Martin Flodéns nya jobb som vice riksbankschef innebär att vi här på Ekonomistas inte lägre kan konsultera honom i penningpolitiska spörsmål. Därför kommer ni läsare tills vidare få fylla denna roll och försöka uthärda våra lekmannamässiga penningpolitiska funderingar. Gissningvis kommer Martin inte ens drista sig till att under pseudonym korrigera uppenbara felaktigheter i kommentarsfältet.
Har Riksbanken en onödigt kompetent ledning? Riksbanken har givits ett stort mått av oberoende för att skydda oss mot politikernas ständiga frestelse att föra en alltför expansiv penningpolitik. Riksbanken har som mål att försöka hålla inflationen runt två procent, men det är inte lika viktigt att de håller sig nära två procent — det viktigaste är att de på ett trovärdigt sätt kan garantera att inte föra en alltför expansiv politik. Det borde inte spela så stor roll om inflationen blir noll eller fyra procent — (rationella) inflationsförväntningar kommer ändå anpassas därefter, eller? För att hålla sig inom ett såpass brett spann borde det inte behövas en särskilt kompetent ledning och personal. Det mest väsentliga är Riksbankens oberoende, inte dess kompetens.
Bör Riksbankens oberoende begränsas? Oenigheten inom Riksbankens direktion de senaste åren har handlat om vilket ansvar Riksbanken har för den långsiktiga finansiella stabiliteten — framförallt oron för överskuldsättning. Såsom avgående vice riksbankschef Lars E O Svensson påpekat går detta inte hantera särskilt effektivt med hjälp av renodlad penningpolitik, utan det behövs andra politiska verktyg (såsom t.ex. amorteringskrav). Men om Riksbanken tydligare åläggs denna uppgift och får fler verktyg för att hantera uppgiften bör man väl också ifrågasätta Riksbankens oberoende inom dessa områden? När det gäller den långsiktiga stabiliteten finns inte samma uppenbara tidsinkonsistensproblem och därmed inget skäl för att Riksbankens ska ha ett starkt oberoende inom detta område.
Höj inflationsmålet överallt, eller? Såsom Lars Calmfors nyligen påpekat är det i princip gripet ur luften att inflationsmålet ska vara just två procent. Mycket talar för att det är bättre med ett något högre mål: det underlättar reallönejusteringar, fallhöjden ner till nollränta i kristider blir större och det skulle tvinga fram en högre amorteringstakt (vilket skulle minska eventuella problem med överskuldsättning). Vår nye vice riksbankschef har i ett blogginlägg hävdat att det skapar ett trovärdighetsproblem att ändra målet. Detta är förstås en viktig invändning och det krävs därför att flera länder bestämmer sig för att höja inflationsmålet. Är i själva verket inte det internationellt rådande inflationsmålet kring två procent ett globalt koordinationsmisslyckande? Alla skulle tjäna på ett högre mål, men inget enskilt land kan höja målet på egen hand.
Den här sortens hemsnickrade penningspolitiska funderingar kommer alltså framöver att dyka upp här på Ekonomistas. Orsaken till detta är att Riksbanksfullmäktige verkar ha svarat nekande på den första frågan ovan och därför har rekryterat Martin.
Ekonomistas 
När ni nu ber om lekmannamässiga kommentarer känner jag mig mer än manad… 🙂
1. Vi ska inte underskatta faran med en riksbanksledning som är en avstjälpningsplats för misslyckade politiker. Tänk om landshövdingar hade en verklig uppgift att spela och deras kompetens spelade roll. Med nuvarande utnämningar vore det närmast katastrofalt. Att låta riksbankens direktion vara överkvalificerad förefaller vara ett billigt sätt att undvika betydligt värre fallgropar.
3. Varför blir amorteringskraven högre med högre inflation? Då tar ju inflationen hand om skulden och amorteringar blir sällsynt värdelösa, precis som de var på 80-talet. Här måste jag missa någonting uppenbart, så förklara gärna.
1. Detta vore förstås inte helt bra, men det är inte bra när det sker på andra myndigheter heller. På sätt och vis har Riksbanken en relativt enkel uppgift jämfört med många andra myndigheters mer mångdimensionella uppgifter och där vi idag glatt låter avdankade politiker härja fritt (huruvida de gör ett bra jobb eller inte låter jag vara osagt, de kanske har just den kompetens som behövs).
