Hörvärt om den finansiella sektorn

Den som är intresserad av hur man kan agera för att undvika nya finansiella katastrofer bör lyssna på inspelningarna från London School of Economics konferens The Future of Finance som hölls i juli i år. En panel av bland andra Martin Wolf, Adair Turner, John Kay och Charles Goodhart presenterar där sina kapitel i en nyutgiven bok.

Frågorna kretsar kring hur man ska hantera de incitamentsproblem som uppstår när privata aktörer bär uppsidan men inte nersidan av sina beslut, samtidigt som samhället i stort är beroende av vissa av de tjänster som de levererar. Bland annat argumenterar John Kay för en separation mellan traditionella banktjänster och investment banking — en lösning jag är tveksam till då samhället tenderar att göra sig beroende av investmentbankerna och då kvarstår problemet. Högt på agendan står också sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd utan att skattebetalarna kompenserar kreditgivarna samt om och hur bankledingarnas löner ska regleras.

Även om vissa förslag är väldigt radikala (att göra bankernas ledningar personligt skadeskyldiga vid en konkurs är ett sådant) så är idéerna som framförs är inte helt originella. De framförs dock av personer med djup kunskap om ämnet så det är en fröjd att lyssna.

Finns som podcast på iTunes eller här. Mer information om boken finns här.

Är RUT verkligen mer välmotiverat än ROT?

Många ekonomer, inklusive Finanspolitiska rådet, har hävdat att argumenten för RUT är starkare än de för ROT, därför att de arbeten som RUT subventionerar är sådana som människor lättare kan utföra själva . Tidigare har jag tyckt att detta resonemang håller. Efter att ha tillbringat tre semesterdagar under sommarstugan och fuktisolerat  grunden därför att hantverkarna, trots skattereduceringen, var för dyra är jag inte längre lika säker.

Jag frågar mig nämligen om det inte i själva verket är väldigt vanligt att folk bygger och donar på sina hus? Om det är så borde ROT snarare vara mer motiverat än RUT därför att skaderisken förmodligen är betydligt större för ROT-arbeten än för RUT-arbeten, särskilt då de utförs av klumpiga akademiker. Detta innebär att vårt eget trixande har en extern effekt i de fall vi skadar oss, dels i form av sjukvårdskostnader, dels i missade skatteintäkter när vi här hemma från jobbet och slickar våra sår. Denna externa effekt uppstår inte om vi istället lejer ut arbetet till fackmän.

Sen finns det naturligtvis en mängd andra argument till varför man bör eller inte bör subventionera vissa tjänster snarare än andra, se t ex tidigare diskussion här på Ekonomistas. Mitt resonemang säger dock att den dagen folk börjar operera sig själva är det hög tid att sänka patientavgifterna på sjukhusen.

Moderering av kommentarer

Under de senaste månaderna har vi fått flera påpekanden från läsare som har upplevt att diskussioner har spårat ur och att vissa kommentarer inte hör hemma på Ekonomistas sidor. Vi är benägna att hålla med och kommer därför att skärpa modereringen av sidorna. Fler kommentarer, särskilt av anonyma författare, kommer därför fortsättningsvis att raderas. Vi passar också på att påminna om vår kommentarspolicy:

Alla kan kommentera inlägg på Ekonomistas. Vi välkomnar en livaktig diskussion, men förbehåller oss rätten att radera inlägg som inte har med ämnet att göra, innehåller personangrepp, har en otrevlig ton eller som vi av annan anledning inte anser oss vilja publicera. Vi anser det även vara självklart att den som skriver en kommentar undertecknar med sitt eget namn. Om du har synpunkter på hur vi behandlat din kommentar är du välkommen att kontakta den av oss som skrev det ursprungliga inlägget per e-post så att han eller hon kan förklara sig närmare.

Lärarleg: slutet för SET?

