Per Krusell: Gör inte teoretiska modeller till syndabock!

Det här är ett gästinlägg av Per Krusell, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Lars Calmfors bidrog igår med en vettig och högst läsvärd DN-krönika om makroekonomers felbedömningar och oförmåga att förutspå finanskrisen 2007/8. Det är ett viktigt ämne. Jag vill ta upp en punkt som jag tycker är central utifrån forskningens perspektiv och där jag inte håller med Lars. Han skriver: 

En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller. Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende. Större kunskaper i doktrinhistoria hade förmodligen också hjälpt ekonomkåren till mer skepsis gentemot för tillfället dominerande synsätt.

Jag håller helt med om att man la för liten vikt vid kreditkanaler osv, samt att kunskaper om historia är viktiga och borde använts mer. Men:

1. Jag ser inte hur man skulle kunna dra slutsatsen att attributet ”teoretiskt elegant” har ett huvudansvar. Dels är det så att huvudmodellen som användes inte var teoretiskt elegant direkt, varför jag inte tror att det var något skäl alls. Det dominerande paradigmet i tillämpad (empirisk och teoretisk) makro var/är den nykeynesianska (NK) modellen. Den är inte huvudsakligen teoretiskt elegant—den har en våldsam mängd ekvationer och variabler osv. Men även om någon skulle anse att denna oerhört komplexa modell är teoretiskt elegant så ser jag inte varför just detta skulle vara problemet, speciellt eftersom det fanns modeller av denna typ som inkorporerade olika kreditmarknadsimperfektioner. Problemet, så här i efterhand, var istället att man inte la så stor vikt just vid dessa utvidgningar.

2. Jag frågade ca 2003 Ben Bernanke just varför han trodde att hans utvidgning av dessa modeller till att titta på kreditmarknadsimperfektioner inte hade slagit igenom så mycket (de fanns alltså inbyggda i många NK-modeller men spelade en underordnad roll). Detta faktum var i alla fall förbryllande för mig då. Han hade inget slagkraftigt svar och kanske tog han det som en kritik, fast det var menat tvärtom. Hursomhelst, det egentliga skälet var nog att man inte hittat så mycket evidens för denna kanal, snarare än att det gjorde modellen än mer komplex. Jag tror att ”problemet” kan delvis vara att bra data mest finns från efterkrigstiden, och dessutom att direkt evidens för kreditmarknadsproblem är svåra att ringa in; det krävs nog t ex data på företagsnivå, vilka inte kom förrän mycket senare.

3. Jag tror också att man hade missat en ”chock” i NK-modellen (som annars har en MASSA chocker, t o m i det nykeynesianer kallar sin medium-size-modell): en chock med ursprung på kreditmarknaden själv. Det är just det vi erfor i USA (även om det inte är glasklart kanske hur den uppstod, fast alla vet att det handlade om MBS och hur de var svåra att utvärdera, osv). Chocker som denna är svåra att förutspå. I en Bernanke-Gertler-Gilchrist-modell (kreditmarknadsutvidgad NK, som fanns redan före 2000) så kan en sån chock ha en stor effekt. Poängen man noterat tidigare var att kreditmarknadskanalen inte verkade förstärka ANDRA chocker så mycket (begränsad ”propagation” alltså), men då hade man missat att chocken kanske uppstod i just den sektorn.

Jag tyckte alltså över lag att Lars artikel var mycket bra, förutom just vad gäller det stycke jag citerar. Jag reagerar förstås på det stycket för jag känner mig lite ”träffad” av den typen av resonemang—som under och efter krisen ofta lagts fram i diskussioner och i tidningar. Det råkar vara så att jag har brukat och utvecklat teoretiska modeller under lång tid och därför kan mycket om dem. Samtidigt har jag aldrig tyckt om bokstavstroende på modeller eller vissa chocker eller mekanismer. Och jag har alltid känt mig väldigt orolig för att modellerna är ofullständiga eller fel (vad gäller allt möjligt, inklusive rationalitetsantagandet, vilket jag också jobbat med i min egen forskning).