3. Jag borde smugit in ett litet “real” i resonemanget. Tänk dig två scenarier: ingen inflation och 5 procents nominell ränta respektive 10 procents inflation och 15 procents nominell ränta. I det första fallet måste du betala 50000 kronor per år i räntor, i det andra 150000 kronor. I det senare fallet “tvingas” du helt enkelt amortera 100000 kronor på lånet (vilket du i och för sig skulle kunna undgå genom att successivt öka belåningsgraden).
Detta under antagandet att banken inte skulle tillåta den nominella skulden att växa!
Under riktigt hög inflation når man sällan full lönekompensation t.ex. Tidigare fungerade det ändå tack vare full avdragsrätt för räntorna. 70-talet innebar en politik där “de rika” kompenserades för skatteuttaget(och marginalskatterna) via fullt ränteavdrag. Dagens kvarleva i form av ränteavdrag är en föråldrad kompromiss från skattereformen 1992. Den borde ha trappats av från 2000 t.ex.
Att höja inflationsmålet innebär förstås högre inflation på sikt. Men när inflationen kommer kan man inte veta när alla länder turas om att få sin valuta sänkt. Stagflation är nog än troligare framtid. I UK är den sedan länge etablerad. Detta eftersom inflationen är inbyggd i systemet kring varor&tjänster vi måste förvärva för att leva. Inte skattehöjningar att förglömma 🙂
Det går självklart inte an med någon total eller ens en parlamentariskt inskränkt demokrati i ett klassamhälle.
Och även strävan efter full sysselsättning innebär ett konkret hot om nivellering, upphävande av klassprivilegierna.
Det är synnerligen begripligt att just Riksbanken och dess ekonomister fått uppgiften att rida spärr mot sådan utveckling. I den svenska arbetarrörelsens efterkrigsprogram konstaterades att Riksbankens medverkan var ett givet villkor för att den fulla sysselsättningspolitiken skullegå att genomföra. Ekonomen Kalecki – som faktiskt även deltog i Stockholmsskolans arbete någon gång under 1930-talet, konstaterade så tidigt som 1943 i sin “Political Aspects of Full Employment” http://mrzine.monthlyreview.org/2010/kalecki220510.html att sådana försök som det Svenska troligen hade en begränsad hållbarhetstid. Den synnerligen speciella svenska krisen 1990-94 borde kallas en Kaleckiansk kris. Och det är arvet efter detta återställande “The regime of the political business cycle would be an artificial restoration of the position as it existed in nineteenth-century capitalism.” särskillt vad gäller toppinkomsternas nivåer som Riksbankens direktörer har att försvara.
Det känns lite synd att han inte ens skulle våga kommentera. Som jämförelse kan nämnas att Lars E O Svensson vågat kommentera blogg-inlägg även som vice riksbankschef.
Finns ingen som helst anledning att det ska vara nån inflation øverhuvudtaget. Att stjæla folks ihoparbetade andel ær alltid moraliskt fel. Att inflation ses som nåt bra av vissa har endast med sjælva systemet i sig att gøra som krvæer inflation før att inte rasa samman.
Du förespråkar alltså ett nollprocentsmål. Varför skulle “systemet rasa samman” om ett sådant mål infördes?
Om du ser historiskt är nominell ränta och inflation väldigt korrelerade. Detta betyder att realräntan, räntan minus inflation, inte är kopplad direkt till inflationen. Så länge du har pengarna på konto eller i andra värdepapper äter därför inte inflationen upp sparandet. Andelen av sin förmögenhet folk har i kontanter är i regel liten (och minskande).
Saker är annorlunda med hyperinflation där nominella räntor inte korrigeras omedelbart, men ett fyraprocentigt inflationsmål är helt annorlunda.
@Hannes; Först på 70-talet började centralbankerna styra räntan efter inflationen. Därför är korrelationen större på senare tid. Som du säger håller centralbanken via marknaden upp (styr-)räntan över inflationen. Löntagarna kompenseras till stor del för inflationen (men får inte sällan reallönesänkningar) precis som kapitalet. Sedan 2008 sker ett formidabelt rån av delar av folket genom förmögenhetsöverföring från långivare och pensionärer till låntagare. Ett annat problem generellt är att politikerna inte räknar in inkomstskattehöjningar i kpi. Ett bedrägligt förfarande som först kommer till uttryck genom disponibelinkomsternas förändring.
ps! Om räntan samvarierar med inflationen så är realräntan INTE kopplad till inflationen. Vad menar du här? Menar du bara att inflationen är en faktor bakom räntan och att andra faktorer som kapitalutbud-efterfrågan också styr? Jag anser personligen att det är problem att styrräntan bara siktar mot inflation och det s.k produktionsgapet.
