Att kommentera allt underligt som skrivs om ekonomiska frågor och problem är knappast mödan värt, men när Alan Greenspan uttalar sig förvirrat om bankernas kapitaltäckningskrav måste man säga ifrån. I en krönika i Financial Times likställer han bankernas egna kapital som en kostsam buffert mot chocker som sällan realiseras.
The buffer may encompass expensive building materials whose earthquake flexibility is needed for only a minute or two every century, or an extensive stock of vaccines for a feared epidemic that may never occur. Any excess bank equity capital also would constitute a buffer that is not otherwise available to finance productivity-enhancing capital investment (min kursivering).
Detta är nonsens: banker kan finansiera sin utlåning antingen med eget kapital eller med lånade medel. Det egna kapitalet används alltså till produktiva investeringar precis på samma sätt som de medel banken lånar upp. Kapitalet ligger alltså inte oanvänt och skräpar i ett bankvalv. Detta är självklart och utifrån Mogdiliani-Miller-teoremet, som säger att bankens värde är oberoende av dess kapitalstruktur, så minskar en större andel eget kapital långivarnas risk vilket i sin tur leder till lägre upplåningskostnader (läs gärna Martins inlägg om detta). Det verkar anvärkningsvärt nog som om Greenspan blandar ihop bankernas kapitaltäckningskrav med deras likviditetsreserver, som ju faktiskt ligger och skräpar.
Däremot har Greenspan rätt i att bankernas aktieägare uppfattar eget kapital som dyrt i förhållande upplånade medel. Som klargörs i en mycket intressant uppsats av bland andra Anat Admati (tidigare nämnd i detta inlägg) beror detta bland annat på att statliga garantier gör att bankernas risktagande inte leder till högre upplåningskostnader och på att lånefinansiering är gynnad av skattesystemet. Ur ett samhällsperspektiv är emellertid detta att betrakta som problem och som argument för, snarare än mot, höga kapitaltäckningskrav.
Greenspan är knappast ensam om att kalla kapitaltäckningskrav för dyra och trots att argumentet är tveksamt så finns det anledning att ta detta på allvar. Regleringar som uppfattas som dyra av ägarna kan nämligen driva ut en än större andel av den finansiella aktiviteten till den helt oreglerade skuggbanksektorn.
Om det finansiella systemet i stort blir beroende av skuggbanksektorn är detta ett problem. Om däremot skuggbanksektorn blir en separat och riskfylld del av finanssektorn så finns det ingen större anledning till oro; det skulle i praktiken innebära att man infört en “Volcker rule“. Tyvärr tror jag inte det senare är ett helt realistiskt scenario: billiga krediter har ju alltid sin lockelse.
Ekonomistas 
Jonas,
Det glädjer mig att också du reagerat på detta minst sagt märkliga uttalande av Alan Greenspan.
Själv skrev jag om det för ett par veckor sedan på min hemsida/blogg och försökte reda ut lite fundamenta om det här med kapitaltäckningskrav och och bankers kapitalbalanser:
http://larspsyll.wordpress.com/2011/08/01/alan-greenspan-fullstandigt-ute-och-reser-om-bankernas-riskhantering/
Se där, Lars! Jag hade missat detta inlägg som pedagogiskt och bra utreder detta med bankernas balansräkningar. Kanske Dr Greenspan skulle boka tid för lite vägledning i detta komplex?
Hur är det möjligt att en före detta Federal Reserve orförande inte förstår sig på elementa, som du säger, Lars?
Tre “rimliga” förklaringar:
A) Som alla andra ibland råkar ut för, gör AG ett uttalande som inte är så väl genomtänkt .
B) AG börjar bli gammal och har tappat stinget.
C) AG kan sina fundamenta men väljer av ideologisk-politiska skäl (här kan det kanske vara på plats att påminna om att Ayn Rand är, enligt honom själv, AG:s stora “inspirationskälla” …) att ända ge en skev bild.
Själv lutar jag nog åt alternativ C)
Matt Taibbi skulle nog svara:
D) AG är en total fraud, och vår tids kanske mest överreklamerade tänkare. Men han är en av världens främsta nätverkare, och det kompenserar mer än väl.
Själv lutar jag åt B, och jag tror att det är vanligare än vad vi vill se. Jämför Göran Rosenberg som i sina DN-krönikor gått från intressant till underlig till spritt språngande galen och religiös de senaste åren.
Det ska dock sägas att Ayn Rand var emot ett banksystem med fraktionella reserver och var för ett banksystem med hundraprocentig reserv. Därför är det svårt att förstå sammanblandningen Rand och Greenspan. Greenspan ville dock göra karriär och tjäna pengar, och var därför tvungen att använda de ekonomiska teorier som den traditionella mittfåran står för.
