Hörvärt om den finansiella sektorn

Den som är intresserad av hur man kan agera för att undvika nya finansiella katastrofer bör lyssna på inspelningarna från London School of Economics konferens The Future of Finance som hölls i juli i år. En panel av bland andra Martin Wolf, Adair Turner, John Kay och Charles Goodhart presenterar där sina kapitel i en nyutgiven bok.

Frågorna kretsar kring hur man ska hantera de incitamentsproblem som uppstår när privata aktörer bär uppsidan men inte nersidan av sina beslut, samtidigt som samhället i stort är beroende av vissa av de tjänster som de levererar. Bland annat argumenterar John Kay för en separation mellan traditionella banktjänster och investment banking — en lösning jag är tveksam till då samhället tenderar att göra sig beroende av investmentbankerna och då kvarstår problemet. Högt på agendan står också sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd utan att skattebetalarna kompenserar kreditgivarna samt om och hur bankledingarnas löner ska regleras.

Även om vissa förslag är väldigt radikala (att göra bankernas ledningar personligt skadeskyldiga vid en konkurs är ett sådant) så är idéerna som framförs är inte helt originella. De framförs dock av personer med djup kunskap om ämnet så det är en fröjd att lyssna.

Finns som podcast på iTunes eller här. Mer information om boken finns här.

Vad kostar Basel III?

Att hålla i en kurs innebär ibland att man får nöjet  att bjuda in gästföreläsare som kan ge intressanta perspektiv. Häromdagen besökte Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell (som för övrigt skrev en artikel om HQ i onsdagens SvD) min kurs. Han pratade bland annat om hur höga kostnaderna för bankernas ökade kapitaltäckningskrav kan förväntas bli.

Kapitaltäckningskraven är den reglering som anger hur mycket eget kapital banker och andra finansiella institutioner måste använda sig i förhållande till sina riskviktade tillgångar. Ju högre kapitaltäckningskraven är, desto mindre är sannolikheten att banken hamnar på obestånd om tillgångarna skulle förlora i värde. Eftersom bankernas aktieägare bara bär en del av kostnaden för en konkurs och då bankernas kreditgivare brukar räddas av skattebetalarna så tenderar oreglerade banker att hålla för lite eget kapital och i stället belåna sig högt. Högre kapitaltäckning minskar alltså risken för finansiella kriser men nackdelen är att de ökar bankernas kapitalkostnader vilket gör utlåningen dyrare.

Inom ramen för Baselkommittens nya regler för bankreglering, Basel III,  talar man nu om att höja kapitaltäckningskraven med två procentenheter. Om man utgår från att aktieägarnas avkastningskrav ligger på 15 procent och bankens upplåningskostnader på tre procent så skulle detta öka bankernas kapitalkostnader med 0,24 procentenheter. För bankernas låntagare innebär det att kostnaderna kommer att stiga med ca 0,3 procentenheter.

”Aktieägarnas avkastningskrav”, förresten. I vanliga fall så tänker man sig att avkastningskraven beror på investeringarnas risk. Och risken sjunker när bankerna använder sig av mer aktiekapital. Enligt basal finansiell analys måste detta leda till att aktieägarnas avkastningskrav sänks. Som lyfts fram i en mycket intressant rapport av bland andra Martin Hellwig betyder detta att oron för höjda utlåningskostnader är kraftigt överdrivna. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att avkastningen på just bankers aktiekapital skulle vara oberoende av risknivån. Man undrar därför hur lobbyorganisationen IIF kommit fram till att Basel III skulle höja utlåningsräntorna med 1,34 procentenheter. Enligt analysen ovan är även 0,3 procentenheters högre ränta med största sannolikhet i överkant.

Efter att ha läst igenom den makroekonomiska analys där Baselkommitten väger de ökade utlåningskostnaderna mot minskade kostnader för finansiella kriser blir snarast frågan varför inte kapitaltäckningskraven sätts ännu högre. Men det är kanske följden av effektivt lobbyarbete.