Annars finns det inte pengar till ræntan om man inte accepterar att penningmængden sjunker hela tiden hos vanligt folk (går bara till en viss græns dessutom).. Eller ja.. alternativet ær då att de får jobba mer och mer åt banken då før att få tillbaka ræntepengarna man betalade in. Men de lær snarare anvændas som bas før økad utlåning igen eller till att spekulera med på finansmarknaden. Knappast att banken ger tillbaka dem “gratis” i systemet.
Räntenettot finansieras genom de tjänster du gör till bankens aktieägare, så kommer räntan där tillbaks in i systemet. Räntan banken betalar till riksbanken blir riksbankens vinst och går till statskassan. Genom transfereringar eller löner till statsanställda kommer de åter befolkningen till del. Så ja, som låntagare måste du jobba, direkt eller indirekt, för staten och banken för att betala din ränta. Men pengarna tar inte slut.
Problemet är delvis det globaliserade kapitalflödet där räntorna betalas ut från den nationella ekonomin. Överskuldsättning i utländsk valuta eller upplåning av utländskt kapital försämrar den inhemska ekonomins effektivitet och återhämtningskapacitet.
Kan inte ni svara på deras rekrytering med att rekrytera Lars Svensson som skribent som ersättare för Martin?
Bra inlägg Robert. Två av de viktigaste frågorna rör dels Riksbankens ansvar för finansiell stabilitet dels förmågan att nå det s.k inflationsmålet. Rb får sitt uppdrag från Riksdagen men vad vet de om inflationens strukturella förutsättningar? Och hur de förutsättningarna förändrats över tiden? Från Rb´s sida påstås det(Lars E.O S) inte minst att räntevapnet inte (längre?) kan användas för att bekämpa överskuldsättning/bopriser. Men tydligen är man helt säkra på att inflationen(alltid) kan påverkas med räntan! När skall vi få läsa bra analyser av inflationens endogena variabel-faktorer? Det diskuteras aldrig i media överhuvudtaget. Västvärldens produktionsekonomier har radikalt förändrats över tiden från 1995 till idag. Sannolikt har prismekanismerna förändrats eller rättare sagt har utbudets och efterfrågans innehåll förändrats. Alla med lite hum om ekonomi vet att utan investeringar kommer det inga jobb. Under alla år jag följt svensk ekonomi(och amerikansk) har jag inte i mainstream-media eller bloggosfären träffat på bra analyser/forskning av/på investeringar, dess utveckling och innehåll. Förenklat kan man ändå uttala sig om en tydlig trend. Desinvesteringar inom industriell tillverkning (med långsiktig tidshorisont) och mot investeringar inom t.ex elektroteknik och IT-mjukvara med korta tidshorisonter. Den tekniska utvecklingen och konkurrensen har inneburit extremt korta produktlivscykler där produktionen av framförallt de materiella produkterna sker utomlands via det s.k arbetskraftsarbitraget sedan 12-13 år. Västländerna har i stort sett växlat produktion mot konsumtion men där tjänsteproduktionen påstås ha ökat. Själv hävdar jag att en icke oväsentlig andel av denna tjänsteproduktion snarare är ett resultat av att storföretagen(export-) “outsourcat” en del av sin bemanning som tidigare klassificerats som tillhörig varuproduktionens förädlingsvärde. Kopplat till ny teknik och nya elektro/tele-produkter har det däremot skapats nya tjänstebranscher B2B. Man bör dock ha i minne att denna expansion till stor del bygger på teknikboomen. Så snart den avstannar bör de förknippade tjänsterna också falla i efterfrågan. Tjänstesektorns tillväxt har till stor del även skett inom konsumtions-sektorn som knappast är känd för sitt höga förädlingsvärde eller dess lönetillväxt. Inte desto mindre har det skapats många ny jobb här där (över-)konsumtion och traditionell stark svensk export gett vårt land en bra tillväxt(Tigerekonomin). Sverige är ett teknikvänligt land vilket ger oss “investeringsvilja”. Men tyvärr pekar de internationella investeringarna i väst långsiktigt mot stadigt sjunkande tillväxttakt. Den ökning vi sett från teknikboomen från 80-90-talet visar tydligt på allt kortare produktlivscykler. Jobb-tillväxt lär därför kräva fortsatt teknikboom och fortsatt ökande investeringar för att skapa inhemsk inflation överhuvudtaget. Alltså kan man även dra slutsatser om konsumtionen och dess orsaker. Frågan är då hur västvärldens överskuldsättning passar in i denna ekvation?
