Att (inte) lära av sina misstag

I sin roll som storägare i Swedbank förklarar Folksams vd Anders Sundström att bankens skakiga historia har lärt dem ett och annat om värdet av en stark balansräkning. Så kan det vara, men samtidigt verkar det ständigt vara samma banker som hamnar i hetluften vad gäller riskfyllda affärer och skakiga finanser. Att historien upprepar sig och att vissa banker hamnar på obestånd med viss regelbundenhet är faktiskt också precis vad René Stultz och medförfattare finner i en ny studie (sammanfattning på Vox).

I studien jämför de bland annat aktiekursernas utveckling bland amerikanska banker under Rysslandskrisen 1998 med krisen 2007-2008 och de finner en mycket stark korrelation: de banker som klarade sig bra under den 90-talskrisen klarade sig även bra under under den senaste krisen. Även konkursrisken var starkt korrelerad mellan de både kriserna. Intressant nog verkar detta inte bero på att bankerna har samma ledning utan snarast verkar mönstret förklaras av skuldsättningsgrad, tillgångstillväxt och deras beroende av handel med egna värdepapper. Det verkar helt enkelt vara bankernas affärsmodell som avgör.

Detta pekar också på att de räddningsaktioner som staterna i Europa och USA ägnat sig åt kommer att leda till framtida problem. Även om det inte delas ut direkta stöd till banker på obestånd så gynnas de banker som tagit störst risker mest av generella garantier. Till skillnad från i andra branscher slås därför inte banker med ohållbara affärsmodeller alltid ut. Naturligvis kan generella garantier i vissa sammanhang vara det enda ansvarsfulla men detta måste kombineras med åtgärder som leder till en sundare strukturutveckling av den finansiella sektorn. Därför borde finansminister Borg snarast se över reglerna om hur man ska hantera finansiella institutioner på obestånd.

Läs gärna Charles Goodharts kolumn på Vox.

Comments

  1. Att finansminister Borg faktiskt skulle backa upp sin kritik med faktiskt åtgärder är väl inte särskilt troligt. De senaste 14 gångerna som finansindustrin struntade i finansministern hände ingenting http://www.alliansfrittsverige.nu/2011/08/borg-skrammer-inte-bankerna.html
    Både väljare och finansindustrin borde lärt sig vid dethär laget att finansminister Borg bara är tomt tal och total passivitet.

    Nymnchen

  2. Cynisk says:

    Borde inte kreditförluster vara ett lämpligare mått än market cap?

    Om man bara utgår från aktiepriset så ser jag det som en stor risk att man får en oavsiktlig korrelation då marknaden straffar banker för tidigare misstag.

    Eller kompenserar de för detta i artikeln? Jag har inte tid att läsa den noggrannt i nuläget.

    • De undersöker även faktisk konkursbenägenhet vilket torde vara mindre känsligt än aktiekurser för denna typ av kritik. Att det har med affaärsmodellen att göra styrks även av vad som sammanfattas med ”It is striking that bottom performers in both crises grew substantially faster than other financial institutions during the three years before the start of the crisis.” (sid 19).

      • Cynisk says:

        Tack, har så ont om tid att jag behövde hjälp att skaffa hållpunkter.

  3. Jag skulle vilja byta ut affärsmodell mot företagskultur. Det är företagskulturen som avgör hur ansvar utkrävs, vad som är acceptabelt osv. Men annars bekräftar detta (ååh, confirmation bias i sitt esse) vad jag trott sedan 90-talskrisen. Banken som behöver statligt stöd borde tas över av staten och sedan avvecklas/läggas ned under ordnade former. Hade varit mycket bättre med ytterligare en H&M-butik på Hamngatan istället för Swedbanks huvudkontor. Och detta säger jag trots att jag är måttligt förtjust i H&M, innerstadsgallerior och butikskedjor.

    Lägg ner Swedbank, Nordea och SeB. De kan ersättas av allt från ICA-banken till Pan Capital.

  4. Åh! jag tror jag håller med Ig (förutom detdär med en till H&M-butik)
    Ett sätt att gynna de små sparbankerna är att beskatta transaktioner på det sätt man diskuterar i Europa (som Borg naturligtvis är emot). Att belägga kortsiktig spekulation med en (tillräckligt hög) skatt skulle innebära att de banker som sysslar med detta skulle försöka ta ut den kostnaden från kunder, som ist skulle välja typ ICA-banken. Två flugor i en smäll; en ”företagskultur” som bygger på kortsiktig spekulation tvingas bära de kostnader detta riskbeteende medför OCH folk omdirigeras till tryggare banktjänster.

