Inga varningsflagg enligt Finanspolitiska rådet

2012-07-02 av 6 kommentarer

Finanspolitiska rådet är en myndighet som är satt att granska regeringens finanspolitik. Årets rapport som kom i maj var den femte i ordningen och den första som ges ut under nye ordföranden professor Lars Jonung.

Rådets dom över regeringens politik är relativt mild. Finanspolitiken beskrivs som framgångsrik, med vilket menas att utgiftstaket inte överskrids och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara när man även tar statsskulden i beaktande.

Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Jonung

Den ekonomiska kris som just nu härjar vår omvärld – och även Sverige om man ser till arbetslöshetens nivå – påverkar givetvis möjligheterna att bedriva finanspolitik. Rådet har låtit göra ett stresstest för att se varifrån de stora hoten mot den svenska ekonomin kan komma (kap. 2). Något överraskande är det inte en fallande exportefterfrågan som kortsiktigt skulle göra störst skada i vår öppna ekonomi, utan istället fallande inhemsk efterfrågan. Rådet konstaterar att det är ökad offentlig konsumtion (dvs expansiv finanspolitik) som ger de största ökningarna i BNP (s. 67). Finansminister Borg kan med andra ord gasa på med gott samvete!

Även om rapporten är huvudsakligen positiv saknas inte kritik av regeringens politik. Framför allt är rådet kritiskt till att regeringen mörkar kring skattepolitiken. Det är oklart om skatterna kommer att sänkas ytterligare, och det är även oklart varför de nya jobbskattavdragen inte införts. Här träffar rådet onekligen en öm punkt hos regeringen; att jobbskatteavdragets femte steg inte införts tror jag har att göra med att man dels inte tydligt kan konstatera att de tidigare stegen haft någon inverkan, vilket lett till ifrågasättande av satsningarna från en rad tunga forskare, dels att avdraget vållat kritik från viktiga väljargrupper, särskilt pensionärerna. Regeringen har skyllt på det osäkra makroekonomiska läget, men rådets rapport visar nu att en expansion ändå vore motiverad. Hur ska regeringen egentligen göra med skattepolitiken?

Men också rådets rapport kan diskuteras. Diskussionen om den offentliga nettoförmögenhetens utveckling är angelägen. Ekonomins “stockar”, dvs tillgångar och skulder, är centrala för finanspolitikens långsiktiga förutsättningar; hur stor buffert finns inför oförväntade utgifter, bygger dagens utgifter på att vi lånar av andra eller att vi tär på våra tillgångar? Tyvärr beaktar rapporten inte den privata sektorns – och då särskilt hushållens – balansräkning. Detta är visserligen inte primärt kopplat till finanspolitik, men hushållens nettoförmögenhet påverkar naturligtvis deras beteende gällande exempelvis konsumtion och investeringar, och dessa spelar desto större roll för finanspolitikens inriktning och utfall. (Till rådets försvar bör framhållas att Sverige faktiskt saknar en officiell nationalförmögenhetsstatistik, något som snarare SCB och finansdepartementet bör ta på sig skulden för).

Rådet kritiserades också i en debattartikel i Dagens Industri av utredare på Naturvårdsverket för att inte ta hänsyn till miljö- och klimataspekter i sin hållbarhetsanalys. Liksom vi kan finansiera offentliga utgifter genom att öka statsskulden kan man tänka sig att våra aktiviteter tär på våra naturtillgångar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart ur ett bredare samhällsperspektiv. Jag tycker att denna kritik är högst relevant, och hoppas att rådet förmår bygga in miljö- och klimathänsyn i sitt framtida arbete.

Ytterligare en brist i rådets rapport är avsaknaden av fördelningspolitiska perspektiv. Detta inslag är dock under upparbetande. Rådet beställde i år ett antal underlagsrapporter (skrivna av bl a Jesper Roine och mig själv) och den nytillträdde rådsledamoten professor Anders Björklund borgar för ökat fokus på fördelningsfrågor.

Sett till sin helhet är årets rapport från Finanspolitiska rådet en genomarbetad och gedigen utredning. Behovet av kvalificerad politikgranskning är stort, och här fyller rådet en viktig uppgift. Jag ser fram emot nästa års rapport.

Filed Under: Politik Tagged With:

Ekonomiskt manifest mot västvärldens svångremspolitik

2012-06-29 av 15 kommentarer

Oenigheten bland ekonomer gällande vilken sorts politik som är bäst lämpad att möta den pågående ekonomiska krisen i västvärlden växer.