Man måste onekligen förundras över att Rb valt att sitta still i båten med sitt 2% mål trots att man själva kunnat åse ovannämnda genomgripande strukturella förändring av ekonomin. Något som förstås påverkat hur inflation skapas inom landet.
När Riksbanken blev självständig försvann också arbetslöshetsmålet som i princip ersattes med målet om 2% inflation. Ett resultat av avregleringar allmänt och inflationsproblemet tiden före 90-talet. Men trots 80-talets skuldboom och dess konsekvenser reformerades inte Rb´s ansvar för finansiell stabilitet. Med ansvar följer förstås befogenheter, det vi idag populärt felaktigt kallar verktyg. Varför har då inte Rb befogenheter? Ändå vet alla att bankerna avreglerades 1985 och att de därefter körde rakt i väggen. Vad blev resultatet för Riksbanken? Nada förutom som sagt oberoende och ett nytt i-mål. Ändå är det Rb som har örat mot spåret och kan först av alla myndigheter slå larm om signaler på marknaden pekar åt fel håll. Finansinspektionen i all ära men de är inte utrustade med marknadsförståelse eftersom de inte handlar i den samma. FI´s primära uppgift är att se till att reglerna följs samt implementera nya när Riksdagen etc så bestämt. I vissa fall kan man även föreslå nya regler men som bekant brukar dessa sällan vara tillräckligt pro-aktiva. I USA t.ex var problemen särskilt uppenbara. Federal Reserve levde i sin värld helt ovetandes om vad som pågick runt omkring dem. Symptomatiskt skyllde de på SEC som under 20 års tid fått se både budget, bemanning och förmåga att bevaka och reglera finansmarknaderna beskurits av Greenspan, Rubin och Summers m.fl. Och utan att reagera. Centralbanken har mao varit en bejakare av avreglering och mindre kontroll. Någon annan slutsats finns inte.
Jag har mycket svårt att förstå varför inte Rb ges ansvaret att flagga upp för systemhotande förändringar. Det borde vara självklart även om de inte i alla situationer getts direkta verktyg för att själva t.ex införa nya regler. De bör ha befogenheten men också skyldigheten att agera och därmed initiera förändringar via departement/utskott och FI. Att FI formellt lyder under finansdepartementet betyder i praktiken att man ges direktiv efter regeringsbeslut som fattats genom egna eller internationella överenskommelser. Det senare oftast efter Riksdagsbeslut. Men Riksbanken som oberoende myndighet måste här ges rättigheten att genom veto kunna förhindra beslut som verkar i systemhotande riktning. Penningpolitiken måste därmed omfatta en bredare arsenal så länge ansvaret för finansiell stabilitet ligger hos Rb. Man kan inte bara skylla på FI eller att ingen kunde se krisen komma etc. Riksbanken har ansvaret att dra undan bålskålen innan det är för sent!
Vissa hävdar att räntan är ett trubbigt instrument för att t.ex förhindra överskuldsättning. Vad är inte då Basel-reglerna? Ett ännu sämre instrument utan tvekan. Affärsbankernas kreditexpansion inkl. s.k skuggbankernas har under mycket lång tid legat över BNP-tillväxten. Ändå har Rb duckat år efter år genom att enkom peka på disponibla inkomster(skattesänkningar, inte generellt inkomstökningar) som tillräckligt försvar för t.ex bopriser. Först när utländska analyser och rapporter började peka på risker med den svenska skuldsättningen förändrades tonläget.
Det är allvarsamt att Riksgälden i sin remiss uteslutit Riksbanken som ansvarig för makro-stabiliteten(som det numera heter). För övrigt anser jag att Riksbankens medvetna val av
passivitet helt enkelt härstammar från bekvämligheten att bara tänka inom huvudspåret, dvs inflationsmålet. Den finansiella stabiliteten blir en restpost för kristider då man i egenskap av Lender of Last Resort tvingas städa upp efter alla skapade obalanser. Man missade att reformera systemet efter 90-tals-krisen. Tillbaka till GÅ!