Idag presenterades regeringens förslag om lärarlegitimation. Den nyfikne undrar naturligtvis under vilka premisser som ett lärarleg kan dras in och finner att detta bland annat kan ske om undervisningen inte ”bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet” (sid 59).

Parallellen till läkaryrket är tydlig men det finns ett uppenbart problem: pedagogisk verksamhet kommer aldrig att vara evidensbaserad på samma sätt som sjukvården. Regeringen låter inte en sådan petitess utgöra ett hinder utan ska, precis som jag förutsåg för ett par år sedan, instifta en motsvarighet till sjukvårdens HSAN, ”Lärarnas ansvarsnämnd”.

I propositionen diskuteras konsekvenserna av förslaget men något som inte tas upp är kostnaden för all den administration som kommer att uppstå när lärarna producerar journalliknande behandlingsplaner. Inte för att sådana planer gör någon större nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin behandling.

Man undrar varifrån tiden till journaladministrationen ska tas? Naturligtvis kommer undervisningsplanering och uppföljning att få stryka på foten, vilket ju är synd. Mer positivt är att en del tid säkert kan frigöras när skolorna slutar använda sig av Social och emotionell träning (SET). För rimligen kan sådant kvacksalveri inte vara förenligt med lärarlegitimationens krav på vetenskaplighet.

DN123, SvD, SDS, GP

Ekonomipriset ifrågasatt (igen!)

Ekonomipriset är traditionsenligt uppe för diskussion igen. Den här gången är det Alfred Nobels brorsbarnbarn Peter Nobel som tagit till orda. Det finns flera goda skäl att ifrågasätta ekonomipriset (t. ex. för att ämnet är för litet för ett så stort pris eller är alltför teoretiskt), men Peter Nobel anför två argument som vi inte bör fästa någon vikt vid.

För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han ”ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.)

I vilket fall som helst går det inte att veta vad Alfred Nobel hade tyckt om införandet av ett ekonomipris. Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar. Hade han fått uppleva samhällsvetenskapernas utveckling under 1900-talet hade han kanske förordat pris till både psykologer, ekonomer och sociologer, vem vet?

Peter Nobels andra argument mot ekonomipriset är mer märkligt. Han hävdar att ”något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer”. Sverker Lenas på DN Kultur stämmer också in i kritiken och köper helt detta argument och kritiserar dessutom priset för att vara politiskt, bland annat genom det nästintill löjeväckande påståendet att priset ”hedrade ekonomerna bakom regeringens arbetslinje”.

Denna skeva fördelning till förmån för västerländska forskare gäller dock alla Nobelprisen, vilken en titt på följande lista visar med all tydlighet. Detta är också ganska naturligt med tanke på att en stor andel av den vetenskapliga forskningen bedrivs i västvärlden. Kanske är andelen västerlänningar som fått ekonomipriset något större än bland de andra prisen, men Peter Nobels argument förefaller gälla alla prisen.  Är det månne så att Alfreds ättlingar vill att vi ska sluta dela ut Nobelpris över huvudtaget?

Slutligen vill jag också påpeka att jag inte kan se att vi har någon som helst moralisk skyldighet att fästa vikt vid vad Alfred Nobels ättlingar tycker om ekonomipriset. Ättlingarnas åsikter skulle kunna vara relevanta utifall de har bättre kunskap om Alfred Nobels vilja än vi andra, men i det här fallet tror jag inte det är på det viset (bland annat för att Peter Nobel är född 35 år efter att Alfred Nobel dog).

Vad kostar Basel III?

Att hålla i en kurs innebär ibland att man får nöjet  att bjuda in gästföreläsare som kan ge intressanta perspektiv. Häromdagen besökte Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell (som för övrigt skrev en artikel om HQ i onsdagens SvD) min kurs. Han pratade bland annat om hur höga kostnaderna för bankernas ökade kapitaltäckningskrav kan förväntas bli.

