Varför stiger inte priset på icke förnybara resurser?

2011-10-06 av 21 kommentarer

Ett mysterium — åtminstone utifrån ekonomisk teori — är varför priserna på många icke förnybara naturresurser inte ökar över tid. Bilderna nedan visar hur mycket råolja, kalium, zink och järnmalm som utvinns årligen (övre graferna) och det reala priset på dessa tillgångar (nedre graferna).

Som synes ökar den årliga utvinningen hela tiden, men den långsiktiga pristrenden är ganska platt. Det kanske kan verka naturligt — allt större utbud borde ju bidra till att hålla nere priserna. Men detta handlar om icke-förnybara resurser som en dag i framtiden kan komma att ta slut. Om man är gruvägare är det med nuvarande stillstående priser helt enkelt mer lönsamt att utvinna allt idag och sätta in pengarna på banken där man får bättre avkastning. Om å andra sidan priset stiger snabbare än avkastningen på banken är det naturligtvis bättre att avvakta och utvinna resursen någon gång i framtiden.

Det här resonemanget leder fram till slutsatsen att prisutvecklingen på icke-förnybara resurser borde stå i paritet med räntan, dvs priset borde stiga över tiden. Detta resultat kallas Hotellings regel och är ett robust resultat i många ekonomiska modeller.

Vad är då förklaringen till den prisutveckling vi ser? Politisk-ekonomiska faktorer kan säkerligen förklara en del och utvecklingen av eventuella framtida förnybara substitut spelar säkerligen också roll (vilket bland andra John Hassler, Per Krusell och Conny Olovsson skrivit om). Men förmodligen kan inte detta förklara prisutvecklingen för alla slags råvaror.

En doktorand här på IIES, Daniel Spiro, som ”går på marknaden” i år undersöker en annan tänkbar förklaring i en färsk uppsats (varifrån graferna ovan är knyckta). Spiro gör i sin modell ett avsteg från rationella förväntningar genom att anta att ekonomiska aktörer har en ändlig tidshorisont och därefter inte korrekt kan förutse prisutvecklingen. (Som jag skrev häromveckan är han inte ensam om att göra avsteg från rationella förväntningar.) Denna modell tycks kunna förklara den prisutveckling och utvinningstakt vi ser ganska bra.

En intressant implikation av Spiros modell är att den prisökning som till slut kommer att ske (när knappheten blir uppenbar inom den ändliga tidshorisonten) kan komma ”för sent” för att marknaden ska hinna utveckla förnybara alternativ. Ett vanligt argument mot att knapphet av icke förnybara resurser skulle vara ett problem är ju annars just att priset till slut kommer stiga så mycket att trycket att hitta alternativ blir väldigt stort.

Filed Under: Makro, Miljö

Grekland bör lämna euron!

2011-09-28 av 47 kommentarer

På DN Debatt och SvD Brännpunkt argumenterar idag Mats Persson respektive Harry Flam för att Grekland bör behålla euron. Både Mats och Harry påpekar att ett utträde inte löser Greklands underliggande problem. Grekland måste se till att få in mer skatteintäkter och strama åt utgifterna även efter ett utträde. Dessutom ger ett utträde i sig upphov till enorma kortsiktiga problem när en ny valuta ska införas och skulder, tillgångar och kontrakt på något sätt ska omvandlas till den nya valutan.

I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas menade jag trots detta att Grekland bör överge euron. Mina skäl var två. För det första tyder erfarenheterna från Argentina 2001-2002 på att de kortsiktiga problemen inte behöver få katastrofala konsekvenser på något års sikt.

Under några mycket turbulenta månader mellan november 2001 och januari 2002 ställde Argentina in betalningarna på sin statsskuld och övergav sedelfondens fasta koppling till den amerikanska dollarn. Argentinas BNP föll med drygt 10 procent under 2002 och arbetslösheten steg med några procentenheter till 22 procent. Men redan nästa år hade ekonomin inlett en snabb återhämtning (se figur nedan). Tillväxten var runt 9 procent varje enskilt år 2003-2007. Samtidigt föll arbetslösheten ner mot 8 procent.

Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida incitamentsproblem.

För att stabilisera de europeiska ekonomierna krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier. Incitamentsproblemen kanske kan begränsas av nya regelverk, men detta blir svårt om stöden blir alltför omfattande till ett land som har manipulerat sin ekonomiska statistik och under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser så kraftigt som Grekland.

Real BNP (index) i Argentina (1990-2011) och Grekland (2000-2011).

Filed Under: Makro

Var är statsvetarna?

2011-09-22 av 19 kommentarer

Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.

Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.

Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.

Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?

Filed Under: Makro, Politik

Röster om greklandskrisen

2011-09-19 av 2 kommentarer

Det fattas inte många beslut om hur Greklands skuldkris ska hanteras. Däremot produceras det en mängd förslag på lösningar. Låt mig kommentera tre förslag från förra veckan, av The Economist, Jeffrey Sachs samt Willem Buiter.

The Economist förespråkar att den grekiska skulden skrivs ner kraftigt men att Grekland ändå ska stanna i eurosamarbetet. ECB måste sedan träda in för att backa upp dels övriga länders statsskuld dels den bankakut som måste inrättas för att ta hand om de banker som inte klarar en grekisk skuldnedskrivning.

Willem Buiter och en kollega landar i en liknande slutsats efter att först ha analyserat flera olika handlingsalternativ. I Financial Times verkar Jeffrey Sachs förespråka en ännu tydligare bail out av Grekland och dess banker, även denna gång med uppbackning av ECB.

I ett tidigare inlägg (ECB måste visa vägen ut!) föreslog även jag att den grekiska skulden ska skrivas ner kraftigt samt att ECB ska backa upp en garanti för statsskulder och en europeisk bankakut. Men till skillnad från de tre förslagen ovan försökte jag även belysa kopplingen mellan kortsiktig krishantering och långsiktiga moral hazard-problem.

För det första menade jag att Grekland bör tvingas lämna eurosamarbetet. Detta dels för att det förmodligen gynnar grekerna på lite sikt, men främst för att visa att det finns gränser för hur statsfinanserna får hanteras inom valutaunionen. Ett grekiskt utträde skulle medföra stora problem i Grekland under en övergånsperiod, och andra länder bör på olika sätt hjälpa Grekland under denna period. Även på de finansiella marknaderna i hela Europa skulle dramatiken bli stor. I samband med utträdet måste därför omfattande stödåtgärder presenteras. Dessa ska inkludera ett garantiprogram för kvarvarande statsskulder och en europeisk bankakut, i bägge fallen med obegränsad uppbackning från ECB.

Dessutom menar jag att statsskulder inte ska garanteras rakt av. De spekulanter (tyska och franska banker? svenska pensionsfonder?) som har köpt billiga italienska och portugisiska statsobligationer skulle gynnas mycket kraftigt om ECB ställde ut en fullständig garanti för återbetalningen av dessa. På något sätt bör man se till att de som spekulerat i denna utveckling inte gynnas allt för mycket. En lösning kan vara att skriva ner värdet på skulden även för vissa länder som stannar i eurosamarbetet, och vars återstående skuld sedan får en garanti.

Vidare bör länderna även tvingas betala någon sorts avgift för att få ECB-garantin. På så sätt upprätthålls vissa incitament för länderna att få ner skulden och underskotten.

The Economists förslag skulle nog medföra en gynnsam utveckling för de flesta länderna på kort och medellång sikt, men förslaget skapar alltså en del långsiktiga problem som måste hanteras.

Filed Under: Lästips, Makro

Tysk professor ger euron högst fem år till

2011-09-18 av 14 kommentarer

I en frispråkig och läsvärd intervju i Spiegel international beskriver den tyske nationalekonomen och professorn vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, Hans-Joachim Voth, varför euron var en dålig idé från början och att farhågorna inför ett avskaffande är överdrivna:

I believe that the consequences of ending the euro have been overstated. Not every dumb economic idea needs to be defended to the bitter end. Europe is infinitely more than the European Union, and the European Union is infinitely more than the euro.

