Om Ukraina kunde välja så borde valet vara enkelt

Förra höstens diskussioner om Ukrainas framtid fokuserade mycket på om landet hade mer att tjäna på frihandelsavtalet med EU (det så kallade DCFTA) eller på att gå med i den tullunion som Ryssland bildat tillsammans med Kazakhstan och Belarus. Denna typ av kalkylerande var på många sätt förståelig. Ukrainas ekonomiska situation var (och är fortfarande) sådan att man var i stort behov av kortfristiga pengar för att kunna hantera den akuta situationen. I det perspektivet kan man förstå att tullunionen tillsammans med lån och gassubventioner från Ryssland kan framstå som mer attraktiva, trots att de långsiktigt positiva effekterna troligen är större från frihandel med EU.

Samtidigt är denna typ av räkneövning olycklig då den haft en tendens att flytta fokus ifrån de verkligt viktiga långsiktiga frågorna. Vilken typ av samhälle vill man sträva efter att utvecklas mot? Vinster från frihandelsavtalen i all ära men det som verkligen gör skillnad på sikt är ett land ekonomiska, politiska och institutionella utveckling som i sin tur hänger samman med människors välfärd. Ska länderna inom det så kallade östliga partnerskapet, alltså Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien and Ukraina snegla mot väst eller öst?

Det finns naturligtvis inget enkelt sätt att förutsäga utvecklingen för ett land eller att säga vad som gör att vissa länder lyckas bättre än andra. Inte desto mindre är det intressant att titta på indikatorer för ekonomisk utveckling och politiska fri- och rättigheter i de östländer som gått med i EU, de östliga partnerskapsländerna och Ryssland och de länder som tidigare var del av Sovjetunionen. En sådan jämförelse görs i ett policypapper skrivet av Torbjörn Becker på SITE från vilket bilderna nedan är tagna. I samtliga figurer illustreras utfall för dessa länder med separata staplar som visar snittet för fyra grupper: EU10 bestående av de östländer som gått med i EU (Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern), de länderna i det östliga partnerskapet (EaP), tullunions länderna (CU4) bestående av Ryssland, Belarus, Kazakstan plus Armenien som anonserat att de ska gå med under våren, samt CIS6, bestående av Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan). Längst till höger i varje bild finns också Sverige med som referens.

En första titt på ekonomisk utveckling visar tydligt en stor skillnad i inkomstnivåer. EU10 gruppen har ungefär dubbelt så hög BNP/capita nivå (PPP justerat) som snittet CU4 och EaP.

UkrainaBloggBNP

Nu är ju inte pengar allt här i världen som många så klokt brukar poängtera när man illustrerar utveckling på detta sätt. Hur ser det ut om man istället tittar på FNs så kallade Human Development Index, som även inkluderar hälsa och utbildningsnivåer i måttet?

HDIUkrainablogg

Som figuren visar så är HDI genomgående högre i EU10 än i alla CIS6, CU4 och EaP länder med undantag för Rumäninen och Bulagrien som ligger på samma nivå som Ryssland och Belarus. Men kanske detta drivs av att det är få i väst som har det bra medan det är jämnare fördelat i öst? Figuren nedan visar Gini-koefficienten för dessa länder (där lågt Gini indikerar jämnare fördelning). Ryssland har tillsammans med råvarudominerade Kirghizistan och Azerbajdzjan de största inkomstskillnaderna och snittet för EU10 är klart lägre än det för EaP, CIS6 och CU4.

InequalUkrBlogg

Hur är det med demokrati och mänskliga rättigheter då? Diagrammen nedan visar två breda mått på detta från organisationen Freedom House. Indexet över politiska rättigheter (Political Rights) försöker fånga i vilken utsträckning politiska val är fria och rättvisa och i vilken utsträckning resultaten av sådana val speglas i vem som faktiskt styr landet. Indexet över mänskliga fri- och rättigheter (Civil Liberties) mäter i vilken grad man har rätt att fritt uttrycka sina åsikter och sin trosuppfattning, rätten att organisera sig, rätten att röra sig fritt i samhället och i vilken utsträckning rättsväsendet fungerar. Båda dessa index går från 1 till 7 där 1 motsvarar en välfungerande demokrati som fullt ut respekterar mänskliga fri- och rättigheter medan 7 är motsatsen. Sammantaget grupperas länder som har ett snitt mellan 1 och 2.5 som ”fria” medan länder med ett snitt mellan 5.5 och 7 som ”ofria” (se metodologi och detaljer här).