Euroländernas skuldsättning

Som de flesta kommer ihåg (läs annars här) lyckades många av världens banker kringgå sina kapitaltäckningskrav genom att värdepapperisera och sälja vidare sin utlåning. Detta gjordes via särskilda bolag, exemplevis SPVs och SIVs, till vilka bankerna ställde ut en garanti. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden och fördelen för bankerna var att verksamheten låg utanför balansräkningen. Som senare blev uppenbart kan man emellertid bli skyldig att leva upp till sina åtaganden och inte minst den bristande insynen i SPV-bolagen var en kraftigt bidragande orsak till finanskrisen.

När euroländerna nu enats kring ett räddningspaket för stater och banker är det därför en smula ironiskt detta paket är konstruerat precis som ett SPV. Den kritik som ländernas ledare i andra sammanhang för fram mot en modell som bygger på att finansiera långsiktig utlåning med kortsiktig upplåning utanför balansräkningen och med den bristande insyn detta innebär gäller uppenbarligen inte dem själva.

Den föreslagna lösningen gör att de garantier som euroländerna ställer ut till varandra och till sina banker ligger utanför balansräkningen varför de officiella siffrorna över ländernas skuldsättning är underdrivna. Hur underdrivna, kan man undra. Lika väl som att det för ett par år sedan var svårt att bedöma bankernas egentliga skuldsättningsgrad är det idag att avgöra staternas.

Som FT-krönikören Wolfgang Münchau poängterar är det dock potentiellt frågan om mycket stora belopp, inte minst då europeiska banker inte skrivit ned värdet på sina tillgångar i samma takt som de amerikanska har gjort. Att marknaderna anser sannolikheten för en grekisk skuldnedskrivning vara 75 procent understryker bara allvaret i frågan.

Münchau undrar om euroländerna verkligen har råd med alla dessa garantier eller om de håller på att göra hela eurozonen insolvent. Det ögonblick andra aktörer på marknaden börjar ställa samma fråga kommer det inte längre att vara möjligt att återfinansiera garantiupplåningen på marknaden. I stället måste det ske via ländernas statsbudgetar — eller genom att ECB börjar trycka pengar.

Varför låna och spara på samma gång?

Många svenska hushåll har belånat sitt boende samtidigt som de sparar i aktier (eller fonder). Trots detta misstänker jag att de allra flesta inte skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa aktier. Men om man verkligen tycker att det är för riskabelt att låna för att köpa aktier borde man väl sälja sina aktier och amortera på sitt bolån, eller hur?

Att låna pengar för att investera i en tillgång (vare sig det är boende eller aktier) innebär att man tar en större risk än om man bara investerar sina egna pengar. Belåningen skapar en hävstångseffekt. Genom att belåna sig kan man snabbt tjäna många gånger sitt egna kapital när priserna stiger snabbt, men man kan förstås lika snabbt bli rejält skuldsatt om priserna går ner. Den totala risknivån är dock oberoende av om lånet man tagit är kopplat till boendet eller aktier.

Varför är det då så vanligt att människor lånar och sparar i aktier samtidigt? Min gissning är att detta framförallt beror på s.k. mental bokföring (ett begrepp som Chicago-ekonomen Richard Thaler myntat och skrivit mycket om). Vi betraktar boendeinvesteringen som helt separat från våra investeringar i aktier och utvärderar risknivån i varje kategori för sig utan att ta hänsyn till den totala risknivån.

En alternativ förklaring är att folk tror att aktier ger bra avkastning på lång sikt och att det därmed är lönsamt att låna för att köpa aktier. Aktier har historiskt givit en oproportionerligt hög avkastning jämfört med statsobligationer. Nationalekonomer tvistar om varför det är på detta vis, men ingen verkar ifrågasätta att aktier historiskt har givit högre avkastning (detta kallas för equity premium puzzle).  Att ha aktier som säkerhet för lånet kan dock göra att man riskerar att behöva sälja aktier och betala tillbaka delar av lånet om aktierna tillfälligt rasar i värde. Därför kan det vara klokt att ha boendet som säkerhet för lånet eftersom värdet på boendet förmodligen inte fluktuerar lika kraftigt som aktiekurser.