När euron infördes fanns förhoppningar om att medlemsländernas ekonomier skulle blir alltmer likartade och därmed minska det problem som en gemensam penningpolitik i olikartade länder innebär. Men idag vet vi att någon sådan konvergens knappast uppstått och tillväxten i vissa euroländer har enligt Voth varit bubbelartad.

På frågan om varför han tycker euron var en sådan dum idé svarar Voth:

Because, at its core, it is a bad solution for a nonexistent problem — a political object of prestige with massive economic disadvantages. Everyone thought the common currency would cause all of the structural differences in the euro-zone countries to automatically disappear. But, after 2000, the low interest rates in the euro zone artificially fuelled growth in the weaker countries and caused real estate prices to skyrocket. This kind of speculative bubble is fun while it lasts. But every party comes to an end eventually. And then comes the rude awakening: Growth slows down, and unemployment rises. Since the banks have given out too many loans, they become a brake on growth. This causes an increase in the structural divergences that were actually supposed to decrease. The euro can’t survive for long without having much more redistribution between richer and poorer member countries or much more flexible economies. And neither of those things is politically feasible.

Politiska faktorer förhindrar också en lösning på problemen för de skuldsatta länderna. Väljarna och fackföreningarna ställer helt enkelt inte upp och politikerna klarar inte av att genomföra de reformer som krävs. Voth hänvisar till sitt hemland sedan tio år, Spanien, där regeringen Zapatero mitt under brinnande kris 2009 inte lyckades reformera ekonomin tillräckligt alltmedan lönerna steg med 4.3 procent. På frågan om varför Tyskland kunnat klara sig sedan 2000 men inte Spanien svara Voth:

In Germany and even in the Netherlands, the unions are fairly reliable when it comes to cooperating, and governments in both countries can expect to have consensus. This consensus-based solution doesn’t exist in Spain. Here, you don’t have a union movement like the DGB (German Confederation of Trade Unions), which accepts that one can’t distribute more than one makes. We need to start taking the cultural differences in the EU seriously. Spaniards just aren’t like the Dutch, and Greeks are not Germans.

Vad är då framtiden enligt Voth? Svaret är en tillbakagång till valutorna före EMU. För Tyskland, Frankrike och andra nordeuropeiska länder vore en ny växelkursmekanism likt ERM en god idé. Även de sydländska länderna skulle tjäna på detta när deras konkurrenskraft stärks. Det vore intressant att höra vad beslutsfattarna och deras rådgivare har att säga om detta.

Filed Under: Lästips, Makro

Vägen framåt för modern makroekonomisk forskning

2011-09-15 av 57 kommentarer

Det har väl knappast undgått någon att finanskrisen 2008 innebar en högkonjunktur för kritik av nationalekonomi och i synnerhet makroekonomi. Bland annat levererade Paul Krugman en uppmärksammad och uppskruvad kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från makroekonomen John Cochrane.

Personligen är jag faktiskt ganska optimistisk när det gäller framtidsutsikterna för modern makro. Jag tror finanskrisen var nyttig för makroekonomin som vetenskaplig disciplin och jag tycker mig se flera tecken på att modern makro håller på att utvecklas på intressanta sätt. Den artikel som jag tycker bäst sammanfattar de utmaningar som modern makro står inför och som till stor del sammanfaller med resonmenagen nedan är en artikel av makroekonomen Narayana Kocherlakota (som numera är chef för Federal Reserve Minneapolis).

Min egen personliga käpphäst när det gäller makroekonomi (och en del mikroekonomi också!) är att man håller fast vid antagandet om rationella förväntningar.  Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer. Att ett sådant antagande inte är särskilt realistiskt säger sig själv, men det i sig behöver inte betyda att det är ett dåligt modellantagande. Det som får mig att ifrågasätta detta antagande i makroekonomiska modeller är dock att förväntningsbildning förefaller vara så oerhört centralt för att förstå hur ekonomin utvecklas (i synnerhet på kort sikt).