I Financial Times den 27 juni publicerade två världsberömda ekonomer, Paul Krugman och Richard Layard, ett upprop som de kallade “Manifest för ekonomiskt förnuft”. I manifestet, som också finns på en egen hemsida där många andra namnkunniga ekonomer skrivit på, anklagar författarna de styrande politikerna för att felaktigt strama åt de offentliga finanserna i en tid då även den privata sektorn krymper.

Krisen, menar författarna, är inte i första hand orsakad av oansvarig finanspolitik och alltför vidlyftig statlig upplåning (med undantag för ett fåtal länder, som t ex Grekland). Istället är det överdriven utlåning från bankerna och en sammanhörande ansvarslös skuldsättning av privata aktörer, både hushåll och företag, som orsakat krisen.

Uppropet angriper de två vanligaste motiven för åtstramande politik. Det första, som handlar om återhållsamhetens förtroendeskapande betydelse, avfärdas med att det finns få belägg för att åtstramningspolitik befrämjar ekonomisk aktivitet. Det andra, som ser krisen som en strukturkris för ineffektivt fungerande sektorer och ekonomier, avfärdas med orimligheten att alla sektorer samtidigt genomgår strukturkris vilket nu verkar vara fallet. Historiska erfarenheter från 1940-talets USA visar att det var efterfrågepolitiken som höjde aktiviteten, vilket ifrågasätter utbudsperspektivet på krisen.

Exakt vilken stabiliseringspolitik som är den rätta skiljer sig dock mellan olika länder, enligt uppropet. Graden av ekonomiska problem och ländernas förutsättningar för att bedriva nationell krispolitik skiljer sig åt.

Trots olikheterna understryker författarna att västvärldens regeringar ändå bör undvika stora nedskärningar och skattehöjningar som drabbar vanligt folk. Utöver de stabiliseringspolitiska argumenten mot sådana nedskärningar skulle en alltför tuff svångremspolitik riskera att förvärra den akuta krissituationen och skapa onödigt stort lidande bland medborgarna.

Det ska bli spännande att se vilket bemötande manifestet får bland såväl politiker som andra forskare. För egen del tror jag att författarna bakom uppropet har i allt väsentligt rätt i sin analys. Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik, med satsningar inom särskilt utbyggd tjänstesektor och infrastrukturprojekt (givetvis med variationer mellan olika länder). En sådan politik skulle dessutom gå i linje — och kanske påskynda — den övergång till tjänstesektorekonomi som västvärlden redan befinner sig i. På längre sikt krävs även strukturreformer som inte minst rör skatteområdet, i synnerhet företagsbeskattningens utformning, för att skapa hållbara förutsättningar för ett produktivt näringsliv.

Filed Under: Makro, Politik Tagged With: , ,

Ineffektivt bostadsutnyttjande

2012-06-21 av 29 kommentarer

Hyresregleringen innebär att hyrorna i attraktiva lägen vanligtvis är de facto subventionerade, vilket i sin tur innebär att bostadsbeståndet inte utnyttjas effektivt. Till exempel kanske en del bor större och använder hyresrätter som övernattningslägenheter i större utsträckning än de annars gjort. Men även i bostadsrättshus är det många lägenheter som används väldigt lite och många som tycks bo onödigt stort.

Den nationalekonomiskt skolade inser dock att skillnaden är att bostadsrättsägaren betalar marknadspris för sitt boende. De som använder sin bostadsrätt då och då som övernattningslägenhet eller som bor ”onödigt” stort tycker helt enkelt det är värt priset de betalar för detta. Detta innebär att utnyttjandet av bostadsrätter blir effektivt (däremot behöver det förstås inte vara särskilt jämlikt).

Detta resonemang förutsätter dock att människor korrekt värderar alternativkostnaden för sitt boende. Jag misstänker starkt att många inte tar tillräcklig hänsyn till denna. Äldre människor med stora obelånade lägenheter eller villor i attraktiva lägen inser nog inte alltid till fullo de tiotusentals kronor per månad som alternativkostnaden för deras boende ofta kan vara. Likaså tror jag det finns de som haft en bostadsrätt som övernattningslägenhet länge, men inte insett att alternativkostnaden stigit i takt med bostadspriserna.

Det här ställer den nationalekonomiska analysen lite på ända. Dels förefaller det inte helt lätt att uppskatta hur stor ineffektivitet detta ger upphov till. Dels är det inte uppenbart hur problemet skulle kunna lösas. Det torde krävas att människor upplyses om alternativkostnaden. Eventuellt bidrog den tidigare fastighetsskatten till att tydliggöra detta, men med den nya fastighetsavgiften riskerar det att bli mindre tydligt för de över maxbeloppet.

