Sidan 27 i SvD Näringsliv bjuder i dag på en märklig kombination av artiklar. I en ganska träffande krönika liknar Andreas Cervenka finanskrisen vid en knarkhärva där bankerna — ofta statliga — har langat bolån till desperata husspekulanter. I kolumnen bredvid beskrivs hur man får högst sparränta hos banker som Parex och Kaupthing (mer om Kaupthings hälsa). Media kanske också har viss del i skulden…

I en mycket intressant artikel sågar John Cochrane, professor i finance vid GSB Chicago, Paulson-planen. Han gör det genom att peka på vilka de egentliga problemen är och hur kan lösas på bättre sätt. Läs gärna själv, men de viktigaste poängerna är följande:

Bankerna behöver nytt kapital. Kollapsen på fastighetsmarknaden har gjort att värdet på bankernas underliggande tillgångar har sjunkit i värde. Eftersom bankerna måste ha täckning för sina krediter gör detta att de inte kan låna ut pengar — inte ens till trygga placeringar med hög avkastning. Alltså måste nytt kapital tillföras. Detta kan göras genom att bankerna säljer ut aktiekapital till marknaden, vilket naturligtvis gör att tidigare aktieägare får ta en förlust (t o m en förlust på 100 procent). Denna väg verkar svår att gå i dagsläget, kanske främst då värdet av bankernas verksamhet är så svårbedömt (vilket i sin tur kan bero på att ägarna väntar på ett räddningspaket).

Funkar inte det kan man låta bankerna gå omkull. Aktieägarnas värden raderas ut och bankens långivare får ta en förlust. Någon annan kan skjuta till nytt kapital och driva verksamheten vidare. Detta är den normala gången vid en konkurs men det finns ett problem: En konkurs tar tid, ibland flera år. Under denna tid kan inte banken låna ut pengar, vilket skulle få enorma konsekvenser för den reala ekonomin.

Eftersom tid inte finns måste staten ge sig in i leken och bistå processen, exempelvis genom att tvinga gamla kreditgivare att byta sina obligationer mot aktier (Zingales lösning) eller genom att staten köper upp, nationaliserar, bankerna (Krugmans lösning).

Paulson-planen bygger i stället på att staten ska tillföra kapital genom att driva upp värdet på bankernas underliggande tillgångar. Detta ska i sin tur ske genom att staten köper upp dåliga huslån från bankerna. Tanken är att detta ska driva upp värdet på alla värdepapper som har fastigheter som säkerhet. När värdet stiger får bankerna kapital som kan användas för att täcka nya krediter. Planen innebär alltså att alla som sitter på denna typ av tillgångar kommer att få del av värdeökningen — alldeles oavsett om de är konkursmässiga eller ej! Många investerare som sitter på dylika värdepapper är inte ens banker och många banker som sitter på dem är inte illa ute.

En inte helt perfekt analogi är att staten i ett försök att rädda Volvo-jobb i Göteborg skulle köpa på sig en enorm bilpark i förhoppningen att detta ska höja bilpriserna. För alla biltillverkare. Frågan är om en mer ineffektiv subvention går att konstruera? (se uppdatering nedan). Cochranes slutsats är att det är ytterst osannolikt att detta kommer att fungera och att det inte finns några exempel på att finansiella kriser lösts på detta sätt.

Cochrane har mycket mer att säga, exempelvis om centralbankens roll för att garantera likviditeten i banksystemet, att avregleringarna av bankmarknaden gör att en enskild konkurs inte är särskilt farlig för systemet i stort, och att planen att rädda enskilda husägare förvärrar de grundläggande problemen. Huvudbudskapet är dock att staten bör skjuta till kapital direkt och att Paulson-planen är en katastrof (och detta utan att räkna med alla de märkliga stöd det ursprungliga förslaget sockrats med).

Uppdatering: Pontus kommentar fick mig att fundera en vända till och jag måste nu erkänna att min Volvo-analogi är riktigt dum och leder tanken helt fel. Poängen med Paulson-planen är att skapa en mekanism som får bankerna att avslöja de dåliga lånen. Detta kommer att minska den adverse selection-problematik som präglar marknaden nu vilket gör att inga banker kan hitta kapital på marknaden till ett vettigt pris (även om de är helt sunda). När de dåliga lånen är borta ur systemet kommer även värdet på de sunda tillgångarna att stiga vilket hjälper bankerna att återkapitaliseras.

Detta upplägg går alltså rakt på problematiken att ingen vet var i systemet de dåliga lånen finns. Dessutom förklarar det varför det är svårt att ”straffa de skyldiga” genom exempelvis ett statligt övertagande av aktierna. Man vill att alla banker — även de som inte riskerar att gå under — ska lämna över sina dåliga lån. Om ett krav för att göra detta är att staten tar över ägandet så kommer inte i grunden sunda banker att gå med på detta. Marknaden kommer då trots allt inte att kunna skilja på bra och dåliga lån och adverse selection-problematiken består.

Detta upplägg bygger dock på att man får ordning på auktionsförfarandet där de dåliga lånen prissätts så det är där den intellektuella energin borde fokuseras för tillfället. Jag tackar Pontus för att ha hjälpt mig att nå lite djupare insikter.

Den pågående finansiella krisen i USA har fått världens media att gå i spinn. Efter kongressens avslag för krispaketet upplevde Dow Jonas sitt största aktieprisfall någonsin. Ett flertal banker har redan eller riskerar att likvideras. Men är det verkligen så farligt? Kanske inte — åtminstone inte ännu.

När man tittar på den ekonomiska historien är det nämligen tydligt att finansiella kriser som inte sprids till den reala ekonomin (industriproduktion, sysselsättning, konsumtion) sällan blir särskilt kostsamma för samhället.

I bilden nedan, som hämtats ur en artikel av ekonomerna Lars Jonung och Thomas Hagberg om krisers kostnader i Sverige sedan 1870, visas procentuell förändring i den svenska sysselsättningen över tid. Diagrammet visar tydligt att det är kriser i den reala sektorn som fått störst samhällsekonomiska konsekvenser: andra världskriget, 1920-talets efterkrigskris, 1930-talets internationella kris samt 1990-talskrisen, vilken författarna pekar ut som den i särklas mest kostsamma.

Jämför med Baringkrisen 1890, som skakade hela det brittiska banksystemet i grunden, och effekterna är knappt urkiljningsbara. Samma avsaknad av stora, långvariga samhällsekonomiska kostnader förknippas med finansoron 1907-08, S&L-krisen 1985, börsfallet i oktober 1987, haveriet för Long-Term Capital Management 1998 och (även om detta inte framgår av just denna bild) IT-kraschen 2000.

Kontentan av resonemanget är att så länge krisen är huvudsakligen finansiell finns ingen större anledning till oro (bortsett från om man är aktieägare i utsatta banker eller pensionär med huvuddelen av sina pensiontillgångar i östeuropafonder). Så länge inte konkurserna börjar öka (vilket de ännu inte gjort) och industriproduktionen sjunker drastiskt (vilket ännu inte skett) är situationen under kontroll. Vi har lång väg kvar till 1990-talskrisen.

Länkar: DN123, SvD1234, AB12, Afv123, VA12345, SydSv1234.