John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

2012-04-12 av 35 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Filed Under: Miljö, Politik, Välfärd

Behövs det ett sysselsättningsmål?

2012-03-30 av 8 kommentarer

Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.

Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.

Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.

Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.

Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.

Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.

Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Politik

Ledare om ledares löner

2012-03-21 av 9 kommentarer

Ledaren i gårdagens DN handlade om toppchefers löneökningar. Helt riktigt konstaterades att toppchefer fått stora lönelyft under det gångna året. Detta är i sin tur en del i en allmän trend som pågått sen 1980-talet av att de med högst inkomst får en allt större del av de totala inkomsterna i ekonomin. Trenden är inte specifikt svensk men i vilken mån det sett likadant ut i alla länder finns det lite delade meningar om (senast diskuterat i WSJ förra veckan och studerar av mig och Daniel bl a här).

Meningarna går dock isär vad gäller förklaringarna till att detta hänt. Vissa menar att det handlar om marknadskrafter där en kombination av ökad ”globalisering”, teknologisk utveckling som speciellt gynnar välutbildade (så kallad ”skill-biased technological change), och en kraftig ökning av värdet på att vara ”bäst” inom en rad branscher som ligger bakom toppinkomsternas utveckling (jag har skrivit mer detaljerat om några sådana teorier här och här). Andra menar att det är policyförändringar (som sänkta marginalskatter), förändrade sociala normer eller ökad vänskapskorruption som ligger bakom utvecklingen (se även ett tidigare inlägg här).

Oavsett förklaring så finns det all anledning att tänka på reaktionen på denna utveckling. Ledartexten framhäver återhållsamheten i löneanspråk i avtalsrörelserna men det finns förstås en mera allmän politisk kanal. Människors uppfattning om marknadsutfallet påverkar förstås deras politiska uppfattningar vilket i sin tur kommer att speglas i morgondagens förda politik. På samma sätt som uppfattningen att t ex globalisering leder till orättvisor resulterar i motstånd mot globalisering (vilket jag skrivit om här) kan naturligtvis uppfattningen att toppinkomstandelarna är för höga leda till ökat politiskt stöd för politik ämnad att sänka dessa (vare sig detta är bra eller dåligt för helheten).

Vad gäller avfärdandet av förslagen i den franska presidentvalskampanjen om kraftigt höjda marginalskatter som ”populism” så finns det en del att invända. Ny forskning på området (av mycket kompetenta personer ska kanske tilläggas) indikerar att ”optimala topp-marginalskatter” mycket väl kan vara 70-80 procent. (Nej, jag tror inte det, men det kan vara på sin plats att komma ihåg att de högsta marginalskatterna i de flesta västländer under 50 och 60-talen (när tillväxten förresten var väldigt hög på de flesta håll) var runt 70-80 procent (och drygt 90 procent i USA) innan man avfärdar möjligheten att stödet för en sådan politik kan komma tillbaka).

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Dags att återinföra fastighetsskatten?

2012-03-15 av 58 kommentarer

I debatten som föranledde slopandet av fastighetsskatten 2008 var ett ofta återkommande argument att äldre människor som under lång tid ägt hus i attraktiva lägen kunde tvingas från hus och hem på grund av fastighetsskatten. Det uppenbara motargumentet var naturligtvis att dessa personer har en stor förmögenhet bunden i sitt boende och att de skulle kunna belåna en del av sin bostad för att betala skatten. Motståndare till skatten invände då att denna typ av finansiella lösningar inte erbjöds på marknaden. Men idag är situationen en annan (p.g.a. förändrat regelverk?).

Att döma av en artikel i DN häromdagen erbjuder banker och försäkringsbolag numera en uppsjö av möjligheter för äldre att belåna sitt boende och använda detta för konsumtion. Lånet kan betalas ut direkt, betalas ut månatligen under en viss period eller kombineras med en försäkringslösning som garanterar ett visst månatligt belopp under den resterande livstiden. För många äldre med lågt belånade boenden förefaller detta kunna vara en mycket attraktiv lösning för att till exempel ha råd att resa på ålderns höst eller kanske köpa ett nytt lyxigt bridgebord. (De som förlorar på detta är förstås arvingarna, men i de flesta fall har dessa redan uppnått en ålder då man förväntas kunna försörja sig själv.)

Med andra ord har ett av de vanligaste argumenten mot en fastighetsskatt rämnat. Rika bostadsägare med låga inkomster, t. ex. garantipensioner, kan idag enkelt betala en fastighetskatt utan att tvingas flytta. Är det dags att börja diskutera en återinförd fastighetsskatt?