Filed Under: Politik, Välfärd

Vilket är priset för Belarus gratislunch?

2012-06-18 av 10 kommentarer

I början av 2011 hamnade Belarus (eller Vitryssland som man fortfarande oftast säger i Sverige) i en akut ekonomisk kris, efter att under flera år dragits med strukturella problem (huvuddragen i denna utveckling har beskrivits i ett tidigare inlägg här). Även om situationen fortfarande är mycket problematisk så har makroekonomin stabiliserats något under det senaste halvåret.

En stor anledning till de ökande problemen var Rysslands beslut 2006-2007 att gradvis höja priset på naturgas från de kraftigt subventionerade nivåerna till europeiska nivåer 2011. Jämfört med 2006 års nivå handlade det om ungefär ett femfaldigande av priset på den importvara som stod för nästan hela landets energikonsumtion och som utgjorde en viktig konkurrensfördel för den energiintensiva industrin i landet. Trots att man under perioden 2007-2011 sålde stora mängder statliga tillgångar så ökade landets statsskuld från ca 20 procent till över 60 procent av BNP. Bytesbalansunderskottet finansierades med både försäljningar och lån men detta till trots så blev alltså situationen akut under 2010-2011.

Nu tycks dock situationen på ett något oväntat sätt ha stabiliserats och en stor del ligger återigen i gaspriset. Precis när Ryssland fullföljt den prishöjningsstrategi som annonserades 2007 så bestämde man sig någon gång under hösten 2011 för att återigen drastiskt subventionera gas till Belarus. Jämfört med priset 2011 på 270 dollar per 100 kubikmeter har det plötsligt sänkts till 165 dollar. Diagrammet nedan visar att detta inte är en följd av någon generell marknadstrend utan ett kraftigt subventionerat pris (de blå staplarna är priset Belarus betalar, de gula är ”marknadspriset för EU”).

Nu är det ju så att ekonomer typiskt sett är skeptiska till att denna typ av gåvor ges utan baktanke (det rör sig om mellan tummen och pekfingret 2 miljarder dollar). Man gick förvisso med i tullunionen med Ryssland och Kazakstan och man har också sålt resten av Beltranzgas (gasnätet) till Gazprom men man undrar ändå om det inte finns något ytterligare. Jag blir i alla fall inte förvånad om en del av de aviserade försäljningarna av statliga företagen i Belarus sker till Ryska intressenter under mindre transparenta former.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik Tagged With:

Fungerar ekonomiska sanktioner?

2012-06-04 av 1 kommentar

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Varför upplever vi att vi har en fri vilja?

2012-06-01 av 39 kommentarer

I kultromanen Tärningsspelaren experimenterar huvudpersonen Luke Rhinehart med att låta tärningskast avgöra sitt (framförallt sexuella) handlande för att på så vis eliminera sin jag-känsla. Romanen lämnar mig dock med en fråga som jag då och då återkommer till, men ännu inte lyckats formulera ett övertyganade svar på: Varför upplever vi att vi har en fri egen vilja?

Detta är naturligtvis när relaterat till frågan om människan har en fri vilja eller ej, men låt oss för ett ögonblick lämna den frågan därhän (även om jag har en klar uppfattning i frågan).  Oavsett om vår vilja egentligen är fri, så är det ju inte uppenbart varför vi så starkt upplever att vi har en egen fri vilja.

Frågan är särskilt påträngande när det gäller min egen treårings beteende. Han har stundtals en väldigt stark vilja, men har i många fall väldigt ”svaga grunder” för sina viljeyttringar. Många gånger är det slumpmässiga infall om att det ska vara på ett visst sätt och om det inte blir på detta vis blir han mycket upprörd. Han upplever naturligtvis inte infallen som slumpmässiga, utan som en stark inre egen drivkraft (vilket jag f.ö. tar hänsyn till och respekterar).

Precis samma sak gäller dock även oss vuxna, men som vuxna lär vi oss dock att rationalisera och ange goda skäl för våra viljeyttringar. (Det kanske vanligaste, men också sämsta argumentet, är att hänvisa till att ”jag” brukar handla på ett visst sätt.) Vissa saker kan vi ju dock ha goda skäl för att vilja, till exempel för att de direkt eller indirekt tillfredsställer vissa grundläggande behov. Men när vi rannsakar oss själva kan vi nog ofta hitta yttre, slumpartade skäl till varför vi vill vissa saker. Viljan att äta bröd och inte ris till frukost är mest ett resultat att ha råkat växt upp i land där man äter bröd till frukost. Huruvida du kommer vilja ha mossgröna byxor i höst har till viss del redan bestämts av modeskaparna (i någon slags spontan och kollektiv beslutsprocess jag inte förstår mig på).

