Ekonomiska argument för en köttfri måndag

Konceptet Meat Free Mondays lanserade i juni 2009 av Paul McCartney och hans döttrar Stella och Mary. Strax därefter startade den svenska kampanjen Köttfri måndag för skapa debatt kring hälso- och miljökonsekvenser av köttproduktion. De senaste veckorna har ett antal restauranger anslutit sig till initiativet och på dagens Stockholmsdebatt i DN uppmanas Stockholms läns landsting att göra detsamma.

Den som vill ha en genomgång av de huvudsakliga (nationalekonomiska) argumenten för att minska köttkonsumtionen kan med fördel läsa Maria Perrottas text ”Taxing Meat to Save the Baltic Sea” på FREE Policy Briefs.

Exilgreker om Grekland

För den som vill få akademiska perspektiv på kaoset i Grekland kan bloggen Greek Economists for Reform rekommenderas. På den diskuterar internationellt verksamma nationalekonomer med grekiskt ursprung hur situationen i Grekland långsiktigt ska kunna förbättras. Redaktionen omfattar framgångsrika forskare som Costas Meghir och nobelpristagaren Chris Pissarides och vi väntar med spänning på deras kommentarer kring Papandreous beslut att låta folket rösta om det senaste räddningspaketet.

En annan intressant blogg i sammanhanget är Euro Area Debt Crisis, skriven av Megan Greene med en bakgrund bland annat på Economist Intelligence Unit. Den ger löpanade analyser och perspektiv på hur skuldkrisen utvecklas.

Hjärngympa

Shane Frederick vid Yale har utvecklat ett kort test av kognitiv reflektionsförmåga som består av tre frågor av följande typ: ”Ett boll och ett slagträ kostar tillsammans 11 kronor. Slagträt kostar 10 kronor mer än bollen. Hur mycket kostar bollen?” Frågorna har ett intuitivt svar som man de flesta slås av först (1 krona i det här fallet), men om man tänker lite längre inser man att det rätta svaret är ett annat (50 öre). Hur många rätt man svarar på de tre frågorna samvarierar starkt med både intelligens, tids- och riskpreferenser (se t.ex. Fredericks artikel).

Via Greg Mankiws blogg upptäckte jag dock ett fascinerande exempel som tar denna slags hjärngympa ett steg längre. Både det första och andra ”intuitiva” svaren är felaktiga, så här ställs verkligen förmågan till kognitiv reflektion på prov…

Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad ”regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer ”socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna ”exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av ”vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.

Sargent och Sims om inflationsrisker vid budgetkriser

De bägge nobelpristagarna Thomas Sargent och Chris Sims har gjort många viktiga bidrag inom makroekonomin. Ett bidrag, som dock verkar ha haft liten betydelse för priskommitténs beslut, har stor relevans för de nuvarande amerikanska budgetproblemen och europeiska skuldkriserna. Både Sargent och Sims har nämligen analyserat hur en ohållbar finanspolitik påverkar centralbankernas förmåga att styra prisutvecklingen. Deras insikter utgår från den offentliga sektorns budgetekvation, vilken kan formuleras som: [Read more…]

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 6 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 6 2011 ut. Utöver Lars Calmfors och Georg Marthins artikel om arbetslöshetsförsäkringen (se separat inlägg) finns artiklar om transportinfrastruktur,  hur utbytesreformen för läkemedel har påverkat läkemedelspriserna, samt hur problemet med antibiotikaresistens ska hanteras.

I en ledarartikel diskuterar Niclas Berggren ett förslag om betalning för organdonation.  Pontus Rendahl recenserar ett flertal s k popekonomiska böcker, och Roland Andersson anmäler Ed Glaesers Triumph of the City. Avslutningsvis sammanfattas Nationalekonomiska föreningens förhandlingar kring Flexibel inflationsmålspolitik i praktiken och teorin, med riksbankschefen Stefan Ingves som huvudtalare.

Reformera arbetslöshetsförsäkringen!

Arbetslöshetsförsäkringen har stora brister, skriver Lars Calmfors och Georg Marthin i Ekonomisk Debatt. De föreslår tre reformer av försäkringen.

För det första vill de göra försäkringen obligatorisk. Argumenten är säkert bekanta för regelbundna läsare av Ekonomistas (se annars inlägg och referenser här och här).

För det andra vill Calmfors och Marthin avskaffa de differentierade avgifterna, åtminstone om nuvarande system med frivillig anslutning till a-kassorna behålls. Differentieringen infördes av den nytillträdda regeringen 2007. Drivande bakom denna förändring var förmodligen statssekreteraren Hans Lindblad som har analyserat avgiftsdifferentiering i sin doktorsavhandling. Calmfors, som även han har forskat kring och argumenterat för differentiering, var inledningsvis Lindblads handledare. Men nu konstaterar Calmfors och Marthin att den teoretiska analysen inte har tagit tillräcklig hänsyn till hur den svenska försäkringen med frivillig a-kassa är utformad:

Finansieringsreformen av arbetslöshetsförsäkringen är ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser. Ett antal analyser har påvisat att differentierade avgifter kan leda till mer återhållsamma löneökningar. Dessa modeller har emellertid inte beaktat att antalet medlemmar i en frivillig försäkring beror på medlemsavgifterna. Modellerna har också utgått från perfekt överlappning mellan kassor och fackförbund och från att kassorna har ansvar även för de långtidsarbetslösa. Förutsättningarna i verkligheten avviker i hög grad från dem som antagits i dessa analyser.

