Inga varningsflagg enligt Finanspolitiska rådet

Finanspolitiska rådet är en myndighet som är satt att granska regeringens finanspolitik. Årets rapport som kom i maj var den femte i ordningen och den första som ges ut under nye ordföranden professor Lars Jonung.

Rådets dom över regeringens politik är relativt mild. Finanspolitiken beskrivs som framgångsrik, med vilket menas att utgiftstaket inte överskrids och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara när man även tar statsskulden i beaktande.

Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Jonung

Den ekonomiska kris som just nu härjar vår omvärld – och även Sverige om man ser till arbetslöshetens nivå – påverkar givetvis möjligheterna att bedriva finanspolitik. Rådet har låtit göra ett stresstest för att se varifrån de stora hoten mot den svenska ekonomin kan komma (kap. 2). Något överraskande är det inte en fallande exportefterfrågan som kortsiktigt skulle göra störst skada i vår öppna ekonomi, utan istället fallande inhemsk efterfrågan. Rådet konstaterar att det är ökad offentlig konsumtion (dvs expansiv finanspolitik) som ger de största ökningarna i BNP (s. 67). Finansminister Borg kan med andra ord gasa på med gott samvete!

Även om rapporten är huvudsakligen positiv saknas inte kritik av regeringens politik. Framför allt är rådet kritiskt till att regeringen mörkar kring skattepolitiken. Det är oklart om skatterna kommer att sänkas ytterligare, och det är även oklart varför de nya jobbskattavdragen inte införts. Här träffar rådet onekligen en öm punkt hos regeringen; att jobbskatteavdragets femte steg inte införts tror jag har att göra med att man dels inte tydligt kan konstatera att de tidigare stegen haft någon inverkan, vilket lett till ifrågasättande av satsningarna från en rad tunga forskare, dels att avdraget vållat kritik från viktiga väljargrupper, särskilt pensionärerna. Regeringen har skyllt på det osäkra makroekonomiska läget, men rådets rapport visar nu att en expansion ändå vore motiverad. Hur ska regeringen egentligen göra med skattepolitiken?

Men också rådets rapport kan diskuteras. Diskussionen om den offentliga nettoförmögenhetens utveckling är angelägen. Ekonomins “stockar”, dvs tillgångar och skulder, är centrala för finanspolitikens långsiktiga förutsättningar; hur stor buffert finns inför oförväntade utgifter, bygger dagens utgifter på att vi lånar av andra eller att vi tär på våra tillgångar? Tyvärr beaktar rapporten inte den privata sektorns – och då särskilt hushållens – balansräkning. Detta är visserligen inte primärt kopplat till finanspolitik, men hushållens nettoförmögenhet påverkar naturligtvis deras beteende gällande exempelvis konsumtion och investeringar, och dessa spelar desto större roll för finanspolitikens inriktning och utfall. (Till rådets försvar bör framhållas att Sverige faktiskt saknar en officiell nationalförmögenhetsstatistik, något som snarare SCB och finansdepartementet bör ta på sig skulden för).

Rådet kritiserades också i en debattartikel i Dagens Industri av utredare på Naturvårdsverket för att inte ta hänsyn till miljö- och klimataspekter i sin hållbarhetsanalys. Liksom vi kan finansiera offentliga utgifter genom att öka statsskulden kan man tänka sig att våra aktiviteter tär på våra naturtillgångar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart ur ett bredare samhällsperspektiv. Jag tycker att denna kritik är högst relevant, och hoppas att rådet förmår bygga in miljö- och klimathänsyn i sitt framtida arbete.

Ytterligare en brist i rådets rapport är avsaknaden av fördelningspolitiska perspektiv. Detta inslag är dock under upparbetande. Rådet beställde i år ett antal underlagsrapporter (skrivna av bl a Jesper Roine och mig själv) och den nytillträdde rådsledamoten professor Anders Björklund borgar för ökat fokus på fördelningsfrågor.

Sett till sin helhet är årets rapport från Finanspolitiska rådet en genomarbetad och gedigen utredning. Behovet av kvalificerad politikgranskning är stort, och här fyller rådet en viktig uppgift. Jag ser fram emot nästa års rapport.

Comments

  1. Günther says:

    Hur kan det vara SCB:s ansvar att det inte finns någon vettig förmögenhetsstatistik längre? Det beror ju huvudsakligen på att banker inte längre behöver rapportera in förmögenheter. Beskyll den som beskyllas bör.

    /GG

    • Det jag menade var statistik över nationalförmögenheten, dvs aggregerade räkenskaper över tillgångar och skulder i alla ekonomins sektorer (offentlig sektor, företag, hushåll). Denna statistik upparbetades av SCB i början av 1990-talet men lades sedan ned pga resursbrist men förstås även prioriteringar.

      Du har dock en poäng att den försämrade statistiken över hushållens förmögenheter, som är en följd av att kontrolluppgiftsskyldigheten för vissa tillgångar och skulder slopades när förmögenhetsskatten försvnn, inte är något som SCB kan beskyllas för.

  2. Per S says:

    Avsaknaden av ett femte jobbskatteavdrag kan ju också delvis bero på att det hittills inte funnits parlamentariskt stöd för ett sådant.

  3. Cosmoskitten says:

    ” inte tydligt kan konstatera att de tidigare stegen haft någon inverkan”

    Vilken sorts data krävs för att visa att tidigare steg har haft positiv / neutral / negativ verkan?

    Personligen, så önskar jag att en massa data samlas in när Sverige förändrar en massa system till höger och vänster. Skön vetenskap väntar runt hörnet!

    Att jag inte fått etiskt godkännande för att göra motsvarande experiment på mina råttor är en annan sak 😀

  4. klasakepersson says:

    ”Rådets dom över regeringens politik är relativt mild. Finanspolitiken beskrivs som framgångsrik, med vilket menas att utgiftstaket inte överskrids och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara när man även tar statsskulden i beaktande.” Slut citat.

    Visserligen är det några år sedan detta skrevs av Finanspolitiska rådet, men påståendet kan fortfarande kritiseras.
    När en regering börjar blanda inkomster och utgifter på samma sida i en budget bör alla larmklockor ringa.
    En budget skall inte bara visa att det råder jämvikt mellan dess två sidor, inkomster och utgifter, utan även hur stora summan av inkomsterna och utgifterna är.
    Budgeten utgör underlag för all offentlig verksamhet i landet och måste därför vara korrekt.
    I annat fall är det svårt för såväl politiker som allmänheten att bedöma regeringens och riksdagens verksamhet och resultatet av vidtagna åtgärder.
    Genom att ta upp utgifter på inkomstsidan skapar man ett intryck av att hålla sig inom ett utgiftstak samtidigt samt att skattetrycket skulle vara lägre än vad det faktiskt är.
    Till och med Rådet självt skriver något om ”sänkta skatter” och bevisar därigenom hur lätt det är att bli lurad av en felaktigt uppställd budget.

    Uppenbart är att Finanspolitiska rådet har sovit sig igenom många års verksamhet.
    Frågan är nu hur länge denna sömn får fortsätta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s