Handelsminister Ewa Björlings mål att fördubbla exporten inom fem år, vilket jag har kommenterat här på Ekonomistas, möttes tidigare i veckan även av kritik från Cecilia Hermansson. I en replik idag insisterar dock handelsministern på att målet är både nödvändigt och realistiskt. Som en illustration på realismen nämner hon att exporten har ökat med 7,6 procent under det senaste året. För att uppnå målet krävs dock en ökningstakt på 15 procent om året under fem år på rad. Enligt Konjunkturinstitutets statistik har exporten inte ökat så snabbt något enda år sedan 1950 (dit statistiken sträcker sig).

I ett utspel på SvD Brännpunkt säger Handelsminister Ewa Björling att Sveriges export ska fördubblas inom fem år. Hennes främsta motivering för denna ambition verkar vara att ”President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan.”

I USA, där exporten 2009 låg på 11 procent av BNP kanske det är möjligt att fördubbla exporten. I Sverige uppgick exporten till 49 procent av BNP förra året. Här framstår en fördubbling som omöjlig att uppnå. Dessutom kan man fråga sig varför vi vill sträva efter mer export snarare än mer produktion för inhemsk konsumtion. I USA har ju den låga exporten och höga konsumtionen länge framställts som ett problem (en del av de s k globala obalanserna).

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Björlings utspel blir särskilt förvånande med tanke på att bl a de internationella samarbetsorganisationerna under våren har lyft fram bytesbalansöverskotten i Kina, Tyskland och Japan som ett problem som dessa länder måste åtgärda genom satsningar på ökad inhemsk konsumtion för att höja ländernas import. Eftersom Sverige är ett litet land har vi inte lyfts fram i denna diskussion, men det är värt att påpeka att vi har ett ännu större bytesbalansöverskott i förhållande till BNP. Den internationella ”kritiken” mot Kina, Tyskland och Japan borde alltså även omfatta oss. Visserligen tycker jag att denna internationella kritik är lite märklig, men det kan knappast vara rätt att nu satsa på en dramatisk svensk exportökning.

Det verkar alltmer uppenbart att EUs och IMFs stora räddningspaket till Grekland inte kommer att lösa landets statsfinansiella problem. Någon form av nedskrivning av Greklands skuld är därför trolig. Ibland föreslås också att en skuldnedskrivning ska kombineras med ett utträde ur eurosamarbetet, så att Grekland kan återfå en nationell valuta som kan falla i värde. Men är ett euroutträde överhuvudtaget möjligt att genomföra?

Det finns flera aspekter på denna frågeställning. Enligt en rapport från ECB är ett utträde (eller en uteslutning) juridiskt komplicerat, men kanske inte helt omöjligt. De praktiska aspekterna är kanske mer intressanta. Barry Eichengreen funderade på dessa redan före krisen (se även vox). En av Eichengreens slutsater var att det är tveksamt om det någonsin skulle ligga i ett lands intresse att lämna eurosamarbetet. Detta eftersom de politiska kostnaderna skulle vara stora och eftersom trovärdigheten för den framtida ekonomiska politiken skulle urholkas. Dessa argument väger nog ganska lätt för Grekland idag då landet redan har tappat allt förtroende för såväl politiken som ekonomin.

Eichengreens viktigare slutsatser rör problemen med att införa en ny valuta. Hur ska man avgöra vilka kontrakt, tillgångar eller fordringar som ska formuleras i drachmer i stället för euro? Hur ska man hantera övergången utan att förväntningarna om denna lamslår ekonomin under en längre tid? Till skillnad från en vanlig devalvering måste ju nya sedlar och mynt distribueras, datorer omprogrammeras etc. Eichengreen konstaterar att det i praktiken skulle vara mycket svårt att återinföra en nationell valuta.

De senaste månadernas utveckling i Grekland har nog varit mer dramatisk än vad Eichengreen kunde föreställa sig. Jag är visserligen benägen att instämma i hans bedömning, men jag tror att vi inte helt ska utesluta möjligheten att Grekland väljer eller tvingas att lämna eurosamarbetet. Ett utträde skulle då förmodligen behöva kombineras med frusna grekiska bankkonton och en ekonomi vars betalningsväsende lamslås under flera månader. Som sagt, detta är fortfarande en mycket osannolik utveckling. Mer troligt kommer Grekland att behålla euron men delvis ställa in betalningarna på utestående statsobligationer.

Länkar: DN1,2; SvD1,2,3; AB, Expr, GP, Ekonomistas-Jonas i Studio Ett senare idag