Christian Azar: Teknikspecifika visavi teknikneutrala styrmedel

2012-04-17 av 8 kommentarer

I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft. 

John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.

Christian Azar

Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.

Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.

Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.

H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .

Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?

För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.

Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.

Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.

Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.

Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!

H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.

Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.

De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.

—
Källor: Azar och Sandén (2012) diskuterar i EON’s nyutkomna antologi  ”Upplyst eller utfryst” om den svenska elmarknaden frågan om teknikneutralitet eller inte.  Boken, inklusive vår text finns tillgänglig på http://katalog.eon.se/Antologi/. I Sandén, B & Azar, C, 2005. Near-term technology policies for long-term climate targets. Energy Policy 33, 1557-1576 finns en mer utförlig diskussion kring styrmedel för att minska utsläppen av koldioxid på kort och lång sikt.
Filed Under: Miljö, Välfärd

Könskvoterade styrelser i Norge – ett dyrt experiment

2012-04-16 av 147 kommentarer

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är symbolladdad jämställdhetsfråga, och sedan Norge införde lag om könskvoterade börsstyrelser vill vissa även se en sådan lag i Sverige. Vissa hävdar att jämställda styrelser är positivt för företagens lönsamhet, men sambandet har visat sig vara mycket svårt att belägga med fakta (vilket bl a visats här). Men den norska lagstiftningen erbjuder en ny möjlighet att undersöka frågan. Nyligen publicerades den första tunga utvärderingen av den norska könskvoteringslagen, och resultaten visar att lagen haft en stor inverkan på företagen och att värden för miljarder gått upp i rök.

Det är två amerikanska ekonomer, Kenneth Ahern och Amy Ditmar, som studerat lagens effekt på en rad företagsekonomiska utfall och presenterat sina resultat i tidskriften Quarterly Journal of Economics (här gratis WP-version). På förhand är effekten oviss. Tvingande lagar brukar förhindra företag att agera på det sätt som ger bäst långsiktig utveckling, men i den mån styrelser präglas av nepotism och likriktning skulle en lagstiftad jämn könsfördelning kunna få positiva effekter. Utmaningen för forskarna ligger i att visa att det är just lagen som orsakat en viss könsfördelning, och de därpå följande ekonomiska utfallen, och att det inte är företagens egna valda specifika könsfördelning (dessa metodproblem diskuteras utförligt i denna artikel). Författarnas metod är att använda skillnaden mellan företagens könsfördelning före lagens införande för att identifiera lagens effekter, baserat på tanken att företag med en relativt hög andel kvinnor påverkas relativt lite av lagen.

Analysen visar tydligt att kvoteringslagen påverkade företagens värde negativt. Dagen då lagen först utannonserades minskade börsvärdet i företag med få styrelsekvinnor med i genomsnitt tre och en halv procent, medan företag med många styrelsekvinnor inte påverkades alls. I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Vidare finner författarna att även företagens lönsamhet och kostnadseffektivitet minskade till följd av kvoteringslagen. Det gäller t ex omsättning som andel av tillgångar (sales/assets) och höjda fasta och variabla kostnader som andel av omsättningen.

Vilka mekanismer ligger då till grund för de uppmätta negativa effekterna av kvoteringslagen? Författarna använder här ett rikt datamaterial över företagens räkenskaper och enskilda styrelseledamöters bakgrund.

Till att börja med konstateras att styrelsernas storlek inte förändrades av lagen; de nya kvinnliga styrelseledamöterna ersatte männen. Eventuella effekter kom alltså inte av att man blev fler som skulle komma överens, något som forskning tidigare visat har en negativ effekt.

Vad som däremot förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde. 

Ytterligare en effekt av lagen var att företag lämnade börsen. För de företag som helst skulle vilja vara börsnoterade innebär en sådan förflyttning en troligtvis betydande kostnad. Knappt 70 procent av börsbolagen fanns kvar efter att lagen blivit tvingande (dvs att bolag som inte uppfyllde kvoten skulle likvideras), medan de onoterade bolagen, vilka inte omfattades av kvoteringslagen, ökade med över 30 procent.

Sammantaget visar studien att Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt. Särskilt hårt drabbades de företag där erfarna styrelser är särskilt viktiga. Eftersom den norska lagen är ett naturligt experiment som ger en närmast unik möjlighet att studera sambandet mellan styrelsernas könsfördelning och företagens lönsamhet förtjänar den att uppmärksammas mera i den svenska debatten. Lärdomarna från Norge visar att lagstiftning om könskvotering hotar att bli en mycket kostsam väg mot jämställdhet i näringslivet.