Filed Under: Politik, Välfärd

Amerikansk debatt om svenska toppinkomster

2012-03-13 av 30 kommentarer

I fredags publicerade Allan Meltzer en debattartikel i Wall Street Journal där han jämförde utvecklingen av svenska toppinkomster med de i USA och några andra länder. Baserat på bilden nedan (lånad från Daniels och min artikel om svenska toppinkomster) argumenterar Meltzer för att trenden i toppinkomstandelar är så lik mellan länder med väldigt olika omfördelningsambitioner att enskilda länders politik inte kan ha mycket med denna utveckling att göra. Följaktligen har, enligt Meltzer, ”Occupy Wall Street” rörelsen och andra proteströrelser som menar att ”amerikansk kapitalism är orättvis och borde bytas ut mot en ekonomisk modell som är mera lik europeiska socialdemokratiers” fel. Det är andra krafter i den globala ekonomin som bestämmer utvecklingen av toppinkomstandelar.

Meltzers artikel har kritiserats av bland annat Paul Krugman (här) och Daron Acemoglu och Jim Robinson (här). Krugman fokuserar på bilden över de senaste decennierna (1980-2009) och jämför utvecklingen av topprocentens inkomstandel (utan kapitalvinster) och frågar sig hur i all sin dar man kan tycka att denna utveckling är lik mellan USA och Sverige efter 1980. Acemoglu och Robinson håller med om att det finns globala faktorer som säkert påverkat trenderna (skill-biased technological change och ökad internationell handel) men håller inte med om att dessa skulle förklara merparten av ökningen i amerikanska toppinkomster eller att det inte skulle finnas viktiga skillnader i trenderna mellan länder.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av ”The World Top Income Database”).

Till viss del handlar debatten alltså om vad man menar med ”att trenderna varit lika” och vad detta betyder i termer av ”politikens betydelse”. Här har Meltzer (rätt tolkad) några klara poänger. Lite märkligare blir det när han av detta drar slutsatsen att omfördelningspolitik inte spelar någon roll eftersom dessa serier handlar om inkomster före skatt och omfördelning. Vissa aspekter av välfärdssystemet fångas i de svenska serierna eftersom kollektiva försäkringar som a-kassa och sjukpenning betalas ut som inkomster men det är fortfarande långt ifrån fördelningen av disponibel inkomst. Martin har tillsammans med David Domeij analyserat inkomstfördelning på olika nivåer i Sverige sedan 1978 och konstaterar att även om toppinkomstandelarna ökat kraftigt så har inte spridningen i disponibel inkomst ökat alls lika mycket något som tveklöst är en konsekvens av medveten politik.

Meltzer går sedan vidare till att poängtera att proteströrelserna tycks tro att 99% av befolkningen kan omfördela pengar från toppgruppen utan att detta skulle få konsekvenser i termer av negativa incitament. Det är naturligtvis riktigt att högre skatter och omfördelning kan ha negativa incitamentseffekter men det kan också vara på sin plats att poängtera att, rätt använda, så kan skatter och transfereringar också ha positiva effekter genom att de skapar möjligheter speciellt för de med lägst inkomster. Lika fel som det är att diskutera omfördelning utan att ta hänsyn till negativa incitamentseffekter, lika fel är det att bortse ifrån de potentiellt positiva effekterna med omfördelning. Detta är sant även innan vi går in på vad som är ”rättvist”.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

Patriarkatets förtryck

2012-03-08 av 14 kommentarer

Förra veckan skrev jag om den dansk-norska doktoranden Jonas Hjorts forskning om sambandet mellan etnisk sammansättning och produktivitet. Att döma av diskussionen i kommentarstråden har detta ämne en väldig politisk sprängkraft. Minst lika kontroversiella är dock två andra studier av Hjort som bygger på en än mer osannolik randomisering — Hjort lyckades övertyga fem företag (blomsterplantager i Etiopien) att slumpa ut jobberbjudanden till jobbsökande!

I den ena studien visar Hjort tillsammans med sin medförfattare att kvinnor som (slumpmässigt) fick jobb löpte en större risk att bli misshandlade och psykiskt trakasserade av sina män. Sannolikheten att bli fysiskt misshandlad ökade med 8 procentenheter (eller 13 procent) och sannolikheten att bli psykiskt trakasserad ökade med 19 procentenheter (eller 34 procent). Författarna argumenterar vidare att effekten inte verkar bero på att män försöker stärka sin förhandlingsposition inom äktenskapet när kvinnan får ett jobb och därmed mer resurser, utan de drar slutsatsen att det beror på att männen blir provocerade av det brott mot rådande könsstrukturer som det innebär när kvinnan börjar förvärvsarbeta.