Ett banksystem med hundraprocentig reserv innebär att man identifierar vem som äger insatta pengar i en bank och identifierar vem som har rätt att förfoga över pengarna. Enligt följande:
1) Om insättarens syfte är att pengarna ska vara i säkerhet (ifrån stöld etc) och insättaren vill ha tillgång till pengarna när insättaren så önskar (vanliga transaktionskonton), ägs pengarna av insättaren och banken har ingen förfoganderätt över pengarna. Dessa konton kräver en hundraprocentig reserv och banken får inte lov att låna ut pengarna.
2) Om insättarens syfte är att pengarna ska vara i säkerhet (ifrån stöld etc) och insättaren vill ha ränta på pengarna under en viss avtalstid (räntekonton), ägs pengarna av insättaren. Men banken har fri förfoganderätt över pengarna under avtalstiden. Dessa konton kräver ingen reserv och banken får lov att låna ut pengarna under avtalstiden.
Fortsättning:
Syftet med att ha ett banksystem med hundraprocentiga reserver är:
Att konjunktursvängingarna ska minimeras eftersom det är uppgångarna som skapar nedgångarna. En keynesiansk motsägelse är “det går att genom penningpolitik/finanspolitik skapa uppgångar och lägre arbetslöshet, men det går inte genom penningpolitik/finanspolitik skapa nedgångar och högre arbetslöshet”. Det är således inte sant att ökningen av bankutlåningen 1986-90 skapade den kraftiga krisen under 1990-talet.
Det är således inte sant att marknadsekonomin koordineras genom prissystemet, att prissystemet skapar intäktspriser och kostnadspriser, och att detta i sin tur skapar vinst-och förlustsystemet. Det är således inte sant att entreprenörerna ökar sina investeringar där vinsterna är relativt sett höga och minskar sina investeringar där vinsterna är relativt sett lägre.
Det är således inte sant att ökningen av bankutlåningen 1986-90 ledde till att människor använde de nyskapade pengarna till att köpa nya bilar och till att bygga nya bostäder. Det är således inte sant att intäkterna och vinsterna ökade i dessa branscher, och att investeringarna ökade i dessa branscher.
Detta ledde således inte till kraftiga felinvesteringar i bilbranschen och i byggbranschen, vilket inte ledde till kraftiga nedskärningar inom dessa branscher under början av 1990-talet.
80 procent av detta inlägg är helt redundant, eftersom de bygger på en helt ogrundad tolkning av vad keynesianism är.
Tolkningen att keynesianism inte skulle ha en åtstramande sida har jag annars bara sett hos okunnigt vänsterfolk som alltid tycker att det offentliga borde gå med stora underskott.
Två frågor till Jonas:
Tolkar jag dig rätt här: I meningen “Ur ett samhällsperspektiv är emellertid detta …” syftar detta på “att bankernas aktieägare uppfattar eget kapital som dyrt” (inte på effekterna av statiliga garantier).
Vad är definitionen på “skuggbanksektorn” och vilka hinder finns mot att reglera eller genom förbud helt avskaffa den?
Jag menar att de staliga garantierna för risktagande och det skattemässiga gynnadet av lånefinansiering snedvrider kapitalallokeringen och är ett problem ur samhällsekonomisk synvinkel. Jag syftar alltså på att de statliga garantierna är ett samhällsproblem.
Skuggbanksektorn är den bankliknande finansiella verksamhet som inte är reglerad som vanliga banker. Problemet med att förbjuda denna är just att det är svårt att definiera exakt vad den är. Om jag skulle belåna huset och låna ut pengar till dig skulle det i princip göra mig till en del av denna sektor (samma sak om jag belånade mitt hus för att starta ett företag). Kontrollen och ingreppen i kontraksfriheten skulle bli monumental. I och med att kapital lätt flyter mellan olika klassificeringar skulle det troligen ändå gå att komma runt många av reglerna genom att skapa finannsiella instrument som kringgår lagens bokkstav om än inte dess anda.
Tack för förklaringen. Men har inte statliga garantier även fördelen att skydda sårbara småsparare om banken skulle kollapsa helt? Är din ståndpunkt, efter att ha vägt samman olika för- och nackdelar, att statliga garantier bör avskaffas?
De teoretiska hinder mot reglering/förbud då nämner låter inte oöverkomliga i mina lekmannaöron. Det ter sig mer som en fråga om transparens, resurser och politisk vilja. Finns några svenska ekonomer som forskat kring kring radikala förslag på sådan reglering?
I princip alla anser att insättningsgarantier är en viktig del av ett fungerande banksystem men de flesta anser nog också att avgifterna som bankerna betalar bättre borde ta hänsyn till det faktiska risktagandet (vilket är rätt svårt). Övriga garantier är implicita och grundar sig i too big to fail-problematiken. Kreativa lösningar om olika konkursförfaranden som ska undanröja dessa garantier utan att det finansiella systemet “fryser” cirkulerar men det verkar ytterst svårt att få tillstånd praktiska lösningar. Detta beror på att det är ekonomiskt och juridiskt klurigt att formalisera hur detta ska gå till.