Att döma av historiska data är det en god affär att investera i aktier i stället för att amortera på lånet, men ingen kan förstås veta om det kommer fortsätta vara så. Ett fenomen som dock är betydligt svårare att rationalisera på detta vis är varför en del (åtminstone undertecknad) lånar och sparar på bankkonto samtidigt. Visst kan man behöva pengar på kontot för att täcka oförutsedda utgifter, men utöver en sådan buffert är det ju förstås bättre att amortera på lånet än att ha pengarna på ett konto (förutsatt att inlåningsräntan är lägre än utlåningsräntan, vilket inte alltid är fallet).

Så tänker nog Finansinspektionen

Förra veckans spekulation kring vad som rör sig i Finansinspektionens huvud var baserad på några enkla — men centrala — antaganden: att det inte finns några informationsasymmetrier mellan låntagare och långivare och att det inte finns några indrivningskostnader om låntagaren inte kan betala sina lån.

Dessa antaganden leder fram de Miller-Modigliani-liknande slutsatser som jag drog inlägget; dvs att det föreslagna taket på bolån saknar praktisk betydelse. I en mer realistisk beskrivning av världen är emellertid inte dessa villkor uppfyllda och FIs förslag får konsekvenser. Anledningen är att en blancolångivare aldrig har full koll på vad låntagaren hittar på när lånekontraktet är påskrivet. Risken finns till exempel att låntagaren drar på sig en massa nya skulder. Denna asymmetriska information gör att räntan på blancolånet kommer att bli högre än på ett lån där bostaden står som säkerhet; även om hushållets faktiska belåningsgrad är exakt densamma som tidigare.

Som Stiglitz och Weiss visat leder sådan asymmetrisk information även till att en del långivare inte kommer att kunna få lån överhuvudtaget. Anledningen är att den höga ränta som ska kompensera för hög risk även tenderar att locka till sig kunder som själva bedömer sin förmåga att betala tillbaks lånet som liten. Bankernas lösning på detta dilemma är att ransonera krediterna. Eftersom roten till detta problem är att bankerna inte får använda sig av hela bostadens värde som säkerhet är denna konsekvens i viss mån onödig; säkerheten får lånet — bostaden — finns ju där men den får inte användas som säkerhet.

Slutsatsen är att FIs förslag med största sannolikhet kommer att leda till lägre belåning, snabbare amorteringstakt och att vissa stängs ute från bostadsmarknaden. Ett alternativ hade kunnat vara att helt enkelt tvinga fram en snabbare amortering av bolånen. Förutom att detta är svårt att övervaka är nackdelen att det hade förhindrat bankerna att ge anstånd med amorteringarna för låntagare med tillfälliga betalningsproblem. Följden hade då kunnat bli att låntagare tvingats ta SMS-lån för att amortera på bolånen, vilket knappast ökat konsumenternas trygghet.

Hur tänker Finansinspektionen?

En av våra trogna läsare, Alexander Kristoffersson, hörde av sig med en fråga om Finansinspektionens förslag att begränsa bostadsbelåningen till 85 procent. Förslaget presenteras som ett konsumentskydd mot för hög skuldsättning men det är svårt att se hur detta är tänkt att fungera. Hushållen kan ju alltid ta blancolån för att finansiera de sista 15 procenten av sitt bostadsköp. Eftersom låntagarens bostad kan drivas in om skulden inte betalas är risken i en sådan tudelad låneportfölj är inte högre än för ett lån på 100 procent av bostadens värde. Lånekostnaden borde därför inte bli högre och om inte lånekostnaden är högre, ja då är det svårt att förstå varför belåningsgraden skulle bli lägre.