Kapitaltäckningskraven är den reglering som anger hur mycket eget kapital banker och andra finansiella institutioner måste använda sig i förhållande till sina riskviktade tillgångar. Ju högre kapitaltäckningskraven är, desto mindre är sannolikheten att banken hamnar på obestånd om tillgångarna skulle förlora i värde. Eftersom bankernas aktieägare bara bär en del av kostnaden för en konkurs och då bankernas kreditgivare brukar räddas av skattebetalarna så tenderar oreglerade banker att hålla för lite eget kapital och i stället belåna sig högt. Högre kapitaltäckning minskar alltså risken för finansiella kriser men nackdelen är att de ökar bankernas kapitalkostnader vilket gör utlåningen dyrare.

Inom ramen för Baselkommittens nya regler för bankreglering, Basel III,  talar man nu om att höja kapitaltäckningskraven med två procentenheter. Om man utgår från att aktieägarnas avkastningskrav ligger på 15 procent och bankens upplåningskostnader på tre procent så skulle detta öka bankernas kapitalkostnader med 0,24 procentenheter. För bankernas låntagare innebär det att kostnaderna kommer att stiga med ca 0,3 procentenheter.

”Aktieägarnas avkastningskrav”, förresten. I vanliga fall så tänker man sig att avkastningskraven beror på investeringarnas risk. Och risken sjunker när bankerna använder sig av mer aktiekapital. Enligt basal finansiell analys måste detta leda till att aktieägarnas avkastningskrav sänks. Som lyfts fram i en mycket intressant rapport av bland andra Martin Hellwig betyder detta att oron för höjda utlåningskostnader är kraftigt överdrivna. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att avkastningen på just bankers aktiekapital skulle vara oberoende av risknivån. Man undrar därför hur lobbyorganisationen IIF kommit fram till att Basel III skulle höja utlåningsräntorna med 1,34 procentenheter. Enligt analysen ovan är även 0,3 procentenheters högre ränta med största sannolikhet i överkant.

Efter att ha läst igenom den makroekonomiska analys där Baselkommitten väger de ökade utlåningskostnaderna mot minskade kostnader för finansiella kriser blir snarast frågan varför inte kapitaltäckningskraven sätts ännu högre. Men det är kanske följden av effektivt lobbyarbete.

En stilla vädjan till landets journalister

Så här en dag efter att budgeten presenterats känns det berättigat att komma med en uppmaning till landets alla journalister. Snälla, beskriv verkligheten i andelar och inte i rena siffror.

Tänk så praktiskt

Ange inte hur många som är sysselsatta utan hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar. Ange hur stor del av arbetskraften som är arbetslös och inte hur många de arbetslösa är. Ange inte hur många kronor som avsätts till kulturen — eller någon annan sektor — utan hur stor andel av BNP eller statsbudgeten som går till denna verksamhet.

Det finns ingen anledning att ta efter den amerikanska ovanan att ange de faktiska siffrorna i dessa sammanhang. Sådana siffror döljer ofta mer än de avslöjar.

Ekonomipriset 2010: Ett pris till arbetslöshetsforskning

Christopher Pissarides

Dale Mortensen

Peter Diamond

Idag meddelades att ekonomipriset 2010 går till Peter Diamond, MIT, Dale Mortensen, Northwestern, och Christopher Pissarides, LSE. Det är ett pris med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt och pristagarna är välkända och högt respekterade personer inom den nationalekonomiska forskningen.

Som priskommittén beskriver i sin motivering och även den populärvetenskapliga redogörelsen för priset, belönas forskarna ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”. Med ”sökfriktioner” menas här alla de problem och störmoment (friktioner) som uppstår när arbetslösa söker efter jobb och arbetsgivare samtidigt söker efter personer att anställa. För att underlätta sökprocessen finns arbetsförmedlingar som hjälper till i matchningen av arbetslösa och arbetsgivare. Trots detta finns personer som ändå inte hittar jobb och arbetsgivare som inte fyller sina vakanser, vilket alltså beror på de sökfriktioner som pristagarna studerat. Den arbetslöshet som är resultatet av sökfriktioner brukar kallas ”friktionsarbetslöshet”.