(beklagar inläggets längd men jag saknar en debatt om vad inflation är och var den skapas
liksom globaliseringens effekter på Rb-mål och systemansvar)
Enda løsningen ær att ta bort kravet på tillvæxt finansiellt. Finns ingen anledning att ha den pressen inbyggd i systemet. Fungerar inte længre. Uppenbarligen. Vad skulle styrræntan spela før roll idag? Har inte bankerna tillræckligt med reserver ændå før o slippa låna efter alla stødpaket från ECB och FED?? De har ju flødat hela det interna systemet fullstændigt.
Øppna RIX før vanligt folk bara. Sen har vi så mkt betalningsmedel som vi sjælva bestæmmer. Inga som førsvinner, och orsakar konjunkturcykler, bara før att bankerna drar tillbaka lånen. Och utan ræntebetalningar till de privata bankerna, viktigast av allt. Finns ingen som helst anledning att vi ska betala allt mer rænta till en privat instans på næstan hela penningmængden.. som sedan bara måste ersættas med ænnu mer skuld. Det ær ohållbart på en begrænsad planet och det ær moraliskt fullstændigt fel.
@m96: Räntan sätts på en internationell kreditmarknad. Och har svenska banker m.fl lånat på denna internationella marknad(bolån 50%!) så har vår egen centralbank/nation förlorat en del av sin integritet(extra valutareserv t.ex). Riksbanken ansvarar för en marginalvaluta medan US FED svarar för världens reserv-valuta. En avgörande skillnad vilket ger vissa klara fördelar. Under krisen 2008-2010 lånade FED ut över 800 miljarder dollar direkt till privatföretag för omkring 0,15%(vilket de vägrade offentliggöra). Det skulle Riksbanken också kunna i nödfall även om de förbjuds av sina statuter(tror jag). Konjunkturcykler försvinner inte bara för att pengar alltid skulle bli tillgängliga. De uppstår pga förväntningar, överinvesteringar, överskuldsättning och ovillighet att konsumera&investera&låna. Lagen om avtagande avkastning finns alltid i bakgrunden. Man får inte heller glömma bort riskerna med s.k “moral hazard”, dvs skattebetalarna skall inte betala för förlusterna medan det privata får vinsterna. I synnerhet inte när systemet avreglerats med hänvisning till att marknaden(bankerna) alltid allokerar resurserna rätt(EMH).
I övrigt låter det som om du är inne på att staten helt tar över kreditproduktionen eller att de mer direkt reglerar den åt banksystemet?
Att “…Riksbanken som oberoende myndighet måste här ges rättigheten att genom veto kunna förhindra beslut som verkar i systemhotande riktning.” var ett utmärkt bifall till mitt tidigare inlägg att “Det går självklart inte an med någon total eller ens en parlamentariskt inskränkt demokrati i ett klassamhälle.”
Att påståendet om Riksbankens rätt att överpröva de i demokratisk (eller åtminstone parlamentarisk) ordning fattade besluten står utan någon reservation tyder på en viss naivitet, även statsvetenskapligt sett. “quis custodiet ipso custodes”
Frågan kan bli verkligt brännande i fall det skulle uppstå ett läge där enda möjligheten till växande kapitalinkomster skulle vara att vinna i konkurrense kapitalägarna emellan. Ett exempel i aktuell historia är perioden 1980-1990, då ökad verksamhet i ekonomin mätt som arbetade timmar medförde att inkomstandelen från räntor och utdelningar sjönk medan den del av nationalinkomsten som härrörde från kapitalvinster (framgångsrik realisering av spekulationsobjekt) ökade.
Vilken av dessa marknader skall Riksbanken låta sig styras av?
@Fred Torssander; Jag tror du misstolkar mig eller så var jag inte tillräckligt explicit. Ett veto är förstås otänkbart när det gäller fattade riksdagsbeslut. Vad jag menar är att Riksbanken kan anföra kritik till regeringen t.ex och meddela att fattat beslut eller förslagna reformer kan få konsekvenser innebärande att Riksbanken kan besluta om andra inskränkningar etc om en utveckling hotar balansen inom det finansiella systemet. Riksbanken som oberoende aktör har möjlighet att själv t.ex besluta om förändrade amorteringsvillkor för bolån, belåningsvärden etc. Vem som utfärdar det formella regelverket är underordnat.
