Kan man köpa röster?

2011-08-29 av 4 kommentarer

Det råder väl knappast någon tvekan om att regeringar under valår fläskar på med diverse politiska åtgärder för att öka sannolikheten att bli återvalda. Att så är fallet i Sverige har jag tillsammans med Matz Dahlberg belagt i flera studier.

En naturlig följdfråga är om detta lönar sig. Reagerar väljarna genom att öka stödet för den sittande regeringen om de blir gynnade av dess politik? Det här är en fråga som är svår att svara på, då det även är möjligt att regeringen faktiskt gynnar de grupper som redan stödjer dem. Korrelation är alltså inte samma sak som orsakssamband!

I senaste numret av AEJ: Applied Economics finns en uppsats av Manacorda, Miguel och Vigorito som ger ett trovärdigt svar på frågan. Det visar sig att personer som får bidrag ökar sitt stöd för den sittande regeringen och att detta ökade stöd består även efter att bidraget inte längre delas ut. Manacorda et al studerar ett program riktat till fattiga hushåll i Uruguay 2005-2007. Det fiffiga med detta program var att det som avgjorde om ett hushåll var berättigat eller inte berodde på om deras predicerade inkomst låg över eller under en vis gräns, vilket ger forskarna möjlighet att genomföra en s.k. Regression-discontinuity-undersökning. Måttet på predicerad inkomst togs också fram av forskare efter en enkät insamlad under ett besök och vare sig regeringen eller de som fick ta emot bidraget kände till hur denna beräknades.

 

 

clip_image002clip_image004 clip_image005

Gynnar politiker sina supportrar eller blir väljare supportrar av att bli gynnade?

 

Det visar sig att stödet för den sittande regeringen (mätt som svaret på frågan “I jämförelse med förra regeringen, tycker du att den nuvarande regeringen är sämre, lika dan eller bättre?” är 11-13 procentenheter högre bland de som ligger just under gränsen och alltså fått bidrag, än de som ligger alldeles över gränsen. Lite intressant är att denna skillnad finns kvar även efter att bidraget inte längre finns kvar.

Författarna tolkar detta med att väljarna är rationella men oinformerade och ser bidraget som en signal på att den sittande regeringen är intresserad och kompetenta att hjälpa fattiga personer.

Frågan är då om de svenska väljarna skulle kunna gå att “köpa” med liknande program. Det är inte alls säkert. Elinder, Jordahl och Poutvaara visar  (se tidigare inlägg på Ekonomistas) att i alla fall svenska småbarnsföräldrar snarare låter sig påverkas av vallöften än faktiskt genomförd politik.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Varför USAs problem borde vara mindre än Europas

2011-08-19 av 45 kommentarer

Härom veckan förespråkade Michael Bloomberg (borgmästare i New York och republikan) höjda skatter för alla, inte bara för de rika. Han menade att det fanns stort utrymme för detta då den allmänna skattenivån i USA jämfört med andra länder är låg. Denna observation är helt riktig. Speciellt historiskt sett så är det utmärkande i jämförelsen mellan USA och t ex Sverige inte graden av progressivitet utan snarare att den genomsnittliga skatten för alla varit väsentligt mycket högre här. Om något så är det till och med så att skattesystemet i USA under lång tid var mer progressivt i USA än i Sverige (vilket t ex Sven Steinmo skrivit om i boken ”Taxation and Democracy”).

Den genomsnittliga federala skattesatsen är ca 12% och med detta drog man in dryga 1000 miljarder dollar år 2008. Ställer man detta i relation till ett förväntat underskott på dryga 400 miljarder 2015 så verkar det inte omöjligt att genom en höjning på några procentenheter göra ganska mycket.

