I söndags var jag med i ett inslag i radioprogrammet God morgon världen. Det handlade om krisen i Östeuropa och i något läge så kom frågan om vilka länder som kommit längst i processen av att bekämpa korruption och göra det lättare att investera, etc. Jag svarade något i stil med att det var svårt att säga och att länderna var väldigt olika och att det berodde på vilka specifika aspekter man tittade på och så vidare. Efter att jag slingrat mig ett tag så formulerades frågan som ”I vilka länder skulle du själv kunna tänka dig att investera?” Jag börjar då skratta och hasplar ur mig ett antal länder som i snitt har något bättre investeringsklimat än andra.

Naturligtvis kommer inte sammanhanget alls med i det som sänds. Det låter mest som om jag skulle tycka att man är ’dum i huvet’ om man investerar i regionen överhuvudtaget. Reaktionen låter inte vänta på sig. Några personer som har goda erfarenheter från länder som jag inte nämnt hör av sig och undrar vad jag har för grund för att uttala mig om detta, och poängterar att: ”Vi som inte varit med om krig och förtryck ska akta oss noga för att uttala oss nedsättande om våra grannar”.

Nu var det förstås inte alls min mening att uttala mig negativt om investeringsmöjligheterna i regionen och än mindre att uttala mig nedsättande om dessa länder. Jag nämnde bara ett antal länder i Östeuropa som i undersökningar som Transparency Internationals undersökning om korruption och Världsbankens Doing business rapporter fått bättre betyg än andra. Figuren nedan visar utvecklingen av ”upplevda korruptionsproblem” under 2000-talet för ett antal närliggande forna östländer jämfört med Sverige (skalan går mellan 0-10 och ju lägre tal desto större problem). 

Tabellen visar rankingen (bäst rankas först) för dessa länder med avseende på ett antal områden som anses viktiga för att bedöma investeringsklimatet.

Vad borde jag ha sagt? Ja, jag kanske borde ha varit tydligare med att det förstås finns stora affärsmöjligheter i alla dessa länder. Vad gäller mina uppfattningar om var jag skulle kunna tänka mig göra investeringar (om jag nu överhuvudtaget hade för avsikt att göra några investeringar) så är detta snarast en reflektion av var jag kan tänkas ha kontakter och lokalkännedom och inte alls någon bra guide för någon annan. Inte heller är ett lands ranking i de olika investeringsklimatsundersökningarna någon bra guide för detta. Dessa ger (i bästa fall) en bild av hur olika dimensioner i genomsnitt bedöms. För en enskild person som funderar på att investera är andra saker troligen betydligt mycket viktigare.

Det slår mig att detta är ett exempel på en vanlig missuppfattning om genomsnittliga samband och enskilda exempel som avviker. Det finns nämligen inte någon motsättning mellan att någon lyckas i affärer i Litauen eller Ukraina, eller att någon upplever problem och korruption i Estland, och det faktum att Litauen och Ukraina i snitt har ett sämre investeringsklimat och större problem med korruption än Estland.

Ps. Det behöver knappast poängteras att det ovanstående knappast tillhör de mest akuta problemen i Östeuropa. Men det är väl så viktigt på sikt…

Förra veckan besökte Hilary Clinton Kina. Hon talade bland annat om vikten att Kina fortsätter köpa amerikanska statsobligationer. Detta fick mig att tänka på teckning från the Economist som publicerades för drygt ett och ett halv år sedan. Den har bara blivit bättre sen dess…

Publicerad i the Economist 9 augusti 2007

I förra veckan kommenterade jag i all korthet något som många  pratat om under de senaste veckorna nämligen kompetensen hos den nya Obama administrationen. Med detta har man avsett både formell kompetens i bemärkelsen utbildning allmänhet (många disputerade från amerikanska toppuniversitet) men också i form av detaljkunskap (ofta beserad på egen forskning) och en praktisk ansats till att lösa frågor och problem. Detta gäller inte bara ekonomer som David Cutler, Jeff Liebman, Austan Goolsbee, Larry Summers och andra, utan även till exempel Nobelpristagaren i fysik Steven Chu. I en läsvärd artikel i The New Republic noterar Noam Scheiber (som också diskuterar Obamas tycke för beteendeekonomi) att kontrasten är stor till en annan omtalat kompetent administration, nämligen Bill Clintons. Där Clintons akademiker ofta var politiska filosofer och visionärer är ”Obama’s wonks” mer praktiskt lagda. ”Think of it as the difference between science-fiction writers and engineers”, som Scheiber uttrycker det.

Det är dock inte bara Obama som tänker omge sig med akademiska stjärnor. Ett blogginlägg noterar Anne Boschini att Frankrikes president Nicolas Sarkozy tillsatt en kommision som leds av Nobelpristagare Amartya Sen och Joseph Stiglitz för att utveckla nationalräkenskaperna. Ett exempel till och det blir en spaning…