I den andra studien (se abstract här) studeras effekten av att män respektive kvinnor får anställningar. När kvinnor får en anställning leder det till att döttrarna tar över hushållsarbetet och ägnar 24 procent mindre tid i skolan, men däremot uppstår ingen sådan effekt när pappan får ett jobb. Sönerna däremot ägnar 10 procent mer tid i skolan oavsett om det är mamman eller pappan som får ett jobb (förmodligen på grund av familjens högre inkomst).

Detta är sannerligen inga upplyftande forskningsresultat och de visar med all tydlighet hur skoningslösa könstrukturerna i ett land som Etiopien kan vara.

Filed Under: Internationellt, Politik, Välfärd

Stefan de Vylder: Bör privat sparande kriminaliseras?

2012-03-07 av 31 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av Stefan de Vylder som har varit docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och idag är verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

Frågan kan förefalla egendomlig. Men faktum är att EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.

Låt oss ta det från början. Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det är också lika stort som summan av det privata och offentliga finansiella sparandet.

Av detta följer att den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande är som kommunicerande kärl. Om vi antar att saldot på bytesbalansen är noll är landets finansiella sparande lika med noll. Landet förbrukar exakt lika mycket som det producerar. Men om budgetunderskottet i landet ifråga är, säg, fem procent av BNP måste det privata sparande vara plus fem procent av BNP.

Följdsatsen av detta enkla samband är viktig: vid oförändrat saldo på ett lands bytesbalans måste en minskning av budgetunderskottet med nödvändighet innebära att det privata sparande minskar. Eller, annorlunda uttryckt: att företag och hushåll ökar sin konsumtion och/eller sina investeringar och drar ned på sitt sparande.

Men inte ens i en centralplanerad ekonomi, och än mindre i en demokratiskt styrd marknadsekonomi, kan en regering bestämma hur mycket företag och hushåll väljer att spara. Det framstår därför som minst sagt bisarrt att ett lands regering kan bötfällas när den privata sektorns sparande är för stort.

Efter finanskrisen 2008 har den privata sektorn i så gott som samtliga höginkomstländer svarat på krisen genom att öka sitt sparande. Företag och hushåll har försökt snygga till sina balansräkningar. Konsumtion och investeringar har gått ned och sparandet gått upp. Detta innebär att det offentliga sparandet, dvs. budgetsaldot, har försämrats i motsvarande mån.

Vi kan dra en parallell till den svenska 90-talskrisen. Vår kris utlöste efter 1992 en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Som en följd av den våldsamma ökningen av det privata sparandet steg budgetunderskottet under ett par år till över tio procent av BNP. Detta var ofrånkomligt, men misstolkades ofta som ett uttryck för finanspolitiskt lättsinne. Eller, med ekonomiprofessorn och EU-rådgivaren Lars Jonungs ord:

Då utmålades de automatiskt växande budgetunderskotten som tecken på ansvarslös och slapp finanspolitik – inte som tecken på väl fungerande stötdämpare. Experter från IMF på besök i Stockholm bidrog till den felaktiga tolkningen genom att rekommendera finanspolitisk åtstramning mitt under brinnande kris (DN den 2 juli 2009).

EU:s  ledare, inklusive den svenska regeringen, tycks hoppas att den nya finanspakten innebär en kriminalisering av statsfinansiellt lättsinne. Jag undrar om de har förstått att den ekonomiska innebörden av en lagstiftning som kräver minskade budgetunderskott är att en ökning av det privata sparandet kan vara lagstridig och bestraffas med böter.

Filed Under: Makro, Politik

Inte autokrati är inte det samma som demokrati

2012-03-05 av 8 kommentarer

Relationen mellan ekonomisk utveckling och demokratisering är omdiskuterad och mångfacetterad. En klassisk fråga handlar om i vilken mån ekonomisk utveckling föregår demokratisering (vilket ofta tolkas som att ekonomisk utveckling kan ges prioritet framför demokratisering som i Kina) eller om demokratisering är en förutsättning för långsiktig ekonomisk utveckling. En relaterad fråga handlar om vad som är bäst för ekonomisk utveckling, demokrati eller autokrati.