Härom dagen förespråkade Warren Buffett  i en debattartikel i NYT en annan lösning som gick ut på att höja skatten för de allra rikaste. Med detta menade han de som tjänade mer än 1 million dollar om året, vilket bara motsvarar knappt 0.2 procent av alla skattebetalare. Nu kan man förstås undra om detta skulle göra någon skillnad då de är så få till antalet. En snabbtitt på en översikt av amerikansk skattestatistik visar att det skulle det. En mycket högandel av alla (federala) skatteintäkter i USA kommer nämligen ifrån dem som som har de allra högsta inkomsterna. Den lilla grupp som Buffett talar om har de senaste åren stått för dryga 20% av alla skatteintäkter(!). Detta är inte fullt så häpnadsväckande som man först kan tycka då dessa tjänar drygt 10 % av alla inkomster (vilket i sin tur är ungefär samma andel som de 50 procent med lägst inkomster tjänar).

I kombination med det faktum, som Buffett också poängterar, att de rika inte bara sett sina inkomster öka mycket kraftigt de senaste decennierna utan också fått sänkta skatter (de betalar i snitt runt 23 % i federal inkomstskatt) gör att det borde finnas stort utrymme att beskatta denna grupp lite hårdare och på detta sätt kraftigt stärka intäktssidan. Samtidigt har Bloomberg rätt i att den genomsnittlige amerikanen inte betalar särskilt mycket i skatt jämfört med andra länder så även här borde det finnas stora möjligheter att stärka intäktssidan genom t ex införande av en konsumtionsskatt (som Martin skrev om i förra veckan). Lägg på lite bensinskatt så är problemen så gott som lösta…

Filed Under: Internationellt, Makro, Offentlig sektor, Politik

En amerikansk konsumtionsskatt

2011-08-08 av 14 kommentarer

I Sverige uppgick momsintäkterna till drygt 300 mdr kronor förra året, dvs ca 10 procent av BNP. I USA finns ingen motsvarande skatt på federal nivå, men enligt många ekonomer (inklusive mig) skulle införandet av en sådan skatt vara en effektiv åtgärd för att lindra USAs långsiktiga budgetproblem. Det politiska motståndet mot en konsumtionsskatt verkar dock vara stort.

I Financial Times läste jag nyligen att Larry Summers har konstaterat att demokrater ogillar konsumtionsskatten för att den är regressiv medan republikaner ogillar konsumtionsskatten för att den är en pengamaskin som tillåter en större offentlig sektor. Enligt Summers kommer en konsumtionsskatt att införas när demokraterna inser att den är en pengamaskin och republikanerna inser att den är regressiv.

För den som vill fundera på egna lösningar av budgetproblemen rekommenderar jag New York Times Budget Puzzle. Detta är visserligen nästan ett år gammalt, men fortfarande högst relevant eftersom det ännu saknas beslut om konkreta åtgärder för att minska underskotten.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Mats Persson: Bör USAs lånetak höjas?

2011-08-01 av 45 kommentarer

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Här i Sverige råder en nära nog total enighet om att USAs lånetak bör höjas. Annars kommer hemska saker att hända, påstår alla journalister och debattörer. Men det är en sak jag inte förstår. Vad ska man med ett lånetak till, om det kan höjas sådär utan vidare, så snart statsskulden börjar närma sig den kritiska nivån?

 Vi nationalekonomer brukar ju tala varmt för behovet av finanspolitiska regelverk. Sådana regelverk är tänkta som ett medel att göra finanspolitiken långsiktigt stabil i en politisk miljö där det hela tiden finns kortsiktiga argument för ökade utgifter eller sänkta skatter. Med hjälp av sådana regelsystem ska vi då kunna undvika en ”grekisk” utveckling mot en galopperande statsskuld och en hotande statsbankrutt. Men när nu USA har ett sådant regelsystem – vilket alla var eniga om att det var en bra sak, när det infördes – anser tydligen alla att reglerna bör ändras så snart de börjar bli bindande.