Tanken med detta inlägg är förstås inte att komma med ett personligt försvarstal. Poängen, i stället, är just att understryka att det inte finns något inneboende problem i ansatsen att använda ekvationer och föra resonemang om makro—som ju är väldigt komplext—med matematiska modeller.  Ansatsen är inte dålig eller farlig i sig—åtminstone har jag aldrig sett tillstymmelsen till ett bra argument för att så skulle vara fallet. Istället är det så att denna ansats gör resonemangen tydliga. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta heter det ju. Men jag skulle vilja lägga till att ibland är även det tydligt sagda det dunkelt tänkta: man kan övertygas av ett verbalt resonemang men när logiken skärskådas i efterhand framstår stora brister! Formalism är därför ett högst värdefullt sätt sätt att undvika felsteg.

Det är en separat poäng att bokstavstroende ALLTID är farligt, men oavsett om man följer en teoretisk modell eller ett doktrinhistoriabaserat resonemang. Och ska man fatta praktiska beslut är det förstås SJÄLVKLART att man måste gå utanför modellerna (och utanför andra förenklade resonemang)—man måste väga argument från olika modeller och resonemang mot varandra informellt.

Leder skuldsättning till ökad finansiell instabilitet?

En av hörnstenarna i västvärldens historiska välståndsutveckling är det finansiella systemets modernisering. Genom att fördela resurser från dem som har mer än de behöver till dem som har underskott på kapital har det finansiella systemet – både i dess privata och offentliga tappning – möjliggjort för människor att bygga hem, utbilda sig och på andra sätt förverkliga sina livsprojekt. Men kan det bli för mycket av det goda? Finns risk att kreditförmedlingen blir så speedad att hela ekonomins grundvalar hotas? Ny forskning tyder på att så kan vara fallet.

“Den som är satt i skuld är icke fri” sade en gång Sveriges statsminister, med adress till de internationella finansmarknaderna gällande Sveriges ambitioner att minska sin skuldbörda. Budskapet att länders skuldbörda kan bli för stor och riskera stjälpa hela lasset finner starkt stöd i forskningen, t ex i Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs nydanande arbeten.

Intressant, och kanske skrämmande, nog verkar samma gälla sak för den privata sektorns skuldsättning. Även om länders finanser är stabila, finns risk att bankerna ger för många och stora lån till företag och hushåll så att dessa inte kan betala tillbaka i tid av lågkonjunktur vilket i sin tur hotar hela finanssektorns stabilitet.

I ett par nyskrivna uppsatser (se här och här) av en grupp amerikanska och europeiska ekonomhistoriker analyseras i vilken grad finanssektorns långivning, och hushållens och företagens skuldsättning, påverkar makroekonomin, finanssystemet och risken för finansiella kriser. Forskarna har samlat ihop data för ett drygt dussin länder över 140 år, vilket ger dem unikt många finanskriser och lågkonjunkturer att studera och jämföra.

image

Forskarnas huvudslutsats kan skönjas i figuren ovan, som visar den genomsnittliga utvecklingen i bankernas långivning åren före en kris (som sker vid år 0). Kriser föregås typiskt sett av en kraftig låneexpansion. Även om det finns flera orsker till finansiell instabilitet och finanskriser, är författarnas övergripande slutsats att en (alltför) snabb skuldsättningsökning den enskilt viktigaste.  Författarna pekar på de senaste decenniernas kombination av fria kapitalrörelser och finansiell avreglering och antyder att det kan vara dags för en politisk återställare. Det verkar ha blivit för mycket av det goda.

Riksbankens ansvar bör utökas

Ett av förslagen i årets SNS Konjunkturrådsrapport är att Riksbanken bör ges ansvaret för den finansiella stabiliteten på makronivå. Vi utvecklar argumenten kring detta i rapporten men även i en artikel på SvD Brännpunkt.

Förslaget är inte nytt. Liknande lösningar håller redan på att implementeras i Storbritannien och Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen efter att ha insett att det i vissa kretsar finns ett stort motstånd mot att ge Riksbanken detta ansvar. Detta motstånd manifesterades tydligt då finansminister Anders Borg kommenterade vår SNS-rapport igår.

På annat håll har Charles Goodhart tagit tydligare ställning. I denna rapport konstaterar han att:

Because the provision of liquidity is simultaneously a key Central Bank function and an integral component of crisis prevention, the macro-prudential authority has to come under the aegis of the central bank.

Den som är intresserad av dessa frågor bör läsa Goodharts rapport. Den utvecklar analysen bättre och mer utförligt än vad vi gjorde i SNS-rapporten.