PolRightsUkraineBlogg

CivlibUkraineBlogg

Även i dessa dimensioner är skillnaderna markanta. Samtliga EU10 länder har index 1 och 2 medan CIS6 och CU4 genomgående har 5 eller sämre.

Ser man slutligen till indikatorer som mäter affärsklimat så är bilden densamma; usel ranking för CIS6 och CU4, något bättre för EaP och betydligt bättre för EU10. En nästan tragikomisk detalj i sammanhanget är att om man ser till den del av indexet för Världsbankens så kallade Doing Business indikator som handlar om just handel så uppnår CIS6 länderna ett imponerande dåligt genomsnitt på 180 i en ranking av 189 länder från bäst (1) till sämst i världen (189).

DoingBusinessTraderankUkraineblogg

Man kan förstås ha en rad invändningar mot denna typ av jämförelser och det handlar självklart inte om att hävda några detta visar några kausala samband. Man skulle också kunna invända att det relevanta inte är nivåerna nu utan hur utvecklingen sett ut över tid. Detta skulle dock inte ändra bilden nämnvärt. Det stämmer att flera av EU10 länderna låg på högre nivåer redan i början av 1990-talet och det stämmer att det finns ett antal länder som Ryssland, Belarus, Kazakstan och Azerbajdzjan som uppvisat imponerande tillväxtsiffror under det senaste decenniet. Men i snitt har även utvecklingen genomgående varit bättre i EU10 länderna jämfört med de övriga och ser man till den kraftiga tillväxten så finns förklaringen inte sällan i en kraftigt expanderande naturresurssektor som i sin tur har sina problem vad gäller uthållighet. Speciellt när den institutionella kvalitén ser ut som den gör i dessa länder (se tidigare inlägg här, här och här och om specialfallet Belarus och dess ekonomiska framgångssaga här).

Av flera skäl så är nu inte Ukrainas eller något annat lands val i dags läget om man vill tillhöra EU10 gruppen eller de övriga i termer av utveckling. Men det är ändå viktigt att komma ihåg den samlade bilden ovan när man funderar på inriktning.

Comments

  1. Som ekonom vet du ju hur Ricardos lag om komparativa fördelar fungerar. Drar man konsekvenserna av denna så kan man, likt Storbritannien (nästan) på 1800-talet och Hong Kong på 1900-talet, helt enkelt införa frihandel.

    Alltså, inga avtal, inget ingående i grupper, endast en ensidig deklaration att ”handeln är fri”. Sir John Cowperthwaite i Hong Kong följde upp detta med att inte samla in någon statistik. Utan statistik är staten blind och kan inte gå in och ”hjälpa till”. Ingen kunskap som gör att man ens kan bygga Gini-koefficienter. Bara välstånd, fördelat så väl som det går. Av sig självt.

    Nästa steg för Ukraina vore att se till att rättsstaten fungerar.

    • Jesper Roine says:

      Håller med om att det bästa vore frihandel med både Ryssland och EU (och i princip frihandel i största allmänhet). Inte oväntat tycker jag dock att steget till ”ingen statistik” inte är lika lyckat. Jag antar att din vision för en fungerande rättsstat också är ”spontan och kunskapslös”, en sådan som bara infinner sig av sig självt, eller?

      • Micke says:

        Vad menar du med ”i princip” i ”i princip frihandel i största allmänhet”? När är det inte bra med frihandel? Är det t.ex. sanktioner mot Nordkorea eller menar du lite större saker? Jag utgår från att skillnaden för Sverige om vi har eller inte har frihandel med Nordkorea är omätbart liten.

