Att tolka opinionen

2010-12-06 av 11 kommentarer

I genomsnitt vill den amerikanska allmänheten lägga 10 procent av den federala budgeten på bistånd. Detta är betydligt mindre än de 25 procent samma amerikaner tror att staten lägger på denna budgetpost. Samtidigt är det en 10 gånger större andel av budgeten än vad som faktiskt tillfaller biståndet.

Frågan är alltså om en amerikansk populist borde halvera eller mångdubbla biståndsanslagen?

Att använda opinionsundersökningar för att bygga politiska åtgärdsförslag verkar nästan vara lika svårt som att använda bibeln för detta syfte.

(HT: Aidwatch)

 

Filed Under: Internationellt, Kuriosa

Några julklappstips

2010-12-05 av 4 kommentarer

Diane Coyle, även känd som The Enlightened Economist, har listat årets tio bästa böcker i nationalekonomi. Som alla listor av detta slag är den naturligtvis subjektiv men då jag själv läst fyra av dem med stor behållning så anser jag hennes råd vara värda att lyssna på. För den som inte orkar klicka på länken kopierar jag in hennes lista nedan. Lämna gärna egna julklappstips i kommentarerna!

1. The Enlightened Economy by Joel Mokyr – authoritative account of why Britain rather than another country was the cradle of the Industrial Revolution.

2. Whoops! by John Lanchester – a novelist’s brilliant analysis of the financial crisis.

3. Lords of Finance by Liaquat Ahmed – international monetary policy and banking in the inter-war period, with scary echoes for today

4. This Time Is Different by Carmen Reinhardt and Kenneth Rogoff – meticulous history of financial crises and why they always end in defaults.

5. Taking Economics Seriously by Dean Baker – and why current policies don’t, in some surprising areas such as pharmaceutical industry regulation

6. Fault Lines by Raghuram Rajan – the deep political roots of the financial crisis.

7. Adam Smith: An Enlightened Life by Nicholas Phillipson – a new biography which focuses on the Smith of The Moral Sentiments, and his intellectual milieu

8. Here Comes Everybody by Clay Shirky – full of guru-speak and only one idea, but a good read nevertheless

9. 13 Bankers by Simon Johnson and James Kwak – mild-mannered economics profs get rightly angry about the political power of the banking industry.

10. Ethiopia Since the Famine by Peter Gill – detailed reportage of Ethiopia and thoughtful assessment of the role of the aid business.

Filed Under: Lästips

Den goda konkurrensen

2010-12-02 av 3 kommentarer

De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både ”bra” och ”dåliga” jobb.

Ett ”bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett ”dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av ”anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.

I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.

Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att ”arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.

I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.

Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.

I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.

Filed Under: Arbetsmarknad, Metod

Skattepengar att vinna på mindre slappande efter gymnasiet

2010-12-01 av 47 kommentarer

Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att det tar längre tid att studera i Sverige, utan att den svenska studenter är betydligt äldre när han eller hon börjar plugga. I den första av tre bilagor till Långtidsutrdeningen 2011 räknar Roope Uusitalo (VATT i Helsingfors) ut vad detta kostar såväl studenten själv som oss övriga skattebetalare och det visar sig att det finns avsevärda pengar att tjäna på att försöka förkorta uppehållet mellan gymnasiet och universitetet.

Genom att skatta livsinkomsteffekter av examensålder på svenska data visar Roope att  en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Givet att individen själv är välinformerad och inser detta så finns egentligen ingen anledning till intervention. Om individen väjler att ta ett sabbatsår så beror det nämligen i så fall på att hon bedömer nyttan av detta till mer än kostnaden.

