Fem förslag för mer jämställd nationalekonomi

I det här inlägget diskuterar Anna Sandberg och Robert Östling, båda forskare vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet, den senaste veckans debatt om sexism i nationalekonomi och vad vi tycker nationalekonomer kan dra för lärdomar av denna.

Nationalekonomistudenten Alice Wu har skrivit en studentuppsats som den senaste veckan diskuterats flitigt på bloggar och i sociala medier efter att den uppmärksammades i en artikel i New York Times. Uppsatsen handlar om nätforumet Economics Job Market Rumors (EJMR) och studerar den utbredda sexismen bland de anonyma kommentarerna i detta forum.

EJMR består av en blandning av högt och lågt. Det går till exempel att hitta djuplodande inomvetenskapliga diskussioner om nya uppsatser, men man behöver inte spendera mycket tid på forumet för att stöta på en utbredd sexism, rasism och homofobi. Diskussioner om kvinnliga ekonomer glider ofta över i diskussioner om utseende, sex och personliga detaljer, medan diskussioner om män i större utsträckning fokuserar på professionella och akademiska aspekter. Då alla inlägg är anonyma är det svårt att veta vilka grupper som står bakom kommentarerna på forumet. Gissningsvis rör det sig framförallt om studenter och doktorander i nationalekonomi, men också en del forskare.

Vad spelar då dessa anonyma kommentarer på nätet för roll?  Många forskare vittnar om att de använder EJMR för att skaffa sig information. En del av diskussionerna på EJMR utgör en slags extra anonym granskning av forskningsuppsatser och en del sådana diskussioner har fått genomslag i forskarvärlden. Dessutom finns annan matnyttig information, i synnerhet (vilket namnet på forumet antyder) för de som söker forskartjänst i nationalekonomi. Det är alltså många i vår profession – särskilt doktorander och juniora forskare – som kommer i kontakt med forumet, och som då stöter på en utbredd och explicit sexism, rasism och homofobi. Stämningen på forum som EJMR kan därmed bidra till att avskräcka kvinnor och utpekade minoriteter från en akademisk karriär, i synnerhet då dessa kommentarer inte bara existerar på nätet, utan är skrivna av människor av kött och blod på universitet runt om i världen som man kan komma i kontakt med. EJMR kan ha en sådan avskräckande effekt oavsett om kommentarerna är representativa för merparten av nationalekonomiska institutioner eller ej.

Flera forskare har även fört fram en oro över att framgångsrika uppsatser verkar granskas mer ingående på EJMR om de är skrivna av kvinnliga nationalekonomer. I linje med detta kan Wu visa att kvinnliga nationalekonomer vid de främsta universiteten faktiskt diskuteras oftare än sina manliga kollegor på forumet. I vissa fall får diskussioner på EJMR konkreta konsekvenser för forskarna som diskuteras. Därför är det problematiskt om kvinnors forskning granskas hårdare än mäns – även om all kritik som framkommer i forumet vore riktig.

Det är förmodligen inte lätt att göra så mycket åt EJMR, i synnerhet eftersom även personerna som driver forumet är anonyma. Däremot kan lärare och handledare mer tydligt markera, inför studenter och doktorander, att beteendet på EJMR inte är acceptabelt. Eftersom EJMR innehåller information som ibland inte finns på annat håll, kommer många doktorander att besöka forumet, och då kan det vara tryggt att veta att seniora forskare tydligt tar avstånd från detta.

Men intet ont som inte också för något gott med sig. Diskussionerna om EJMR har lett till intressanta och lärorika diskussioner om jämställdheten inom nationalekonomi som också är relevanta för svenska nationalekonomer.

Män är kraftigt överrepresenterade på nationalekonomiska institutioner, i synnerhet på professorsnivå (se till exempel denna artikel av Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg). Det kan finnas många förklaringar till detta (se till exempel denna NBER-uppsats om kvinnors underrepresentation i STEM-ämnen) och det finns ingen samsyn kring vad som är den enskilt viktigaste orsaken. Många har dock pekat på att jargong, attityder och institutionella förhållanden inom nationalekonomin kan vara bidragande faktorer (se till exempel tidigare Ekonomistas-inlägg). Inspirerade av den senaste veckans diskussioner i sociala medier (och denna artikel i Journal of Economic Perspectives) ger vi här fem förslag på förändringar som man kan genomföra på svenska nationalekonomiinstitutioner. Gemensamt för våra förslag är att de kan genomföras till ingen eller liten kostnad. I bästa fall leder de till att nationalekonomer ges mer lika möjligheter oavsett kön. I sämsta fall är de verkningslösa, men då är å andra sidan ingen skada skedd.