En annan sak som jag inte förstår är varför problemen i USA kommer så plötsligt. Utgiftstaket måste ju ha varit känt tidigare, och budgetunderskotten var ju också kända sedan många år. Det betyder, att man redan för ett par år sedan måste ha sett att statsskulden var på väg att slå i taket. Hur kommer det sig då att den amerikanska regeringen verkar vara så tagen på sängen? Trodde man att taket bara var ett skämt, och att man alltid skulle kunna höja det så snart statsskulden började bli alltför hög? Har i så fall den amerikanska regeringen haft en lättsinnig inställning till finanspolitikens långsiktiga hållbarhet – kanske lika lättsinnig som den grekiska regeringen?

Filed Under: Makro, Offentlig sektor, Politik

Samhällsekonomiska dubbelfel

2011-07-08 av 8 kommentarer

En gång i tiden var det vanligt att handelsmonopol gavs till enskilda aktörer i utbyte mot att de tillhandahöll samhällelig infrastruktur som staterna inte själva klarade av att erbjuda. Världens äldsta bolag, The Hudson’s Bay Company, fick exempelvis monopol på pälshandel i norra Canada medan välkända East India Company hade exklusiva rättigheter för handel i bland annat Indien. Monopolen gav företagen både incitamenten och rättigheten att sköta försvar och administration av handelsvägarna.

Man påminns om dessa exempel när nu diskussionen om Arlanda Express vaknat till liv igen. Konsortiet bakom Arlandabanan fick monopol på trafiken fram till 2040 (!), trots att spåren formellt ägs av staten. Frågan är vad då vad staten fick i utbyte mot denna förläning? I princip verkar det ha varit fråga om en finansiell tjänst: staten behövde bara delfinansiera banbygget medan konsortiet stod för resten av finansieringen och fick monopolrätten som betalning.

Att stater (med låga upplåningskostnader) köper finansiering av privata aktörer (med högre lånekostnader) genom att förläna monopolrätter kan bara beskrivas som ett samhällsekonomiskt dubbelfel. Monopolet gör att priserna hålls höga samtidigt som tågen är tomma vilket är ett ineffektivt sätt att utnyttja spåren. Samtidigt försvåras integrationen av Arlandabanan i den övriga spårtrafiken och dessa nackdelar är alltså något man betalar för i form av högre finansieringskostnader.

En bättre parallell till Arlandabanan än East Asia Company och Hudson’s Bay är därför The South Sea Company och The Mississippi Company. I dessa fall förlänades handelsmonopol i utbyte mot att bolagen tog över statliga skulder. Även om bolagen låg bakom några av historiens mest välkända finansiella bubblor kan sådana arrangemang vara vettiga om de privata bolagens långsiktiga förmåga att generera intäkter är säkrare än statens. Detta var dock knappast fallet ens i den statsfinansiella situation som Sverige befann sig i 1995. Snarast är denna typ public/private-partnerships, som syftar till att finansiera allmänna och långsiktiga infrastrukturprojekt, något som hör hemma i svaga stater som inte kan hantera sin skatteuppbörd.

En troligare förklaring till dessa arrangemang är att de offentliga aktörerna använder dem för att kringgå de regler kring utgiftstak och budgetbalans som det offentliga satt upp för sig själv. Inte minst handlar det om budgetarna för offentlig konsumtion ska separeras från de som hanterar offentliga investeringar. Eftersom gränsen mellan konsumtion och investering är otydlig är detta ingen enkel fråga, men det faktum att gränsen är svår att dra innebär inte att allt det offentliga gör kan betraktas som konsumtion.

När de budgettekniska reglerna leder till att det offentliga gör dubbelfel på dubbelfel är det hög tid att se över regelverket som styr stat, kommun och landsting. Vi behöver helt enkelt inte fler Arlandabanor. Eller snarast, just på grund av ineffektiva lösning som valts, så är det — tyvärr — just vad vi behöver.