Din jorden-runt-resa kan bli en dyr affär för skattebetalarna

Men historien slutar inte där. Eftersom den inkomst individen skulle tjäna om hon började studera ett år tidigare skulle beskattas så medför också den försenade examen minskade skatteintäkter och i många fall ökade transfereringar till individen. Roope beräknar dessa faktiskt är dubbelt så stora som de som belastar individen. Det finns alltså mycket att tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa antagningssystem)

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Utbildning och forskning

Besynnerligt om styrelsekompetens

2010-11-29 av 34 kommentarer

Häromdagen släppte Folksam en rapport om börsbolagens styrelser och ledningar. Bakom står bolagets affischnamn i dessa frågor, Carina Lundberg Markow. Rapporten presenterar ett ”kompetensindex” där börsbolagens styrelser och ledningsgrupper graderas uifrån deras sammansättning i termer av kön, ålder, utbildning, och ledningsfunktion. Vid en närmare granskning framgår emellertid att kompetensindexet är en usel skapelse som inte alls återspeglar den riktiga kompetensen i ett företags ledning. Detta intellektuella haveri rör dock knappast Markow i ryggen eftersom hennes syfte i själva verket är att skapa maximal medial uppmärksamhet för sin egen agenda men framför allt sin arbetsgivare Folksam.

Forskningen har länge stött och blött frågan om styrelse- och ledningssammansättning och dess inverkan på företagens prestanda. De flesta anser att det finns en avvägning mellan bredd och kommunikation. Medan olika perspektiv och kompetenser skapar en bredd och komplettering  finns en risk att olikheterna går ut över kommunikationen mellan gruppens medlemmar som i förlängningen fördröjer eller rentav omöjliggör viktiga beslut. En bra forskningsöversikt finns här.

Men i Markows värld finns inga sådana avvägningar. Hon slår nämligen fast hur det ligger till på riktigt: ”Utgångspunkten i Folksams Kompetensindex är att homogena grupper begränsar företags möjligheter att förstå och förhålla sig till omvärlden.” (s. 8).

Än mer anmärkningsvärt är dock hur det s k ”kompetensindexet” är konstruerat (s 9-10). Här har Markow samlat information om ålder, kön, examen, år i styrelsen/ledningen samt funktion i ledningen. Därefter har en kvot beräknats för varje variabel och företag:

  • Könskvot: antal kvinnor delat med antal män.
  • Ålderskvot: antal under medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal över median.
  • Examenskvot: antal med antingen ekonomisk eller teknisk examen delat med totalt antal ledamöter.
  • År i styrelsen-kvot: antal över medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal under median.
  • Funktion i ledningen-kvot: antal med ”intraorganisatoriska funktioner” delat med antal med ”interorganisatoriska funktioner”. Den första definieras som havandes begränsade omvärldskontakter (ekonomi, produktion, FoU) medan den andra har frekventa omvärldskontakter (VD, IR, affärsutveckling, marknad/försäljning).

Slutligen har ett ovägt medelvärde beräknats av dessa kvoter, vilket utgör kompetensindexet där 0 är sämst och 1 är bäst. För tydlighets skull har Markow satt ett betyg 1-5 utifrån en normalfördelad betygsindelning av kompetensindexet (topp-7% för betyget 5, nästföljande 24 % får betyget 4, nästföljande 38% får 3 osv).

Det finns en rad besynnerliga inslag i detta. Ett är synen på ålder: ju fler relativt äldre ledamöter desto mindre kompetent styrelse och ledning. Jag undrar vad Marianne Nivert skulle säga om det. När det gäller ledningsfunktionskvoten är jag dåligt insatt i såväl uppdelning som behovet av omvärldskontakter, men för en lekman framstår den som ett typexempel på en skrivbordskonstruktion. Än mer besynnerligt är hur Folksam rätt och slätt klumpar ihop dessa vitt skilda bakgrundsfaktorer till ett ovägt medelvärde som sedan kallas kompetensindex.

Folksams bild av kompetens i näringslivet är fyrkantig och förenklad. Inte på något sätt beaktas huruvida företagen själva vet vilken kompetens just de behöver för att möta sina specifika utmaningar som t ex utländsk konkurrens eller strukturomvandling. Man kan heller inte behandla alla tekniska och ekonomiska utbildningar som en enhet; det finns variationer inom dessa vilka kan passa bättre eller sämre för ett företag. Folksam bortser även från andra viktiga variabler som t ex internationell erfarenhet, tidigare karriär mm.