    • ICA-banken? Menar du att de är ett föredöme? Jag är inte särskilt insatt i ICA-bankens verksamhet eller affärsidé, men jag tror knappast att den kan ersätta de stora affärsbankernas viktigaste funktioner, särskilt inte utlåningen till näringslivet.

      Jag trodde att ICA-bankens främsta funktioner i vår ekonomi var: (i) att förmedla bolånekunder till SBAB, en utlåningsverksamhet som är tveksam ur flera perspektiv, samt (ii) att förse ICA-koncernen med billig/effektiv kassahantering.

      • Jag trodde Ig tog ICA-banken som ett exempel på bank med en ”företagskultur” att erbjuda banktjänster som kärnverksamhet. Det kanske var ett dåligt exempel. Byt ut ICA-banken mot ekobanken.se i mitt inlägg.

      • Skandiabanken, Ikanobanken, Danske Bank osv.

        Observera att jag inte förespråkade nedläggning av Handelsbanken. De har som bekant klarat sig utmärkt genom alla kriser de senaste decennierna, med bibehållen hög(st) lönsamhet. Verkar även kunna fungera som bank för storföretag.

      • Hmm. Ikanobanken fungerar väl på ungefär samma sätt som ICA-banken, t ex som ombud för SBABs bolåneverksamhet.

        Och Danske Bank? Det danska banksystemet håller just på att återhämta sig från en mycket djup kris, där staten har trätt in med ett antal räddningsaktioner och bl a gett omfattande garantier till hela systemet. Danske Bank kanske har klarat sig bättre än de flesta andra bankerna i landet, men även de har gynnats av räddningsinsatserna, och jag tror att de även har valt att delta i flera program som varit frivilliga. Ungefär på samma nivå som SEB skulle jag gissa utan att ha satt mig in i detaljer.

        Jo, jag noterade att du inte hade Handelsbanken på din lista, och där håller jag med.

      • Ikanobanken har en stark ägare som knappast skulle låta den gå i konkurs. Inte minst för att då skulle man ha skaffat sig några hundratusen (?) ilskna kunder som inte skulle handla på Ikea igen.

        Poängen är att det finns gott om nischbanker (även Länsförsäkringar har väl en bank) som kan ta över SEB, Nordea och Swedbanks privatkunder. Stora företagskunder kan använda Handelsbanken eller utländska banker. Eller finansiera sig på annat sätt.

      • Att starka ägare skulle vara mindre benägna att låta sin bank gå omkull är både teoretiskt och empiriskt tveksamt.

      • Fast det där är inte applicerbart på Ikea/Ikano eftersom de även har en konsumentverksamhet att ta hänsyn till.

        Dessutom, det enda (?) svenska exemplet – Östgötabanken räddades av sin huvudägare Fredrik Lundberg under 90-talskrisen – vederlägger den hypotesen.

      • Jonas Vlachos says:

        Att en stark ägare en gång pumpat in pengar i sin bank vederlägger sannerligen ingen hypotes, framförallt inte hypotesen att starka ägare är mindre benägna att spela bort sina banker genom överdrivet risktagande. Dessutom stoppade familjen Wallenberg in nya pengar in SEB under 90-talskrisen men enligt vad jag erfar hade räknat med att staten skulle göra det åt dem. När de möttes av beskedet att det kunde staten visst göra men då skulle staten även ta över ägandet av banken så hostade de upp det nödvändiga kapitalet.

        Det är ganska enkelt: om överdrivet risktagande (pga statliga garantier och externa effekter) ligger i ägarnas intresse kommer starka ägare knappast att ta mindre risker än banker med svaga ägare. Den motsatta hypotesen förefaller mig lika logisk som den sällan framförda åsikten att oljebolag med starka ägare tar större hänsyn till växthuseffekten än företag med svaga ägare.

      • Jo, för det är en klockren falsifiering av hypotesen (och dessutom är kontexten bättre – Sverige, snarare än USA – för det vi diskuterar). Har du något klockrent exempel på det omvända eller är det som ovan, (vid)öppet för tolkningar.

      • lg: Det råder uppenbarligen förvirring kring vad hypotesen är. Jag tolkade det som om du framförde hypotesen att banker med starka ägare är mindre benägna att hamna på obestånd än banker med svaga ägare. Detta är även en hypotes som framförts av många andra i olika sammanhang. Det finns dock även teoretiska skäl att tro motsatsen vilken gör att vi ställer två olika hypoteser mot varandra. När man analyserar data finner man stöd för hypotesen att banker med starka ägare är mer riskbenägna.