Antag att ett hus kostar 100 kronor och att risken för ett 10 procentigt prisfall är 50 procent. Om låntagaren belånar sig till taknocken (dvs 100 procent) kommer långivaren bara att få tillbaks 90 kronor vid ett prisfall. Det förväntade värdet på lånet är alltså 95 kronor och räntan kommer att sättas för att kompensera långivaren för den risk detta innebär.

Om Finansinspektionens förslag går igenom och man tar ett bottenlån på 85 procent av husets värde är risken noll att långivaren inte får tillbaks pengarna. Räntan på bottenlånet blir därför lägre än räntan på bolånet i exemplet ovan. Räntan på blancolånet blir förvisso hög eftersom långivaren med 50 procents sannolikhet bara får tillbaks 5 kronor men det förväntade värdet på hela låneportföljen blir detsamma som tidigare: 85 + 0,5*5 + 0,5*15 = 95. Eftersom den totala risken är densamma som tidigare borde även priset (genomsnittsräntan) på låneportföljen bli detsamma.

Eftersom belåningsgraden enligt detta resonemang inte skulle förändras är det svårt att se på vilket sätt konsumenterna skyddas. En invändning är att låntagarens marginalkostnad för hög belåning påverkas vilket kan hålla nere belåningsgraden. Samtidigt är det inte självklart att det är marginalkostnaden för just bolån som styr hushållens totala belåningsgrad.

Detta får mig att misstänka att Finansinspektionen egentligen är har ett annat, förvisso hedervärt, syfte; att minska bolåneinstitutens exponering vid ett prisfall på bostäder. För att detta ska fungera krävs dock att kapitaltäckningskraven — och därmed bankernas utlåningskostnad — på blancolån är högre än för bottenlån. Annars kommer långivarna att ha incitament att skapa en portfölj av bottenlån och blancolån som ser exakt likadan ut som den tidigare bolåneportföljen. Frågan är bara varför inte Finansinspektionen presenterar sitt förslag på detta sätt i stället?

SvD

Ny antologi om Sveriges monetära och finansiella historia

riksbanken_framVisste du att du för en miljard tyska mark kunde köpa en tredjedel av Sveriges BNP i september 1914 medan samma belopp september 1924 endast räckte till en halv centiliter mjölk? Undrar du över hur stor den genomsnittliga inflationstakten i Sverige under de senaste 800 åren? Vad är egentligen skillnaden mellan riksdaler och krona?

Svar på frågor som dessa finns nu att finna i en nyutkommen antologi om Sveriges monetära och finansiella statistik genom historien. Boken, som är utgiven gemensamt av Ekerlids förlag och Sveriges Riksbank, är den första volymen i ett flerårigt forskningsprojekt med syfte att samla och presentera långa tidsserier över viktiga svenska finansiella variabler. Bland projektdeltagarna finns undertecknad.

I projektets först volym (se bilden) presenteras en detaljerad översikt av svenska betalningsmedel under tusen år, växelkurser både mellan olika inhemska myntslag och mellan Sverige och andra länder, en ny historisk KPI-serie från 1290 och dessutom reala löneserier för olika arbetare och kön från medeltiden till idag. Nästa volym, som planeras utkomma under 2012, innehåller nya serier över banksektorn, aktieavkastning, räntor, statsskuld, riksbankens räkenskaper och, sist men inte minst, ett nytt fastighetsprisindex med början i sena 1800-talet.

För den som inte vill köpa boken går det att helt gratis ladda ned samtliga kapitel och samtliga tidsserier från projektets hemsida. God läsning!

