
Stefan Fors: Blir vi sjuka av inkomstskillnader?
I det här gästinlägget recenserar Stefan Fors, forskare vid Ageing Research Center, Karolinska Institutet, den nyutkomna boken Blir vi sjuka av inkomstskillnader? En introduktion till sambanden mellan inkomst, ojämlikhet och hälsa (Studentlitteratur) som skrivits av Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström.
Det finns en skröna äldre sociologer brukar berätta för sina yngre kollegor som går ut på att ett amerikanskt universitet lyser ut en tjänst för en enarmad professor i sociologi. Anledningen till denna märkliga specifikation är dock inte, som man lätt skulle kunna tro, att universitetet tillämpar någon komplicerad form av positiv särbehandling av fysiskt handikappade. Formuleringen ska istället förstås som ett försök att slippa veliga sociologer som vägrar positionera sig (”on one hand […], on the other hand […]”).
Sverige hyllas av the Economist
I senaste numret av the Economist publiceras en 19-sidig bilaga om inkomst och förmögenhetsfördelning i världen. Där finns en separat artikel om Sverige som beskrivs som ett föredöme under rubriken ”A bit more unequal, a lot more efficient”. Här figurerar Saltsjöbaden, inte i första hand för andan och avtalet från 1938, utan för tv-serien ”Solsidan” och som symbol för den ”nya överklassen”. Det stämmer att inkomstojämlikheten ökat de senaste decennierna. Bilden visar utvecklingen av inkomstandelen för topp 1 % gruppen sedan 1980 (före skatt och transfereringar, exkl. kapital vinster). [Read more…]
När priser inte räcker till
Nationalekonomer brukar ofta förorda att man skall ”sätta ett pris” så saker och ting för att allokera resurser i ekonomin på bästa sätt. Årets ekonomipris går till Alvin Roth (som nyligen flyttade från Harvard till Stanford) och Lloyd Shapley och handlar om de fall när man — av olika skäl — inte kan förlita sig på prismekanismen. [Read more…]
Invandrares hälsa och svensk ojämlikhet
Påverkar inkomstskillnader i samhället påverkar medborgarnas hälsa? Denna fråga har länge diskuteras och undersökts. Fortfarande råder stor tveksamhet bland forskare om något samband mellan ojämlikhet och hälsa alls finns. Det är nämligen mycket svårt att identifiera denna ojämlikhetseffekt eftersom det krävs väldiga datamängder över individers utfall gärna över en längre tid (se en översikt här).
I det senaste numret av Ekonomisk Debatt presenterar emellertid Hans Grönqvist Per Johansson och Susan Niknami en undersökning av just ojämlikhetseffekten där många av mätproblemen verkar ha lösts. Författarna studerar invandrare i Sverige som under 1980- och 1990-talen placerades ut i olika kommuner utifrån tillgången på lediga lägenheter. Detta “politikexperiment” innebär att forskarna slipper den välkända problematik som uppstår när människor väljer att bosätta sig på orter vilket innebär att det är svårt att mäta hur de påverkas av dessa orter. Utplaceringspolitiken som instrument för identifieringsstrategi är inte ny (se bl denna studie) men nytt är att den har ifrågasatts av andra forskare och diskussionen lär pågå om dess användbarhet.
I sin huvudanalys mäter Grönqvist, Johansson och Niknami hur den egna kommunens inkomstspridning påverkar risken för de utplacerade invandrarna att hamna på sjukhus inom fem år efter ankomsten. De tittar först på gruppen som helhet och konstaterar att en ökning i inkomstspridning med en standardavvikelse (när fördelningsmåttet är ginikoefficienten i disponibla inkomster motsvarar detta en ökning med ca tio procent) ökar risken för att bli inlagd med drygt två procent. Men ökningen är inte statistiskt säkerställd utan skulle lika gärna kunna vara en tillfällighet i data. Storleken på effekten är dessutom mycket liten; den är endast mellan en tjugondel och en halv hundradel av hälsoeffekten av höja sin utbildning från grundskola till två års högskoleutbildning.
Författarna fortsätter med att studera effekten på olika delgrupper bland de utplacerade invandrarna utifrån deras utbildningsnivå, kön och ålder vid invandring. I stort sett samtliga fall visar liknande resultat som när hela gruppen studerades.
I sin avslutande diskussion sammanfattar Grönqvist, Johansson och Niknami sin resultat:
Sammantaget visar inte våra resultat på några statistiskt signifikanta hälsoeffekter av inkomstskillnader. Samtidigt är våra skattningar tillräckligt precisa för att kunna utesluta stora effekter.
Naturligtvis är inte denna studie det sista ordet i frågan om vi blir sjuka av inkomstskillnader. Gruppen invandrare är speciell på flera sätt, och kanske gäller det även den undersökta tidsperioden i Sverige. I forskningslitteraturen har man tidigare stött på en variation i effekter mellan såväl länder som tidsperioder och även i vilka mått på hälsa som använts (för en nyligen utkommen översikt av denna litteratur, se denna bok som snart kommer att presenteras på denna blogg). Men Grönqvists, Johanssons och Niknamis studie är trots det ett exempel på gedigen och trovärdig analys som för forskningsfältet ytterligare en bit framåt.