        Eftersom vi rör oss i en värld fylld av fördelningar och en mängd faktorer som påverkar varje enskildhet så kan du inte säga att en enskild händelse falsifierar någon hypotes. Det vore likvärdigt med att hävda att en snöflinga som far uppåt falsifierar tyngdlagen. Så är naturligtis inte fallet utan förklaringen är att det kom en vindpust som motverkade snöflingans fall nedåt.

  5. En annan läxa man kan lära av historien är att ett banksystem bestående många små fristående aktörer också kan vara väldigt instabilt. Stora aktörer har ju fördelen att snabbt och enkelt kunna parera idiosynkratiska chocker till en del av verksamheten.

    • Men lite konkurrens ibland är väl inte heller fel på bankmarknaden. Åtminstone brukar väl det vara en vanlig synpunkt i våra textbooks. Att Sverige har ett av världens mest oligopolistiska bankväsende kan i sig var destabiliserande utifrån den ”subvention” (för att tala med Minsky) staten indirekt ger dessa i termer av ”to big to fall”.

    • Ett klassiskt argument mot konkurrens i banksektorn är att övervinster gör bankerna mindre riskbenägna. Anledningen är att de inte vill riskera sin existens och därmed framtida övervinster. Forskningen kring detta har inte levererat några klara slutsatser (gör den någonsin det?).

      Jag vet inte vad lösningen är men det är uppenbart att det finns en mängd överväganden och att en banksektor bestående av enbart små fristående aktörer knappast är stabilare en mer koncentrerad banksektor. Antagligen vill man ha en välreglerad, relativt koncentrerad, men ändå relativt konkurrensutsatt, banksektor. Men det är ju lätt att säga.

  6. Förresten, lite off topic, kan någon här svara på om denna beskrivning av valutasystemet är korrekt? (snälla säg att det inte är det)
    http://cornucopia.cornubot.se/2011/08/valutasystemet-ur-humanekologiskt.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

    (och i så fall, vad är fördelen med att skapa pengar för öka värdet på existerande tillgångar som tex bostadsbubblor, istället för att skapa pengar för att bygga tex järnväg?)

  7. AlexII says:

    Lösningen är enkel i teorin men svår i praktiken. Avskaffa den statliga bankgarantin. På så sätt tvingas banker som tar höga risker att ha ett högt eget kapittal samt måste ge en högre inlåningsränta som motsvarar kreditrisken. Ett alternativt scenario är att kräva kredit försäkring, försäkringsmarknaden kommer då att prissätta kreditrisken samt begära säkerhet samt mycket höga premier för riskbenägna och dåligt skötta banker.

    Det tredje sättet är att sätta belöningssystemen direkt kopplade till resultatet. Handelsbanken, som Ig tog upp, är ett lysande exempel. De har, om jag inte minns fel, i nästan 40 år varit den mest lönsamma banken. Varje bankkontor är som en egen bank, bankchefer har full diskretion vid utlåning mm.

    • David B says:

      Visst vore det effektivt. Svenskar har dock en tendens att inte läsa årsredovisningar för sin bostadsrättsförening. Inte heller läser de villkoren för försäkringen de precis köpte.

      Tror du dessa kommer att förstå hur allt det här hänger ihop? Hur ska Svensson kunna göra en bedömning av ditt förslag? Hur ska sittande regering sedan förklara för hundratusentals nu utblottade medborgare att de skulle gjort en bättre riskbedömning när de valde bank?

      • Men småsparare blir inte utblottade av en bankkonkurs! Det är nog inte ovanligt med att man har ett par månadslöner på ett bankkonto (jag har det själv) och visst skulle man (jag) bli sur över att förlora dessa pengar i en konkurs men i allmänhet blir man inte utblottad av en sådan förlust. 2 månadslöner ≈ 50 000:-. Snittpriset för ett hus i riket ca 2 Mkr enligt statistik som publicerades idag. Även om man lånar max – 90% – av 2 Mkr måste man ändå skjuta till fyra gånger så mycket som man har på sparkontot som försvinner i en bankkonkurs.

        Hotet om utblottade medborgare är kraftigt överdrivet.