Jag tror inte det är så lätt att reglera bort skuggbanksektorn men mer prominenta akademiker än jag andra tror det funkar. Min misstro beror på hur enkelt det är att uppfinna nya finansieringsmodeller och instrument. Problemet är inte minst att detta riskerar att göra systemet mindre transparant och därmed öka osäkerheten vilket är det stora problemet i en akut kris.
Varför är insättningsgarantier viktiga? Bankrusningar? Vilka småsparare har mer än ett par tiotusen på ett bankkonto? Visst skulle det vara förargligt att bli av med sina två månadslöner kontant men relativt värdet av bostad, bil etc är det faktiskt en hanterbar förlust för de allra flesta. Skulle dessutom lära folk att vara kund i åtminstone två banker och se till att sprida sina sparpengar mellan flera olika former.
lg må anse att folk stoiskt ska ta sina förluster. Min prediktion är dock att folk kommer att ta ut sina korvören vilket kommer att skapa likviditetsrisker för banksystemet.
För att fortsätta på es fråga så går det naturligtvis att i stor utsträckning reglera bort finansiella risker. Problemet är bara att en man då måste reglera bort risktagande vilket gör det svårt för kapital av omallokeras, sparkapital att genereras och därmed investeringar att göras. Detta drabbar framförallt nya sektorer och mindre företag som inte kan investera med hjälp av intjänade medel. Kort sagt, utan en fungerande — och risktagande — finansiell sektor så tenderar näringsstrukturen att konserveras och etablerade industriintressen att stärkas.
Det var inte det jag skrev. Och du svarade inte på frågan. Vad är syftet med insättningsgarantin? Omtanke om småsparare eller rädsla för bankrusningar? Vi har bara haft insättningsgaranti sedan början av 90-talet (?). Vi har alltså klarat oss i sådär 500 år utan insättningsgaranti. Varför har den blivit mer nödvändig i takt med att vi blivit rikare och samhället mindre våldsamt?
Det var ju ett inlägg här på ekonomistas för ett par år sedan om att en konsekvens av insättningsgarantin kunde leda till rena Ebberöds bank där man fick högre ränta av någon estnisk bank än vad det kostade att låna pengar i Sverige. En helt orimlig konsekvens.
lg: Syftet med insättningsgarantin är (vilket Jonas åtminstone indirekt även skrev) att undvika bankrusningar, inte att skydda småsparare. I Sverige infördes garantin när vi upptäckte att den behövdes (dvs i samband med 1990-talskrisen). I USA infördes garantin när de upptäckte att den behövdes (1930-talsdepressionen).
Det finns förstås alternativ till garantin, t ex en mer aktiv likviditetsgaranti från centralbanken (men det är också en problematisk lösning), eller krav på betydligt större kapitaltäckning (100%?) i bankerna.
Jonas,
Skulle man inte också kunna säga att i avsaknad av verksamma regleringar så skapas de facto också risktagande av icke-önskvärt slag? Har inte den finanskris vi befunnit oss i sedan år 2008 visat att problemet inte är för mycket regleringar, utan för lite?
Naturligtvis kan man säga det och det ligger i sakens natur att risktagandet blir för stort utan regleringar. Detta beror dels på statliga garantier men också på systemrisker som ingen enskild aktör tar hänsyn till. Externaliteter, helt enkelt. Detta innebär dock inte att det är lätt att reglera bort dessa risker. Hela debaclet med SIVs och SPVs som låg utanför balansräkningarna under goda tider men hamnade i knäet på bankerna när kreditflödet ströps var ju ett regleringsmisslyckade. Om detta berodde på inkomptens eller på att de reglerande myndigheterna medvetet såg mellan fingrarna är dock oklart. Oavsett anledning så kommer regleringsmisslyckandet att se annorlunda ut nästa gång.
Och betänker man också den roll stora delar av nationalekonomkåren spelat med all sin tillit till teorier om rationella förväntningar och effektiva marknader så kan man ju inte heller säga att tillsynsmyndigheter – och politiker för den delen också – tyckt det varit nödvändigt att plocka fram den vassaste kniven i lådan. Marknaden skulle ju sköta allt till det bästa. Inte minst finansmarknaden, som var den marknad som närmast levde upp till benchmarken av frikonkurrensmarknad. Sa man …
Jag skulle vilja hävda att krisen 2008 är ett lika hårt slag mot tron på effektiva regleringar som mot tron på effektiva marknader. För vad var Basel II om inte det modernaste och bästa av regelverk? Den symbios som verkar uppstått mellan finanssektorn, myndigheter och politiker är ju precis den typ av “regulatory capture” som public choice-skolan talar om och som ligger bakom dess skepsis mot statliga ingripanden. Denna kritik bygger inte nödvändigtvis på en föreställning om effektiva marknader utan på en föreställning om ineffktiva politiker/myndigheter.