Filed Under: Företagande Tagged With: ,

John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

2012-04-12 av 35 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Filed Under: Miljö, Politik, Välfärd

Rättvisa eller rättvisande betyg

2012-04-11 av 15 kommentarer

De flesta skulle nog hålla med om att en elev som uppnått en viss kunskapsnivå på en skola i ett socialt utsatt område på många sätt är en duktigare elev än den som uppnått samma kunskapsnivå på en välartad medelklasskola. Det är ju svårt att bortse från den skolmiljö eleven möter och det torde vara svårare att lära sig något på en skola där flertalet elever har annat än skolarbetet i tankarna och från vilken lärarna flyr så fort de får en chans. Även om det inte är vare sig meningen eller i linje med regelverket så verkar det dessutom som om lärarna tar hänsyn till denna typ av faktorer när de sätter betyg: det är helt enkelt lättare att få bra betyg på en skola med många svaga än med många starka elever och detta gäller idag liksom under det gamla relativa betygssystemet (se tidigare inlägg).

En rapport som utvärderar ett diagnostiskt prov i matematik som i höstas hölls bland nyblivna gymnasister i Stockholm kan tjäna som en illustration av fenomenet. Elevernas provresultat har nämligen delats upp per avsändande grundskola och sedan jämförts med vilka mattebetyg eleverna hade med sig. Om man plottar avvikelserna mellan betyg och provresultat mot ett index på elevernas bakgrundsfaktorer på den grundskola eleverna kommer ifrån (jag har använt Skolverkets SALSA-databas) så syns det tydligt att betygssättningen är generösare på skolor elevernas bakgrund gör att man kan förvänta sig svaga studieresultat (de ser ungefär likadant ut om jag i stället använder grundskolans faktiska meritvärde).

Det första man kan konstatera är alltså att betygen inte är rättvisande om man med detta menar att samma kunskapsnivå ska bedömas likadant överallt. En kanske intressantare fråga är emellertid om betygen är rättvisande vad gäller framtida studieprestationer, vilket ju trots allt är vad man försöker utröna genom att använda sig av betygen som urvalsinstrument. Så skulle kunna vara fallet om elevernas potential att prestera bra är viktigare än de kunskaper de har med sig. Idealt skulle alltså lärarnas kompensatoriska betygssättning kunna höja både den samhällsekonomiska effektiviteten och främja social mobilitet i utbildningssystemet. Att ta reda på hur beteende egentligen påverkar eleverna vore ett intressant forskningsprojekt (som någon kanske redan genomfört).

I Texas har man försökt hantera dessa frågor genom att garantera plats på delstatens bästa offentliga universitet åt de tio procent av de bästa studenterna i respektive avgångsklass, oavsett hur dessa presterar i förhållande till elever vid andra high-schools. Som visas i en studie av bl a Julie Cullen har en konsekvens av detta blivit att skolor med många socialt underpriviligierade elever blivit betydligt populärare bland vissa elever. Cullen m fl finner att så många som 25 procent av de elever som skulle kunna dra nytta av att strategiskt byta skola faktiskt också gör så — trots att detta innebär att de hamnar på skolor som på många sätt kan karakteriseras som ”sämre”.

Idag är det i Sverige upp till den enskilda skolan att avgöra hur man sätter betyg, vilket lämnar stort utrymme för godtycke och risken att systemets svagheter utnyttjas är uppenbar. Ett sätt att minska dessa problem är att tydligt koppla en skolas betyg till resultaten på jämförbara kunskapsmätningar. Detta innebär emellertid inte att ett välförankrat betygssystem är vare sig rättvist eller rättvisande i någon mer fundamental mening; det beror helt på vad man avser med dessa begrepp. Vad som dock står klart är att ett sådant välförankrat system skulle gynna elever som går på skolor med många duktiga elever; i Texas har ”the ten percent rule” väckt starka protester just bland familjer med barn på sådana skolor.

Att bedriva omfördelningspolitik via betygssystemet är antagligen varken träffsäkert eller önskvärt, men det finns anledning att fundera över betygens roll som antagningsinstrument. Även om det skulle få vissa märkliga konsekvenser för hur en del familjer väljer skola, så vore det kanske bra att ha kvotgrupper där en del platser vigs åt de duktigaste eleverna från en viss skola. Dessutom vore det intressant att studera hur en sådan reform skulle påverka samarbetsklimatet bland eleverna…

Uppdatering: Om något vill leka med datamaterialet så finns det i xlsx-format här. Jag tar dock inget ansvar för materialets kvalitet och tänker inte besvara några frågor om det (det är bara att gå till grundkällorna).

Filed Under: Utbildning och forskning

Marknadens moral

2012-04-05 av 45 kommentarer

Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Filed Under: Lästips, Välfärd

Toppinkomsternas andel i Sverige 2010

2012-04-02 av 16 kommentarer

Diskussionen om inkomsternas fördelning upptar allt mer av det svenska och internationella debattutrymmet. Grunden för denna debatt måste vara tillförlitliga fakta. Har inkomsterna i toppen dragit ifrån eller inte? Hade finanskrisen 2007-08 någon inverkan på höginkomsttagarnas relativa position? Är det inkomster från kapital eller arbete som spelar störst roll?