Kausalitetsfrågan är förstås svår men empiriskt finns det ändå vissa saker som vi tydligt kan säga. För det första är det (till mångas förskräckelse) inte så att demokratier växer snabbare än autokratier vid en given tidpunkt. Delar man upp världens länder i demokratier och autokratier och tittar på tillväxttakter i tvärsnitt så ser man ingen tydlig skillnad i genomsnittlig tillväxt. Ser man däremot till fördelningen så är det tydligt att demokratier är stabilare medan de verkliga katastroferna, men också flertalet av de mycket snabbt växande länderna, är autokratier. Bilden nedan visar fördelningen av tillväxttakter uppdelat mellan om ett land är en demokrati eller en autokrati vid den tidpunkt då tillväxttakten mäts. Demokratierna är mer centrerade kring positiva värden medan autokratierna uppvisar en mycket större varians, hög tillväxt eller katastrof.

Ser man dock över längre tidsperioder så ser det bättre ut för demokratier. Av världens idag rika länder (d v s de som haft en positiv utveckling under en lång tid) är de allra flesta demokratier. Bilden nedan (lånad från en föreläsning av Torsten Persson) visar just detta. Ju längre ett land varit demokratiskt desto bättre har det gått ekonomiskt.

Mot bakgrund av detta (och naturligtvis de andra skäl som finns för att värdesätta demokrati i sig) så är det förstås positivt att antalet autokratier tycks minska över tid. Ser man dock till vad minskningen beror på så handlar det i de flesta fall inte om en transition från autokrati till ”stabil demokrati” utan till det mellantillstånd som kallas ibland kallas ”partiell demokrati” (och vid ännu noggrannare studier om mycket rörelse in och ut ur mellan tillståndet partiell demokrati). Bilden nedan visar utvecklingen mellan 1955-2000. De röda fälten visar andelen autokratier (mellan -10 och 0 i Polity), de gula fälten är partiella demokratier (+1 till +7 i Polity) och de blå är andelen stabila demokratier (+8 till +10 i Polity).

En starkt bidragande orsak till ökningen av andelen demokratier i början av 1990-talet var förstås Sovjetunionens söderfall. I början fanns stora förhoppningar på en snabb positiv utveckling i regionen. En sådan har kommit på vissa håll, på andra håll har väldigt lite hänt och många länder befinner däremellan. Ryssland är ett av länderna som befinner sig i mellanläget; på många sätt demokratiskt, men samtidigt med stora problem. Valet i helgen illustrerar återigen detta.

Filed Under: Internationellt, Politik

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Kvotering ingen säker väg för lika inflytande i politiken

2012-02-21 av 17 kommentarer

Fotografier av svenska regeringar har under de senaste åren inte enbart visat kostymklädda män, utan kvinnorna har tagit sin plats bland de  styrande och utgör idag ungefär hälften av de folkvalda. I senaste numret av Ekonomisk Debatt visar Johanna Rickne och Olle Folke att detta inte gäller den reella makten, utan att kvinnor fortfarande är underrepresenterade vad gäller inflytelserika positioner. T ex så utgör kvinnorna 42 procent av ledamöterna i fullmäktige, men endast 27 procent av ordförandeposterna.

JohannaRickne130x190Olle

Johanna och Olle undersöker sannolikheten för en kommunpolitiker att bli återvald och därmed kunna stiga i senioritet inom partiet. De finner att denna är sju procent lägre för kvinnor än för män.

Vad beror detta på? Johanna och Olles förklaring är att manliga eliter hindrar kvinnors politiska karriärer. Detta belägger på två sätt. För det fösta så visar de att skillnaden i återvalssannolikhet mellan män och kvinnor inte finns i kommuner där konkurrensen mellan de politiska blocken är hård. För det andra undersöker de kvinnors återvalssannolikhet i kommuner som redan före Socialdemokraternas införande av strikt könskvotering (Varannan Damernas) hade en jämn könsfördelning med de som inte hade det, men som blev tvingade av kvoteringen. De finner att kvinnors återvalssannolikhet även efter reformen var svagare i den senare gruppen, där den manliga eliten kan tänkas vara starkare. Slutligen konstaterar de att kvaliteten på politikerna (mätt med utbildning och inkomst) inte försämrades när Socialdemokraterna införde Varannan Damernas.

Sammantaget visar Johanna och Olle på intressanta svagheter i den svenska jämställdheten och jag ser fram emot att följa deras framtida forskning.

Filed Under: Politik Tagged With: , ,
«Föregående sida
Nästa sida»