Ditt exempel är inte applicerbart då Riksbanken inte beslutar om inkomster och skatter. Däremot om kreditgivning. Finansiella kriser hänger alltid samman med stora förändringar i kreditgivning och tillgångsvärden. Tillgångsvärlden som bestäms på marginell basis och på mycket reaktiva marknader till skillnad från den reala ekonomins trögare marknader. Ett stort problem inom den moderna makro-ekonomin(neokeynes) är att man inte riktigt brytt sig om skuldutvecklingen utan snarare bara sett den som andra sidan av tillgångssidan.
Bif diagram berättar en del av problemet hos styrande ekonomisk doktrin, dvs att skuldutvecklingen kontinuerligt förlorat mer och mer av sin multiplikator-effekt i väst(här USA). Intressant att notera är att Reagans finansrevolution från 1981 inneburit en katastrofal utveckling av avkastningen på lånat kapital(även krigslån borträknat).
Att “anföra kritik” är onekligen en annan sak än att “genom veto kunna förhindra beslut”.
Som kanske bekant råder redan idag förbud mot att “anföra kritik”. Fast i motsatt riktning. Förbud mot att demokratiskt valda eller utsedda anför kritik mot riksbankspolitiken.
“Såväl direktionens självständighet som instruktionsförbudet innebär att det finns gränser för det område inom vilket fullmäktige tillåts inverka på Riksbankens penningpolitik och drift. Vad nu sagts hindrar inte att fullmäktige t.ex. följer direktionens penningpolitiska arbete och dess penningpolitiska beslutsprocess. Inom ramen för kontrollfunktionen deltar fullmäktiges ordförande och vice ordförande regelbundet i direktionens möten och kan därvid utnyttja sin rätt att ställa frågor och yttra sig i syfte att söka fullgöra fullmäktiges tidigare sagda uppgifter.”
Det demokratiska inflytandet är alltså begränsat till att riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande, vilka inom bestämda ramar kan få ställa frågor och till och med få yttra sig. De har dock givetvis vare sig förslags eller rösträtt – de representerar ju demokratiska organ.
Demokratiskt valda eller utsedda har sedan början av 1990-talet fått eller snarare frivilligt tagit på sig munkavle.
Vilket på sikt troligen kommer att medföra en utveckling i Weimardemokratisk stil. Dvs. att ingen längre tror på något politikerna säger. Och sedan inte ens tror på demokratin som metod.
Då kan det faktiskt bli läge även här i Sverige där vi blir styrda genom dekret och dessa dekret i sin tur verkställs av på motsvarande sätt som riksbanken självständiga myndigheter.
Erfarenhet av papperspengar tills idag bevisar att det är möjligt… att ge värde till papperspengar, pengar som inte kan bytas ut när som helst [till en fast kurs] mot ädelmetaller. Papperspengar har inte samma inbyggda… permanenta värde som ädelmetaller: men detta borde i sig inte medföra en nackdel, hindret… för att upprätthålla en lika stor köpkraft… är att det är omöjligt att uppfylla vissa krav på [till] vilken grad av tilltro som det finns för papperspengarna.
Man måste införa de mest tillförlitliga garantier för att förhindra att papperspengar någonsin skulle kunna användas för finansiella ändamål (USA). Att skapa artificiell köpkraft för det utfärdande organet utan en arbetskraftsinsatts (FED). Samt att säkra att mängden papperspengar endast ökas om det är nödvändighet för ekonomin (den monetära basen).
Dessa garantier måste sättas i förhållande till att det är ett absolut hinder att öka mängden pengar godtyckligt utan ansträngning med en metallmyntfot. Man måste besitta en järnhård självdisciplin för att motstå frestelsen att öka pengarna godtyckligt med en pappersmyntfot, även om hela ekonomin eller rentav statens existens stod på spel. En något större säkerhet mot missbruk av rätten att trycka pengar kan kanske ges genom olika konstitutionella former (centralbank). Men det innebär absolut inte en stor skillnad.
/Adolph Wagner 1868/
ja den köpkraft bankerna kan skapa inom sitt egna interna system(rebelåning via repo t.ex) innebar enorma vinster för dem själva inte minst men där repo-krisen 2008 i en handvändning resulterade i dels deras insolvens(USA t.ex) men ännu värre de biljoner dollar i omedelbara förluster för världens reala ekonomier, dvs för vanligt folk och företagare. Inte minst upptäckte Rb att mer eller mindre hela den svenska kreditstocken var belånad med korta pengar. Ett typiskt risk-scenario som Rb inte brytt sig om. Oförsvarligt!