Filed Under: Företagande, Finans, Offentlig sektor

Socialstyrelsens öppna jämförelser välkomnas

2011-06-08 av 3 kommentarer

I vissa situationer är vi mer utsatta än i andra. Detta gäller till exempel när vi är barn, när vi är sjuka eller när vi har hamnat i ekonomiska svårigheter. Det som verkligen avgör om vi har ett välfärdssamhälle eller inte är i vilken utsträckning samhället bistår oss i liknande situationer och om alla får tillgång till lika bra hjälp. Ett problem har här länge varit att det är svårt att utifrån tillgänglig statistik säga något om detta och framförallt så är det svårt för en medborgare att veta vad hon/han kan kräva av samhället.

Sedan några år tillbaka har Socialstyrelsen i uppdrag att redovisa så kallade öppna jämförelser för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Även om sådana jämförelser aldrig kan ge en heltäckande bild så underlättar de onekligen insynen och granskningen av dessa verksamheter. Samtidigt är det viktigt att det som jämförs faktiskt är relevanta saker. Annars är risken stor att verksamheten inriktas på att prestera vad avser de saker som mäts på andra faktorers bekostnad. Därför är ett välkommet inslag i de öppna jämförelserna de brukarenkäter som genomförs.

Hittills har framför allt äldreomsorgen, missbruksvården, social barn- och ungdomsvård samt stödet till personer med funktionsnedsättningar jämförts, men under året kommer den första jämförelsen av det ekonomiska biståndet och under 2012 väntas såväl hemlöshet som arbetet med brottsoffer granskas.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With:

Snabba bilar och långsamma hästar

2011-06-08 av 3 kommentarer

… är vägen till ekonomiska svårigheter enligt ett danskt ordspråk, får vi lära oss i Michael Møller och Niels Christian Nielsens SNS-rapport om det svenska tjänstepensionssystemet. Rapporten presenterar förtjänstfullt de principer och avvägningar som bör ligga bakom ett pensionssytem och landar i flera intressanta slutsatser och betraktelser av det svenska systemet. Många aspekter diskuteras, inklusive beskattning och implikationer för bolagsstyrning. Men särskilt intressanta är resonemangen kring vad som ska vara tvingande respektive frivillgt, kanske med hjälp av ”knuffar” i viss riktning.

Författarna påpekar att det är ologiskt att de som har premiebestämd tjänstepension kan få denna utbetald under de första åren som pensionär. Varför ska vi tvinga någon att pensionsspara under arbetslivet för att sedan ge så stor frihet som pensionär? Och varför ges individen så lite makt över hur mycket som sparas, men så stor makt över hur pengarna placeras?

Författarna konstaterar även att staten och inte arbetsmarknadens parter borde slå fast vad som ska vara obligatoriskt för den enskilde individen, och att systemet borde förenklas och göras mer transparent. Detta är slutsatser som jag helt delar (se mitt tidigare inlägg kring detta).

—————
Rapporten presenteras även på SvD Brännpunkt.
Filed Under: Lästips, Makro, Offentlig sektor

Ram(V)erket

2011-04-14 av 28 kommentarer

Vänsterpartiet presenterar idag ett förslag på ett ekonomisk-politiskt ramverk. Av kommentarerna på DNs webbsidor får man lätt uppfattningen att förslaget är oansvarigt och verklighetsfrämmande. Mitt intryck är däremot att förslaget är genomtänkt och baserat på intryck från en seriös diskussion som förs i ekonomkretsar. Låt oss se på de olika förslagen: [Read more…]

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Maktelitens positioner granskade

2011-02-07 av 9 kommentarer

Idag (7/2-11) presenterade LO sin senaste rapport om elitens inkomster i Sverige, vilket också uppmärksammades på DN Debatt. Rapporten kartlägger ca 200 maktpositioner i samhället i termer av inkomst, och relaterar dessa till en genomsnittlig industriarbetarlön. Jag bjöds in till LO:s seminarium för att kommentera rapporten och diskutera vilka slutsatser som kan dras.

