Pensionering åt alla lycka bär?

2012-06-15 av 6 kommentarer

Nationalekonomidoktoranden Martin Berlin skriver på Lyckobloggen om en studie som studerar välbefinnandet vid pensionering. Nedanstående graf är hämtad från studien och visar att långtidsarbetslösas välbefinnande ökar vid pensionering, medan de som har ett jobb inte upplever någon förändring. För en nationalekonom kan detta förefalla lite paradoxalt. Arbete antas vanligen vara ett nödvändigt ont och fritid är kul – arbetslösa som redan ”konsumerar fritid” borde därför inte uppleva någon större förändring i välbefinnande vid pensionering. Den tolkning av grafen som studiens författare fokuserar på är att det är stigmatiserande att vara arbetslös, men att man slipper detta stigma vid pensionering och därmed blir lyckligare. En annan tänkbar förklaring är att man inte längre behöver söka nya jobb eller oroa sig för att inte kommer få ett nytt jobb.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips, Välfärd

40000 arbetslösa i onödan

2012-06-08 av 14 kommentarer

Lars EO Svensson argumenterar i en ny uppsats för att Riksbankens penningpolitik medfört att arbetslösheten har varit 0,8 procentenheter högre under de senaste 15 åren än den hade behövt vara (se även Martins tidigare inlägg). Anledningen är att den genomsnittliga inflationen legat markant under inflationsmålet, men att inflationsförväntningarna inte anpassats därefter. Eftersom det nu för tiden tycks populärt att uttrycka sig i absoluta tal kan man konstatera att 0,8 procentenheter i runda slängar motsvarar knappt 40000 människor som gått arbetslösa i onödan under de senaste 15 åren.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips, Makro

Kielos vs den ekonomiske mannen

2012-06-07 av 14 kommentarer

Scenen är följande. Katrine Kielos med röda boxningshandskar. I andra ringhörnan en äldre, gråhårig och avmagrad manlig nationalekonom, kanske Gary Becker. Kielos slår och slår i 260 sidor. En del slag missar helt målet eller snuddar bara lätt och lämnar nationalekonomen oberörd. Andra slag är tjuvnyp som möter blandade bu- och jubelrop från publiken. Men ett fåtal slag träffar rakt i solarplexus. Det är dessa slag som gör att jag tycker Kielos nya bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin är läsvärd, men också stundtals plågsam om man kallar sig nationalekonom.

Kielos uppgörelse med den ekonomiska människan är i första hand ett rosenrasande, feministiskt politiskt manifest. Det objekt som konsekvent pekas ut som syndabock är ”den ekonomiske mannen”. Den ekonomiske mannen är inte bara en uppsättning tekniska antaganden i ekonomiska teorier, utan är en vida spridd föreställning om ekonomi och människor. Med både direkta beskyllningar och ”guilt-by-association”-argument ges den ekonomiske mannen skulden för allt från atombomber och krig till fattigdom och kvinnoförtryck. Boken kryllar av snillrika och eleganta formuleringar. Som politiskt manifest är det nog en bra bok (se till exempel den här recensionen), även om jag för egen del tycker det är väl konspiratoriskt och har svårt att se hur den ekonomiske mannen skulle kunna ha ställt till med så mycket elände.

Vad har då Kielos att säga om nationalekonomi? Det första man kan konstatera är att Kielos kan sin nationalekonomi och har en förmåga att koncist och välformulerat fånga ekonomiska insikter (vilket Tore Ellingsen också påpekade i sin recension i Aftonbladet). Till exempel vet Kielos hur pengar får sitt värde:

Du vill ha pengar eftersom andra människor vill ha pengar. Och det gör att du vet att du kan använda pengar för att köpa varor och tjänster. Så länge du tror att pengarna kommer fortsätta att vara värdefulla kommer du att fortsätta arbeta för att införskaffa dem — och systemet fungerar. (s. 115)

Men Kielos låter aldrig en nationalekonomisk insikt stå oemotsagd. Hon har alltid en avväpnande formulering i bakfickan som pekar på resonemangets begränsning eller dumhet. I fallet pengar avslutar hon med:

Pengar är en social konstruktion. Och för religion såväl som finansmarknader — i begynnelsen fanns tron. (s. 115)

Jag förmodar att man som läsare i detta fall ska invaggas i en känsla av att det är något lurt med de papperslappar som vi kallar pengar. Men egentligen påpekar bara Kielos vad som närmast är en självklarhet — att pengar är en social konstruktion och kan liknas vid religion om man så vill. Men det gör inte pengar mindre verkliga eller mindre användbara.