Läs hela artikeln här.
Återinför adelsväsendet!
I flera tidigare inlägg (1 2 3 4) här på Ekonomistas har vi argumenterat för att människor motiveras av status och relativ position. Vi vill bli rika inte enbart för att kunna konsumera mer, utan även för den status det för med sig. Det finns också en del nationalekonomisk forskning som visar att tävlingsmoment och symboliska priser kan motivera människor att prestera bättre (se till exempel den här studien och ytterligare referenser i introduktionen).
I den akademiska världen är det titlar och utmärkelser snarare än höga löner som används för att motivera och belöna framstående forskare. Att döma av den akademiska världens belöningssystem är monetära incitament och icke-monetära belöningar substitut. Större användande av icke-monetära belöningar skulle därför i princip kunna innebära en jämnare inkomstfördelning. Dessutom har titlar, positioner och priser den fördelen att de kan ges för sådant som kanske inte är lönsamt för den enskilde, men samhälleligt lönsamt. Till exempel kanske det skulle kunna sporra vårt lands ofta ganska snåla överklass till att skänka mer till välgörande ändamål.
Priser av olika slag används inom en mängd olika branscher och förstås mycket inom sportvärlden, men när det gäller bredare samhällsinsatser används priser och titlar ganska sparsamt i dagens Sverige. Den främsta utmärkelsen idag är kanske att få en medalj av kungen. Medaljer har dock den nackdelen att de bara kan visas upp i högtidliga sammanhang. En titel bär man däremot alltid med sig och kan skänka status till innehavaren i betydligt fler sammanhang.
Jag tycker därför att man bör överväga att återigen börja belöna framstående samhällsinsatser med adelstitlar. Eventuellt bör man dock använda helt nya titlar som inte anknyter till forna tiders adelsväsende, men titlarna ska hursomhelst inte vara knutna till några särskilda privilegier. Lämpligtvis bör adlandet inte överlåtas åt kungen, utan ställas under demokratisk kontroll. Adelstitlar bör inte heller vara ärftliga, utan ska bara få bäras av innehavaren under sin livstid. Detta skulle i så fall likna det brittiska systemet där adelstitlar fortfarande ges till framstående medborgare, men som vanligtvis inte är ärftliga.
Möjligtvis bör man dock ändå överväga att belöna utomordentliga prestationer med en titel som går i arv. Det är förstås ett brott mot meritokratiska principer att man skulle kunna ärva en titel, men om incitamentseffekten är tillräckligt stor för den första mottagaren av titeln så kanske det kan vara värt ”rättvisepriset”. Gissningsvis är en prestigefull titel som man vet kommer ärvas av sina efterlevande något som kommer vara ytterst motiverande för en del personer. Till exempel kan det nog utgöra en stark drivkraft även för den som redan har många miljarder på bankkontot.
Rapport från Nobelsymposiet I
Under förra veckans Nobelsymposium medverkade ledande tillväxt- och utvecklingsekonomer. Det sades kanske inte mycket nytt, men flera presentationer gav nyttiga sammanfattningar av forskningsfält eller åtminstone intressanta reflektioner från äldre studier, såsom Chad Jones jämförelse av ”välfärden” i USA och Sverige.
I en uppmärksammad studie har Jones och Klenow uppskattat välfärden i olika länder med hjälp av de nyttofunktioner som ofta används av makroekonomer (se Roberts kritiska inlägg om detta papper och Per Krusells replik). De faktorer som påverkar välfärden är då förutom landets inkomstnivå (BNP per capita) även förväntad livslängd, arbetsinsats samt hur konsumtion och arbete fördelas mellan individerna.
BNP per capita visar sig bli nära förknippat med Jones och Klenows välfärdsmått, men de europeiska länderna och särskilt Sverige utgör undantag. Trots att Sveriges BNP per capita år 2000 var lägre än 70 procent av USAs, skattas den svenska välfärden till ungefär samma nivå som USAs. Den drygt 30 procent lägre inkomsten motverkas av högre livslängd (motsvarande 16 procents ökning av årlig konsumtion), mer fritid (9 procent) och mindre ojämlikhet (12 procent) men förstärks något av att den svenska konsumtionen är lägre i förhållande till BNP än i USA.
Figur 3b i Jones & Klenow: Sverige har högst skattad välfärd i förhållande till BNP per capita.
Att jämföra ersättningsnivåer över tiden
Saneringen av de offentliga finanserna i Sverige under senare decennier har medfört att den offentliga sektorns utgifter (exklusive räntebetalningar) har sjunkit från i genomsnitt 54 procent av BNP under 1980-talet och en topp på 62 procent under krisåret 1993 till ungefär 50 procent i dag.
Ett inslag i denna finanspolitiska sanering har varit att hålla belopp i olika ersättningssystem nominellt oförändrade över tiden. Till exempel har taket och golvet i a-kassan inte ändrats sedan 2002. Och flera utspel (DN Debatt, Ekot) har under de senaste veckorna påpekat att bidragen till asylsökande har varit oförändrade ända sedan 1994 trots att prisnivån har stigit med 26 procent under dessa 18 år.
