I förra veckan presenterades SNS Konjunkturrådsrapport, i år med fokus på euron. Av den relaterade artikeln på DN Debatt får man lätt intrycket att rapporten argumenterar för ett svenskt medlemskap i den monetära unionen. Men debattartikeln sägs ha blivit kraftigt redigerad, och rapportförfattarna konstaterar i själva verket att:

Om ett medlemskap är ekonomiskt gynnsamt för Sverige och Storbritannien eller ej, beror på vilken vikt man tillmäter förlusten av en självständig penningpolitik i händelse av asymmetriska störningar å ena sidan, och de troliga vinsterna med minskade nominella och reala växelkursfluktuationer och ökad handel å andra sidan.

Överlag ger rapporten en lättläst och välskriven utvärdering av eurons tio första år. En genomgång av ECBs penningpolitik följs av en analys av den monetära unionens effekter på ländernas finanspolitik, integrationen av finansmarknaderna, och internationell handel.

Även om författarna landar i en försiktig slutsats tycker jag att vissa problem har sopats under mattan. Visst har många av argumenten för en monetär union stärkts efter den svenska omröstningen. Speciellt har effekterna på handeln mellan länderna blivit mer positiva än väntat. Men även vissa av argumenten mot euron har stärkts. Det gäller främst utvecklingen av det finanspolitiska ramverket och den finanspolitiska disciplinen. Länder som Grekland och Italien släpptes in i samarbetet utan att uppfylla alla villkor, man övergav den dåligt utformade stabilitets- och tillväxtpakten när villkoren blev bindande, och man har inte fått ett nytt effektivt ramverk på plats.

Vi har under hösten sett att ränteskillnaden mellan euroländernas statsobligationer har ökat kraftigt. Speciellt är det förstås länder med stor statsskuld och stora underskott i de offentliga finanserna som drabbas av marknadernas misstroende.

Ränteskillnad mot Tyskland, tioåriga statsobligationer

Vid presentationen av SNS-rapporten var författarna eniga om att länder som Grekland, Portugal och Italien inte kommer att brytas ut ur samarbetet, men att det finns en viss risk för framtida betalningsinställelser. Så länge endast några av de mindre euroländerna får stora bekymmer är betalningsinställelser kanske det mest påtagliga riskscenariot. Men även flera av de stora euroländerna har tendenser till liknande problem — den franska tioårsräntan är nu 60 punkter högre än den tyska, jämfört med 10 punkter för ett år sedan. En annan risk är därför att ECB i framtiden inte kommer att kunna ignorera dessa problem. Den finanspolitiska oredan riskerar då att bli ett penningpolitiskt problem för hela euroområdet.

I helgen argumenterade såväl Carin Jämtin m fl som Assar Lindbeck på DN Debatt för tillfälligt ökade bidrag till kommuner och landsting. Även jag (och många andra) har argumenterat för sådana åtgärder: den offentliga sektorn ska inte tvingas till nedskärningar under lågkonjunkturen. Speciellt viktigt är detta för de personalintensiva verksamheterna i kommuner och landsting. 

Men det är också värt att mana till viss försiktighet. Ett av skälen till att ekonomer ofta är skeptiska till finanspolitiska stimulansåtgärder är att det politiskt kan vara svårt att motstå trycket från särintressen som anser sig vara särskilt utsatta. I veckans Fokus kan vi läsa att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) stoppat publiceringen av en rapport som visade att kommunerna har fått kraftigt ökade resurser under senare år. Regeringen verkar också hävda att kommunerna inte behöver extra anslag under 2009, men eventuellt under 2010.

Kanske är det för tidigt att utlova extra resurser nu. Men regeringen bör undanröja osäkerheten genom att meddela att statsbidragen kommer att höjas (tillfälligt) om behov uppstår. Lämpligen kopplas behovsprövningen till förändringen i kommunernas skattebas, dvs något som kommunerna själva har liten kontroll över på kort sikt.

Härom veckan uppmanade statsministern oss att gynna den svenska efterfrågan och därför inte handla kinesiska varor till jul. Utspelet indikerar en mycket snäv syn på stabiliseringspolitikens mål: det är den svenska efterfrågan som ska upprätthållas, även om det sker på bekostnad av andra länders välfärd. Det är tankegångar som är svåra att sympatisera med.

Men jag reagerade även negativt på Bengt Assarssons DN-Debattförslag att momsbefria bilköp — det skulle ju i hög utsträckning stimulera utländska biltillverkare. Vid närmare eftertanke undrar jag om mina reaktioner på de två utspelen är förenliga. Är jag i det senare fallet lika snävt nationalistisk som statsministern? Eller är det just de protektionistiska inslagen i statsministerns utspel som rättfärdigar min negativa reaktion?

Nu var det här kanske två extrema exempel, men liknande frågor dyker ofta upp i diskussioner om lämplig stimulanspolitik. I ett litet land med flytande växelkurs kommer finanspolitiska stimulanser att stärka växelkursen och därmed delvis gynna efterfrågan i utlandet snarare än i hemlandet. Är sådana läckage ett stabiliseringspolitiskt problem, eller är det kanske varje lands moraliska skyldighet att hjälpa till att stimulera världsekonomin?

För mig är svaren inte givna. En naturlig utgångspunkt är att varje land fokuserar på sin egen ekonomi men undviker åtgärder som direkt missgynnar grannländerna.

Länkar: Maria Rankka om Reinfeldts utspel på Newsmill. Richard Baldwin och Simon Evenett på VoxEU om risken för ökad protektionism i krisens spår.