Lindbeck-medaljen till Per Strömberg

Assar Lindbeck-medaljen för 2011 går till Per Strömberg, verksam vid SIFR och Handelshögskolan i Stockholm (pressmeddelande).

Strömbergs forskning är empiriskt inriktad med fokus på finansiell ekonomi. Han har särskilt studerat kontraktsförhållanden mellan entreprenörer och deras finansiärer. I flera studier har han undersökt riskkapitalister. Bland annat har han funnit att företag som tas över av riskkapitalister inte blir mer kortsiktiga i sitt agerande, och att det i internationella data tycks finnas ett positivt samband mellan riskkapital och produktivitetsutveckling i många branscher.

Lindbeck-priset har tillkommit för att hedra Assar Lindbeck och utdelas vartannat år till en forskare under 45 år som gett ett signifikant bidrag till ekonomiskt tänkande och ekonomisk kunskap. Det förra priset delades av David Strömberg och Jakob Svensson.

Värdet av politiska kontakter

En av många intressanta studier som presenterades under ASSA-konferensen i Chicago var en undersökning av värdet av politiska kontakter för amerikanska finansinstitut (se en tidig preliminär version av studien här). Författarkonstallationen bestod bland annat av stjärnor som Daron Acemoglu och IMFs förre chefsekonom Simon Johnson. I studien undersöks hur nomineringen av Tim Geithner till finansminister påverkade aktievärdet för finansföretag som hade starka kopplingar till honom. För att mäta kopplingarna till Geithner har forskarna undersökt besöksloggen under hans tid som chef för NY Fed och resultaten tyder på att företag som besökte honom ofta upplevde en överavkastning på 15 procent när Obama nominerade honom.

Diskussionen kring studien var intressant och Caroline Hoxby lyfte fram att man egentligen borde se Geithner, Larry Summers och Robert Rubin som en och samma kandidat till finansminsterposten; dessa tre var nära lierade med varandra och hade starka kopplingar till i princip samma Wall Street-företag. Enligt vadslagningsfirmorna var sannolikheten för att någon av dessa personer skulle få erbjudandet uppe i 85 procent redan innan Geithners nominering blev officiell. Egentligen påverkades alltså förväntningarna inte särskilt mycket vid tillkännagivandet, varför siffran 15 procent troligen är en kraftig underskattning av det förväntade värdet för finansföretagen att ha kopplingar till den politiska makten.

Hur stort det verkliga värdet blev får framtida forskning utvisa, men mycket tyder på att det var minst sagt stort. Problemet är bara att det kanske var ett pris värt att betala för att förhindra en total finansiell kollaps.

Reglerna för att lösa bundna bolån måste ändras!

För några år sedan påpekade jag i ett inlägg att reglerna för beräkning av s k ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av ett bundet lån gör att det är mycket riskabelt att binda räntan om man inte är säker på att bo kvar i bostaden under hela bindningstiden. Och nyligen visade Karl Avedal på Sloped Curve att denna problematik har förvärrats påtagligt under de senaste åren. Anta att du binder ett lån på 1 miljon kronor på 10 år. Nästa dag ändras din livssituation (dödsfall, skilsmässa, …) så att du måste flytta och alltså lösa lånet. Även om räntenivån har varit helt oförändrad kommer du då att få betala runt en kvarts miljon kronor i kompensation till banken.

Att denna orimliga kompensation uppstår beror på att konsumentkreditlagen anger att kompensationen ska (eller åtminstone får) baseras på en jämförelse mellan din bundna räntan och statslåneräntan plus en procentenhet. Tidigare har räntan ofta bundits på nivåer nära statslåneräntan plus en procentenhet. Under de senaste åren har dock skillnaden mellan bolåneräntor och statslåneräntor stigit dramatiskt. En bättre beräkningsmetod skulle t ex kunna ersätta den enprocentiga marginalen med skillnaden mellan bolåneräntan och statsskuldsräntan den dag då lånet bands.

Det lät därför lovande när Dagens Nyheter (29/12) inför det nya året rapporterade att ”Nya låneregler ska göra förtidsinlösen rättvisare”. En närmare granskning avslöjar dock att Finansinspektionen endast har förtydligat vilka statsobligationer som ska användas för att få fram stasskuldsräntan. Påslaget med en procentenhet verkar ligga kvar.