Jag är dock inte ensam om tron att förväntningsbildning är centralt, vilket illustreras av att temat för en konferens på Riksbanken häromveckan var just förväntningar. Till exempel fokuserade en uppsats av Christopher Sims särskilt på att ekonomiska aktörers skiljda förväntningar har en avgörande betydelse för penningpolitikens reala effekter (bland annat påverkan på tillgångspriser). Flera av de andra uppsatserna som presenterades på konferensen handlade om makromodeller med ”rationell ouppmärksamhet” där man explicit modellerar att aktörer i ekonomin måste sålla i det informationsflöde som möter dem. Dessa modeller vidmakthåller visserligen i någon mån antagandet om rationella förväntningar, men jag tycker ändå att det speglar en intressant utvecklingsriktning. Det finns också en i mina ögon lovande litteratur om inlärning i makro där man tar hänsyn till den fundamentala osäkerhet som råder om hur ekonomin fungerar (se till exempel Thomas Sargents forskning om rationell inlärning). Det finns också ett fåtal ekonomer som ägnar sig åt agent-baserad simulering (som jag skrivit om tidigare), vilket innebär ett stort steg bort från rationella förväntningar (och många andra rigida antaganden) och som kanske kan ge upphov till nya intressanta insikter.

En annan aspekt av moderna makromodeller som är nära relaterat till rationella förväntningar är att koordinationsproblem vanligtvis antas bort i modellerna. Med ”koordinationsproblem” menar jag att det i praktiken kan vara svårt att uppnå samstämmighet mellan olika aktörers förväntningar. (Ett annat sätt att uttrycka detta är att det bara finns en jämvikt i modellerna.) Om vi alla förväntar oss en djup ekonomisk kris nästa år kommer detta prägla ekonomiska beslut redan idag, medan utfallet idag skulle vara helt annorlunda om ingen av oss förväntade sig en ekonomisk kris. Eftersom det råder genuin osäkerhet om framtiden förefaller det som att samma fundamenta skulle kunna ge upphov både till att alla tror på en kris eller att alla inte tror det. Jag tror att detta är nära relaterat till vad många Keynesianer avser med ”efterfrågechocker” vilket är lite svårt att förstå inom ramen för de vanliga makromodellerna. Det finns dock makromodeller med flera jämvikter, så kallade solfläcksmodeller, som sätter koordinationsproblemet i fokus, men denna typ av modeller har inte fått så stort genomslag. Det är dock upplyftande att makroekonomen Kocherlakota uppmanar makroekonomer att ta koordinationsproblem på större allvar: ”Macroeconomists need to do more to explore models that allow for the possibility of aggregate shocks to these kinds of self-fulfilling beliefs.” Lika upplyftande är det att se att just denna uppmaning verkar ha följts i en uppsats av George-Marios Angeletos som presenterades vid konferensen på Riksbanken (även om han i just denna uppsats lyckades med konststycket att få till fluktuationer till följd självuppfyllande förväntningar i en modell med en unik jämvikt).

En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden — jag tror makroekonomer på många håll i världen just nu lägger mycket möda på att förstå detta bättre och utvidga makromodellerna i denna riktning.

Ytterligare en brist i många makromodeller som både Paul Krugman och Assar Lindbeck har tagit upp är att moderna makromodeller oftast saknar en vettig modell för hur arbetsmarknaden fungerar. Det är först de senaste åren som de sökmodeller för arbetsmarknaden som belönades med ekonomipriset förra året på allvar har integrerats i makromodellerna. Detta innebär att det därmed kan förekomma ofrivillig arbetslöshet i modellerna och att arbetslöshet inte länge behöver vara synonymt med semester.

I likhet med Martin Flodén i Ekonomisk Debatt förra året vill jag dock varna för alltför stor tilltro till vad den ”nya sköna makro” vi ser framför oss kan bjuda på: ”I en föränderlig värld kommer nya kriser att uppstå och inte heller dessa kommer vi att kunna förutse.” Framtidens makromodeller kanske kommer innefatta både finans- och arbetsmarknad på ett mycket mer realistiskt sätt, men nästa kris kanske uppstår någon helt annanstans i ekonomin. Kanske blir det tulpanlökar som ger upphov till nästa kris och nästa Paul Krugman kommer då att förfasas över att tulpanlöksmarknaden inte redan har integrerats i makromodellerna?