Boken innehåller en stor mängd liknande tjuvnyp som jag misstänker kan irritera en del nationalekonomiska läsare. Till exempel påstår Kielos att ”ekonomer är lite som barn (s. 27)” och att ekonomisk teori rättfärdigar att ”rättvisa, jämlikhet, omsorg, miljö, förtroende, fysisk och psykisk hälsa underkastas (s. 253)”. Men boken innehåller också en del betydligt mer välriktade slag.

Det slag som jag tycker ömmar mest är Kielos kritik av nationalekonomers tendens att utgå från oberoende individer med stabila och exogena preferenser. Efter att Kielos på ett förtjänstfullt sätt förklarat hur värde uppstår på grund av knapphet med hjälp av Robinson Kruse-metaforen konstaterar hon följande:

Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två övergivna personer på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoholiserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse? (s. 33)

Kielos beskriver vidare i uppskattande ordalag hur beteendeekonomer studerat avvikelser från de traditionella beteendeantagandena och att dessa teorier är ett ”stort steg i rätt riktning (s. 212)”. Men hon påpekar också att beteendekonomin har begränsningar:

Någon helhetssyn på hur samhället formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta. Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar. (s. 212)

På denna punkt tycker jag att Kielos träffsäkert pekar på en relativt blank fläck på den nationalekonomiska kartan. Beteendeekonomi fokuserar mer än mycket annan nationalekonomi på individuellt beteende frikopplat från samhällelig kontext. Men vi nationalekonomer har också överlag en ganska dålig förståelse för hur både människors preferenser och samhälleliga institutioner skapas och förändras.

En annan öm punkt som Kielos pekar på är spridningen av nationalekonomiska teorier till allt fler områden och att det finns en risk att teorierna blivit till norm. Kielos ger många exempel på spridningen av nationalekonomiskt tänkande. Boken Freakonomics deklarerade enligt Kielos att ”varje del i vår tillvaro överensstämde med marknadens principer (s. 209)”. Kielos tar även upp att vi numera även i vardagligt språk talar om utbildning som humankapital och om att investera i oss själva. Ett mer extremt exempel är boken Spousonomics som argumenterar för hur man kan dra nytta av nationalekonomisk teori inom äktenskapet.

Att använda den ekonomiske mannen som utgångspunkt för en vetenskaplig modell är en sak. Detta tror jag egentligen inte att Kielos bryr sig så mycket om. Men risken finns att samme samme ekonomiske man blir utgångspunkt för hur vi själva bör agera. Kielos pekar på att detta är en potentiellt farlig utveckling och på denna punkt är jag till stor del enig med Kielos (se till exempel mitt tidigare inlägg på detta tema). Kielos citerar en påhittad dialog av Amartya Sen som med all tydlighet illustrerar detta:

”Åt vilket håll ligger järnvägsstationen?” frågar främlingen. ”Ditåt”, säger bybon och pekar åt andra hållet, mot postkontoret, ”och skulle du vilja posta det här brevet åt mig på vägen?”. ”Självklart”, säger främlingen och planerar att öppna brevet för att se om det innehåller något värdefullt. (s. 134-135)

Kielos bok är en blandning av högt och lågt, men det är alltid välformulerat och rappt. Jag hade dock önskat att Kielos i stället för att rusa vidare hade stannat upp och förtydligat vad hon egentligen menar och bjudit på en mer ingående analys. Förmodligen skulle sprickorna i många resonemang då bli alltför synliga, men det skulle också kunna ge nya intressanta uppslag. Nu gör Kielos inte detta, utan avslutar i stället med en snitsig formulering och rusar raskt vidare till nästa ämne. Det gör boken till ganska frustrerande läsning. Men Kielos är å andra sidan inte samhällsvetenskaplig forskare, utan politisk skribent.