På rätt väg i USA

I programmet Meet the Press diskuterade USAs finansminsiter Tim Geithner häromdagen hur finansmarknaderna ska regleras. Han pekade då framförallt på behovet av ett särskilt konkursförfarande för stora finansiella institutioner på obestånd. Enligt det lagförslag som just nu manglas i kongressen ska förvaltningen av institutioner i behov av statligt stöd tas över av staten. Företagsledningen ska sparkas, aktieägarna förlora sitt kapital och bankernas kreditgivare tvingas skriva ner värdet på sina fordringar.

Detta är helt rätt väg att gå då det kan återskapa en viss grad av marknadsdisciplin i en finansiell sektor som efter alla räddningspaket präglas av ännu större moral hazard-problem än innan krisen. Det förefaller alltså som om administrationen i USA lyssnat på akademiker som Luigi Zingales (en mindre teknisk diskussion här) och Raghuram Rajan vilka under lång tid argumenterat i denna riktning. Deras förslag innehåller även idéer om vad som ska trigga ett sådant konkursförfarande.

Under perioden som ledde fram till den finansiella krisen visade de reglerande myndigheterna runt om i världen upp sin bristande kompetens vad gäller att bedöma de risker som de finansiella aktörerna tog. Därför är det en aning paradoxalt att diskussionen kring finansmarknadsregleringarna i Europa i princip inskränker sig till en diskussion om högre kapitaltäckningskrav och bättre riskbedömningar. Om det nu är så enkelt att bedöma dessa risker kan man fråga sig varför de inte gjorde jobbet ordentligt förra gången?

Svaret är bland annat att det är ytterst svårt för de reglerande myndigheterna att hänga med i utvecklingen av nya finansiella instrument och marknader. Detta problem kommer emellertid inte att försvinna varför det är centralt att de finansiella aktörerna i möjligaste mån själva får bära kostnaderna för sitt risktagande. Tyvärr verkar idéer liknande Zingales och Rajans vara helt främmande för beslutsfattarna på EU-nivå. I stället är de fullt upptagna av att försöka reglera ersättningssystemen i finanssektorn; troligtvis ett ineffektivt sätt att reglera risktagandet.

Törs man därför gissa att nästa finansiella kris kommer att ha sitt ursprung i Europa snarare än i USA?

Det grekiska dramat

Det sägs en hel del om det grekiska statsskuldsdramat just nu. Ett intressant inlägg i debatten kommer av Peter Boone och Simon Johnson på Baseline Scenario som satt lite siffror på problemen. Inom kort kommer Greklands statsskuld att vara uppe i 150 procent av BNP och 80 procent av denna hålls av utlänningar. Varje ytterligare procent i ränta på statsskulden innebär alltså att 1,2 procent av BNP överförs till utlandet.

I takt med att det blir alltmer osannolikt att Grekland kommer att klara av situationen så kommer riskpremien att stiga. Boone och Johnson anger en ränta på 10 procent som högst sannolik givet problemens storlek. Nivån på överföringarna till omvärlden kommer då att vida överstiga Tysklands krigskadeståndsbetalningar efter första världskriget som låg på 2,4 procent av BNP.

Det säger sig självt att situationen knappast är hållbar. Boone och Johnson landar i slutsatsen grekiska statspapper i dagsläget är kraftigt övervärderade. Europas politiker och IMF bidrar till att hålla uppe värdet genom att låtsas att situationen är under kontroll. Att skjuta upp problemen påverkar egentligen inte Greklands situation men det har ändå konsekvenser; det ger smarta investerare som inser att loppet är kört möjligheten att sälja av sina grekiska statspapper till mindre sofistikerade aktörer.

Ungefär som när svenska låntagare under kronförsvaret hösten 1992 gav bankerna den tid de behövde för att minska sin utländska upplåning.

John Hassler och Per Krusell: Staten ska inte bestämma priset på aktier och bostäder!

Det här är ett andra gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

John Hassler, IIES

Per Krusell, IIES

Allt fler menar att staten aktivt ska styra utvecklingen av olika tillgångspriser i ekonomin, t.ex. på aktier och bostäder. Riksbanken ska ingripa om bostads- eller aktiepriserna blir för höga och finansinspektionen vill begränsa bankernas utlåning till bostadsköp i syfte att att undvika prisbubblor.