En svensk ekonom som är väldigt kritisk till modern makro är Axel Leijonhufvud (se till exempel hans artikel i Ekonomisk Debatt). Nästa vecka är han i Stockholm och ger bland annat ett seminarium på Handelshögskolan och på Arenagruppen på detta tema.

Filed Under: Makro, Metod

ECB måste visa vägen ut!

2011-09-09 av 23 kommentarer

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur den europeiska skuldkrisen kan hanteras genom skuldnedskrivningar och/eller en aktivare roll för ECB som staternas lender of last resort, och jag efterlyste besked från beslutsfattarna om hur de vill kombinera dessa åtgärder. Viktigast är kanske att fatta ett trovärdigt beslut om vägen ut ur krisen, eftersom konsekvenserna av de olika handlingsalternativen blir väsensskilda. Avsaknaden av politiska beslut bidrar därför till en onödig osäkerhet. Men innehållet i dessa beslut är förstås också viktigt. Vilken väg bör då väljas? [Read more…]

Filed Under: Makro, Politik

Nystart för Finanspolitiska Rådet?

2011-09-06 av 1 kommentar

I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.

Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.

Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.

Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett ”oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.

För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Goodhart och Rochet rosar Riksbanken men risar sina föregångare

2011-08-30 av 7 kommentarer
Charles Goodhart

Charles Goodhart

Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet har på uppdrag av Riksdagens finansutskott utvärderat Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet under de senaste åren. Två frågor är värda att lyfta fram från deras granskning av penningpolitiken: För det första förs en rimlig diskussion (s 65-70) kring avvägningen mellan inflations- och konjunkturstabilisering, föranledd av meningsskiljaktigheterna mellan vice riksbankschef Lars E O Svensson och direktionens majoritet. Till skillnad från Svensson menar Goodhart och Rochet att prognosmodellerna inte kan fånga alla riskscenarier tillräckligt väl för att avvägningen ska kunna formaliseras och användas som ett strikt hjälpmedel för penningpolitiken.

J-C Rochet

J-C Rochet

För det andra menar Goodhart och Rochet att Riksbanken har en rimlig syn på hur penningpolitiken ska hantera huspriser och andra tillgångspriser, såväl när det gäller risker för bubblor som de inflationsmått som används (s 71-72). Goodhart och Rochet avfärdar därmed den huvudsakliga kritik som fördes fram när finansutskottet för några år sedan lät Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin utvärdera penningpolitiken.

Men utvärderingen fokuserar inte på penningpolitiken utan på finansiell stabilitet. Även här ges Riksbanken huvudsakligen beröm, men Goodhart och Rochet lyfter fram ett antal brister som inte kan skyllas på just Riksbanken: det finns ingen genomtänkt fördelning av ansvar och policyinstrument mellan olika myndigheter, och det saknas en effektiv lagstiftning för att hantera banker på obestånd. Dessa brister är välkända och har påpekats ett flertal gånger tidigare (bl a av Riksbanken). Goodhart och Rochet för en ganska ytlig diskussion kring policyinstrumenten, men deras syn på ansvarsfördelningen mellan myndigheter (s 40-44) är mer utvecklad. I likhet med många andra förespråkar de (åtminstone om man läser mellan raderna) en lösning där Riksbanken ansvarar för makroövervakningen medan Finansinspektionen övervakar de enskilda instituten. Dessutom poängterar Goodhart och Rochet den viktiga problematiken med hantering av likviditetsproblem i utländsk valuta.

Diskussionen av finansiell stabilitet inleds dock med ett märkligt avsnitt om krishantering. I Sverige verkar såväl beslutsfattare som akademiskt verksamma ekonomer vara eniga om att insolventa banker snabbt bör förstatligas (för att på sikt åter säljas). Detta synsätt avfärdas dock kvickt (s 27) av Goodhart och Rochet med argumenten att: ”Den internationella debatten har samtidigt gått vidare i ganska snabb takt. [Tillfälligt förstatligande] är en metod som väcker starkt motstånd i andra länder, i synnerhet i USA och Storbritannien.”

