Stora delar av världens sparkapital förvaltas av pensionsbolag. Vad som händer i dessa bolag är därför inte bara av intresse för bolagen själva och deras kunder, utan det påverkar kapitalallokeringen i hela ekonomin. Intressanta är inte minst de solvensregler som ska säkerställa att pensionsbolagen kan leva upp till sina utfästelser om garanterad avkastning. Dessa solvensregler behandlar — precis som bankernas kapitaltäckningskrav — innehav av statspapper som riskfria, vilket väcker ett antal frågor.

Förutom att Greklandskrisen ifrågasätter det kloka i att behandla statspapper som riskfria, så innebär försäkringsbolagens nya solvensregler att en ökad andel av pensionssparandet kommer att styras över mot statspapper. När en större del av pensionsbolagens innehav ligger i statspapper kommer mindre kapital att finnas tillgängligt för investeringar i den privata sektorn. En möjlighet är därför att staterna i större utsträckning tar över stora investeringsbeslut från marknaden, vilket dock (ytterligare) ökar behovet av att skilja staternas drifts- och investeringsbudgetar (se mitt inlägg om Arlandabanan).

De nya reglerna kommer även att minska avkastningen på de sparformer som omfattas av solvensreglerna. En annan trolig utveckling är därför att pensionsspararna tröttnar på den låga avkastningen och i stället börjar välja sparformer utan garanterad avkastning och därmed utan solvensreglernas begränsningar. En sådan utveckling vore önskvärd, bland annat då solvenskrav och garantiavkastning tenderar att göra pensionsbolagens investeringar pro-cykliska; när aktiemarknaden går bra är bolagen solventa vilket möjliggör mer placeringar i riskfyllda tillgångar som aktier.

För att underlätta övergången mot nya sparformer bör man omedelbart införa full flytträtt för allt pensionssparande. Problemet är bara att även med full flytträtt så kommer de flesta med största sannolikhet att låta sitt pensionsparande ligga kvar där det en gång placerats. Det vore därför önskvärt med någon smart ”nudge” som uppmuntrar folk att flytta sitt sparkapital bort från dagens pensionsförsäkringar med garantiavkastning. Jag har ingen sådan på lager men kanske våra läsare har några bra idéer?

I sin roll som storägare i Swedbank förklarar Folksams vd Anders Sundström att bankens skakiga historia har lärt dem ett och annat om värdet av en stark balansräkning. Så kan det vara, men samtidigt verkar det ständigt vara samma banker som hamnar i hetluften vad gäller riskfyllda affärer och skakiga finanser. Att historien upprepar sig och att vissa banker hamnar på obestånd med viss regelbundenhet är faktiskt också precis vad René Stultz och medförfattare finner i en ny studie (sammanfattning på Vox).

I studien jämför de bland annat aktiekursernas utveckling bland amerikanska banker under Rysslandskrisen 1998 med krisen 2007-2008 och de finner en mycket stark korrelation: de banker som klarade sig bra under den 90-talskrisen klarade sig även bra under under den senaste krisen. Även konkursrisken var starkt korrelerad mellan de både kriserna. Intressant nog verkar detta inte bero på att bankerna har samma ledning utan snarast verkar mönstret förklaras av skuldsättningsgrad, tillgångstillväxt och deras beroende av handel med egna värdepapper. Det verkar helt enkelt vara bankernas affärsmodell som avgör.

Detta pekar också på att de räddningsaktioner som staterna i Europa och USA ägnat sig åt kommer att leda till framtida problem. Även om det inte delas ut direkta stöd till banker på obestånd så gynnas de banker som tagit störst risker mest av generella garantier. Till skillnad från i andra branscher slås därför inte banker med ohållbara affärsmodeller alltid ut. Naturligvis kan generella garantier i vissa sammanhang vara det enda ansvarsfulla men detta måste kombineras med åtgärder som leder till en sundare strukturutveckling av den finansiella sektorn. Därför borde finansminister Borg snarast se över reglerna om hur man ska hantera finansiella institutioner på obestånd.

Läs gärna Charles Goodharts kolumn på Vox.

Att kommentera allt underligt som skrivs om ekonomiska frågor och problem är knappast mödan värt, men när Alan Greenspan uttalar sig förvirrat om bankernas kapitaltäckningskrav måste man säga ifrån. I en krönika i Financial Times likställer han bankernas egna kapital som en kostsam buffert mot chocker som sällan realiseras.

The buffer may encompass expensive building materials whose earthquake flexibility is needed for only a minute or two every century, or an extensive stock of vaccines for a feared epidemic that may never occur. Any excess bank equity capital also would constitute a buffer that is not otherwise available to finance productivity-enhancing capital investment (min kursivering).

Detta är nonsens: banker kan finansiera sin utlåning antingen med eget kapital eller med lånade medel. Det egna kapitalet används alltså till produktiva investeringar precis på samma sätt som de medel banken lånar upp. Kapitalet ligger alltså inte oanvänt och skräpar i ett bankvalv. Detta är självklart och utifrån Mogdiliani-Miller-teoremet, som säger att bankens värde är oberoende av dess kapitalstruktur, så minskar en större andel eget kapital långivarnas risk vilket i sin tur leder till lägre upplåningskostnader (läs gärna Martins inlägg om detta). Det verkar anvärkningsvärt nog som om Greenspan blandar ihop bankernas kapitaltäckningskrav med deras likviditetsreserver, som ju faktiskt ligger och skräpar.

Däremot har Greenspan rätt i att bankernas aktieägare uppfattar eget kapital som dyrt i förhållande upplånade medel. Som klargörs i en mycket intressant uppsats av bland andra Anat Admati (tidigare nämnd i detta inlägg) beror detta bland annat på att statliga garantier gör att bankernas risktagande inte leder till högre upplåningskostnader och på att lånefinansiering är gynnad av skattesystemet. Ur ett samhällsperspektiv är emellertid detta att betrakta som problem och som argument för, snarare än mot, höga kapitaltäckningskrav.

Greenspan är knappast ensam om att kalla kapitaltäckningskrav för dyra och trots att argumentet är tveksamt så finns det anledning att ta detta på allvar. Regleringar som uppfattas som dyra av ägarna kan nämligen driva ut en än större andel av den finansiella aktiviteten till den helt oreglerade skuggbanksektorn.

Om det finansiella systemet i stort blir beroende av skuggbanksektorn är detta ett problem. Om däremot skuggbanksektorn blir en separat och riskfylld del av finanssektorn så finns det ingen större anledning till oro; det skulle i praktiken innebära att man infört en ”Volcker rule”. Tyvärr tror jag inte det senare är ett helt realistiskt scenario: billiga krediter har ju alltid sin lockelse.