Det är synd att Markow och Folksam inte ger ett bättre bidrad till den viktiga övergripande diskussionen om företagens styrning och lönsamhet. Frågan är dock om de alls är intresserade av att göra detta. Kanske handlar allt detta i slutändan om att skapa medial uppmärksamhet för det egna varumärket. Och här kommer Markow säkert att lyckas. Tur då att Folksam kommer ut särskilt väl i Markows index: bolaget skulle, om det vore börsnoterat, tillhört de ”tio bästa företagen” enligt Markows index. Man ska inte bita den hand som föder en.

Filed Under: Företagande Tagged With: , ,

Livets orättvisor

2010-11-26 av 28 kommentarer

Det finns vissa regelbundenheter som bättre än andra belyser livets orättvisor. Inte minst finner man sådana när man studerar betygsdata. Medan det är allmänt känt att det går bättre i skolan för dem som är födda tidigt på året — det är bland annat detta som ligger bakom idén om flexibel skolstart — så är det inte så många som vet hur stora skillnaderna mellan barn födda vid olika tidpunkter egentligen är. I  figuren nedan finns svaret.

Detta är samlade betygsdata för hela befolkningen under åren 2005-2008. Skillnaden i grundskolebetyg mellan ett februaribarn och ett decemberbarn ligger alltså på nästan 0,2 standardavvikelser. Skillnaderna på gymnasienivå är något mindre, men fortfarande betydande. En möjlighet är att detta mönster inte bara beror på ålderskillnader utan på att föräldrar med olika socioekonomiska förutsättningar skaffar barn vid olika tidpunkter på året (se tidigare inlägg) men så verkar inte vara fallet; mönstret ser likadant ut om man rensar för förldrars utbildning, inkomst och härkomst.

Är dessa skillnader stora? Som alla vet presterar flickor, barn till högutbildade och svenskfödda elever bättre än pojkar, barn till lågutbildade och utlandsfödda. Som framgår av figuren är skillnaderna som beror på födelsemånad inte enorma men samtidigt knappast triviala.

Dessutom är skillnaderna i princip additiva. Skillnaden mellan en februariflicka och en decemberpojke är alltså lika stor som mellan en februaripojke och en decemberflicka. Detta betyder att en flicka född i februari i genomsnitt har nästan 0,6 standardavvikelser högre betyg i nian än en decemberpojke. Denna skillnad är något större än den genomsnittliga skillnaden mellan barn till hög- respektive låg/medelutbildade föräldrar och betydligt större än skillnaden mellan svensk- och utlandsfödda elever.

Intressant är att de biologiska skillnaderna som beror på födelsemånad och kön minskar mellan grund- och gymnasieskolan, medan skillnaderna beroende på sociala faktorer som härkomst och föräldrarnas utbildning tenderar att öka. Här läste jag mina egna tabeller fel (tack Camilo!).

Vad slutsatsen blir av detta vet jag inte riktigt men nog är skillnaderna intressanta. Och kanske något att tänka på när man diskuterar flexibel skolstart.

Filed Under: Utbildning och forskning

Lästips: Miljöekonomer om miljöekonomi

2010-11-25 av 16 kommentarer

Miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström har en intressant debattartikel om regeringens klimatpolitik i dagens GP. Den säger det självklara att globala klimatproblem hanteras effektivast genom åtgärder där de gör störst nytta, oavsett vilket land detta innebär att åtgärderna utförs i. Vidare argumenterar de miljöskatter snarare än styrmedel riktade till särskilda teknologier, som miljöbilar.

Jag kan även påminna om Paul Krugmans artikel om miljöpolitik i NYT, Mats Perssons inlägg här på Ekonomistas, och mitt inlägg om miljöekonomins fundamenta.

Filed Under: Miljö

Varför bli egenföretagare?

2010-11-24 av 4 kommentarer

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi, Företagande, Välfärd

Har fattigdomen ökat i Sverige?

2010-11-22 av 18 kommentarer

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Lästips: Easterly om bistånd

2010-11-20 av 2 kommentarer

William Easterly har gjort sig känd som en av de kunnigaste och skarpaste kritikerna av utvecklingsbiståndet. Hans upprörda, eller kanske snarast ilskna, artikel i NYRB om hur biståndet år ut och år in föder totalitära och inkompetenta ledare är mycket läsvärd.

Filed Under: Internationellt, Lästips
«Föregående sida
Nästa sida»