Vi får inte veta om eller varför motståndet mot förstatligande är berättigat. De idéer (livstestamente och konverterbara obligationer) som istället presenteras kan visserligen underlätta krishanteringen, men är knappast någon universallösning. Högre kapitaltäckningskrav nämns nästan inte alls i rapporten, trots att många ser sådana krav som det mest uppenbara sättet att minska såväl risken för framtida bankkriser som behovet av statligt stöd när sådana ändå inträffar.

Filed Under: Makro

Vägen ut

2011-08-23 av 20 kommentarer

På DN Debatt antyder Johan Norberg att den enda vägen ut ur Europas skuldkris består av skuldnedskrivningar för de värst drabbade länderna, eftersom de europeiska räddningsinstitutionerna har begränsad förmåga att hantera de stora skulderna.

Det stämmer att EU-ländernas hittills uttalade strategi är otillräcklig. Garantier och lån från andra EU-länder kan aldrig bli tillräckligt omfattande för att lugna marknaderna. Men Norbergs kosntaterande att omfattande skuldnedskrivningar är oundvikliga stämmer sämre. Centralbanker begränsas inte av sitt egna kapital och har, om de vill, möjlighet att garantera obegränsat stora skulder i den egna valutan. Det anses dessutom självklart att centralbanker ska använda denna förmåga för att rädda illikvida men solventa banker. Samma synsätt kan tillämpas på stater.

ECB kan även välja att rädda insolventa länder. Detta är i normalfallet knappast önskvärt, men i vissa fall påverkas solvensen av centralbankens agerande. Ett tänkbart sådant fall är Italien i dagsläget. Den italienska statsskulden uppgår till ca 120 procent av landets BNP. För några år sedan betalade Italien obetydligt högre ränta än Tyskland på sin statsskuld. För två veckor sedan hade ränteskillnaden stigit till nästan fyra procentenheter. En ränteskillnad på fyra procentenheter försvagar (på sikt) det italienska budgetsaldot med ungefär fem procent av BNP. Kanske bör Italien betraktas som insolvent om räntan är hög. Men ECB kan alltså se till att de tyska och italienska räntorna blir identiska. Med en lägre ränteskillnad kanske Italien ska betraktas som solvent.

Som jag har påpekat i ett tidigare inlägg har ECB alltså möjlighet att påverka jämvikten och krisländernas faktiska kreditrisk. I samma inlägg påpekar jag att en mer aktiv krishantering från ECB även är förknippat med ett antal kostnader och risker. Det är därför inte uppenbart att detta är rätt väg att gå.

Det är dock viktigt att inse att det finns flera vägar ut ur krisen. En extrem väg är att flera krisländer tvingas till omfattande skuldnedskrivningar och att ECB så länge som möjligt förhåller sig passivt. Den andra extrema vägen är att ECB garanterar samtliga euroländers statsskulder till fullo. Däremellan finns ett spektrum av kombinationer av dessa åtgärder.

Det är begripligt att osäkerheten på Europas finansmarknader är stor, eftersom konsekvenserna av dessa scenarier är helt olika. Jag håller därför helt med Johan Norberg konstaterandet att de europeiska beslutsfattarna nu måste sätta ner fötterna och ge besked om hur krisen ska hanteras.

Centrala frågor att besvara är: Hur ska ECB prioritera inflationsmålet i förhållande till rollen som lender of last resort? Hur omfattande (obegränsade?) får ECBs stödköp av statsobligationer bli? Vilka länders statsobligationer får och bör ECB köpa och till vilket pris? Under vilka förhållanden kommer länders statsskulder att skrivas ner? Under vilka förhållanden (om några) kan ett land tvingas lämna eurosamarbetet? Kan större banker tillåtas gå i konkurs? Kommer ECB (via en europeisk bankakut?) att ta över bankernas skulder?

Filed Under: Makro
«Föregående sida
Nästa sida»