En liten ljusglimt är dock att de nuvarande reglerna kan tänkas strida mot ett kommande EU-direktiv. I Finansinspektionens besluts-PM (s 15) står nämligen att medlemsstaterna enligt EU-kommissionens förslag får föreskriva att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsbetalningen av krediten. Ett fast påslag på en procentenhet i beräkningsformeln kan knappast ses som förenligt varken med kravet på skälig ersättning eller med kravet att ersättningen ska utgå för bankens direkta kostnader. Jag efterlyser därför betydligt mer omfattande reformer av detta regelverk.

Lite finanskrisläsning

Nu när helgerna kanske ger våra läsare tid att läsa vill jag passa på att komma med några lästips:

  • Tyler Cowen skriver intressant om centralbankernas roll för att skapa finansiell stabilitet. Fokus för artikeln är bankernas likviditet och frågan man ställer sig är om Bernanke räddat världsekonomin ännu en gång?
  • Att bristen på transparens förvärrade krisen är nog de flesta överens om. Hernando de Soto lyfter fram att detta även innnebär att vi får allt sämre koll på vem som egentligen äger vad. Då de Sotos forskargärning till stor del gått ut på att beskriva värdet av att veta vem som äger vad ger detta intressanta perspektiv.
  • OK, inget lästips, men Econtalk-samtalet med IMFs förre chefsekonom Simon Johnson om hur finansintressena i hög grad kommit att driva omregleringen av de finansiella marknaderna är hörvärt. Som det enskilt viktigast beslutet lyfter han fram SECs beslut från 2004 som Johnson (och många andra) påstår tog bort skuldsättningstaket för de amerikanska investmentbankerna.
  • Att SECs beslut skulle varit särskilt avgörande ifrågasätts dock av Andrew Lo i en läsvärd recension av 21 (!) böcker om finanskrisen. Lo noterar att skuldsättningen inte verkar ha påverkats av beslutet (se figur nedan) och han konstaterar att det är långt till någon form av konsensus kring finanskrisens mer fundamentala orsaker.

Är det klokt att straffa bankernas ägare?

Det är en rätt allmän syn att bankernas ägare bör förlora sitt kapital om banken hamnar på obestånd. Förutom det moraliskt tilltalande i detta så finns tanken att detta ska minska ägarnas villja att ta för stora risker. Förhoppningen är att detta ska minska risken för finansiella kriser. En kolumn av Martin Wolf i Financial Times får mig dock att undra om det egentligen kan förhålla sig på motsatt sätt: att ökade risker för aktieägarna faktiskt kan öka risken för finansiella kriser.

Det hela beror på hur man betraktar grundproblemet. Om det är enskilda banker som tar risker vilka primärt påverkar dem själva så är det klart att en ökad kostnad för risktagandet borde leda till mindre risk. Vad den pågående krisen emellertid visat är att det är riskerna i det finansiella systemet i stort som är de riktigt allvarliga. Ur varje enskild banks perspektiv orsakar då det egna risktagandet externa effekter på finanssystemet. Finansiella kriser är enligt detta synsätt chocker orsakade av av kollektiva beslut som ingen enskild aktör råder över.

Om de förväntade kostnaderna förknippade med dessa chocker stiger kommer bankernas aktieägare att kräva kompensation i termer av höga avkastningskrav. Precis som Martin Wolf skriver är det svårt att förstå bankägarnas avkastningskrav på 15-20 procent på annat sätt än riskerna i banksektorn är väldigt stora. Sättet att uppnå denna avkastning är en hög skuldsättning vilket i sin tur ökar systemrisken.

På en normal marknad hålls skuldsättningen nere av att kreditgivarna kräver kompensation för den risk skuldsättningen orsakar. Bankmarknaden är dock inte normal och för att förhindra att kriser sprids garanteras i krissituationer bankernas skulder, vilket gör att bankerna har tillgång till billiga krediter även om banksystemet tar stora risker. Den bästa lösningen på dessa problem vore någon form av konkursförfarande för systemviktiga finansiella institutioner som ökar kreditgivarnas exponering för den risk banksystemet drar på sig. Sådana lösningar förefaller dock vara tekniskt och politiskt svåra att åstadkomma.

Utan ett sådant konkursförfarande riskerar en ordning där aktieägarna drabbas hårt av systemkriser — samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa — att leda till höga avkastningskrav, hög skuldsättning och därmed hög systemrisk. Hur lockande det än är att straffa bankernas ägare måste man därför ställa sig frågan om det verkligen är klokt att bara straffa ägarna till vissa finansiella instrument i bankernas kapitalstruktur?