Med tanke på att den ökade riksbankskontrollen och riksbankens självständighet här i Sverige sammanfaller med det största sysselsättningsraset i Svensk historia – inklusive 20- och 30- talskriserna – samtidigt som den ekonomiska politiken medfört ökad förmögenhetskoncentration och ökade toppinkomster till en nivå som inte heller förekommit sedan 1900-talets början, finns det ingen orsak i att ens spekulera i frågan om reformerna eller riksbankens agerande varit till fördel för inkomster av arbete eller möjligheten till att få sin försörjning genom eget arbete.
Därmed har riksbankens självständighet utnyttjats till att i tysthet, utan demokratisk behandling upphäva den svenska grundlagens löfte till medborgarna – det står faktiskt kvar även efter senaste revisionen av texten i Statsskickets grunder §2 att: … “Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa…”
Det finns ingen anledning att tro att ökade befogenheter för riksbanken skulle kunna minska detta halv-offentliga politiskt ekonomiska hyckleri. Tvärt om.
Redan idag utnyttjas riksbankens självständighet som en brasklapp av politiker som ertappas med löftesbrott: “Härtill är jag nödd och tvungen”.
Det som var grunden för den svenska så kallade tredje vägen – välfärdskapitalism – var att den allmänna rösträtten skulle tjäna “folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare.”
Det framgick klart och tydligt av Brantings berömda gävletal:
Vill emellertid överklassen respektera folkviljan, även när den fodrar upphävandet av dess egna företrädsrättigheter, så icke blir det socialisterna, som i onödan vädjar till våldet. Men första förutsättningen för en fredlig arbetarrörelse är, att den skall ha några medel att göra sig gällande. Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan köpa sig avveckling medelst administration, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol”
@Fred; Återigen handlar förmögenhetsfördelningen(skatter på kapital och fastigheter etc) om regering och Riksdag. Inte om centralbanken. Däremot anser jag att det brister i offentlig internkritik av USA´s sätt att bedriva sin penningpolitik till förmån för dålig budget-hantering. USA ansvarar för världens reserv-valuta och bidrar därför i högsta grad till både krisens uppbyggnad, “trigger” och fortsatta efterverkningar. I efterhand visade det sig dock att det europeiska banksystemet var i betydligt värre skick än det då insolventa amerikanska. Det är inte bra om centralbankerna tar för mycket hänsyn till det egna landets budgetproblem när det drabbar andra länder. Det gäller också när centralbankerna idag förstör köpkraften för pensionskapital och lågavlönade. Centralbankerna
skriver själva sina regler(Basel I-III) även om implementeringen sker först efter nationella parlamentariska beslut. Tyvärr ändras dessa regler först efter stora kriser. Banklobbyn ser till att reglerna behålls intakta. Återigen beroende på svaga centralbanker. Inte svaga regeringar per se.
@Fred T; Du har förstås rätt. Jag formulerade mig mycket dåligt. Men jag menar ändå att Rb “kan stämma i bäcken” genom att möjligen förhindra ett politiskt beslut i så måtto att man varnar för konsekvenserna och att Rb senare tvingas agera. Den senare tidens många möten mellan FI, departement och Rb beträffande överskuldsättnings-problemet är just samma typer av dialoger som jag eftersträvar i en mer proaktiv anda. Fast då med större befogenhet för Rb.
Det förbud ang kritik riksbankspolitiken du hänvisar till är tillkommet just för att förhindra att politiker utövar påtryckningar på penningpolitiken. Riksbankens arsenal skulle i mitt fall utökas utöver beslut om räntan och därmed som du säger inkräkta på regeringens domäner. Men kom ihåg att FI redan tar självständiga beslut i en mängd regleringsfrågor utan att tillfråga regeringen. Jag är först och främst ute efter att få en centralbank som mer aktivt visar att de tar systemansvaret på allvar. Penningpolitiken sedan 90-talet har f.ö. redan implicita och explicita(Taylor-regeln) sysselsättningsmässiga förtecken. Detta uttrycks inte i uppdraget men anses ändå vara legio genom räntans användbara effekter. Företrädare för politiska partier och organisationer visar också öppet hur de anser att penningpolitiken skall föras(vilket är typiskt när det blåser snålt). Det omvända torde väl också vara möjligt och därmed uppmana till dialog. Idag sker en sådan dialog i viss mån genom Riksbanks-utfrågningarna i finansutskottet.