  8. AlexII says:

    Och den som inte läser årsredovisningar, avtals villkor hur tycker du dessa ska behandlas nör informationen fanns tillgänglig? Har fu som konsument, avtals part och bank kund inget eget ansvar?

    Är det så att alla de regleringar som införts, de otaliga statliga institutioner som skapats, Konumentverket, Hyresnämnden, alla Ombudsmän förutom de som ska syna staten, marknadsdomstolen, Finansinspektionen mm invaggat medborgaren att denne är skyddad? Att ”någon annan” bär ansvaret för en av dem ingången rättshandling?

    För att förenkla frågan är boven i dramat regleringar eller marknaden som skapat problemen?

    Det var därför jag skrev att i teorin är det enkelt men eftersom vi nu lever i ett sönderreglerrat samhälle där individen passiviserats och gjorts ekoonomiskt illiterat så är det svårt att få de som passiviserats att ta ansvar för sitt eget liv.

  9. Jonas Vlachos says:

    På sätt och vis har naturligtvis Alex II rätt. Samtidigt får man inte glömma de informationskostnader som finns förknippade med att samhällets samtliga medborgare ska bli experter på att läsa och tolka bankernas balansräkningar. Samma sak gäller på övriga områden som Alex2 räknade upp. Alltså finns det betydande effektvitetsvinster av att överlåta denna övervakning på experter. Inte minst skapas möjligheten till specialisering vilket som vi vet medför betydande vinster. För att parafrasera en berömd tänkare: arbetsdelningens omfattning begränsas av de övervakande myndigheternas utbredning.

    Precis som all annan arbetsdelning och specialisering skapar även denna en viss form av hjälplöshet i och med att man blir beroende av andra. Visst kan man beklaga att tiden när alla var en ”Jack-of-all-trades” har försvunnit men detta beror nog på större samhällsförändringar än införandet av bankernas insättningsgaranti.

    • AlexII says:

      Jonas,

      Det var därför jag skrev att det var enkelt i teorin men pga medborgare i Sverige och USA gjorts ekonomiskt illiterata och därmed är det praktiskt svårt. Lättja är dock ingen ursäkt, att du hellre läser en skön litterär bok, går på bio, på teater eller går i naturen istället för att studera avtalsvillkor eller välja pension.

      Det var därför jag skrev att istället för myndigheter, vilka drivs av politiska och inte ekonomiska motiv, bör rating och tillsyn överlämnas till på marknaden agerande experter såsom raring institut, S&P, Morningstar, AM Best (störst i världen på att rata försäkringsbolag) mm. (rating instituten gjorde missbedömningar men inte på långt när lika mycket som politiker och myndigheter)

      Låt dessa samt marknadsaktörer, experter, bedöma risknivån på banker och försäkringsbolag. Om du har två marknadsaktörer som båda bär ekonomisk risk och alltså har ”skin in the game” så kommer de båda att anlita de bästa hjärnorna och inte som idag ägna sig åt att med hjälp av de bäste hjärnorna kringå regleringar. Tyvärr är det så att i statliga myndigheter och byråkratier är hjärn kapaciteten second-rate. De bästa och mest framåt väljer inte statlig karriär. Jag hade mycket att göra med finans och försäkrings tillsyns myndigheter på 90 talet. Jag tillhör inte hjärntrusten men kvalitén och kunskapsnivån på även högre tjänstemän lämnade övrigt att önska. Jag fick i princip göra deras research samt förselå lösning på problem, de verkade oförmögna att tänka fritt och att ta egna initiativ. Det var bra för mig eftersom jag fick det beslut jag ville, detta är för övrigt nu gällande föreskrifter samt inkorporerades ii den nya InvesteringsLagen.

      Förhoppningsvis är det något bättre idag. Men ju mindre politik hänsyn tas i tillsyn dess bättre. Det jag nästan aldrig kunde få tillsyns myndigheter i Sverige att förstå var att deras uppdrag var att skydda konsumenten och den enskilde investeraren och inte att skydda befintliga finansiella aktörer och skattebasen. Dock var svenska byråkrater okorrupta och korrekta. Här i USA är det fruktansvärt, tillsynsmyndigheter är politiskt genom korrupta, de struntar fullständigt i den enskilde och skyddar enbart etablerade aktörer i allmänhet men i synnerhet de med politiska kontakter.

      Jag blev just amerikansk medborgare, något jag nu börjar ångra pga den sittande presidenten och dennes misslyckade politik. Jag får kanske flytta till Estland, Malaysia eller Singapore.