I bilden nedan visas den svenska inkomsttoppens, här exemplifierad av topptusendelen, relativa inkomstutveckling efter inflation sedan 1990-talets början. Bilden bygger på nya data för 2010 från SCB och uppdaterar de serier över toppens andel av bruttoinkomsterna i Sverige som Jesper Roine och jag tagit fram (data kan laddas ned här; läs även vår artikel). Men figuren visar dessutom toppens andel av två andra inkomstslag, nämligen disponibel inkomst, för att se vilken effekt skatter och bidrag har, och arbetsinkomst, för att se vad som händer när kapitalinkomster och alla transfereringar (dvs även pensioner, sjuk- och arbetslöshetsersättning) tas bort.

image

Flera intressanta budskap träder fram. Ett är att kapitalinkomsternas utveckling i allt väsentligt styr utvecklingen av inkomstoppens andel i Sverige. Särskilt slående är likheten mellan de två serier som innehåller kapitalvinst (den ena bruttoinkomstserien och disponibel inkomst). Även i arbetsinkomstfördelningen har toppens andel ökat, i princip lika mycket som när kapitalinkomster beaktas dvs med ungefär 50 procent realt sett. I den mån vissa kapitalinkomster är att betrakta som ersättning för arbete är ökningen i arbetsinkomsternas skevhet ännu större, men detta  kan inte studeras med nuvarande data.

Finanskrisens negativa effekt är mycket tydlig i toppen, vilket inte är överraskande. Sedan 2009 har toppandelen ökat något, och frågan är om detta är ett led i en långsiktig återhämtning eller ett hack i en nedåtgående trend.

Tips: En diskussion om inkomstskillnader och beskattning av de rika (med bl a undertecknad) kommer att hållas på tankesmedjan Global Utmaning den 3/4 (som även sänds på SVT Forum 5/4 kl 09:00-10:30).

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Behövs det ett sysselsättningsmål?

2012-03-30 av 8 kommentarer

Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.

Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.

Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.

Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.

Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.

Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.

Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Politik

Är det forskarnas välvilja som gör forskningen pålitlig?

2012-03-29 av 11 kommentarer

Det går förmodligen inte att genomgå en utbildning i nationalekonomi utan att ett par gånger stöta på Adam Smiths berömda citat om att det inte är bagarens välvilja som ger oss bröd på bordet, utan hens omtanke om sig själv. Citatet brukar användas för att trumma in den paradoxala poängen att varje individs strävan efter egen vinning kan leda till det bästa tänkbara utfallet för samhället. Det är dock sällan nationalekonomer tillämpar samma resonemang när det gäller det egna forskaryrket (undantag finns dock). Skulle vi verkligen våga förlita oss helt på forskarnas egenintresse på samma sätt som vi kan lita på själviska bagare?

Forskaryrket erbjuder ständiga frestelser att med hjälp av olika former av intellektuell ohederlighet armbåga sig fram. Det kan gälla allt från forskares ”vardagssynder” som att citera tidigare litteratur selektivt till ”kardinalsynder” som manipulation av data. En forskare som hade som enda mål att publicera så mycket som möjligt (och därmed få en finare position och högre inkomst) skulle naturligtvis använda sig av sådana knep närhelst det lönade sig och risken för upptäckt är tillräckligt liten. Det skulle leda till en ganska flitig användning av sådana metoder och att många forskningsresultat inte skulle vara särskilt pålitliga. Mitt intryck av mina forskarkollegor är dock att de flesta inte fuskar närhelst det är möjligt — det finns en stark yrkesmoral som förordar intellektuell hederlighet och som gör forskningsresultat mer pålitliga än de hade varit annars.

Likväl förekommer olika grader av fusk. I en uppsats som är under utgivning i Psychological Science undersöks i vilken utsträckning forskare i psykologi ägnar sig åt ”questionable research practices” (QRP). Studien bygger på en enkätundersökning bland tusentals forskare i psykologi. Forskarna använde sig av Drazen Prelecs ”sanningsserum” — en belöningsalgoritm för att belöna sanningssägande (läs mer om denna metod här) — för att förmå forskarna att svara ärligt. Nedan listas hur står andel som angav att de någon gång använt sig av respektive QRP.