För det tredje menar Calmfors och Marthin att regeringen bör ange riktlinjer för hur grund- och takbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen ska förhålla sig till den genomsnittliga lönenivån. Dessa belopp har varit nominellt oförändrade sedan 2002, och därmed sjunkit kraftigt i förhållande till lönenivån.

Avslutningsvis vill författarna även att det ska utredas om arbetslöshetsförsäkringen kan göras konjunkturberoende, så att den är mer generös i dåliga tider än i goda. Detta dels för att behovet av försäkring förmodligen är störst i dåliga tider, dels för att de incitamentsproblem en generös ersättning skapar är mindre betydelsefulla i en lågkonjunktur.

Vi lever i den bästa av världar (hittills)

Vissa sanningar känns så givna att man närmast blir förvånad när man påminns om att de inte är självklara för alla. En sådan sanning är den om att vi i dag lever i en fredligare värld än någonsin tidigare. Detta poängteras av i en kommande bok av Steven Pinker (som Johannes Åman refererade i DN igår) med namnet ”The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined”.

Det är odiskutabelt att för en genomsnittlig person som föds idag är sannolikheten att leva längre högre än för någon tidigare period i mänsklighetens historia. Detta beror både på att risken att dö ung som följd av sjukdom som att drabbas dödligt våld minskat. Det märkligaste är nästan att detta faktum verkar så svårt att ta till sig.

Kanske beror det på att många missuppfattar vad som sägs. Att världen i dag i snitt är säkrare och friskare betyder förstås inte att det inte finns enorma skillnader i fördelningen av denna sannolikhet, inte ens att alla i ”rika länder” skulle ha större överlevnadssannolikhet än alla under, säg, stenåldern. Framförallt betyder det inte att denna utveckling mot en bättre värld skulle vara given på något sätt.

Den som vill ta del av all statistik och alla argument kan redan nu se Pinker föreläsa om saken här.

Ps. Edge.com som ordnat denna föreläsning har tidigare ordnat en rad mycket intressanta föreläsningar. Bland annat finns här en mycket bra debatt mellan Elisabeth Spelke och Steven Pinker (modererad av ekonomen David Laibson) om könsskillnader och vilka slutsatser som kan dras och inte dras av dessa.

George Soros om Euro-krisen

I debatten om hanterandet av Greklands kris och Eurons framtid ställer sig George Soros i senaste numret av New York Review of Books, någonstans mellan Martin och Mats Persson i bemärkelsen att han kan tänka sig både att Grekland har Euron kvar (givet att de är villiga att göra tillräckliga uppoffringar) som att de överger den. Huvudbudskapet är dock att planen för hur man ska agera måste sträcka sig en bra bit bortom den akuta situationen i Grekland för att krisen inte ska förvärras. En slutsats han verkar dela med the Economist att döma av deras senaste ledare.

Vilken succé!

Årets upplaga av den svenska nationalekonomiska konferensen blev enligt flertalet bedömare en stor succé. Gallringen bland de inskickade bidragen hade varit hård vilket ledde till en hög vetenskaplig kvalitet. Själv blev jag inte besviken på en enda session, vilket hör till ovanligheterna på breda och områdesövergripande konferenser som denna. Om man fortsätter att satsa på hög vetenskaplig kvalitet så kommer man att åka till den årliga konferensen av nyfikenhet, vilket är en betydligt bättre drivkraft än pliktkänslan.

Om man ska lyfta fram några enskilda studier, så fann jag Andreas Madestams uppsats om hur firandet av fjärde juli under barndomen gör amerikanerna mer republikanska särskilt spännande. För att identifiera denna effekt utnyttjas variation i regnfall under uppväxten och författarna finner att fler regnfria nationaldagar gör en mer republikansk och dessutom mer benägen att rösta. En annan kul uppsats (ej online) presenterades av Katarina Nordblom som visade att benägenheten att yrka på skatteavdrag ökar markant när man fått kvarskatt att betala. Detta tyder på att folk i allmänhet lider av förlustaversion vilket är intressant då den mikroekonomiska standardteorin säger att det inte ska finnas något sådan samband.

Vice Riksbankschef Lars EO Svensson höll ett intressant föredrag om penningpolitiken i USA (bra, enligt LEOS) och i Sverige (dålig). Helt invändningsfri var dock inte presentationen och flera i publiken oroar sig nog mer för kreditförluster i bostadssektorn är vad Svensson verkar göra. Eftersom förtroendet för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt övertygande.

Om man ska kritisera något så var den panel om privat tillhandahållande av offentligfinansierade välfärdstjänster som jag själv deltog i en aning tam. Just i år hade det nog varit på sin plats att diskutera den europeiska skuldkrisen snarare än den ständigt närvarande frågan om välfärdssektorns utformning. På det stora hela var dock konferensen en stor framgång och vi ser med spänning fram emot nästa års upplaga.