Inga varningsflagg enligt Finanspolitiska rådet

Finanspolitiska rådet är en myndighet som är satt att granska regeringens finanspolitik. Årets rapport som kom i maj var den femte i ordningen och den första som ges ut under nye ordföranden professor Lars Jonung.

Rådets dom över regeringens politik är relativt mild. Finanspolitiken beskrivs som framgångsrik, med vilket menas att utgiftstaket inte överskrids och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara när man även tar statsskulden i beaktande.

Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Jonung

Den ekonomiska kris som just nu härjar vår omvärld – och även Sverige om man ser till arbetslöshetens nivå – påverkar givetvis möjligheterna att bedriva finanspolitik. Rådet har låtit göra ett stresstest för att se varifrån de stora hoten mot den svenska ekonomin kan komma (kap. 2). Något överraskande är det inte en fallande exportefterfrågan som kortsiktigt skulle göra störst skada i vår öppna ekonomi, utan istället fallande inhemsk efterfrågan. Rådet konstaterar att det är ökad offentlig konsumtion (dvs expansiv finanspolitik) som ger de största ökningarna i BNP (s. 67). Finansminister Borg kan med andra ord gasa på med gott samvete!

Även om rapporten är huvudsakligen positiv saknas inte kritik av regeringens politik. Framför allt är rådet kritiskt till att regeringen mörkar kring skattepolitiken. Det är oklart om skatterna kommer att sänkas ytterligare, och det är även oklart varför de nya jobbskattavdragen inte införts. Här träffar rådet onekligen en öm punkt hos regeringen; att jobbskatteavdragets femte steg inte införts tror jag har att göra med att man dels inte tydligt kan konstatera att de tidigare stegen haft någon inverkan, vilket lett till ifrågasättande av satsningarna från en rad tunga forskare, dels att avdraget vållat kritik från viktiga väljargrupper, särskilt pensionärerna. Regeringen har skyllt på det osäkra makroekonomiska läget, men rådets rapport visar nu att en expansion ändå vore motiverad. Hur ska regeringen egentligen göra med skattepolitiken?

Men också rådets rapport kan diskuteras. Diskussionen om den offentliga nettoförmögenhetens utveckling är angelägen. Ekonomins “stockar”, dvs tillgångar och skulder, är centrala för finanspolitikens långsiktiga förutsättningar; hur stor buffert finns inför oförväntade utgifter, bygger dagens utgifter på att vi lånar av andra eller att vi tär på våra tillgångar? Tyvärr beaktar rapporten inte den privata sektorns – och då särskilt hushållens – balansräkning. Detta är visserligen inte primärt kopplat till finanspolitik, men hushållens nettoförmögenhet påverkar naturligtvis deras beteende gällande exempelvis konsumtion och investeringar, och dessa spelar desto större roll för finanspolitikens inriktning och utfall. (Till rådets försvar bör framhållas att Sverige faktiskt saknar en officiell nationalförmögenhetsstatistik, något som snarare SCB och finansdepartementet bör ta på sig skulden för).

Rådet kritiserades också i en debattartikel i Dagens Industri av utredare på Naturvårdsverket för att inte ta hänsyn till miljö- och klimataspekter i sin hållbarhetsanalys. Liksom vi kan finansiera offentliga utgifter genom att öka statsskulden kan man tänka sig att våra aktiviteter tär på våra naturtillgångar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart ur ett bredare samhällsperspektiv. Jag tycker att denna kritik är högst relevant, och hoppas att rådet förmår bygga in miljö- och klimathänsyn i sitt framtida arbete.

Ytterligare en brist i rådets rapport är avsaknaden av fördelningspolitiska perspektiv. Detta inslag är dock under upparbetande. Rådet beställde i år ett antal underlagsrapporter (skrivna av bl a Jesper Roine och mig själv) och den nytillträdde rådsledamoten professor Anders Björklund borgar för ökat fokus på fördelningsfrågor.

Sett till sin helhet är årets rapport från Finanspolitiska rådet en genomarbetad och gedigen utredning. Behovet av kvalificerad politikgranskning är stort, och här fyller rådet en viktig uppgift. Jag ser fram emot nästa års rapport.