Är priset politiskt? Nja, att det har stor relevans för arbetsmarknadspolitiken och är dessutom högaktuellt i Sverige står ganska klart. Exempelvis diskuteras frågan privata arbetsförmedlingar. En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.

En annan fråga som kan ställas är om priset är trivialt? I någon mening är det ju självklart att denna typ av friktioner präglar exempelvis arbetsmarknaden men det ska då betonas att det knappast var insikten om dessa friktioners existens som föranledde priset. Snarast har pristagarna lyckats skapa modeller som på ett användbart sätt kan ta hänsyn till friktionerna vilket gör att en mängd olika frågeställningar kan analyseras på ett systematiskt sätt. En till synes trivial insikt kan då leda till inte helt uppenbara slutsatser.

Marginal Revolution har bra sammanfattningar av pristagarnas forskning: Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides.

Länkar: DN1 2 3, SvD1 2 , SydSv, Afv, GP1 2 3, VA, DI.se1 2, SVT1 2, E24

Ordning och reda på jobbet

Förra året frågade vi ekonomipristagaren Elinor Ostrom varför det är så svårt att hålla ordning och reda i köket på jobbet. Det återstår att höra vad årets pristagare har att säga om den saken, men nu finns det i alla fall lite forskning på området.

I en ny uppsats testas den så kallade ”broken windows theory” genom ett fältexperiment i köket på en arbetsplats. När köket var stökigt (bilden till vänster) tenderade folk att sköta sig betydligt sämre än när köket var rent och prydligt (bilden till höger).

Det här resultatet stämmer väl med mina egna förutfattade meningar och egna observationer på jobbet. Men än så länge får vi nog ta detta med en nypa salt eftersom det handlar om en opublicerad och mycket kortfattad uppsats. Betryggande är hursomhelst att nationalekonomerna i studien inte skräpade ned mer. Däremot var mer seniora (både vad gäller ålder och rang) mindre skötsamma.

Så röstade Ekonomistas läsare om ekonomipriset

Om Ekonomistas läsare skulle sitta i priskommittén för utdelande av 2010 års ekonomipris till Alfred Nobels minne skulle saken vara klar. Årets pris skulle gå till… Paul Romer!

I den ekonomiprisomröstning som Ekonomistas arrangerade (för tredje året i rad) fick tillväxtforskaren Romer 28 procent av rösterna. Delade tvåor, med vardera 10 procent av rösterna, kom makroekonomen Robert Barro och finansekonomen Eugene Fama. Ett delat tillväxtpris till Romer och Barro, vilket inte alls är någon otänkbar utgång, får alltså stöd av fyra av tio Ekonomistasläsare. I svenska Ladbrokes odds toppar de finansiella ekonomerna Robert Shiller, Richard Thaler och nämnde Fama. Denna trojka får tillsammans 20 procent av rösterna i vår omröstning.

Här är Ekonomistas-omröstningens tio-i-topplista:

  1. Paul Romer, endogen tillväxtteori, Stanford (28% av rösterna)
  2. Robert Barro, tillväxt och annan makro, Harvard (10%)
  3. Eugene Fama, finansiell ekonomi, Chicago (10%)
  4. Ernst Fehr, beteendeekonomi och experiment, Zürich (7%)
  5. Robert Shiller, beteendefinans, Yale (6%)
  6. William Nordhaus, miljöekonomi, Yale (6%)
  7. Peter Diamond, makro och skatter, MIT (4%)
  8. Richard Thaler, beteendefinans, Chicago (4%)
  9. Avinash Dixit, mikroteori, Princeton (3%)
  10. Martin Weizman, miljöekonomi, Harvard (2%)