      • Jesper Roine says:

        Jag menar bara just att som princip är frihandel att föredra men i praktiken finns vissa komplikationer med detta. Sanktioner är en sådan möjlig avvikelse från frihandel.

      • Som jag hoppas du vet så är samhället fullt av kunskap, distribuerad hos alla individer och omöjlig att samla i en punkt (Hayek’s On the Use of Knowledge in Society brukar citeras som det centrala arbetet här).

        Att med statistik försöka komma runt detta går inte. Man kan inte samla in huvuddelen av kunskapen. Av det ytterst lilla som blir kvar när man försöker så gör statistik att man medelvärdesbildar bort nästan hela resten och dessutom med fördröjning. Deborah Gordon har studerat myror i 30 år. Hon förstår ändå inte intutitivt hur en myrstack beter sig. Samma gäller för mänskliga samhällen. ”Ant Encounters”, sid 47:

        The patterns of regularities in ant colony behavior are produced by networks of interaction among ants. The networks of interactions are complicated, irregular, noisy, and dynamic. The network is not a hidden program or set of instructions. There is no program – that’s what is mind-boggling, and perhaps it is why, at the beginning of the twenty-first century, there is so much we do not understand about biology. It is very difficult to imagine how an orchestra could play a symphony without a score. It takes an effort to avoid slipping into thinking that there is an invisible score hidden somewhere.

        Jag är klassisk liberal och övertygad om att staten med dess våldsmonopol behövs. Staten måste se till att lagen efterlevs, men sällan stifta den. Det är skillnad på Lagen med stort ”L” och lagstiftning. Lagen skapas sällan av lagstiftare, den är en del av vår kultur.
        http://cafehayek.com/2009/02/law-differs-from-legislation.html

        David Hume noterade att i ett fritt samhälle verkar reglerna alltid bli tre stycken i huvudsak:

        ”freedom of contract, the inviolability of property, and the duty to compensate another for damage due to his fault.”

        Så ingen arbetsrätt behövs, bara rätten att fritt kontraktera. Här diskuterar man också ”inalienable rights”, oavyttreliga rättigheter. Man kan inte sälja sig själv som slav och när man skriver på när man står i en beroendeställning så är kontrakt inte giltiga inför domstol.

        I Frankrike är arbetsrätten 3200 sidor lång. I Schweiz 70 sidor. Jag föreslår 0. Det svenska skattetrycket var 5-7 procent fram till 1900, 12-13 procent under Per-Albin.

      • Grävde upp lite data. I Frankrike har arbetsrätten nu växt till 3400 sidor
        http://www.franceinfo.fr/economie/le-vrai-du-faux/pierre-gattaz-dit-il-vrai-sur-le-code-du-travail-1024301-2013-06-14
        En sida extra per tre dagar tydligen.

        I Schweiz säger en del 70 sidor, andra 60, men det är svårt att räkna då den är 1) utspridd och 2) bara ger minima som oftast överträffas av frivilliga överenskommelser såsom kollektivavtal. Men man kan bli avskedad från en dag till nästa, vilket torde vara huvudorsaken till den LÅGA arbetslösheten.

        Sambandet som säger att ju lättare det är att avskeda desto lättare är det att hitta ett arbete, och desto bättre blir alla i snitt behandlade av arbetsgivare är något som jag tycker ni borde utreda för edra läsare.

        Innan väl/o-färdsstaten infördes i Sverige hade vi något som kallades för folkrörelser, frivilligorganisationer utan kontakt med staten. Dessa ordnade hjälp, utbildning och samvaro för svagare personer i samhället.

        Så, för att återknyta till artikeln, och visa att jag alls inte har avvikit från ämnet: För att snabbt skapa välstånd för alla borde Ukraina avskaffa arbetsrätten och ersätta den med ”freedom of contract”, kontraktsfrihet.