Men egentligen är det nog inte så konstigt att vi känner så stark förnimmelse av att vilja olika saker. Det förefaller vettigt ur evolutionär synpunkt att ha en stark vilja som ser till att vi tillfredsställer våra behov. I det moderna konsumtionssamhället har dock viljan gått lite över styr eftersom det är så mycket vi vill som har så lite att göra med våra grundläggande behov (såsom byxfärg). Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).

För egen del upplever jag också att jag har en egen vilja — ofta en ganska stark sådan — men jag har ändå lite svårt att ta den på särskilt stort allvar. Anledningen är att jag inte upplever min vilja som särskilt fri. Mina viljeyttringar är så hopplöst stereotypa och präglade av min samtid att jag har svårt att inbilla mig att min vilja är fri. Och om viljan inte är fri, hur skulle jag då kunna kalla den min egen? Jag upplever mig själv snarare som ett instrument som tiden spelar på, en eolsharpa som vinden sjunger i, som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas.

Som nationalekonomer kan vi inte ställa oss neutrala i den här frågan, åtminstone inte om vi vill ägna oss åt välfärdsanalys. Nationalekonomer har av tradition tagit parti för den obstinata treåringen. Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen. Ett bra skäl för att ha detta som utgångspunkt är förstås att människor upplever att det är väldigt viktigt att deras upplevda fria vilja respekteras. Men hur ska vi resonera om denna upplevelse i sig är föränderlig och kan påverkas av till exempel ekonomisk-politiska omständigheter?

Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss, eller om den är föränderlig och påverkas av vilket samhälle vi lever i? Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja (jag diskuterade det enda svar jag hittat i ett tidigare inlägg)? Om i stället upplevelsen av den fria viljan föränderlig i tid och rum, vilka krafter är det som påverkar denna upplevelse? Och kan vi säga något om i vilket slags samhälle vi mår bäst av?

Jag har inte själv svaret på dessa frågor och vet inte ens var jag ska söka svaren, men jag hoppas på att få vägledning från någon av våra kunniga läsare.

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser

2012-05-30 av 36 kommentarer

Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är ”närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en ”historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.

Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).

Filed Under: Lästips, Politik, Välfärd

Vad ska vi med vargar till?

2012-05-22 av 52 kommentarer

Som tidigare rapporterats här på Ekonomistas skiljer sig storstadsbors och glesbygdsbors uppfattning om vargar markant åt. Vad som inte är helt glasklart är varför storstadsbor som jag vill ha en relativt stor och livaktig vargstam i Sverige.

De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.

Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!

Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så  många arter som möjligt.

När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.

Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.

Filed Under: Miljö, Politik

Varför ska vi studera fördelningsfrågor?

2012-05-21 av 11 kommentarer

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.

För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:

1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.

2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.

Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).

Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).

Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.

Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.

(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Hyresgästföreningen svänger igen

2012-04-19 av 78 kommentarer

För ett par år sedan meddelade Hyresgästföreningen äntligen att man accepterat att det geografiska läget borde få större betydelse för hyresnivån i Stockholmsområdet. En överenskommelse slöts med Fastighetsägarna och lanserades under namnet ”Stockholmsmodellen”. Så här skrev Barbro Engman, förbundsordförande för Hyresgästföreningen, och Terje Gunnarsson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm:

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar.

Jag ifrågasatte redan när detta skrevs 2009 hur stor förändring det skulle innebära, men nu står det klart att det förmodligen inte innebär något alls. I förra veckan kom Stockholmshem och Hyresgästföreningen överens om hyreshöjningarna för 2012. Höjningen av hyrorna blir 2,48 procent i alla Stockholmhems lägenheter, oavsett om de ligger i ett charmigt 1800-tals hus på centrala Södermalm eller längs E18 i Rinkeby.

I ett pressmeddelande kommenterar Terje Gunnarsson Stockholmshems förhandlingsbud om differentierade hyreshöjningar:

Stockholmshem har inte kunnat motivera varför de behöver mer betalt i innerstan, det enda skäl de har anfört är att hyresgästerna i innerstan förväntar sig högre hyror och har högre betalningsvilja.

Så sent som i höstas hävdade Terje Gunnarsson att hyrorna ska bygga på ”hyresgästernas egna värderingar”, men nu tycker han uppenbarligen inte längre att innerstadsbornas högre värdering av sitt boende är ett giltigt skäl för högre hyror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Hyresgästföreningens (relativt välbeställda) medlemmar på Södermalm har betydligt mer inflytande inom organisationen än medlemmarna i Rinkeby.

Filed Under: Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»