Låt mig göra två reflektioner kring detta. För det första är det tydligt att avsaknaden av indexering är politiskt viktig. Det är betydligt enklare att avstå från att höja ett nominellt fixerat belopp än att sänka en angiven ersättningsgrad, även om slutresultatet blir exakt detsamma. (Och detta gäller nog särskilt efter att vi lyckades etablera en låg inflationstakt så att oförändrade belopp inte blir orimliga från ett år till ett annat.) Det finns många som menar att detta är ett viktigt motiv för att inte indexera utgifter i välfärdssystemen. Jag har dock inte övertygats av deras argument. Beslutsprocessen skulle bli tydligare och ärligare om en fast ersättningsgrad var normen.
För det andra menar jag att det är fel att jämföra beloppens utveckling med ett prisindex. Det stämmer att priserna har ökat med 26 procent sedan 1994, men samtidigt har de genomsnittliga inkomsterna ökat med åtminstone 75 procent (BNP per capita har ökat med 95 procent). När inkomsterna stiger snabbare än priserna blir det allt svårare att klara sig på ett bidrag som endast kompenseras för prisstegringen. En orsak är att konsumtionsmönstren förändras. Till exempel kan inte alla varor i 1994 års konsumtionskorg köpas idag (försök att hitta en tio år begagnad Volvo 240). En annan orsak är att relativa inkomstnivåer har betydelse för välfärden (se diskussioner i tidigare inlägg här och här).
En eventuell indexering av bidrag och ersättningar borde alltså snarare ske till inkomstbasbeloppet än till prisbasbeloppet. Oavsett om man förespråkar indexering eller ej, bör inkomsternas utveckling lyftas fram när ersättningsnivåerna diskuteras.
Vad man kan köpa för pengar
Kapprummet utanför min sons klassrum är dimensionerat för färre elever än vad som idag kläms in i klasserna. Detta har fått till följd att sonen för att kunna hugga en krok lämnar hemmet i mycket god tid på morgnarna. Som nationalekonom funderade jag på om det inte vore effektivare att låta barnen köpa krokplatser av varandra. Därmed kunde de med högst betalningsvilja monetärt kompensera övriga elever och morgonstressen minska för alla. Innan jag hann föreslå detta på föräldramötet stoppade hustrun mig. ”Vissa saker handlar man inte med”, var hennes argument.
Jag påminns om detta när jag nu läser Michael Sandels What money can’t buy (denna artikel sammanfattar bokens budskap). I boken argumenterar Sandel för att allt fler varor och tjänster som tidigare inte handlats på marknaden nu är till försäljning vilket får stora konsekvenser för samhället i stort. Oron är att även om det kan vara effektivt i snäv bemärkelse att exempelvis låta dem med hög betalningsvilja köpa en plats i bussfilen, så finns det negativa konsekvenser av allt mer är till salu.
Sandels huvudsakliga oro består dels i att när allt mer går att köpa för pengar så ökar betydelsen av existerande inkomstklyftor, dels att den inre motivationen att agera moraliskt kan undermineras av att det finns en prislapp på det mesta. Den första punkten verkar närmast vara en truism: om ingenting kan köpas för pengar spelar det inte heller någon roll vad man har för inkomst. Den andra punkten kan det säkert ligga något i, inte minst då det visat sig att ägandet av sin egen bostad kan påverka människors inställning i centrala samhällsfrågor.
Även om frågan var marknaden bör upphöra och andra normer ta vid är intressant, får Sandels bok mig istället att fundera på hur avkastningen på disponibel inkomst i termer av nytta, eller välbefinnande, skiljer sig mellan samhällen. Rimligen borde nyttan av högre inkomst vara högre i ett samhälle denna kan användas till att köpa bättre utbildning till sina barn och bättre sjukvård åt sina föräldrar än där sådana tjänster inte säljs på marknaden. iPhones och semesterresor i all ära, men möjligheten att mer fundamentalt förbättra situationen för nära och kära borde göra en inkomstökning värdefullare.
Detta torde i sin tur ha betydelse för empiriska skattningar av hur inkomstskatter påverkar arbetsutbudet. Att marginalskatten sänks borde ha större effekt på arbetsutbudet i samhällen eller regioner där mycket går att köpa än där utbudet är mer begränsat. Det finns därför ingen anledning att tro att responsen på en given skattereform ska se likadan ut i Sverige som i USA, eller för den delen i Stockholm som i Dorotea. Det är möjligt att det redan finns forskning kring konsumtionsmöjligheternas påverkan på arbetsutbudet och kunniga läsare får gärna upplysa mig om denna.
Med dessa funderingar önskar jag Ekonomistas läsare trevlig midsommar och skickar ut en fråga i rymden: är det ok att betala för att ge mina barn en bättre plats i kön vid midsommarfirandets fiskdamm?
Ekonomistas 
Senaste kommentarer