  2. Pär says:

    De flesta betalade antingen mer eller mindre än 12-13 procent skatt under Per-Albin. Vad skulle Hayek säga om att du medelvärdesbildar bort kunskapen om och hos alla dessa personer?

    • Jag är inte helt säker på att jag förstår din fråga.

      Själv är jag övertygad om att staten behövs. Ifall man satsar 3-4% av BNP på fösvaret (1,2% idag) så blir skattetrycket för en nattväktarstat ca 6-8% av BNP skulle jag tro. Sverige nedrustade ju 1925, så jag gissar att 4-6% gick till det staten behöver göra. Så endast 6-9% av BNP under Per-Albin gick till sådant staten inte behöver göra.

      Men skattetryck är inte allt. Under l’Ancien Régime, den gamla tiden före liberalismens införande i Sverige 1840-1870 så klarade staten av att reglera bort stora områden av samhället även med ett mycket lågt skattetryck. Skråtvånget försvann 1846 och först 1862-63 års riksdag införde näringsfrihet.

      Sedan har denna näringsfrihet inskränkts vilket jag tycker väl illustrerar kunskapsproblemet och statistik.

      När industrialiseringen kom i Sverige, industri som inte var traditionellt bergsbruk där arbetare föddes och dog på samma ställe och togs om hand av bruket på äldre dagar, så uppstod sjukförsäkringar. Fram till 1891 var dessa tusentals olika försäkringar fria. 1891 började staten ”hjälpa” till genom att a) ge skattepengar tagna från oss alla och b) reglera sjukförsäkringarna.

      1910 höjdes denna ”hjälp” radikalt. 1931-35 tvångsorganiserades dessa tusentals olika sjukförsäkringar länsvis. Men sjukförsäkring var fortfarande något frivillig och det fanns fortfarande tusentals lösningar. Först 1955 infördes tvång för alla att sjukförsäkra sig. Vad som är intressant är att man tydligen endast vet att mellan hälften och två tredjedelar hade sjukförsäkring då.

      Ännu mer tragikomiskt är det ur liberal synvinkel att riksdagen bestämde att försäkringspremierna skulle höjas i rättvisans namn eftersom skattetrycket och statens kostnader för ”fri” sjukvård och dylikt var så höga.

      Här skulle Hayek påpeka att kapitalistisk konkurrens är ”a discovery procedure”. Det monumentala som hände 1955 är att all DIREKT generering av ny kunskap om sjukförsäkringar upphörde.

      Fram till 1955, och i synnerhet fram till 1891 hade vi tillgång till en flod mäktig som Mississippi där ny kunskap ständigt genererades om 1) vad en sjukförsäkring är för något, och 2) hur man bäst erbjuder sådana.

      Sedan stängdes kunskapskranen. Allt vi har kvar sedan dess är indirekt kunskap, genererad inom andra delar av samhället, t ex privat hemförsäkring, eller mödosamt tänkande av ”experter”.

  3. Jesper Roine says:

    Diskussionen ovan har vid det här laget för länge sedan lämnat det område som behandlades i inlägget. Det vill till att vidare kommentarer om skattetrycket under 1800-talet eller Per-Albin eller Hayek i fortsättningen har en väldigt tydlig koppling till inlägget för att de ska godkännas.

Trackbacks

  1. […] EBRD har förutom sin kärnverksamhet – att finansiera stora investeringar i forna Sovjet och Öst- och Centraleuropa – sedan grundandet 1991 bidragit med kunskap och expertis i den så kallade transitionsprocess som påbörjades på 1990-talet. För ett knappt decennium sedan var många av uppfattningen att denna transition snart skulle vara över och att relationerna mellan länderna i det tidigare Östblocket och Väst, både ekonomiskt och politiskt, skulle vara som mellan vilka länder som helst. De senaste årens utveckling har visat att detta tyvärr var en alltför optimistisk förhoppning. Vissa länder har förstås integrerats och haft en positiv utveckling men samtidigt har andra valt att inte göra det, medan ytterligare andra motarbetats i sina försök (se tidigare inlägg om detta här). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s