Det är ju inte orimligt att osäkerheten som ledde till att kreditmarknaderna frös till en inte oväsentlig del berodde på att regleringarna lett till att finansmarknadens struktur blivit mycket mer komplex och svårbegriplig än vad som annars hade varit fallet. Svaret på denna problematik är knappast att släppa allt fritt och avreglera massivt, men det innebär att man får räkna med att regleringarna får en mängd oönskade sidoeffekter.
“Jag skulle vilja hävda att krisen 2008 är ett lika hårt slag mot tron på effektiva regleringar som mot tron på effektiva marknader.”
Instämmer. Det bör också påpekas att om någon om någonting säger “detta visar på hur viktigt det är att reglera denna aktivitet”, så finns det bara två möjligheter:
1. Man tycker alltid att allting bör regleras mera. En rimlig åsikt, men om man nu tycker det behöver man ju per definition inte några exempel på vad som annars kan hända, allt ska ju regleras ändå.
2. Det måste också finnas några exempel på när någonting borde regleras mindre.
Jag har aldrig någonsin hört en regleringsivrare ge några exempel på 2), vilket får mig att tro att de tillhör kategori 1. Och, som sagt, inget fel med det, men “detta visar” blir då redundant.
Men om någon kan bidra med en länk där en regleringsivrare diskuterar exempel på indikatorer för färre regleringar vore jag mycket intresserad!
Vad gäller regleringar av finansiella marknader är inte den korrekta frågan “vore det bättre om vi kunde införa regleringar som inte är snedvridande och som inte kan överlistas”. Svaret på den frågan är förstås ja, men det har rätt lite med verkligheten att göra.
Den relevanta frågan är “är det troligt att en underbetald tjänsteman utan personliga incitament ska kunna lyckas formulera regleringar som är komplicerade, inte snedvridande och inte kan överlistas av personer som är väldigt smarta, väldigt hårt arbetande, väldigt intresserade av att tjäna pengar och i stor avsaknad av moral och etik”. För mig är det tydligt att krisen 2008 visar att svaret på den frågan är nej.
Därmed förstås inte sagt att det inte ska finnas regleringar. Men de måste vara okomplicerade (och därmed ge upp försök till millimeterrättvisa).
Micke: Ditt resonemang verkar anta att enda regleringsalternativet är halvdana, underfinansierade regleringsförsök. Det låter fruktansvärt snävt. Ja, det låter som att du tycker att världens demokratier ska kapitulera under en “naturlag” av smarta, omoraliska egoister. Men många mer radikala regleringsförsök verkar inte diskuteras eller testas. Varför införs t.ex. inte mer transparens? Om transaktionerna blir mer synliga så kan fler än tjänstemannen övervaka. Själv tycker jag 2008 verkar visa på alltför svaga regleringar på den punkten. Ta t.ex. ökningen av ekonomiska transaktioner via skatteparadis, som vissa hävdar var en bidragande orsak till krisen.
Jag kan inte hålla med om att jag propagerar för “halvdana, underfinansierade regleringsförsök”. Jag propagerar för enklare och mindre komplexa regleringar. Basel III är till exempel ett klockrent exempel på ett galet haveri som uppenbart kommer att utnyttjas på ett sätt som ingen ännu har listat ut.
Men mer transparens är helt i linje med det jag förespråkar. Det tror jag vore alldeles utmärkt. Jag skulle till exempel vilja ersätta nuvarande insiderlagstiftning med en regel om att insiders får handla när som helst, men att deras transaktioner måste flaggas som insideraffärer redan när ordern läggs på börsen, med kraftiga böter och inga möjligheter till bortförklaringar om varför man inte följde regelverket. Detta kombinerat med en regel om att en insider högst får sälja t.ex. 5% av sitt innehav per dag skulle väsentligen öka transparensen och omöjliggöra att insiders först säljer och sedan berättar om detta för marknaden.
För tydlighets skull skulle dessa regler alltså gälla de personer som är registrerade som insiders i ett företag. Den sortens insiderhandel som Ossian Hellers och hans kumpaner ägnade sig åt finns det ingen anledning att tillåta, vad jag kan se.
Micke forts: lärdomen av Public Choice behöver heller inte vara att avstå radikal reglering utan snarare att reglering av ekonomin måste gå hand i hand med snarlik reglering politiken. Larry Lessig har intressant forskning om det senare, här finns en kort översikt till hans tankar
http://motherjones.com/politics/2009/02/lawrence-lessig-its-corruption-stupid