SvD1234

Bort från den garanterade pensionen

Stora delar av världens sparkapital förvaltas av pensionsbolag. Vad som händer i dessa bolag är därför inte bara av intresse för bolagen själva och deras kunder, utan det påverkar kapitalallokeringen i hela ekonomin. Intressanta är inte minst de solvensregler som ska säkerställa att pensionsbolagen kan leva upp till sina utfästelser om garanterad avkastning. Dessa solvensregler behandlar — precis som bankernas kapitaltäckningskrav — innehav av statspapper som riskfria, vilket väcker ett antal frågor.

Förutom att Greklandskrisen ifrågasätter det kloka i att behandla statspapper som riskfria, så innebär försäkringsbolagens nya solvensregler att en ökad andel av pensionssparandet kommer att styras över mot statspapper. När en större del av pensionsbolagens innehav ligger i statspapper kommer mindre kapital att finnas tillgängligt för investeringar i den privata sektorn. En möjlighet är därför att staterna i större utsträckning tar över stora investeringsbeslut från marknaden, vilket dock (ytterligare) ökar behovet av att skilja staternas drifts- och investeringsbudgetar (se mitt inlägg om Arlandabanan).

De nya reglerna kommer även att minska avkastningen på de sparformer som omfattas av solvensreglerna. En annan trolig utveckling är därför att pensionsspararna tröttnar på den låga avkastningen och i stället börjar välja sparformer utan garanterad avkastning och därmed utan solvensreglernas begränsningar. En sådan utveckling vore önskvärd, bland annat då solvenskrav och garantiavkastning tenderar att göra pensionsbolagens investeringar pro-cykliska; när aktiemarknaden går bra är bolagen solventa vilket möjliggör mer placeringar i riskfyllda tillgångar som aktier.

För att underlätta övergången mot nya sparformer bör man omedelbart införa full flytträtt för allt pensionssparande. Problemet är bara att även med full flytträtt så kommer de flesta med största sannolikhet att låta sitt pensionsparande ligga kvar där det en gång placerats. Det vore därför önskvärt med någon smart ”nudge” som uppmuntrar folk att flytta sitt sparkapital bort från dagens pensionsförsäkringar med garantiavkastning. Jag har ingen sådan på lager men kanske våra läsare har några bra idéer?

Att (inte) lära av sina misstag

I sin roll som storägare i Swedbank förklarar Folksams vd Anders Sundström att bankens skakiga historia har lärt dem ett och annat om värdet av en stark balansräkning. Så kan det vara, men samtidigt verkar det ständigt vara samma banker som hamnar i hetluften vad gäller riskfyllda affärer och skakiga finanser. Att historien upprepar sig och att vissa banker hamnar på obestånd med viss regelbundenhet är faktiskt också precis vad René Stultz och medförfattare finner i en ny studie (sammanfattning på Vox).

I studien jämför de bland annat aktiekursernas utveckling bland amerikanska banker under Rysslandskrisen 1998 med krisen 2007-2008 och de finner en mycket stark korrelation: de banker som klarade sig bra under den 90-talskrisen klarade sig även bra under under den senaste krisen. Även konkursrisken var starkt korrelerad mellan de både kriserna. Intressant nog verkar detta inte bero på att bankerna har samma ledning utan snarast verkar mönstret förklaras av skuldsättningsgrad, tillgångstillväxt och deras beroende av handel med egna värdepapper. Det verkar helt enkelt vara bankernas affärsmodell som avgör.

Detta pekar också på att de räddningsaktioner som staterna i Europa och USA ägnat sig åt kommer att leda till framtida problem. Även om det inte delas ut direkta stöd till banker på obestånd så gynnas de banker som tagit störst risker mest av generella garantier. Till skillnad från i andra branscher slås därför inte banker med ohållbara affärsmodeller alltid ut. Naturligvis kan generella garantier i vissa sammanhang vara det enda ansvarsfulla men detta måste kombineras med åtgärder som leder till en sundare strukturutveckling av den finansiella sektorn. Därför borde finansminister Borg snarast se över reglerna om hur man ska hantera finansiella institutioner på obestånd.

Läs gärna Charles Goodharts kolumn på Vox.