Man bör hålla in minnet att rapportens syfte inte är vetenskapligt utan att skapa debatt. Detta syns naturligtvis tydligt när man beaktar det faktum att de trender i inkomstskillnader som studeras inte tar hänsyn till att positioner innehas av olika personer med olika bakgrund (kön, ålder, utbildning, förmögenhet etc) vilket skapar problem i jämförbarhet. Å andra sidan har fokuset på positioner en trevlig egenskap i det att man konstanthåller (i princip) för en rad andra faktorer som styr lön, t ex arbetsbeskrivning, ansvar eller meritkrav.

Resultatet är slående robust i förhållande till mer konventionella mått på inkomstojämlikhet. Bilden nedan visar antalet arbetarlöner som maktelitens inkomst motsvarar och topprocentens inkomstandel i hela befolkningen (vilket baseras på data som Jesper Roine och jag tagit fram). Trots LO:s sneda och diskutabla urval lyckas man intressant nog ändå fånga in en trend som gäller för samhället i stort.

image

Men hur är det då med tolkningen av de ökande inkomstskillnaderna? Här tycker jag LO är påtagligt defensivt, men det gäller å andra sidan även nationalekonomiforskningen i stort. Att globaliseringen, dvs att (som Katrine Kielos påpekade) J K Rowlings globala framgångar gör henne mångdubbelt rikare än Charles Dickens, och teknologisk utveckling, t ex att finansiella transaktioner kan utföras var som helst i världen, har stor betydelse är ganska klart. Men hur stor? Inkomstskillnader skapar även morötter för dem som inte befinner sig i toppen. På detta sätt går hela ekonomin framåt när de i ledningen presterar väl, och belönas för det.

Men vet vi att så verkligen sker?  Det kanske lika gärna handlar om företag som inte har koll på vad vd får i lön, eller som är rädda för att just deras vd tjänar mindre än genomsnittet och därför ständigt höjer lönen för att undvika det. Eller handlar det helt enkelt om att samhällets granskning av toppen och dess inkomster försvagats, vilket i sin tur orsakats av förändrade samhällsnormer gentemot ojämlikhet i stort? (För en diskussion kring dessa och andra orsaker, se t ex här)

Även om den senaste finanskrisen synligen minskat inkomstskillnaderna är det svårt att tänka sig att detta kommer att hålla i sig. Forskning som Jonas Vlachos, Jesper Roine och jag själv gjort visar att toppens inkomster är nära kopplad till hela ekonomins utveckling. Därför är det troligt att i takt med ekonomins återhämtning och kanske rentav abnormt stora tillväxttal kommande år kommer även toppinkomsternas andelar att öka. Den som lever får se.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Är det bra att betala av på statsskulden?

2011-02-06 av 9 kommentarer

Aktier har historiskt gett betydligt högre avkastning än statsobligationer. Avkastningen på aktiemarknaden har dessutom varit högre än vad som enligt ekonomisk teori motiveras av aktiernas högre risk (detta är känt som equity premium puzzle). Därför kan man, som bl a Thomas Östros, mena att staten bör behålla sin högavkastande position i Nordea i stället för att betala av på den ”billiga” statsskulden. Och varför inte föra resonemanget ett steg längre och argumentera för att staten ska finansiera ytterligare aktieköp genom en ökad bruttoskuld?

Det är svårt att besvara dessa frågor innan vi har förstått orsakerna bakom equity premium puzzle (vilket visas i den här studien av Henning Bohn). Ekonomisk teori har därför inte mycket att tillföra i diskussionen kring statens optimala placeringsportfölj. Däremot kan vi säga att det skulle vara samhällsekonomiskt ineffektivt att dela ut försäljningsintäkterna till folket, såsom Philip Lerulf föreslår på SvD Brännpunkt. Jag förklarade orsakerna till detta i ett tidigare inlägg.

Filed Under: Finans, Makro, Offentlig sektor
«Föregående sida
Nästa sida»