1. Inrätta mentorsprogram och nätverk. För att göra en forskarkarriär är det viktigt att bli inkluderad i samarbeten med mer seniora forskare, som ger tillgång till forskningsmedel, data, kontakter och mentorskap. Men människor i allmänhet tenderar att vara homosociala — det är ofta lättare att umgås och arbeta med personer som är mer lika en själv. Då karriäravgörande samarbeten ofta initieras genom informellt nätverkande, kan det därför bli extra svårt för juniora forskare från underrepresenterade grupper att tas upp i viktiga projekt (Anne Boschini och Anna Sjögren diskuterar detta mer utförligt i denna artikel). I en enkät som kommittén för lika villkor på nationalekonomiska institutionen i Uppsala genomfört uppgav till exempel kvinnliga doktorander oftare än manliga att de upplevde att det finns könsskillnader i möjligheten att göra forskarkarriär. Som förklaring nämnde flera doktorander just svårigheten för kvinnor att inkluderas i sociala närverk med mer seniora ekonomer. Därför kan det vara bra att inrätta särskilda mentorsprogram och nätverk för kvinnliga nationalekonomer. En pågående randomiserad kontrollstudie som genomförs i AEA:s regi tyder till exempel på att mentorsprogram kan ha en positiv effekt. Det kan också vara bra att på institutionsnivå kontinuerligt kartlägga och följa upp könsfördelningen i forskningssamarbeten och  anslagsansökningar.

2. Undvik skev representation. Huruvida det finns förebilder av samma kön kan tänkas ha betydelse för vilka som överväger att bli nationalekonomer. Därför kan det vara bra att försöka undvika total mansdominans, i synnerhet när det gäller utåtriktade och prestigefulla sammanhang. Detta kan vara bra att ha i åtanke till exempel när det gäller vilka forskare man bjuder in för att ge seminarier, vilka man bjuder in till ett panelsamtal på en konferens eller vilka man låter skriva på en akademisk blogg (nudge, nudge). Däremot kan det vara kontraproduktivt att tillämpa detta alltför strikt, i synnerhet i sammanhang som inte är viktiga för forskarkarriären. Eftersom kvinnor är underrepresenterade kan regler som de facto innebär en överrepresentation av kvinnor, till exempel att det alltid ska finnas kvinnor i betygskommittéer, medföra att kvinnliga forskare drabbas av en extra arbetsbelastning (vilket förstärkt ytterligare om kvinnor tenderar att tacka ja oftare).

3. Transparenta beslutsprocesser och karriärvägar. Mycket forskning pekar på att beslut kan påverkas av fördomar och föreställningar som vi inte själva är medvetna om att vi har. Även när vi tror att vi fattar objektiva och meritokratiska beslut om anställningar och befordringar kan vi således omedvetet värdera likvärdiga män och kvinnor olika. Heather Sarsons visar till exempel i en uppmärksammad artikel att kvinnliga nationalekonomers bidrag till samförfattade uppsatser nedvärderas när de ansöker om befordran. Eftersom det finns en risk att påverkas av omedvetna fördomar är det viktigt att skapa tydlighet och transparens när det gäller karriärvägar och prestationsbedömningar. I Sverige förefaller forskares karriärvägar vara betydligt krokigare än i USA. Doktorander kan till exempel genom kontakter med seniora forskare stanna kvar på samma institution efter disputation, och i många fall finns inga tydliga riktlinjer kring hur många år man som doktorand har på sig att bli klar med sin avhandling. Det är viktigt att alla får samma information om vilken finansiering som finns tillgänglig under och efter doktorandprogrammet, samt naturligtvis hur detta påverkas av föräldraledighet. Det är också viktigt att nomineringsprocesser för till exempel postdok-stipendier såsom Wallander-stipendiet är transparenta och att doktorander ges tydlig information om detta.

4. Uppmuntra lovande studenter och doktorander. I ovan nämnda enkät till nationalekonomidoktorander i Uppsala framkom att 73% av de manliga doktoranderna, men bara 43% av de kvinnliga, kände sig uppmuntrade av sin handledare att stanna inom akademin. Uppmuntran från handledare och seniora forskare har gissningsvis stor betydelse för karriärval och det kan därför vara viktigt att tänka på hur detta görs. När det gäller grundutbildningsstudenter kan det till exempel vara klokt att göra det systematiskt, till exempel genom att kontakta alla studenter med högsta betyg och inte bara de man råkar knyta kontakt med under kursen.

5. Inkluderande social miljö. Många har påpekat att kulturen inom nationalekonomi är ganska speciell. Disciplinen är hierarkisk, seminarier kan vara ganska hätska och stämningen kan ibland upplevas grabbig. Enkäten från Uppsala visade till exempel att de manliga doktoranderna kände sig mer bekväma med att delta aktivt i seminarier på institutionen, och att en fjärdedel av de kvinnliga doktoranderna hade fått kommentarer med sexuella anspelningar om sitt utseende under arbetstid. Att skapa en inkluderande social miljö är lättare sagt än gjort, men man kan sträva efter att medvetandegöra hur interaktioner på institutionen fungerar och ställa sig frågan om alla känner sig lika bekväma med den sociala miljön. Det kan också handla om mer konkreta frågor, som att helt undvika att kommentera kollegors utseende och fundera över vilken typ av gemensamma sociala aktiviteter som anordnas.

På många nationalekonomiinstitutioner (eller i alla fall på fakultetsnivå) finns jämställdhet- och likabehandlingsplaner. Förhoppningsvis kan ovanstående förslag ge inspiration till nästa uppdatering av dessa.