Filed Under: Lästips

Varför upplever vi att vi har en fri vilja?

2012-06-01 av 39 kommentarer

I kultromanen Tärningsspelaren experimenterar huvudpersonen Luke Rhinehart med att låta tärningskast avgöra sitt (framförallt sexuella) handlande för att på så vis eliminera sin jag-känsla. Romanen lämnar mig dock med en fråga som jag då och då återkommer till, men ännu inte lyckats formulera ett övertyganade svar på: Varför upplever vi att vi har en fri egen vilja?

Detta är naturligtvis när relaterat till frågan om människan har en fri vilja eller ej, men låt oss för ett ögonblick lämna den frågan därhän (även om jag har en klar uppfattning i frågan).  Oavsett om vår vilja egentligen är fri, så är det ju inte uppenbart varför vi så starkt upplever att vi har en egen fri vilja.

Frågan är särskilt påträngande när det gäller min egen treårings beteende. Han har stundtals en väldigt stark vilja, men har i många fall väldigt ”svaga grunder” för sina viljeyttringar. Många gånger är det slumpmässiga infall om att det ska vara på ett visst sätt och om det inte blir på detta vis blir han mycket upprörd. Han upplever naturligtvis inte infallen som slumpmässiga, utan som en stark inre egen drivkraft (vilket jag f.ö. tar hänsyn till och respekterar).

Precis samma sak gäller dock även oss vuxna, men som vuxna lär vi oss dock att rationalisera och ange goda skäl för våra viljeyttringar. (Det kanske vanligaste, men också sämsta argumentet, är att hänvisa till att ”jag” brukar handla på ett visst sätt.) Vissa saker kan vi ju dock ha goda skäl för att vilja, till exempel för att de direkt eller indirekt tillfredsställer vissa grundläggande behov. Men när vi rannsakar oss själva kan vi nog ofta hitta yttre, slumpartade skäl till varför vi vill vissa saker. Viljan att äta bröd och inte ris till frukost är mest ett resultat att ha råkat växt upp i land där man äter bröd till frukost. Huruvida du kommer vilja ha mossgröna byxor i höst har till viss del redan bestämts av modeskaparna (i någon slags spontan och kollektiv beslutsprocess jag inte förstår mig på).

Men egentligen är det nog inte så konstigt att vi känner så stark förnimmelse av att vilja olika saker. Det förefaller vettigt ur evolutionär synpunkt att ha en stark vilja som ser till att vi tillfredsställer våra behov. I det moderna konsumtionssamhället har dock viljan gått lite över styr eftersom det är så mycket vi vill som har så lite att göra med våra grundläggande behov (såsom byxfärg). Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).

För egen del upplever jag också att jag har en egen vilja — ofta en ganska stark sådan — men jag har ändå lite svårt att ta den på särskilt stort allvar. Anledningen är att jag inte upplever min vilja som särskilt fri. Mina viljeyttringar är så hopplöst stereotypa och präglade av min samtid att jag har svårt att inbilla mig att min vilja är fri. Och om viljan inte är fri, hur skulle jag då kunna kalla den min egen? Jag upplever mig själv snarare som ett instrument som tiden spelar på, en eolsharpa som vinden sjunger i, som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas.

Som nationalekonomer kan vi inte ställa oss neutrala i den här frågan, åtminstone inte om vi vill ägna oss åt välfärdsanalys. Nationalekonomer har av tradition tagit parti för den obstinata treåringen. Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen. Ett bra skäl för att ha detta som utgångspunkt är förstås att människor upplever att det är väldigt viktigt att deras upplevda fria vilja respekteras. Men hur ska vi resonera om denna upplevelse i sig är föränderlig och kan påverkas av till exempel ekonomisk-politiska omständigheter?

Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss, eller om den är föränderlig och påverkas av vilket samhälle vi lever i? Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja (jag diskuterade det enda svar jag hittat i ett tidigare inlägg)? Om i stället upplevelsen av den fria viljan föränderlig i tid och rum, vilka krafter är det som påverkar denna upplevelse? Och kan vi säga något om i vilket slags samhälle vi mår bäst av?

Jag har inte själv svaret på dessa frågor och vet inte ens var jag ska söka svaren, men jag hoppas på att få vägledning från någon av våra kunniga läsare.

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser

2012-05-30 av 36 kommentarer

Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är ”närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en ”historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.

Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).

Filed Under: Lästips, Politik, Välfärd

Vad ska vi med vargar till?

2012-05-22 av 52 kommentarer

Som tidigare rapporterats här på Ekonomistas skiljer sig storstadsbors och glesbygdsbors uppfattning om vargar markant åt. Vad som inte är helt glasklart är varför storstadsbor som jag vill ha en relativt stor och livaktig vargstam i Sverige.

De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.

Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!

Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så  många arter som möjligt.

När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.

Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.

Filed Under: Miljö, Politik

Varför säljs ekologiska varor i små förpackningar?

2012-05-10 av 27 kommentarer

Jag stödjer gärna ekologiskt producerad mat (trots Jonas invändningar) och är beredd att betala en extra slant för detta. Tyvärr säljs dock ofta ekologisk mat i små förpackningar vilket gör det väsentligt mycket dyrare att köpa ekologiskt.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

Filed Under: Miljö

Kan experiment lära oss något om makroekonomi?

2012-04-26 av 8 kommentarer

I förra veckan var Charles Noussair, experimentell ekonom vid Tilburgs universitet, på besök i Stockholm. Han presenterade en uppsats här på IIES där han på experimentell väg försöker testa modern makroekonomisk teori, s.k. nykeynesianska DSGE-modeller (vilka jag diskuterat här på Ekonomistas förut). Både hos mig själv och flera andra åhörare verkade presentationen orsaka någon slags ”metodologisk härdsmälta”: På vilket sätt skulle ett experiment under ett par timmar med några studenter kunna säga oss något om makroekonomiska teoriers giltighet?

[Read more…]

Filed Under: Beteendeekonomi, Makro, Metod

Hyresgästföreningen svänger igen

2012-04-19 av 78 kommentarer

För ett par år sedan meddelade Hyresgästföreningen äntligen att man accepterat att det geografiska läget borde få större betydelse för hyresnivån i Stockholmsområdet. En överenskommelse slöts med Fastighetsägarna och lanserades under namnet ”Stockholmsmodellen”. Så här skrev Barbro Engman, förbundsordförande för Hyresgästföreningen, och Terje Gunnarsson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm:

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar.

Jag ifrågasatte redan när detta skrevs 2009 hur stor förändring det skulle innebära, men nu står det klart att det förmodligen inte innebär något alls. I förra veckan kom Stockholmshem och Hyresgästföreningen överens om hyreshöjningarna för 2012. Höjningen av hyrorna blir 2,48 procent i alla Stockholmhems lägenheter, oavsett om de ligger i ett charmigt 1800-tals hus på centrala Södermalm eller längs E18 i Rinkeby.

I ett pressmeddelande kommenterar Terje Gunnarsson Stockholmshems förhandlingsbud om differentierade hyreshöjningar:

Stockholmshem har inte kunnat motivera varför de behöver mer betalt i innerstan, det enda skäl de har anfört är att hyresgästerna i innerstan förväntar sig högre hyror och har högre betalningsvilja.

Så sent som i höstas hävdade Terje Gunnarsson att hyrorna ska bygga på ”hyresgästernas egna värderingar”, men nu tycker han uppenbarligen inte längre att innerstadsbornas högre värdering av sitt boende är ett giltigt skäl för högre hyror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Hyresgästföreningens (relativt välbeställda) medlemmar på Södermalm har betydligt mer inflytande inom organisationen än medlemmarna i Rinkeby.

Filed Under: Politik, Välfärd

Marknadens moral

2012-04-05 av 45 kommentarer

Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Filed Under: Lästips, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»