I Sverige tillåts inte ministerstyre av myndigheternas verksamhet. Skillnaden mellan övriga myndigheter och Riksbankens verksamhet är nog rätt stor då bankens oberoende går mycket längre. Man kan inte lagstifta om t.ex räntans nivå eller övriga åtgärder då verksamheten sker öppet på en marknad utgående från inflationsmål och systemstabilitet.
Att kapitalinkomsternas och förmögenhetstillväxtens storlek skulle vara oberoende av penningpolitiken är en synnerligen intressant åsikt. (“Återigen handlar förmögenhetsfördelningen(skatter på kapital och fastigheter etc) om regering och Riksdag. Inte om centralbanken.”).
Såvitt jag inte är helt felunderrättad innebär inflation en minskning av penningvärdet. Varvid de som har förmögenheter bestående av pengar – och allt utom produktivt kapital – får se värdet på sina tillgångar minskade.
Det har dessutom bevisats genom svensk praktik (se tex. “Konsten att avskaffa arbetslösheten” http://www.internetional.se/pgbhow.pdf ) att vid full sysselsättning behöver måttlig inflation inte drabba dem som utför lönearbete. De kan återställa sin inkomstandel genom löneglidning och stegvis i efterskott vid avtalsförhandlingar.
Problemet som även ny-keynesianerna missar är att detta är politiskt omöjligt under kapitalismen. Se tex. Kaleckis http://mrzine.monthlyreview.org/2010/kalecki220510.html
rttck:
Jo, men en del av konjunkturcykeln idag beror ju på att bankerna førsøker ge ut så mkt krediter som ær møjligt att skuldsætta folk med.. de blåses upp bubblor osv som sen spricker. Man ska inte kunna ge ut krediter till att buda på befintliga objekt. Dvs expandera penningmængden i praktiken. Bostæder producerar inget merværde. De ær inga fabriker eller liknande. Lånar man ut nya krediter till befintliga objekt så blir det inflation endast. Bara om produktionsførmågan økar eller har chansen att øka ska nya pengar ges ut i motsvarande grad.
En peng ær ett kontrakt mellan två som skapar nåt. Jag vet inte vad en 3:e part (banken) har dær att gøra. Jag och den andra som skapar åt varann behøver inte hyra papperslappen av någon som ockrar. Vi kan skriva den sjælva. Med 7 miljarder mænniskor dæremot kan man outsourca det till en 3:e part, visst.. men denna ska i princip ha betalt før sin administrationskostnad, endast. Inte som nu dær større delen av alla pengar slussas til finansbranschen via ræntan bla. Før ingenting.
De behøvs en oberoende enhet som reglerar penningmængden genom att spendera in skuldfria pengar i ekonomin. De privata bankerna kan sedan gøra det som folk tror att de gør.. lånar ut pengar som andra har satt in. Riksbanken tex hade kunnat skøta førstnæmnda..
1. Det finns knappast några starkare orsaker för att ha en oberoende penningpolitik än för att ha t.ex. en oberoende jordbrukspolitik, fiskepolitik, etc. Dvs. det finns alltid argument för teknokratstyre – men överlag så tror jag att det är en dålig ide. Om något, så finns det en irrationellt stor aversion mot inflation – vilket gör det högst osannolikt att någon politiker skulle sätta räntan för lågt.
2. Någon myndighet bör se till finansiell stabilitet. Jag ser inte hur denna myndighet skulle kunna vara oberoende.
3. Självklart bör inflationsmålet höjas.
Kostnad för att ändra priser? För det första – verkligen? För det andra – vad är det som säger att ett inflationsmål på 2 % minskar behovet av prisförändringar. Vilka priser är det som faller med 2 % i reella termer år efter år och därmed inte behöver förändras i nominella termer p.g.a. ett inflationsmål på 2 %? (men visst – ett 10 % mål skulle säkert öka antalet nödvändiga prisförändringar)
Trovärdighetsproblem? Å nej – vi får en liten extra högkonjunktur medan inflationsförväntningarna justeras. Givet rationella individer (men med felaktiga inflationsförväntningar) så är en sådan högkonjunktur förmodligen lika välfärdssänkande som en lågkonjunktur. Givet verkligheten så är den troligtvis välfärdshöjande. (Eller är tanken att en långsam höjning från två till fyra, samtidigt som RB säger sig vilja ha fyra, helt plötsligt ska skapa inflationsförväntningar på 12 % och därmed tvinga RB att skapa en lågkonjunktur? Snälla, säg att det inte är fallet.)