Klart är att staten har ett ansvar för att minska risken för finansiell instabilitet, men vi tror att en statlig politik i syfte att styra tillgångspriser är helt fel väg att gå.

Logiken bakom förslagen är ungefär så här. Låga räntor gör det billigt att finansiera husköp och andra investeringar med lån. Detta driver upp priserna till för höga nivåer — en bubbla uppstår. Räntan är just nu nära nog så låg den någonsin kan vara, vilket innebär att den kommer att gå upp förr eller senare. Då spricker bubblan vilket leder till finanskris och lågkonjunktur. Ergo: regeringen/riksbanken/finansinspektion måste göra något åt priserna nu, t.ex. genom att göra det svårare/dyrare att låna.

Detta resonemang fallerar i flera led. Det är förstås riktigt att låga räntor leder till höga tillgångspriser. Men när räntorna är låga SKA priserna vara höga. Den rimliga definitionen på en ”bubbla” är att priset är högre än det ”fundamentala” värdet på tillgången, d.v.s. högre än nuvärdet av den avkastning tillgången förväntas ge. Om myndigheterna vet att ett pris är ”fel” så borde man förmodligen agera. Frågan är alltså om bostadspriserna är högre än de borde vara, givet den låga räntan. Vi har inte sett någon analys som tyder på detta och tror inte heller att någon statlig myndighet är skickad att avgöra detta. Argumentet att priserna i många andra länder fallit och att framtida räntehöjningar kan leda till prisfall är inte övertygande.

Riksbanksräntor och låneregleringar är trubbiga och rätt ineffektiva instrument sätt att påverka tillgångspriser. De som menar att staten vet när vissa tillgångspriser överstiger fundamentalvärdet borde därför rimligen förespråka att staten agerar direkt på marknaden. Kommer vi att få se ett förslag om införande av Myndigheten för Statlig Prisövervakning med uppdrag att blanka de tillgångar vars pris börjar bubbla?

Det andra felet i resonemanget är påståendet att prisfall på bostäder och aktier i sig är skadliga för ekonomin. Att priser går upp och ner är en naturlig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, drivna av t.ex. förändringar i räntor och framtidsförväntningar. Hela tanken med marknader är att sådana prisförändringar är nödvändiga för en effektiv resursallokering. Regleringar på finansmarknaderna måste syfta till att marknadsaktörerna ska kunna hantera dessa naturliga prisförändringar – inte till att neutralisera dem.

Utgångspunken för dagens debatt är finanskrisen i USA som påstås ha orsakats av en sprucken bostadsbubbla. Detta är en alldeles för enkel analys av finanskrisen. Denna orsakades av flera, samverkande faktorer, bland annat de regleringar av utlåning som den amerikanska regeringen infört, de regler som gör det enkelt och fördelaktigt för låntagarna i USA att faktiskt gå i personlig konkurs och låta banken ta över huset, och svårigheterna med att värdera de nya finansiella instrument som skapats för att, i omvandlat skick, sälja bostadsobligationer till marknaden. Vi ser inga sådana samverkande faktorer i Sverige. Risken för att ett prisfall på bostäder skulle leda till en finansiell kris i Sverige förefaller därför vara liten. Givetvis kan framtida räntehöjningar göra det svårt för vissa hushåll att klara räntor och amorteringar på högt belånade hus. Vi har dock svårt att se att detta skulle motivera ett förbud för banker att låna ut pengar till personer som de anser ha alla möjligheter att klara av sina åtaganden även om räntorna går upp. Vi tror med andra ord att de flesta banker och konsumenter inte är så naiva som debatten antyder: man förstår att räntorna kan gå upp och tar hänsyn till detta. Vi säger därför nej till en statlig tillgångsprispolitik!