  10. AlexII says:

    Jonas,

    Hur kommer det då sig att Handelsbanken, välskött, extremt vinstrik, samt med en av Sveriges bästa risk managers (decentaliserade) inte behövde lösas ut i vår finanskris. De tog lika höga risker, skillnaden var i riskbedömnimgen.

    Hur kommer det sig att banken med staten som 100 % ägare, Nordbanken, var den bank som tog orimliga risker, helt utan vett och sans och som även var den största boven bakom vår krasch? Hade de inte allt på sin sida? Hur kunde de bete sig som de gjorde? Varför stoppande inte dåvarande Bankinspektionen dem? Drog in deras tillstånd? Nordbanken var på samma sätt som Savings & Loan då och nu Fannie Mae och Mac huvudaktörerna bakom bank krisernna. Samma i Tyskland och de spanska Caixas.

    Samma sjukdom, staten ägde alt garanterade förluster och de baserade sin kreditprövning på politiska hänsyn, inte på betalnings förmåga. Vidare skyddades de av sina politiska allierade från tillsyn och krav på att följa de spelregler dom gällde alla andra privata aktörer.

  11. Alex,

    Det finns inget i argumentet som säger att välskötta banker inte kan leva och frodas. I stället betyder det att de hade frodats ännu bättre om inte statliga garantier hade skyddat mindre välskötta konkurrenter. Inte heller säger argumentet att statligt ägda banker skulle vara mer välskötta än andra. Precis som du påtalar är dessa ofta de som beter sig mest ansvarslöst, troligen just då deras skyddsnät är särskilt finmaskigt.

    Detta väcker naturligtvis frågan om hur effektiv den statlig regleringen kan vara och det finns all anledning till viss skepsis. Trots detta har jag mycket svårt att landa i slutsatsen att total avreglering skulle vara önskvärd eller ens möjlig. Däremot påverkas min syn på hur regleringen bör utformas. Den bör i mina ögon vara relativt lättbegriplig så att det finns en möjlighet för utomstående att hålla koll på de reglerande myndigheterna. Dessutom bör det finnas vissa mekaniska inslag som gör att myndigheterna inte har full diskretion utan ibland kan tvingas till åtgärder. Detta har bla Anders Borg vänt sig mot vilket jag kritiserar i inlägget som länkas till ovan.

    Detta sagt så anser jag det finnas ett värde i att det förs en delvis utopisk diskussion om regleringar eftersom det kan klargöra vad man egentligen vill uppnå med dessa och olika vägar till dessa mål.

  12. Alex II says:

    Jag låter min favorit ekonom avsluta denna diskussion i min favorit tidskrift Wall Street Journal. Eventuella fel i översättningen åligger mig:

    ”The Great Recession and Government Failure” – When comparing the performance of markets to government, markets look pretty darn good.

    http://on.wsj.com/qlX8eu

    ”Den traditionella argument för privata konkurrensutsatta marknader går tillbaka till Adam Smith (och ännu tidigare författare). Det är främst baserat på rikligt med bevis för att merparten av tiden konkurrensutsatta marknader fungerar, oftast mycket bättre än statliga alternativ. Den främsta orsaken är inte att individer i den privata sektorn i sig bättre än statliga byråkrater och politiker, utan snarare att konkurrens trycket disciplinerar marknadsbeteendet mycket mer effektivt än vad politiker eller byråkraters åtgärder kan göra.

    Den fråga vi bör ställa oss när när vi överväger mer statliga regleringar och nya lagar är om dessa sannolikt kommer att förbättra snarare än försämra den privata marknadens funktioner.

    I en artikel ”Competition and Democracy” publicerad för mer än 50 år sedan, sa [Gary Becker]:

    ”monopol och andra brister är minst lika viktigta, och kanske betydligt mer så, i den politiska sektorn än i marknaden…. Innebär det att bara för att det finns marknadsimperfektioner så motiverar det statliga ingrepp? Svaret bör bli nej, om de brister i politiker och byråkraters agerande är större än de på marknaden. ”

    Den nu utbredda efterfrågan efter finanskrisen för radikala ändringar av kapitalismen tar mycket liten hänsyn till frågan huruvida föreslagna politiska åtgärderna gör att markanden fungerar bättre eller sämre.

    Statliga regleringar och lagar är naturligtvis nödvändigt i alla väl fungerande ekonomier. Till syvende och sist, när markanden systematiskt jämförs med politiska och byråkratiska alternativ, regleringar, vinner marknaden med hästlängder.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s