1. In a paper, failing to report all of a study’s dependent measures. (66.5%)
2. Deciding whether to collect more data after looking to see whether the results were significant. (58.0%)
3. In a paper, failing to report all of a study’s conditions. (27.4%)
4. Stopping collecting data earlier than planned because one found the result that one had been looking for. (22.5%)
5. In a paper, ―rounding off a p value (e.g., reporting that a p value of .054 is less than .05). (23.3%)
6. In a paper, selectively reporting studies. (50.0%)
7. Deciding whether to exclude data after looking at the impact of doing so on the results. (43.4%)
8. In a paper, reporting an unexpected finding as having been predicted from the start. (35.0%)
9. In a paper, claiming that results are unaffected by demographic variables (e.g., gender) when one is actually unsure (or knows that they do). (4.5%)
10. Falsifying data. (1.7%)

De flesta av dessa QRP:s kan naturligtvis vara rättfärdigade i enskilda fall, men det är inte svårt att hålla med om att de generellt bör undvikas. Siffrorna ovan är också inte helt lättolkade, men de förefaller ändå oroväckande. Det är också svårt att se någon anledning till att situationen skulle vara annorlunda bland t.ex. nationalekonomer (se till exempel den här studien).

Något som också är oroande är att frågan om forskarnas yrkesetik diskuteras så lite — i alla fall bland nationalekonomer. Det borde vara högsta prioritet på doktorandprogram att skola in framtida forskare i den yrkesetik som är så viktig för forskningens pålitlighet (jmf. läkare och läkareden). I min egen utbildning har jag dock helt lämnats åt att ”uppfostra mig själv” och jag tror dessvärre att jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. Samtidigt förefaller yrkesetiken sättas på allt hårdare prov genom att konkurrensen mellan forskare och kraven på att publicera forskningsresultat ökat.

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 2 2012

2012-03-28 av Kommentera

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare diskuterar Niclas Berggren om forskare och föreläsare bör avslöja sina politiska åsikter. Utgångspunkten är hans egen forskning, vilken bl a har visat att nationalekonomer i ganska hög utsträckning har högersympatier (se tidigare inlägg på Ekonomistas om detta). I en artikel (kommenterad av Daniel) undersöker Lina Andersson och Matz Hammarstedt hur invandrare klarar sig på arbetsmarknaden. Andra artiklar visar vilka principer som styrt regeringens val av biståndsländer, hur beteendeskillnader mellan könen kan elimineras med hjälp av information, att det blivit mer förmånligt att starta och expandera företag under de senaste decennierna, samt hur långtidsarbetslösheten förändras över konjunkturen.

Filed Under: Lästips

Hur klarar sig invandrarna på arbetsmarknaden?

2012-03-28 av 1 kommentar

En av de stora utmaningarna för det svenska välfärdssamhället är att hitta metoder för att ta emot och inlemma nyanlända invandrare.  I artikeln “Inkomst- och yrkesposition bland invandrare från de nya EU-länderna“ i Ekonomisk Debatt nr 2:2012 presenterar Lina Andersson och Matz Hammarstedt en undersökning av hur bl a födelseland och utbildningsbakgrund påverkar vilken sorts jobb och hur mycket lön som invandrare med jobb fått. Information om detta är viktigt för att kunna utarbeta strategier för att hjälpa de nyanlända in på arbetsmarknaden och lösa de problem som kan uppstå längs vägen.

Studiens huvudresultat är att invandrare med anställning typiskt sett tjänar mindre än svenskar, och att detta gäller även efter att hänsyn tas till kön, ålder, utbildningsnivå, hushållssituation och boendeort. Exakt vad som förklarar skillnaderna kan inte studien svara på, utan här krävs fler och djupare analyser. Det finns dock undantag: inom gruppen höginkomsttagare är härkomst från annat EU-land faktiskt förknippat med en högre lön. Detta gäller både om man kommer från gamla och nya EU-länder.

När det gäller yrkeskategorier visar studien att invandrare är mindre sannolika att få jobb som kräver hög utbildning, förutom om de kommer från ett gammalt EU-land då effekten är den omvända.

Artikelns analys baseras på statistiska regressionsanalyser, däribland så kallade kvantilregressioner där man beräknar separata estimat för olika delar av den betingade inkomstfördelningen. Men här är artikelförfattarna lite slarviga när de pratar om resultat i “botten” och “toppen” av inkomstfördelningen, eftersom metoden anpassar lutningen genom betingade låg- och höginkomsttagare. Man mäter alltså effekten av ursprungsland bland låginkomsttagare från olika länder. Men eftersom låginkomsttagarsvenskar kan ha en högre lön än t o m medelinkomsttagarrumäner i Sverige kan man inte prata om en enda “botten”.

Sammantaget visar studien att invandrarnas position inte låter sig beskrivas i enkla penseldrag. Skillnader mellan olika grupper av invandrare, och även inom dessa grupper, förefaller viktiga att ta hänsyn till när man ska försöka förklara deras möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Kanske är insikten om detta det allra viktigaste bidraget i Anderssons och Hammarstedts studie.

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With:
«Föregående sida
Nästa sida»